bernur

Aase Berg – denna underbaraste av poeter i detta land – skriver i Expressen om deckarna och dess läsare, och använder Kurt Wallander som en av de värre exemplaren ”på denna egotrippade nergrottning i en omedveten känsla av att allt är samhällets fel och ingen skugga faller på honom själv. Det är en patetisk manlighet som mest går ut på att gnälla i stället för att utvecklas och fördjupas, det vill säga baksidan av den patriarkala psykopatin, missnöjet över att inte alltid lyckas genomdriva den kärlekslösa egotrippen.” Det är få kritiker som vågar gå lika långt som Berg, som vågar ha åsikter och stå för dem. Artikeln är en varning, att läsningen av dessa uppgivna slöa empatilösa böcker gör dig till psykopat, och jag tänker inte argumentera emot henne. Hon skriver från förtvivlans synvinkel, och hela texten är livligt darrande och full av rättfärdig indignation, på ett språk helt fritt från etikett.    

I New York väntas ett förbud mot användning av ordet ’nigger’ genomdrivas i dag, skriver DN – tja, fast det är inte i ordet i sig rasismen huserar, utan i attityden och värderingen. Artikeln gör stor sak av att saken kompliceras av att så många unga ger ordet en neutral och även positiv innebörd, vilket onekligen försvårar för förbudsivrarna. Det svåra är att när man väl vande sig vid ordet ’färgad’ dömdes det ut, och det skulle heta ’svart’, vilket också blev förbjudet efter ett tag, så nu ska det heta ’afrikanskamerikansk’, tror jag: men alla ”svarta” är ju inte från Afrika, och så vidare. Själv skiter jag i vad jag blir kallad (jag kan inte protestera mot vit eller orange).

Nigger nigger nigger

I morgon kan det vara för sent, eller det kan hålla på för evigt: i vilket fall -  

En författare som jag gjort mitt bästa för att undvika är Beate Grimsrud – jag tror att de hysteriska lovorden och prisutnämnelserna från allehanda håll gjort mig misstänksam. Nu har jag läst hennes nya roman Har någon sett mig någon annanstans? Skärvor ur en ganska lång natt, och det är förstås något med den här långa konstruerade titeln som gör mig brydd och nedslagen.

Så, vad har vi här då? Sextiofyra korta texter, som i sin tur består av kortare stycken. Mer än en roman påminner det om en fragmentarisk experimentell text, en textmosaik som varken känner sig bekväm som roman eller novell eller något mittemellan: vore detta – gud förbjude – åttiotalet, kunde vi kalla hennes bok för ”en text”. 

Däremot kan det snabbt konstateras att det återigen rör sig om metalitteratur: huvudpersonen är ännu en av dessa författare, som här uppsöks av romanfigurer både från egna verk och andras (här störtar till exempel Raskolnikov fram, och påpassligt nog talar han en ganska klanderfri svenska). Här utspelar sig den splittrade berättelsen ”någon annanstans”, där all litteratur utspelar sig – bortom, med Calvinos vackra beskrivning, ”den oskrivna världen”.

Tyvärr är just den här författarens neurotiska självupptagenhet ganska trist och intetsägande, och idéinnehållet tunt (en inte oansenlig del handlar om ett pussel som läggs, och där får vi veta att det svåraste är att lägga himlen, för så många bitar liknar varandra: så himla symboliskt, liksom). En idétorka blir inte mer attraktiv för att den kavlas ut över 199 sidor.

Här resonerar författarjaget hejvilt med diverse typer, där den mest påträngande är en halvvirrig strängteoretiker, och även Sisyfos (ibland stavas han Sysofos, och en gång Sysofus) ärar oss med sin närvaro. Grimsrud identifierar sig troligen med Sisyfos och hans syssla; jag avstår från att jämföra med läsarens arbete. Jag ska inte klaga på Grimsruds fantasi, som nog kan uppfattas som spänstig och någorlunda originell. Men jag känner inget för hennes vuxensaga – den är inte gripande på något sätt. Hennes finurligheter och kryptiska skrivteknik väcker varken hängivenhet eller konstruktiv irritation, bara en ljum leda.

Dessutom hinner hon bli både tjatig och pladdrig, trots att det här egentligen är en ganska kort bok. Hon är säkert mycket populär bland inspirationscoacher och motivationspsykologer – människor som talar om ’livskvalitet’. För mig är det trivialt och ointressant med den här halvsurrealistiska världen med akrobater och dansare som svischar förbi i ren och skär idioti. Det är inte dåligt, så klart – men tråkigt och meningslöst, och våldsamt förutsägbart, in i minsta cirkelkomposition. Jag hade nog hoppats på någon kontakt med Das Unheimliche, men ack vad jag bedrog mig: Grimsruds persona är harmlös och oförarglig.

I söndagens Svd skriver Lina Kalmteg om Britney Spears, och det är ganska intressant, men ack – jag blir så trött på idealiseringen av just den här donnan. Att kalla hennes senaste tilltag (raka av sig håret) för en djärv protest (”överraskande och revolutionärt”: äh!) är nog långsökt: möjligen var det något rebelliskt när Sinead O´Connor gjorde så för exakt tjugo år sedan, men nu är det knappast så provocerande med en kvinna utan hår på huvudet – bara för att stylisterna i ”Top Model” säger att det är modigt för en kvinna att visa sig skallig behöver det inte tas som intäkt för att vara en vetenskaplig sanning. Artikeln påstår även att manliga stjärnor som inte tar hand om sina barn ”aldrig” blir kritiserade för det kan vederläggas av Pete Doherty och Liam Gallagher – fast, varför gå över Atlanten efter vatten, när hennes eget ex Kevin Federline i media blivit hånad som århundradets sämsta pappa? Jag betvivlar också att Spears fram till rakningen haft en ”väldigt framgångsrik karriär” – är det inte snarare så att denna karriär har stått stilla i ganska många år? Det är inte heller endast kvinnliga stjärnor som blir stora och mår så dåligt att de dör – snarare är det fler manliga genier som dött i ung ålder. Varför måste det generaliseras och kompliceras och teoretiseras? Kan inte dessa kommentatorer låta Britney Spears vara i fred? Av allt att döma är hon en människa lika enkel som hon är vilse, för att inte säga sjuk. Kalmtegs prognos är att Britney efter detta kommer att komma ut som en ny starkare artist – tillåt mig tvivla - - -  

För vissa uttryck är det bara en tidsfråga innan de ska upptäckas av skribenterna: häromdagen läste jag i DN om några som bestämt sig mötas på ”en publik plats”. Givetvis är det här en anglicism, som om det inte gick att skriva ”allmän” eller ”offentlig plats”. Men då låter det kanske inte coolt?   

”[A]llting av värde balanserar på gränsen till kitsch”. Enligt en välkänd anekdot besöktes Ibsen en gång av sin Dockhemska Nora, och att när författaren hörde fraset av hennes kjol lämnade hon honom. I Lunar Park blir huvudpersonen, författaren Bret Easton Ellis, förföljd av Patrick Bateman. Och så vidare. Holländaren Willem Jan Otten ger den här problematiken ett ovanligt perspektiv i sin roman Specht och son, som blir den första att översättas till svenska.

Tidigare har jag utan att ifrågasätta lyssnat till berättarjag som har varit exempelvis en hund, en kackerlacka och en postkassörska: här är berättarjaget en målarduk (och alltså en bokstavlig tabula rasa), som köps av en porträttkonstnär, som använder duken – romanjaget – till ett beställningsjobb, en avbild av det som sägs vara beställaren Spechts son, en minderårig svart pojke, som lär vara nyligen död.

Att en duk ges mänskliga egenskaper må låta lite småfånigt eller knäppt, men faktiskt lyckas Otten ge detta ting ett trovärdigt röstläge och en väl avvägd vokabulär, stillsamt balanserande mellan tillknäppt stumhet och redundant småpratighet. Det ges också tillfälle till flera intressanta diskussioner kring vad det är som utgör ett jag (här är jaget reducerat till en bärare), när pojken hamnar på duken, och jaget splittras i två versioner: den tomma kanvasen och porträttet, som också gör anspråk på liv.

Enligt förlaget är det här en modern Dorian Grays porträtt – och ja, på något sätt känns det som att allt som jag läser är metalitterära kommentarer till den redan skrivna litteraturen. Häromåret  kom Will Selfs moderniserade Dorian, som jag tyvärr inte läste, eftersom jag blivit lite partial mot just denne Self efter att ha försökt och försökt och försökt läsa honom. Men lika gärna som Wildes enda roman är en referens går det att tänka sig denna berättelse som en parallellhistoria till Frankenstein, med konstnären (som av duken kallas ”Skaparen”) som ger liv åt den monstruösa duken, eller Goethes dikt ”Erlkönig”, om barnet som dör eller dödas av pedofilkungen under faderns ritt ”durch Nacht und Wind”.         

Intressant nog är denna konstnär en realist, som här tvingas överge sin metod att återge levande människor: det blir ett riskabelt vågspel, när gränsen mellan det döda konstverket och det levande livet byter plats med varandra, subtilt och nästan omärkbart. Konstnären måste söka sig till något svårare än det realistiska, något som tar honom till ”det stora okända”, med romanens ord, där viktiga frågor om existensen (när finns vi och när – inte?) ställs med oförfärad försiktighet av den stillsamt resonerande duken. 

