bernur

I dag lånar jag en bok som heter The New Lifetime Reading Plan, ett amerikanskt standardverk som kom ut första gången 1960, och det här är en senare upplaga från 1997. De manliga författarna, C. Fadiman och J.S. Major, har listat 130 kanonförfattare, och proklamerar stolt att i den här upplagan finns minsann tidigare bortglömda författare som skrivit utanför västerlandet, samt några kvinnor ("for good measure", skriver de nästan), som systrarna Brontë, som typiskt nog får finna sig i att klumpas ihop som nr 79 a. och b. (Anne fick inte plats). Och det räcker inte, när texten om Charlottes Jane Eyre är så mansgrisigt skriven, med lama ursäkter till varför den inte fått plats tidigare: "The book´s value is not demeaned by the fact that it is best read at the age of twelve or thirteen, and better by girls than by boys [...] Yet Jane Eyre is not so much about love itself as about Jane´s need to be loved". Och så påstås det att Charlotte Brontë använder en identisk teknik som Stephen King brukar för att skrämma sina läsare, och att Rochester lika gärna kunde ha skapats av Philip Roth eller Norman Mailer. Vad gör då en förnuftig läsare, förutom att börja skissa på en stridsartad försvarsessä om varför en man som är äldre än tolv eller tretton kan läsa romanen? Går förstås tillbaka till biblioteket med boken, oläst och med förhoppningen att den får många goda år i det magasin böcker med föråldrade tankar är förutbestämda att hamna i - - -