Hur skapas reda i oredan?
Det går att ha hur många invändningar som helst mot alla David Lynchs filmer, nästan, och du vet vid det här laget att förvirringen är given, men efter att ha sett Inland Empire känner jag mig bara matt och ledsen. Filmen är skum, suspekt, men också irriterande pretentiös. Lika mycket som jag beundrar Laura Derns skådespel (jag har alltid tyckt att hennes insats i Blue Velvet är en oöverträffad prestation i sårbarhet, men här lyckas hon nästan överträffa sig själv) och fotots märkliga glidning mellan realism och saga, vilket ger hela filmen en prägel av dokumentär fantasikänsla, blir jag störd av de sökta inslagen med kaniner som agerar i en tv-show (förvisso en referens till Lynchs målningar), liksom alla trådar som lämnas hängande (förvisso igen, även det medvetet men inte därför något som jag måste gilla). Jag känner mig lurad: här ska jag sitta och låtsas bli engagerad, och tycka och tänka 'wow', när jag bara blir förstrött intresserad. En känsla av att allt det här har ingått som enskilda moment i tidigare Lynch-filmer, som om det här är någon slags lagerrensning. Allt är på låtsas ändå. Men ändå: om det nu är dåligt, vad förklarar då de mardrömmar filmen ändå gav mig? Det dåliga är inte fertilt - - -