Det här är ingen övertydlig allegori, även om det går att hitta några skarpa sådana läsningar av hur konsten utnyttjas av pornografin (att konsten historiskt inte värjt sig för pedofila inslag med pojkar som modeller har visats av Germaine Greer i hennes studie The Boy, som finns på årets bokrea, för den som har vägarna förbi – jag tänker inte trängas där). Snarare än den extended metaphor som är så vanligt förekommande i litteraturen tänker jag mig den som en extended personification, med duken som den besjälning som konsekvent utnyttjas berättartekniskt: det är piggt och annorlunda, och spännande.   

De förtjänster Otten utvinner är de naiva iakttagelser som han låter duken erfara, som när han undrar vad en spegel ska vara bra för, men också en ärlighet som den förment realistiska romanen sällan innehåller, här exemplifierat när duken oskyldigt och okunnigt rapporterar om de porrfilmer konstnären tittar på. Framför allt är det en thrillerartad text som vibrerar av vansinne, en berättelse full av lömskheter och hemliga dåd, mitt i the clandestine: det känns som att stiga nedför en trappa hos någon du inte riktig litar på – ju längre ned du kommer, desto längre bort är det till tryggheten.    

Det är så ofta ofta du tänker så här: det räcker inte. Men vad menar du då? Är det du eller (om)världen som måste göra mer? Det är som att vad du än gör så kan du inte formulera något annat svar, än detta gagnlösa: det räcker inte. Och ändå - - -  

Jag vet inte vem de vill locka när de ständigt påpekar sidantalet och tjockleken på Martina Lowdens debutroman Allt: kanske Ulf Lundell-läsarna? Men de som ängsligt inväntar återkomsten av nästa generationsroman borde verkligen skaffa sig en mer angelägen syssla – de är besatta av tanken att måttet på en boks kvalitet styrs av dess universalitet, och nu anser de sig ha hittat receptet till en ny generation potentiella läsare.

Men Lowden visar tidigt i denna udda bok att hon bara vill umgås med jämlikar, det vill säga läsare som tillbringat evigheter med böcker redan, de som utan att tänka efter vet vad PSEDTSF är en förkortning av. Det må vara att hon på det där ungdomliga sättet både namndroppar och refererar och citerar och skriver i Oscar Wildes namn och resonerar med Witold och de andra i överkant: nybörjare ska nog göra annat än kasta sig över denna guldkantade bok.

Två vägar finns att gå för den som är speciell (att ha litteraturen som religion): antingen en anpassning till omvärlden, där du får dra tillbaka dina färdigheter – eller så rör du dig rakt in i det excentriska, och uppvaktar det som särskiljer och gör dig annorlunda. Lyckligtvis för oss väljer Lowden det senare, och även om vi ibland stönar oförstående när vi tycker att hon svamlar förtrollas vi av en hängivenhet och uppriktighet, i förening med en litteraturfetischism som också fanns hos Donna Tartt när hon debuterade med The Secret History för femtontalet år sedan.

Något som ofta vidlåder debuter är ojämnhet, men jag skulle nog hävda att Lowden trots formatet lyckas bibehålla intresset – inte för att hon alltid är, med mina svensklärarkollegors ord, stringent – snarare handlar det om en originell förmåga att säga det ganska självklara på ett ganska ovant sätt: hon är självsäker och tvärsäker i suverän dosering.

Mer än en besatthet av litteraturen handlar det kanske om en fixering vid orden (helt klart i plural, vilket särskiljer henne från en viss skånings faiblesse för Orrrdet), manifesterad i ständiga plöjningar av SAOL och andra ordböcker, och en mani på listor och uppräkningar – men här finns också ordlekar av ett slag som ger stöd åt Burroughs tes ”word is virus” – när orden spricker sönder och byter mening med varandra, och Lowden hittar sig själv ”vinglande på styv lina mellan styrsel och yrsel”.

Lowden har alltså inte fattat att hon ska skriva tunna böcker, utan vill omfatta allt, i en girighetens estetik – ”maximalism”, kallar hon det själv. Dagbok kallar hon ’jagbok’, och visst finns här ett jag lika bärande som Gombrovicz monumentalt starka centralgestalt i dennes dagböcker. Lowden förevisar ett splittrat jag, som vågar vara lika töntig som hon är cool – den som skriver så här får nog finna sig i att bli geniförklarad. Jag är allra mest imponerad över att det faktiskt är en roman, och inte den dagbok jag inbildat mig; det kan vara en redaktionell påverkan, men konsekvent finns berättartekniska grepp, vilket avslöjar att det här ska publiceras och läsas, som en roman. Precis som en katt är Martina Lowden ständigt fullt medveten om att vi har ögonen på henne, och det inspirerar henne till så många stordåd att en mindre extatisk läsare nästan blir helt omtumlad.     

JM Coetzee har översatt till engelska Hugo Claus dikt ”Tio sätt att titta på PB Shelley”, som tidigare funnits i fin svensk översättning (Lyrikvännen, tidigt 90-tal?). Nobelpris!

Även i år hade Lennart Wastesson med en låt i schlagerfestivalen, tyvärr var det med en artist som inte var så imponerande – men det är alltid lika kul att se Lelle sitta där i Green Room (eller som alla programledare har uttalat det, ’griiin rooom’), lika barnsligt leende som han gjorde i Bollnäs när han vann alla våra poesiuppläsningstävlingar. Är det ironiskt att Lelle, som hade bäst musiksmak då, nu sysslar med detta skamliga? Nä – och ja - - -  

Nej – här hamnar du alltid, vart du än strävar, i ett omhuldat mysigt ’nej’.

Mening – den fråga som aldrig får ställas (finns det mening i detta?); men inte för att svaret skulle vara otillräckligt, eller ens att det inte skulle finnas något svar, utan av någon helt annan anledning, som inte har med ”mening” eller ”icke mening” att göra – en helt ny kategori, bortom meningslösheten (ett svart hål?).  

Tidskriften Ord & Bild har ofta fullmatade intressanta nummer, och det senaste dubbelnumret 6/06-1/07 är förstås inget undantag. Horace Engdahl om upphovsrätten och piratkulturen: ”Med bistånd av två godtrogna ungdomar hackade han [djävulen] sig genom brandväggen till kunskapens träd”. Men också en text av Helena Eriksson om Unica Zürn, författaren som presenteras som någon som balanserade mellan storhetsvansinne och minervärdeskomplex – precis den kopplingen som jag efterlyste 23 januari, och som någon av mina mer upplysta läsare upplyste mig fanns hos Sandy Hotchkiss. Men framför allt en fantastisk essä från Österrike, Rainer Justs genomgång av den bortrövade Natascha Kampusch, och hur hela den historien är en kärleksroman skriven av bland andra Proust. Han skriver intelligent, djärvt och vackert.  

I går hamnade jag på länsmuseet på en förväntad föreläsning om pandemier (sjukdomar – ah), men föreläsaren kunde inte komma – om detta hade varit en dålig roman hade det förstås berott på att han blivit sjuk, men det var ett tåg som blivit stående i en snöstorm i Århus. I stället fick jag lyssna till en femtio år lång redogörelse för kyrkan och statens äktenskap. Sedan blev jag invald i styrelsen för detta humanistiska förbund, trots att jag gjort allt för att undvika all gemenskap och alla föreningar och klubbar och sällskap(sliv). Jag kände mig som en figur i en Tranströmerdikt som står på någon av alla hans perronger och så är det någon som knuffar in mig i ett tåg som ska åka jag vet inte vart (mot en snöstorm?). Det första jag gjorde var att boka tid hos en sjuksköterska så att jag får en vaccinspruta mot ordet ’humanism’.

För några år sedan frågade några av mina näsvisna elever vilket litterärt verk jag helst skulle satsa pengar på för att få se förverkligat som film (varifrån fick de idén att jag hade pengar?), och jag svarade rutinmässigt utan att tänka efter Dantes Gudomliga Komedi, i tecknad version. Men alltså: helst vill jag nog se en filmatisering av Shakespeares sonettsvit – de 154 oerhörda dikter som tillägnades en vacker namnlös yngling.

Till dess får jag nöja mig med den textade versionen, och nu finns en ny, fjärde svensk version, utarbetad av Lena R. Nilsson, som enligt förlaget varit verksam som ”symbolpedagog”. Jag hade inte mycket att klaga på angående den senaste, Sven Christer Swahns från 1981, som också hade fördelen att bifoga originaltexten, vilket är ett modigt grepp av vilken översättare som helst.

Anledningen till att jag tror att det här skulle bli en så mycket bättre film än nästan alla pjäsfilmatiseringar (undantagen är förstås den okonventionella Prospero´s Book av Greenaway, Polanskis förtvivlade Macbeth, och möjligen de moderniserade Romeo+Juliet och H[amlet]), är att det skulle kunna gå att ta sig nödvändiga friheter med texten utan att det uppfattas som blasfemiskt, men framför allt att det är en så tydligt utmejslad intrikat kärlekstriangel med poeten, den vackre ynglingen, samt förstås The Dark Lady. Jag kan inte hjälpa det: varje gång jag läser denna svit och kommer till nummer 127, så upplever jag något magiskt.

