bernur

Under helgen blir jag bjuden på en Emser, och när den lilla oansenliga biten krossas av mina tänder lösgörs en smak som direkt försätter mig i 70-talet, och jag blir återigen den där lilla figuren med bruna manchesterbyxor och röd tröja och långt solblekt hår som skyler de skygga ögonen, där jag sitter hopkrupen i en stol på besök hos någon avlägsen släkting i någon västerbottnisk avkrok, stumt betraktande de vuxnas allvarsamma samtal medan väggklockan tickar ljudligt och den äckliga lingondrickan står orörd på bordet. Yrvaket slår jag upp ögonen, och märker att jag befinner mig inne på IKEA, dit vi som vanligt åkt för att köpa saxar (fråga inte hur många saxar vi köper, det är så pinsamt), och deras kundradio spelar Cat Stevens - - -

Senare på kvällen tittar jag på Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som jag förstås såg för flera år sedan, men jag hade bara ett vagt minne av den. Nu ser jag den igen, men märker hur min koncentration dalar ungefär halvvägs in i filmen, efter den lysande inledningen. Jag blir disträ, tänker på annat, och när filmen är slut kan jag bara konstatera: vad var det här för något? Jag kommer inte ihåg ens hur den slutar. Inte ens vad jag tänkte på i stället är till någon hjälp - det är det aldrig - - -