bernur

I en lång artikel som handlar om det roliga i att slå upp främmande ord skriver James Meek intressant om hur företrädelsevis romanförfattare som Cormac McCarthy arbetar med att skapa kreativ oreda hos läsaren när ord som 'abscissa' och 'collet' används i deras texter - kort sagt användandet av sesquipedality, det som Torgny Lindgren skulle kalla "stororden". Jag erinrar mig ett gammalt bråk mellan Faulkner och Hemingway, där den förre angrep den senare och kallade honom för fegis, eftersom han aldrig i sina böcker tar några språkliga risker och skickar sin läsare till ordboken - det ligger en hel del i Faulkners argument, och språket i hans romaner blir ofta dunkelt suggestivt. Men det är otänkbart att någon som inte ens har engelska som modersmål förstår romanerna ordagrant - däremot är det väl ganska sällan svenska romanförfattare tar några risker med ordförrådet - jag tippar att fler av dem läser och gillar Hemingway än Faulkner - för sällan hittar jag något svårt ord alls i deras romaner. Det ligger en trolsk skönhet hos många av de stora orden, inte därför att de är exklusiva eller bara förstås av ett fåtal - snarare i de mångtydiga associationer eller snarare konnotationer som de inger, där mycket av förståelsen ligger på ett personligt plan, vilket gör att vi måste använda privata definitioner; ordböcker i all ära, men vad som får orden att leva är användandet utanför dess fasta pärmar, när orden ges liv i konversationer och texter, sätts i oanade underbara sammanhang. Sannerligen, om inte detta får oss att närma oss kontingensen - - -