Mycket trams har yttrats om Shakespeares eventuella homosexualitet, med dessa sonetter som främsta bevis: dessa vedersakare ignorerar då att det vi ger ordet ’love’ förr var synonymt med ’friendship’ (äktenskap baserade på ”kärlek” är en ganska modern företeelse, liksom skilsmässor). En lustig ironi att så många homofober har använt just en av dessa förment homoerotiska dikter, nummer 116, som bröllopsdikt.  

Jag gillar verkligen Shakespeares sonetter, och det är kanske det som är problemet när jag försöker läsa den här boken. Lena R. Nilsson har varit noggrann och jag har inte mycket att anmärka på angående hur trogen hon förhåller sig till Shakespeares text – men det svenska ordförrådet är ändå relativt begränsat, vilket tar sig uttryck i att hon måste lirka in rimorden, och det påverkar ordföljden, och gör läsningen onödigt jobbig. Det blir lite grand som att läsa Lotta Olssons med viss rätta beryktade sonetter: det är snyggt och imponerande, men också lite pråligt och rentav lismande mot läsaren. Hur hårt översättaren än jobbar blir det en blek avbild av originalets kraftfulla överjordiska språkbehandling.   

En läsare kan tycka att Shakespeares bildspråk någon gång borde ändras, men på något mirakulöst sätt känns det fortfarande fräscht. En intressant aspekt är det asketiska ideal som Shakespeare här frammanar, samt den konsekventa balansgången mellan självförhärligande och självförakt som diktjaget ger uttryck för. 

När det nu finns så många svenska tolkningar av sonetterna finns också risken att läsningen blir något av en madrigal, där så många röster försöker göra sig hörda. Fast det förblir en obefintlig risk att någon tolkning skulle överrösta originalet. Ett exempel kan vara tillräckligt, från min favorit, nummer 66, där Lena R. Nilsson inleder ”Utled på allt jag önskar döden blott” – vilket är bra, men vid en jämförelse: ”Tired with all these, for restful death I cry”, visas det tydligt att hon tappar bort det viktigaste ordet ’restful’. Och så vidare. (Å andra sidan blir hennes lösningar ibland riktigt välfunna, som i den kraftfulla nummer 144, vars heroic couplet avslutas vackert: ”Så lever jag i tvivel. Till den dag / hon kastar ut min ängel ängslas jag.”)    

Ja, jag har också sett det i de svenska skönlitterära böckerna de senaste fem, sex åren, hur ordet ’spenderar’ har ersatt ’tillbringar’ (senast användes det två gånger av Gabriella Håkansson i Hjärnmänniskan: ”Tjugoen dagar hade han nu spenderat på ön”, och ”i stället började spendera all sin tid runt hans bungalow”), och som vanligt är det väl delvis engelskans fel, för det här är ju en ordagrann översättning. Förmodligen får jag kapitulera, när en så eminent stilist som Håkansson också skriver så här. Mer och mer har jag sett ordet vandra – eller snarare smyga – in i tidningstext också: det är inte bara en tidningssfråga innan ordet ’tillbringa’ blir obsolet, och den som säger det kommer att betraktas med samma skepsis som den som numera använder den gammelmodiga formen ’svensklärare’, och inte ’svenskalärare, som det nu ska heta. 

Simulacrum – på samma sätt som det inte går att låtsas leka, är det en anomali i uttrycket ’pretend to have fake sex’, något som jag ändå har hört från två oberoende källor, i två olika världsdelar/simulacra.

Radion vill gärna att vi läser de riktigt tjocktunga böckerna, och till dagens sändning har jag tilldelats De rättfärdiga, en bastant volym utgiven av en anonym figur vid namn Sam Bourne (namnet döljer den brittiske journalisten Jonathan Freedland). Det här är en bok som tar död på amsagan att författande är en ensam syssla: i efterordet nämner han inte mindre än 32 personer som har bistått honom i arbetet.

Inledningen uppfyller alla klyschor du kan förvänta dig: kriminalreportern Will Monroe ger sig ut på ett rutinuppdrag, ett upphittat lik, som snart visar sig innebära någonting större (med romanens ord: ”det här handlar om något bra mycket större än ni någonsin kan föreställa er”). Säkert finns det Da Vinci-växlar att dra på här, med alla referenser till värdefulla handskrifter och hemliga sällskap (”sedan urminnes tider” är en återkommande fras), men jag råkar vara han som inte har läst den boken. Om jag hade tillhört den del av släktet som tittar på tv, kanske jag hade jämfört med tv-serien 24 också. 

Will verkar vara en hyvens kille, men han döljer på några mindre sympatiska sidor. Han är helt besatt av sitt arbete, och försummar sin snygga fru, vilket gör det en aning svårt för läsaren att dela hans förtvivlan när hon blir bortförd av mystiska män i mystisk klädsel, som ägnar sig åt ljusskygga ritualer i ljusskygga lokaler. Givetvis skickar de kodade och mystiska SMS i massor, och att följa Wills lösande av dessa är långtråkigt och oengagerande.  

Det låter kanske som om jag raljerade över den här i grunden allvarliga berättelsen, men det är bara det att det är för mycket förutsägbarhet och Tintin över det hela. Ett av problemen för författaren är att lösa alla potentiella svårigheter i intrigen. Hur ska Will gå vidare när skurkarna har kopplingar till chassidisk judendom? Jo, han vänder sig till sin f.d. flickvän, som förstås är stor expert på judendom. Men först tar han hjälp av sin lika beredvilliga datanörd till vän, som har svaret på alla datorrelaterade problem, efter några pedagogiska förklaringar till den villrådiga läsaren. När både han och intrigen körs fast finns förstås en beredvillig polis som Will råkar känna redo att gripa in och inflytelserikt rycka i några trådar som ligger och hänger löst.   

På plussidan finns inte ens minnesvärda porträtt, som hos Dennis Lehane. Däremot är skildringen av tidningsmiljön av allt att döma autentisk och väl researchad, och med sina 32 assistenter har han även lyckats röja upp i en del snårigheter kring datortrasslet (skillnaden mellan hackare och knäckare). Det finns en del spännande scener i den här boken (dock långt ifrån Mo Hayders genomläskiga böcker), som lämpar sig för sträckläsning (”så snabbt som möjligt”, hinner jag hamra ned på tangentbordet innan överjaget hejdar mig).

Dock finns det en hel del som blir olösliga logiska luckor, som den smidighet som intrigen behandlats med, för att klara sig genom alla trånga hål som sannolikheten skapar. Jag gillar inte när en journalist, en som har orden som yrke, måste undervisas i vad ett akrostikon är. Det är väl bara det att jag inte kan med sådana här konspiratoriska romaner, som ska uppenbara en ohygglig hemlighet. Det känns lite som att få svaret på en fråga jag inte ens har brytt mig om att ställa: jag, som inte ens vill ha svar på de frågor jag ställer - - -  

Jag var inte helt döv för 90-talsmusiken, även om jag försökte undvika grunge och industry. När jag nu i bråten hittar en gammal Nine Inch Nails-CD låter deras ”Hurt” som en cover på Johnny Cash. 

Dator – en kompensatorisk ersättning för det Helvete som Modernismen utrotade. Se ’internet’ (helst inte).

Enligt förlaget Modernista är Italo Calvinos fantastiskt konstiga bok De sammanflätade ödenas slott ”en enastående allegori över litteraturen och läsandet”, och det är förstås svårt att inte instämma i det omdömet, samtidigt som just det allegoriska är det problematiska med den här boken, som är en slags sagosamling med myter och legender som sammanhållande grepp.  

I en tät skog går en berättare vilse, och hamnar om inte i Inferno så i ett slott, där ett gäng stumma personer huserar – snart visar det sig att stumheten är ett villkor som drabbar var och en som passerar vindbryggan och de andra attribut som ett medeltidsslott ska ha, och som hjälpmedel för de berättelser som personerna känner sig manade att förtälja fungerar tarotkortleken, som berättaren läser in innebörder i utifrån personernas utseenden och minspel.

Det låter lite fånigt, kanske, men det är ofta Calvino uppvaktar det lite banala (melodramatisk kärlekshistoria i Om en vinternatt, övertydlig outsidersymbolik i Klätterbaronen, tidstypisk civilisationskritik i De osynliga städerna, och så vidare). Vad som ger den här boken ett berättigande är att han lägger in spår av tvivel och interfolierar en självironi, som tar udden av det han själv säger, som när han antyder alltings skuggsida – att allt han säger kan vara förkastligt och betyda motsatsen, med anspelningar på narrar och poeters benägenhet att vända saker upp och ned för effektens skull. Dessutom reducerar han korten till ”flottiga bitar av papp”.    

