bernur

I dagens DN skriver Sara Danius en essä om de två rättegångarna från 1857 mot Flaubert och Baudelaire, mest om den förstnämnde. Att skriva om dåligheter utan att som författare själv ta avstånd - helst så tydligt som möjligt - låter sig fortfarande inte göras, vilket bland annat skräckeldebatten som Kaj Glans initierade visade, när han på sitt fullaste (eller nyktraste, snarare) allvar hävdade att Magnus Dahlström och Bret Easton Ellis var otäckingar, då de inte lät sina karaktärer uppleva någon ånger, eller själva pekade ut med hela handen hur dumma deras litterära skapelser var. Sara Danius skriver som vanligt fint: "Den sanna provokationen låg i berättarens passivitet. Medan fru Bovary gör vad hon måste göra sitter Flaubert någonstans i kulisserna och filar sina naglar." Hon lyckas också få med en släng mot de som kritiserade Maja Lundgren, exakt 150 år senare, med att ge det bråket perspektiv.