Tarotkorten fungerar i sin ursprungliga form just en berättelse, och Calvino tar fasta på deras mystiska egenskaper (kanske lite för många gånger), när han påpekar att ”korten döljer mer än vad de säger”. Allt är dubbelt: ett första försåtligt intryck öppnar mot en alternativ tolkning, liksom när han visar att den första avdelningens slott i den andra blir ett värdshus. Calvino leker med våra förväntningar: när du tror att du vet, när du tror att det går att genomskåda honom, tar han fram ett helt annat kort ur rockärmen.

Tarotvärlden öppnar det skrivna mot det irrationella och det ockulta. Här samsas vampyrer, kung Oidipus och hästar som flyger till Månen, för att bara nämna några egenheter, men allra mest riddare, dåtida soldater som ger sig ut i meningslösa krig, och en hel del gestalter från Shakespeares mest kända dramer (fast inte är det en skitande apas svans som läggs i de knäppa systrarnas kittel i Macbeth, utan snarare en babians blod). Finns det samhällskritiska inslag så är det väl detta: hur löjeväckande dessa soldater ter sig med ideal lika rostiga som sin rustning.   

Den som så vill kan förstås se Calvinos bok som en allegori över tolkningsarbetet, hermeneutiken, där hans läsningar av vad korten representerar erinrar om en ekfras-teknik (han tar också upp parallellen mellan sitt arbete och tolkningen av konventionella konstverk). Det uppenbaras givetvis en myriad tolkningar, och det känns ibland som att Calvino leker med läsaren: en i grunden meningslös lek, eftersom de många meningarna mångfaldigas och tappar sin betydelse.    

I en tät kortlek går en berättelse vilse. Calvino har rörigheten som estetisk princip, och det här är en rörig och stökig text att följa, en ogästvänlig labyrint med irriterande många falska utvägar. Med illustrationerna från tarotkorten bildas en oändlig fiktiv värld, som kan sägas innehålla alla berättelser, en version av Borges eviga bok: en berättelsernas berättelse(r). Den som tidigare läst Calvino känner igen hans avundsvärda lekfullhet och muntra lätthet, och läser med samma pigga förnöjsamhet som vanligt, och imponeras förstås av de ändå oförutsägbara banor hans fantasi tar honom.    

Eftersom jag har slutat läsa tidningar (vid min ålder måste man få unna sig en lyx) vet jag inte exakt vad den forne skådespelaren Ryan O´Neal har gjort – skjutit sin son, försökt mörda sin svärdotter? Det kanske är något ironiskt över detta, eftersom O`Neal gjorde den exemplariske fadern i Stanley Kubricks bästa film Barry Lyndon (jag stör mig på mina elever som kommer dragande med sina evinnerliga identiska Clockwork Orange-t-shirts, som om Kubrick inte var något annat än just denna film). Kubrick som så ofta beskrivs som kylig och teknikfixerad har ändå åstadkommit den mest känsloladdade scenen mellan en far och en son, i just denna film. Det är sentimentalitet, säger du – äsch, varje gång jag ser den här scenen, och speciellt när pukorna börjar spela, så gråter jag som ett litet barn: och är det något jag är vaccinerad mot så är det sentimentalitet; för mig är det här äkta känslor, och poängen med Kubricks film är att vi manipuleras till att tycka illa om Barry, eftersom han är en sådan slarver och förtjänar all sin olycka. Fram till denna scen, som visar att vi har haft fel. Därför tror jag att sista ordet inte är sagt i vad Ryan eventuellt har gjort med sin son/svärdotter, i den riktiga världen. I efterhand kommer det att visa sig att han älskar dem på ett sätt ingen av oss kan förstå.  

huset var nedlusat av spöken när jag drog med handflatan längs Gabriellas grönt tapetserade vägg och fastnade i en kvarglömd spik, en tagg -

föräldrarna såg på ”Dallas” på tv:n och den svartsjukt bevakande hunden sov -

vi tömde rädslan i botten, den dåraktiga tiden och snön -

blodet bara sipprade försiktigt nedför handflatan -

hon fnittrade förtjust -

i fickan ouzo -

i huvudet -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

badkaret -

flimret som steg och sjönk -

vågorna i luften, hur hennes inflammerade händer rörde mig -

hur tystnaden började ta plats mellan oss och hur orden tog slut och förtvivlan i kors -

ärret är kvar, flera centimeter mellan lång- och ringfingret, en påminnelse från den dåraktiga tiden  -
  

Frisörer? De gör mig så uttråkade att jag somnar i stolen. Eller är det för att jag tvingas se mig själv i spegeln? Det finns inget att prata om, och att hela tiden vara tvungen att se sig själv i ögonen är outhärdligt. Alltså somnar jag, eller om det är för att skydda mig själv (slippa se). Inte konstigt då att de av ren djävulskap klipper mig på det här viset - - -

Det finns böcker, mestadels romaner, som innehåller ”a narrative G-force”, som min amerikanske lärare Mark Troy brukade säga, och jag skulle utan tvekan mena att Sofia Krapp Johanssons debut Silverfisken hör dit. Det ovanliga med den är inte att den har föranlett ett uppbåd av 47 (& ½) intellektuella i Aftonbladet att ifrågasätta kritikers sätt att bedöma kvinnors böcker, eller att det är en diktsamling som hittar fram till så ovana läsare som Tilde De Paula och hennes moster.

Nej, det ovanliga är att det är en så konstlöst skriven poesi; så totalt befriad från poetiserande drag tecknar författaren en existens så full av vidrigheter att läsaren faktiskt känner sig helt urlakat nedtryckt och vimmelkantigt fartblind när berättelsen tar slut. Vad det mest påminner om är barnkammarrim som hamnar fel, för det är väl inte så här det ska vara, tänker läsaren förtvivlat, när situationen tidigt etableras: ”Pappas penis som en obelisk / rakt i stjärten på hans silverfisk”.

På detta kusligt precisa språk, med sin säreget följsamt kantiga rytm, skriver Rapp Johansson en saga från Helvetet. Det finns en skönhet i språket som skär som en dissonant mot det som beskrivs. Det må vara att det finns en monotoni i katalogiseringen av övergreppen, men för offret finns det ingen variation: det är ständigt samma svek som upprepas, och Helvetet ligger som bekant i upprepningen. Jag känner många som är rädda för att bli överfallna på stan, men det är hemmet som är den farligaste platsen, och det är inte främlingar som begår de flesta våldsamma övergreppen.  

Språket med sina perverterade ramsor raserar alla skyddsmurar. Det finns ingen andningspaus, utan hela texten väller fram, som ett enda obearbetat skri av förtvivlan, utan en glimt av ljus. Läsaren försök att värja sig skickas tillbaka av barnet som utnyttjas, vars enda replik är den outtalade ”Det är för mycket”. Sakligheten i hela framställningen gör förstås detta till något mycket obehagligare än det omtalat hemska som skildras i till exempel David Pelzers monomana böcker. Barnets enda önskan är att hennes pappa ska bli en riktig pappa: här finns inte någon primitiv hämndlystnad. Boken i sig är det tillräckliga straffet.

Snarare än den Anna-Karin Granberg som det förutsägbart har refererats till, tycker jag att det här kan erinra om Sylvia Plaths mycket medvetna försök att exorcera sin far. Men Rapp Johansson mytologiserar inte sin far: han är genom hela berättelsen lika vardagligt, nästan lojt ond (när han släpps från en frihetsberövning suckar berättarjaget uppgivet att han återkommer ”på livstid”). Vad Rapp Johansson åstadkommer är den symboliska Silverfisken, som kan uppfattas som en talisman som visserligen inte skyddar henne, men som blir konkretiseringen av den tredje person som finns i varje situation: förutom pappan och dottern alstras ett vittne, ett verbalt minne.

Visst kan det påminna om en utdrivning av en ond makt. I introduktionen till sin senaste bok på svenska, Tyngd, skriver Jeanette Winterson: ”Autobiography is not important. Authencity is important.” Detta har Sofia Rapp Johansson förstått, i denna sin bok som verkligen befinner sig ”mellan mardröm och verklighet”, som hon själv skriver. Den dumma frågan ”har detta hänt?” får sitt outhärdliga svar: “detta händer”, i ett evigt förbannat presens.   

I ”den utländska pressen” läser jag att Martin Amis ska tillträda som professor i Manchester, där han ska leda kurser i – förstås – Creative Writing; det är roande att läsa intervjun, där han menar att han ska vara å så förstående mot eleverna, eftersom de är i en så utsatt position (läs en av texterna i hans Visiting Mrs Nabokov and Other Excursions, där han sardoniskt leende gör slarvsylta av de bidrag han tar emot av hoppfulla författare i en skrivartävling). Nåja, nu är han fasligt gammal (men fortfarande den mest fotogeniske författaren, åtminstone i England), och hoppas att den här erfarenheten ska ge honom inspiration till en roman: men är han verkligen så desperat?  

Joseph Conrad, Lord Jim.
Jag måste göra min välgörare besviken: i den här ryska 50-talsutgåvan av boken finns inga illustrationer med halvnakna pojkar. Dock en hel del homoerotik (”A cloth wound tight round his loins seemed dazzlingly white on his bronze skin; his naked body glistened as if wet”), vilket tillsammans med novellen ”The Secret Sharer” bekräftar mina hypoteser om vad ”Mörkrets hjärta” ’egentligen’ handlar om - - -

I morse gick jag upp och skrev (eller jag och jag, det var väl Hjärnmänniskan) om Gabriella Håkanssons roman, och sedan drack jag kaffe och läste DN, som givetvis hade en artikel om att forskarna – de riktiga hjärnmänniskorna – har hittat en tidigare oupptäckt kanal i hjärnan, där det bland annat tillverkas nya nervceller. Och vad är en människa om inte en uppsättning nerver?

För mig har det alltid varit förenat med en nästan religiös känsla (en nåd) att få läsa Gabriella Håkanssons kufiska romaner, och Hjärnmänniskan utgör i det avseendet inget undantag: redan med första meningen etablerar hon ett kontrakt med läsaren, när hon pardonlöst introducerar sitt slaktdjur till protagonist, Hans Hermann Gustavsson, en intellektuell cerebral typ som i alla år har hållit djuret inom sig stången.

Ungefär som några av hennes tidigare figurer är denne Hermann inte så lite löjeväckande när han ska skådas i helfigur, i sina åtsittande kläder. Att han har en röst som konkretiseras i hjärnan skulle kunna uppfattas som en psykos, men då har han lyckats dölja denna sinnessjukdom i hela sitt vuxna liv, genom att döpa honom till Hjärnmänniskan och kanalisera honom i hundratals traktat som de skriver ”tillsammans”. Rösten är misstänkt lik den moder som i minnessekvenser blixtrar förbi.    

Håkansson låtsas inte känna sin huvudfigur helt: det finns något främmande över honom, när hon utger sig för att inte överskrida vissa gränser, som om hon – som annars verkligen inte drar sig för att vara skoningslöst elak mot honom – ändå respekterade hans integritet på något sätt. Därmed får det som på ytan ska ses som narraktigt en viss hjältestämpel, även om det är svårt att låta bli att fnissa tillsammans med Håkansson när hon utsätter Hermann för diverse makalöst roliga obehag, till exempel redan när han placerar sig i flygsitsen på resan till den indonesiska övärlden.

För det är förstås där den här råttlika människan hamnar, ditbjuden av arbetskamrater efter fyrtio års lång tjänst på tidningen Dagbladet. Och väl där eskalerar förstås djävligheterna, när Hjärnmänniskan visar allt större missnöje med hur Hermann börjar bryta sin isolering mot mänskligheten. Kampen mellan de två utvecklas till ett skräckfilmsinspirerat drama, en ond lek som balanserar skickligt mellan tragedi och fars.

Det finns en ovisshet i hur Hjärnmänniskan ska förstås: är det helt enkelt schizofreni, eller en manifestation av produktiviteten eller inspirationen? Det är ingen ovanlig tanke, att författare jämför skapandet av påhittade figurer med röster i hjärnan. Här finns en blandning av förundran och fasa när hon betraktar sin egen skapelse, och som läsare är det oavbrutet fascinerande att dela detta hennes äckelartade intresse. Att Hermanns jag ställs på spel kan erinra om Clarice Lispectors roman Passionen enligt G.H. (initialerna är förstås ”en tillfällighet”), vars motto från konsthistorikern Bernard Berenson löd: ”A complete life may be one ending in so full identification with the non-self that there is no self to die.” 

Läsarens belöning ligger främst i att Håkansson skapar ett helt fiktivt universum, och struntar blankt i realism. Gåtan med det förhäxande lilla trollet i hjärnan kvarstår, och det är med viss oro läsningen avslutas i dystra antaganden att det hela var följden av tvångstankar, som hamnar i slutsatsen att kanske alla tankar är just tvångstankar (även denna).

Det som kan oroa läsaren av Håkanssons roman är att det finns en tänkbar risk att hon riktar sin satir mot en känslig punkt: för nog är det ändå så att uppskattningsvis 100 % av hennes läsare också skriver (traktat i någon form), och då är det förstås lätt att känna igen sig i den här människan som lever för ord och bokstäver. Håkansson är en författare med infernaliskt lömsk humor av opålitligt slag, så det skulle inte förvåna mig om hela den här boken är ett spratt på min bekostnad – och jag tar emot det så otroligt tacksamt, dessutom.    

”Innehåller melankolikerns nej till allting ett implicit ja till något annat, något som över huvud taget inte hör hemma i den här världen?” Kanske detta är en av de mest givande frågorna som ställs av den norske filosofen Espen Hammer i hans lilla bok Melankoli. En filosofisk essä (på norska en helt annan titel: Melankoli. En filosofisk essä). Annars är det första som läsaren möter ett Morrissey-citat: föga förvånande, då norsk filosofi har en helt annan kontakt med saker som svensk dito rynkar på näsan åt – och det är inte heller en ytlig inställsam pose, utan snarare ett sätt att hitta beröringspunkter, ungefär som Slavoj Žižek arbetar.

Melankoli är alltså Hammers ämne, och han redogör kortfattat för begreppets (sjukdoms)historia, och sambandet – men också avståndet – till både depression och sorg, där melankolin saknar ett objekt – här finns inget att längta efter, det är med Wallace Stevens ord ”sadness without cause”. Paradoxen är att den deprimerade saknar egentligt språk (ett tillstånd där orden upphör), men ändå innehåller så gott om vittnesbörder. Strängt taget är det svårt att tänka sig en författare eller filosof som inte är melankolisk. Det handlar om något utanför språket, att uttrycka något (ännu) sannare än vad orden kan uttrycka. Paradexemplet är förstås Beckett, och den här bokens viktigaste och mest engagerande kapitel behandlar den här antimelankolikern förtjusande känsligt och initierat.   

I kliniskt avseende är melankoli (numera depression) något som bör undvikas; för Hammer är den meningsbärande, och förstås viktig. Med flera exempel från skönlitteraturen visar han hur tillvaron ter sig för den melankoliske: tingen smittas av vulgära klichéer, allt tappar sin äkta betydelse. Redan på 1600-talet visste den store auktoriteten inom detta ämne, Robert Burton, att melankoli bör behandlas med fysisk aktivitet och sällskapsliv (numera blandar många brittiska läkare psykofarmaka med rekommendationer till patienten att börja dansa, till exempel). I Hammers bok finns fina kapitel om hur psykoanalysen, filosofin och litteraturen traditionellt har förhållit sig till detta ämne.  

För den melankoliske skapas ett tillfälle att ställa sig vid sidan av den tävlingsbana som det moderna livet har förvandlats till, där allt handlar om rivalitet och konkurrens. Den melankoliske erkänner sitt misslyckande, och tar till sig en förlorarinställning, som kan erinra om 90-talets slacker, som med sin vägran att deltaga här blir en sentida dandy. Hammer visar hur psykoanalytiker som Kristeva förklarat det som att den melankoliske utrotar sitt eget jag för att förlänga moderssymbiosen, en rörelse bort från det symboliska till det semiotiska. För denne gestalt handlar det mer om ett temperament än om en känsla (eller avsaknad av känslor).

Det finns ingen genväg till genialiteten: bara för att många genialiska människor varit melankoliska betyder det inte att alla melankoliska människor är genier. Ändå måste väl också Hammer tillstå att melankoli som åkomma har större statusfunktion än till exempel pollenallergi (för övrigt det enda jag själv välsignats med av sjukdomar: man väljer inte - - -). Det heroiska hos den melankoliske ligger snarare i acceptansen av tillvarons brist på mening – att leva ett illusionsfritt liv som vägrar söka sig till diverse förklaringsmodeller (tänk: motsatsen till Madonna) och inte förnekar tomheten. 

Dock finns det klara kopplingar mellan melankoli och hypokondri, och den senares omtalade behov av uppmärksamhet från sin omgivning. Då lär det i framtiden finnas stor användning för nyutbildade psykoanalytiker, eftersom vi kommer att få flera generationer barn som blir försummade av sina föräldrar, ivrigt upptagna med att förverkliga sig själva. Lägg till detta en värld som av allt att döma kommer att förinta sig själv innan du hinner räkna till hundra år, så har du en hel västvärld med befogat orolig mage. Av allt att döma kommer det att komma många böcker om melankoli inom de närmsta åren.

ur Lord Alfred Douglas dikt “Two Loves”. Ändå recenserar i dagens DN Stefan Jonsson boken Gay. En världshistoria, och diskuterar vad en målning av Jacopo da Pontormo kan tänkas föreställa: ”en kärlek av det slag som inte törs säga sitt namn, som Oscar Wilde uttryckte det fyra hundra år senare”. Det är som Dorothy Parker skrev (hoppas jag!):

If, with the literate, I am

Föräldraskap – uppfanns för att legitimera idrotten: så att det skulle finnas en anledning för söner att tala med sina pappor. Se ’fotboll’.

Det försiggår ett alpint VM under detta sportlov, och på radion hörde jag någon förfasa sig över huvudsponsorn, att det är olämpligt att denna produkt sammankopplas med idrottarna, med tanke på att så många av deras fans är barn – och jag håller verkligen med: kexchoklad är bland det äckligaste jag har ätit – som att tugga i sig sågspån.

Nick Cave, “Thirsty Dog”

För somliga författare är självföraktet ett koketterande – inte för Nick Cave, som ständigt bearbetar detta sår, helt bakom ryggen på den svenska kritikerkåren, som nostalgiskt vill ha honom med heroinsprutan i armvecket och texter lika kaotiska som hans frisyr på 80-talet. Men ”Thirsty Dog” skrevs när han var gift med brasilianska Vivianne, mor till den förstfödde Luke; äktenskap och barn har alltid setts som höjden av trygghet, men det kan jämföras med naturkatastrofer: de gör sig bäst på avstånd. Senare, under nästa äktenskap, skriver Cave låtar som ”Dead Man In My Bed”, och för att budskapet inte ska slukas av spökena, förtydligar han: ”I ain´t speaking metaphorically”. Det här är en hälsning till alla cyniska kritiker som vill att han ska må så dåligt som ingen förtjänar, bara för att han ska skriva undergångslåtar: de har funnits där hela tiden – ni har bara inte varit kapabla att upptäcka dem.    

I Svd skriver Fabian Kastner, vars debutroman Oneirine var hyfsad, om läsning som styrs av känslor mer än intellekt (gissa hur många rader det dröjer innan han refererar till Madame Bovary – för att inte tala om denne ständige Werther -). Det är ett – ah, intressant ämne! Men jag är lite skeptisk till den här gammalmodiga uppdelningen av känsla och … det där andra … förnuft? Dessutom är hela artikeln liksom grundkursen i receptionsteori. Personligen tycker jag att många av oss har mycket att lära just av hur kvinnor läste romaner på 1800-talet. (Se Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, Band II.)

På nätet läste jag något illasinnat nyss: att Horace Engdahl i tidskriften Fokus uttalat sig positivt om John Ajvide Lindqvist – för mig helt obegripligt, eftersom den här vampyr-, zombie- etc-skräckförfattaren gjort ett anemiskt intryck, dessutom med klara pedofiltendenser (oförklarligt, då hans första bok hade en titel som ryckts direkt från Morrissey). Jag letade upp denna skrift, som givetvis inte innehöll ett ord om varken Engdahl eller den där skräckgubben. Däremot några oroväckande rader om IB - - -

Sannolikhet – tro på mig, när jag säger att du kommer inte att tro på mig.

I Sverige har vi oproportionerligt många studier av filmvåld, med många omstridda teorier som ändå oftast hamnar i dess brist på faktiskt negativa effekter på tittaren. I Umeå har Jonas Danielsson ägnat sig åt skräckfilmen, och hans avhandling heter Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer – en etnologisk studie. I stället för att vara ett filmvetenskapligt arbete ligger hans intresse i hur publiken reagerar känslomässigt. Titeln är förstås hämtad från Clockwork Oranges ”Horrorshow”, där det fanns andra repliker att inspireras av – exempelvis Alex ord till den ställföreträdande Burgess: ”Viddy well”.

Danielsson har ett ovanligt inifrånperspektiv när han intervjuar skräckfilmsbrukarna: han är själv insatt i genren, vilket är både en fördel (han respekteras av informanterna) och en nackdel (han saknar analytisk distans). Att han tidigt aviserar sin beundran för Dario Argento är kanske inställsamt i överkant (jag kan knappast vara den ende potentielle läsaren som håller Argento som skräckfilmens största geni), men annars lyckas han hålla sig någorlunda neutral, och framför allt, tillräckligt mycket i bakgrunden.

Skräckfilm har väl alltid setts med oblida ögon även av filmvetenskapen, vars bekräftande undantag visat på deras brist på förtrogenhet med genren. Är du barnslig eller bara pervers? är väl den fråga som skräckfilmsbrukaren oftast får. Denna styvmoderliga behandling kanske väcker revansch-tankar hos fansen – åtminstone handlar en stor del av avhandlingen om behovet att avlägsna sig från konventionella filmbrukare, vars smak konsekvent hånas.  Men här finns också en av avhandlingens viktigare poänger: skräckfilmen som subversiv motståndskraft.

För det kan inte förnekas att det finns klara nihilistiska och pessimistiska tendenser i all egentlig skräckfilm (alltså inte den som blir mainstream och upprätthåller den stora publikens värderingar). Skräckfilm blir ett sätt att hantera (”bemästra”, som en brukare säger) världens ondska, även om jag tycker att dessa brukar har en benägenhet att överdriva det hemska med verkligheten – det låter som ett bortförklarande rättfärdigande av varför man ska titta på äckelfilmer. För vad som i skräckfilmerna är bejakande av ondska blir oftast överdrifter, samtidigt som försvararna träget hävdar att det är viktigt att ge en ”sann” bild av verkligheten (mycket av det jag har sett på skräckfilm ligger långt ifrån vardagshändelser, trots allt).

Det mest förtjusande med skräckfilmen kommer Danielsson i min mening kanske inte riktigt nära: det atmosfäriska, den estetiska höjdarkänslan. Det handlar inte mycket om skräck, snarare en ofarlig estetisk upplevelse av hur det sublima omtolkades på 1700-talet av Burke: som själsvidgande positivt obehag. Internationellt har teorin att våld har en avtrubbande effekt blivit helt förlegad, och i vårt land kan man bara hysa förhoppningar att det ska bli likadant. Danielsson visar tydligt många exempel på hur konnässörerna blir skickligare på att skilja mellan film och verklighet, och erhåller en nyanserad förmåga till distansering: en anledning så god som någon att titta på mycket skräckfilm.       

Det här är en bok som har all rättighet att hitta fram till många läsare, bara man har överseende med att skribenten har svårt att skilja på orden ’därmed’ och ’däremot’, liksom att han tror att Dracula och Dr Jekyll och Mr Hyde är gotiska romaner. Av den akademiska bråte Danielsson nämner finner han störst nytta i Bachtins idé om karnevalen, och den uppochnedvända världen – exempelvis genom att låta kvinnan, som i filmvärlden är passiv, bli den som slagkraftigt neutraliserar den onde mördaren, eller lika gärna låta nörden vara den som besegrar hockeykillarna – något som den grymma verkligheten aldrig tillåter.   

Ju fjantigare musik, desto större anledning att hålla på med löjliga hotellrumsmayhem. För var det inte Jumper (vars enda hit handlade om tapetklister) som senast förstörde hotellrum? Och nu en Idol, som roat sig med att kasta snus på väggarna – så otroligt idiotiskt. Dessutom är det alltid en stackars städerska med värkande rygg som måste göra rent. Om det ändå skedde stilfullt: som när Dennis Lyxén slängde vegetarisk mat i Umeå på 90-talet.

Marianne Ahrne är avsatt filmkonsulent, och idag ber hon i DN om ursäkt för att hon vägrade ge filmstöd åt filmen Darling. Det är en märklig text, där hon avslöjar bristen på omdöme, när hon visar hur hon uppfattade saker fel på manus- och provfilmsstadier. Med en fadd eftergift hyllar hon enstaka partier i den färdiga filmen (exakt samma scener som recensenterna lyft fram), som för att påpeka att den som inte kan vara klok kan åtminstone vara efterklok. I vilket fall känns det betryggande att denna omdömeslösa person nu ägnar sig åt andra sysslor. Problemet med svensk film är visserligen inte enbart att personer som Ahrne har haft makt och inflytande: alltför länge har svensk filmpolitik styrts av en vrickad elitism som har fördömt allt amerikanskt, samtidigt som vi i vårt land varken haft independentfilm eller storbolagsfilm att yvas över. Jodå, nästan varje år skapas en hygglig svensk film (och trettiotalet pinsamheter) – och det är beklämmande att det så gott som alltid sker efter att ha stött på motstånd från inkompetenta maktmänniskor, vars kunskaper om film börjar och slutar med Colin Nutley.  

Att skaffa barn är höjden av själviskhet, har jag hört flera säga, oberoende av varandra (de var alla barnlösa). Jag säger: tvärtom.

Kontingens – det (kan) finn(a)s. Men lika gärna inte.

I dagens DN en essä av Håkan Lindgren om Karl Kraus, vars enmansprojekt Facklan numera finns tillgänglig på nätet. Det är en stilig introduktion till den här ilskne farbrodern, som kunde skriva så här: "Är pressen en budbärare? Nej, den är själva händelsen. Ett yttrande? Nej, den är livet. Den gör inte bara anspråk på att de verkliga händelserna är dess meddelanden om vad som hänt, den får också en kuslig dubbelexponering att uppstå, så att man hela tiden får intrycket att varje gärning först måste rapporteras innan den kan begås." Det får mig att tänka på Baudrillards hånade idé att tillvaron består av simulacra – bedrägliga sken, som inte har någonting med äkthet att göra, vad som händer på riktigt (han menade att Gulfkriget inte hade inträffat). Kraus var först – men det betyder inte att han har ensamrätt på den här tanken. (Dessutom: var inte Platon först?)    

För den som har stiftat viss bekantskap med en viss Henri Michaux är det förstås glädjande att det pyttelilla förlaget med det tilltalande namnet Sanatorium gett ut en liten bok med tretton bångstyriga texter om Michauxs alter ego Plume: En viss Plume är titeln, och texten ledsagas av en väldig massa illustrationer av den tyske Atak (Georg Barber) – lite amerikansk undergroundstuk, George Crumb.

Enligt förlaget är Michaux mest känd som reseskildrare, något som gått mig förbi, som snarare läst honom som egensinnig poet och kufisk bildskapare. I Sverige känns det lite som att Michaux existerat i skymundan sedan sin död på 80-talet, men det är ett författarskap väl värt att vända sig till för den som söker något utöver den vanliga medeldistansprosan. Att han är född 1899, samma år som Nabokov och Borges, har kanske bidragit till att Michaux inte blivit lovordad dagligdags.

Michaux uppfinner Plume, och utsätter honom för diverse situationer: en omild behandling som tas emot med konsekvent osviklig brist på engagemang hos den oansenliga figuren. Situationerna är groteska, medan Plume behåller sin värdighet genom att vägra acceptera och godkänna de händelser som drabbar honom. Det är en tilltalande ideologi: en nedtonad världssyn, som också visar att bara den som har ett starkt jag kan tillåta sig att sätta det på spel – utsätta det för faror, tvivel och ifrågasättanden.

Så vad gör när han vaknar och upptäcker att en vägg saknas i huset? Somnar om, på samma sätt som han somnar om när tågen så gott som kör över honom, när hans hustru dödas och styckas och han döms skyldig – jag tänker på en mig närstående som väcktes på natten av ett digitalt pipande ljud, som återkom med timlig frekvens, tills hans hustru gick in och stängde av sonens klocka som var inställd på timsignal: den här mannen somnade om varje gång ljudet återkom, och sa på morgonen att han trodde att det var brandlarmet.

Ja, det är tretton korta texter på gränsen mellan prosadikt och novell som visar likgiltigheten som förhållningssätt, som livsstil, som strategi. När världen vänder sig mot Plume gör han precis allt det som man inte får (han går inte till motanfall). Michaux är en noggrann läsare av Poe, och han har gett sitt alter ego namn efter dennes novell ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether”, som på franska heter ”Le système du docteur Goudron et du professeur Plume”.  

Texten är ljust blå, vilket kräver en lampa med ganska högt watt-tal, men so what? Av de tretton kanske min favorit är den Gogol-artade texten om när Plume får ont i fingret, och går till sämsta tänkbara ställe (till läkaren, alltså). Den som så vill kan nog hitta paralleller till Michauxs gärning som reseförfattare – det går att läsa ett par av styckena som groteska parodier på reseminnen, när Michaux skriver på den där underbara anti-realismen som så många författare fortfarande väntar på att de ska upptäcka.       

Mycket elakt har sagts om Higginsons oförmåga att se storheten i Dickinsons dikter, när han avrådde henne från att publicera – med facit i hand är det så lätt att döma och klandra (dessutom glömmer hans anklagare att han hela tiden uppmanade henne att skicka dikter till henne). Men fortfarande går det inte att med bestämdhet säga att Dickinson skrev poesi / dikter: snarare var hon sysselsatt med ett helt annat projekt – något som vi fortfarande inte har språket att kategorisera eller bedöma eller ge adekvat kritik. För mig är det alltid med bävan jag läser Dickinsons ryckiga korta texter, som saknar motstycke, både på 1800-, 1900- och 2000-tal. Jag återvänder hit inte för att jag har förstått - lagt saker till rätta - utan för att jag är frustrerad.
    

När jag lyssnar på Nina Simone kommer mina barn fram till mig och säger att det är den där Antony som sjunger – nä, det är Nina Simone, säger jag tålmodigt, och när de inte vill tro mig förtydligar jag att hon är en kvinna. Jaha, men varför vill hon sjunga som den där Antony då?

Jag har läst att Zlatan ska hjärnröntgas, efter skallskadan i en fotbollsmatch för Inter. Jaha, men om de letar i hans huvud kommer de inte att hitta någonting, för hela hans genialitet finns i hans fötter.

Det är klart att det finns en apa i Lukas Moodyssons diktsamling Apo kryp hos: en titel som annars möjligen kunde anspela på ordet apokalyps, även om det ligger närmre till hands att tänka på apokryfer (vad annat att vänta från författaren till Evangeliet enligt Lukas för så många år sedan?) – och Moodysson vill nog tänka sig att denna opaginerade bok är apokryfisk, lite vid sidan av hans övriga produktion, inte helt sanktionerad av överjaget. Enligt myten ville han ge ut den under pseudonym rentav.

Ändå är det en ganska mild och förhållandevis oprovokativ bok han har skrivit, med få personangrepp och den politiska retoriken är klart nedskruvad jämfört med hans senaste Vad gör jag här? Precis som han i sina senare filmer gått längre och längre bort från publiken har han här avskärmat sig från läsaren, genom att skriva fragmentariskt och uppbrutet, som lipogram (bokstäver saknas här och där); han har lekt mer med tangentbordet än med språket, och vissa sidor består enbart av tecken från wordprogrammets ”Infoga Symbol”.

Låter det kul? Grattis till dig, då. Jag tycker nog att Moodysson ska ge fler intervjuer i framtiden, så slipper vi det här pladdret. Han lättar sitt hjärta, som det heter – och han har aldrig varit rädd för att flirta med klichéerna (det gör han även i sina filmer, oftast lyckosamt), och utvinner ibland ganska fruktbara saker. Själva barnsligheten i hans projekt har alltid varit hans stora fiende och bästa vän, som när han drar paralleller mellan Malmöligans återförening och Spice Girls: genialiskt trams.  

Boken är både labyrint och malström, men inte tillräckligt elakt slingrande för det förra och inte tillräckligt otäck för det senare. Det är förvånansvärt tamt, och mer av elegi över en förlorad tonårstid än medelålderns befogade raseri över sakernas tillstånd. Här finns ingen (rang)ordning, allt är lika viktigt. Det är påfallande ofta poänglöst, och skitjobbigt att läsa (in a negative way).  

Att Moodysson har reagerat med fasa på vad som sker i världen går inte att betvivla efter filmer som Lilja 4-ever och Ett hål i mitt hjärta: i titeln till denna bok finns apan, som vi alla vet (förutom några amerikaner) är vår riktiga fader, och här uppvaktar ibland Moodysson det ociviliserade, det barbariska (”du kryper apokryfiskt tillbaka in i mig”) som går på alla fyra, och benämns vårt ursprung. Apmänniska eller människoapa, det är vårt enda val.

Vad som trots allt är bra med boken är Moodyssons ständiga metamorfos av det egna jaget: hur han lyckas vidga sig själv och expandera och skriva med fin inlevelse utifrån andra människors perspektiv. Vad som också känns igen är den där zappande tekniken, där intrycken sköljer över läsaren, och nyheter, porr, Stefan Edberg, krig, paris hilton och Kennedyklanen tillåts existera simultant. Det är också lite ömt att den som i ena andetaget ger uttryck för stort självförakt (över flera sidor) i nästa jämför sig själv med Paul Celan.

Inte mobbning, nej, men allt han gjorde väckte irritation och avund, när det aldrig existerade någon form av önskan från hans sida att briljera eller ens bli omtyckt – det var som om det var någonting hos honom som stimulerade deras hat, så att hur han än försökte och inte försökte blev det alltid fel, tills det gick så långt att han slutade bry sig: det fick gå åt fanders vad honom anbelangade, resonerade han, och därmed avlägsnade han sig allt längre bort från både dem och alla andra. Varken talang, begåvning eller färdighet ska det benämnas, det där som irriterade de andra och fick dem att ge uttryck för sin fruktan och avsky. Nej, det var någonting annat - - -  

Bland de osjungna heroerna återfinns så klart översättarna (till vars skara jag drömde att själv få tillhöra, tills jag upptäckte att det var ett långtråkigt slit att bearbeta och lösa språkliga problem som jag inte ens själv hade hittat på): nu har Dagmar Olsson hittat gamla franska trettiotalstexter av Irène Némirovsky, och nyöversatt Balen och Höstflugorna i en tunn volym – ursprungligen gavs boken ut på en annans svenska 1932.

Författaren Némirovsky tvingades fly från den ryska revolutionen och hamnade i Paris, där hon skrev ett antal uppmärksammade böcker, innan hon forslades till Auschwitz, där hon dog 1942. Här föreligger alltså gammal skåpmat, men det är ändå väldigt fräsch litteratur det är frågan om: två kortkorta romaner, som till formen snarare påminner om lite långa noveller.

Balen handlar om en 14-årig tjej som av sin grymma moder förbjuds närvara vid en bal: i den här sagan heter Askungen Antoinette, och den elaka modern är förstås groteskt förstorat överdriven – hon heter Fru Kampf, dessutom – det ska förstås vara en karikatyr, men samtidigt: vem har inte stött på dessa föräldrar som behandlar sina barn egoistiskt? Replikerna är teatraliska, och hela novellen är symbolisk, nästan i överkant.  

Vad som imponerar i denna korta bagatell är författarens identifikation med den sorgsna och ensamma pubbeungen (det är inte svårt att föreställa sig henne lyssna på ”How Soon Is Now?” dagarna i ända), som vart hon än vänder sig bara ser människor som kysser varandra. När hon väl begått sin hämnd mot modern är det för sent – hon rycker till när hon inser att mamman gör exakt samma gest när hon är arg som hon själv gör. Tjejen blir en Oidipus som mördar sin mor, för att själv överleva (symboliskt: förvänta dig inget blodbad).

Bokens andra roman (novell) är Höstflugorna, som förlaget stämplar som Tjechovsk, och det är förstås ett författarnamn som får det att vattnas i munnen på recensenter. Men Tjechov kan man bara beundra, inte avguda eller tillbe. Det obligatoriska nyckelordet ’vemod’ förekommer förstås, liksom en hel del suckar, och pianoklink, disktrasor som hänger på tork, snö och regn. Den här berättelsen är mer atmosfärisk än Balen.

Här rör sig obehagliga skuggor i marginalerna, när Tatjana Ivanovna – som av allt att döma har likheter med Némirovsky – hamnar i ett ogästvänligt Paris; från ett helvete (Tsarryssland) till ett annat (Frankrike strax innan krigsutbrottet). Det är gott om sorg över att lämna fäderslandet ändå, och historien rör sig mot ett lika oundvikligt som obönhörligt slut. 

Om det var ganska mycket Morrissey över Balen är Höstflugorna till sin karaktär mer Stina Nordenstam. Det är en smaksak vad du själv föredrar. Personligen njuter jag nästan ohämmat och nästan ogenerat av båda berättelserna. Mer av temperament och (melo)dramatik i den förstnämnda, medan den andra är dyster och handlar om en undergång som påminner om nedgång.   

Andra band binder dem i en värld som inte är känslans, inte heller lyckans, det handlar om någonting annat som varken sprider sorg eller glädje. De är inte lyckliga, inte olyckliga. Deras förbund är av okänslighet, på ett sätt som är fullständigt, som de fruktar ett ögonblick, alla önskningar är bannlysta ur det. De är tillsammans, tåg som passerar tätt förbi varandra, runt dem är det köttsliga, gröna landskapet likadant, de ser det, de är inte ensamma. Man kan bilda pakt med dem.

Marguerite Duras, Lol V. Steins hänförelse

En av de konstigaste böcker jag har läst (och jag har läst ganska mycket) är av Henri Michaux, och heter på norrländsk svenska Gripa – där tuschteckningar som avbildar insekter fortplantar sig och blir streckfigurer som utgör både mer och mindre människor: det är oroväckande bilder utan styrsel som motspänstigt samsas med korta essäistiska prosadikter som varken förtydligar eller förklarar, utan bara pekar mot nya riktningar (”mot ytterligare ogripbarheter”) – en skola i teckentydningens omöjlighet, där dessa bilder alltså väcker gamla primitiva grottmålningar och dansar med dem skuggdanser (helt utan vidare urskiljer du ett öga: du – som trodde dig vara betraktaren – är betraktad). Så lösgör sig fraserna, och ibland kursiveras rentav enstaka rader: ”Det finns inga oskuldsfulla blickar.” Detta måste ha använts som argument av de bigotta högerkristna amerikaner som fördömde Sally Manns ”Immediate Family”-bilder som barnpornografi. Nu visas några av dessa, tillsammans med dödsbilderna från ”What Remains”, på Kulturhuset i Sthlm. Den svenska moralpaniken uteblir, säkert till Fredrik Lindströms besvikelse - - -       

Bland litteraturens meteorologiskt sinnade exegeter är det obligatoriskt att kategorisera Borges känslor för litteratur som intellektuella, och hans stil har fått kylans temperatur, när dessa litteraturmänniskor har mätt den – och med deras mätmetoder torde Diane Setterfield ges en högre temperatur, när hon i sin senkomna debut (hon är 40 +, upplyser förlaget ofint) hejdlöst dyrkar litteraturen på ett sätt som saknat motstycke sedan – ja, Borges, kanske.

The Thirteenth Tale heter hennes opus, och det är en bok som får dig att känna dig som att du borde veta bättre (det känns som att du har tagit med dig en parfymerad prostituerad hem): omslaget är Cartland-rött och visar en rad titlar från den fiktiva författaren Vida Winters rika produktion, och titelbokstäverna i guld slingrar sig så där dånande romantiskt, och du vet att när det på omslagsfliken står ord som ”gothic strangeness”, ”feral twins”, ”ghosts” och ”violent and tragic past” kommer det snarare att vara Daphne du Maurier-gotiskt än Ann Radcliffe-gotiskt.

Annars uppfyller hon med råge de gotik-kriterier som Matthias Fyhr kritade upp i sin avhandling De mörka labyrinterna häromåret, när han fastslog att den gotiska texten ska vara labyrintisk till sin karaktär. Här handlar det om Margaret Lea, en blyg och blygsam amatörbiograf som mest häckar i sin fars antikvariat (hon lärde sig läsa där), där hon stillsamt strosar och smeker bokryggar dagarna i ända, tills hon får ett – mystiskt – brev från den framgångsrika Vida Winter, författare till 56 stycken böcker – en författare som har sålt mer än Bibeln.

Margaret har inte läst någon av dessa böcker, men hon beger sig raskt till författarens överdådiga villa, där hon agerar lyssnerska och nedtecknare av de memoarer Vida Winter bestämt sig att skänka eftervärlden. I intervjuer har hon varit notoriskt tillknäppt eller förbryllande motsägelsefull i alla svar som har haft med privatlivet att göra (med andra ord är hon som författare brukar vara). Margaret trillar ned i en 1800-talsroman, berättad av författaren Vida Winter, och Setterfields text ges den där labyrintiska karaktären, när hon blottlägger paralleller och dubbelgångare och tvillingpar och spöken.

Hela boken är en orgie i hyllningar till gammaldags litteratur, en bokfrossa som omväxlande fyller läsaren med beundran och senare med viss avsmak (det blir stundtals lite vämjeligt och kladdigt). Det är uppenbart att Setterfield, som är expert på fransk litteratur, vill rädda den gamla litteraturen, 1800-talsromanen. Det går inte många sidor utan att hon finner anledning att hänvisa till exempelvis Jane Eyre, på ett sätt som påminner om ritualer där namngivande har en magisk innebörd: som ett lösenord, eller rentav som en talisman som ska skydda från – ja, vad vet jag, kanske fördumningen.

Och jodå, hennes bok är nog inbjudande, och som läsare går det inte att försvara sig, utan du kapitulerar och dras in i berättelsen – eller berättelserna – hur motvillig och motspänstig du än försöker vara. Problemet är att Diane Setterfield är en bättre författare än Vida Winter; därför blir den senares livshistoria tråkigare att följa än den tidigares nutida berättelse, om Margaret och den dödfödda tvilling hon ägnar romantiden åt att försöka förstå, för att inte tala om det avståndstagande som finns mellan henne och modern, som en stark kontrast till det nära förhållande hon har till fadern.

Setterfield skriver skickligt: inte ett ord är malplacerat, och hon har stort tålamod, och stressar inte sin berättelse. Dessutom har hon en förmåga att hitta precisa formuleringar, som när hon beskriver de tystnader Vida åstadkommer i sin muntliga berättelse: de är lika definitiva som det tomma utrymmet vid ett kapitels slut. 

Irma Schultz – hon spelade huvudrollen i den pjäs jag skrev för tio år sedan eller mer, som spelades upp på Radioteatern (P1), ”Vi kysstes i hans rum” (Suede, jag vet): hon spelade hon som låg i badkaret och sög på en killes tår, tills telefonen ringde, det var Döden eller något – det var hon i badkaret, Irma, som dog. Jag har pjäsen på ett kassettband, men har inte vågat lyssna på det sedan dess; när jag hörde programmet var det så pinsamt, och jag har aldrig skrivit teater sedan dess - - -

Schlagerfestivalen? På jobbet beklagar jag mig när en kollega berättar att hans döttrar har fått biljetter till genrepet, och jag kastar ur mig att mina barn får i alla fall inte lyssna på sådan musik – de får bara lyssna på Nick Cave och Stina Nordenstam och dylikt. Det blir en pinsam tystnad, och några ser på mig som om jag vore ett monster, tills en av dem försynt frågar: - Men är du inte rädd för att de ska uppfattas som lillgamla då? Det har gått för lång tid för mig att förneka det som jag trodde var ett fullständigt uppenbart påhitt, men – jag ljuger så bra - - -

Jag sitter några timmar på HLK och läser elevarbeten – jag gömmer mig väl längst in i katakomberna, efter att ha passerat en kilometer bokhyllor som slukar böcker i saker som heter ”Företagsekonomi” och ”Entreprenörskap” – och imponeras av hur länge studenterna kan sitta försjunkna i sina böcker (det handlar om Ekonomi, förstås), medan jag blir rastlös och måste vanka runt en stund, längtar hem till sängen, där det går så mycket lättare att läsa.

Problemet är inte att det är dåligt skrivna böcker – de är bara så förutsägbara. Vem som helst kan lära sig skriva dessa tråkiga böcker, men det är oändligt svårare för den stackars läsaren att läsa dem - - -