Come, come, BLM, come!
I DN skriver Anna Hallberg om klassikerutgivningen, som i år fått gigantiska proportioner, och hon börjar se nykonservatism i detta: det är en senkommen backlash - senkommen, eftersom jag länge har varnat för hur klassikerna slentriankramats av sådana som ändå inte bryr sig: borgerlighetens sätt att skaffa sig kulturellt alibi genom att umgås med harmlösa godkändstämplade böcker, vars berättigande oftast ligger i belöning för riktigt lång och trogen tjänst. Att skaffa sig en gedigen läserfarenhet eller boksamling är ett slit, och att vårda böckernas organiska liv både i hyllorna och i läsminnet ska inte ses som något lättvindigt arbete. Hon saknar också en tidskrift av gamla BLM-formatet, en åsikt som det börjar bli allt lättare att instämma i - om det nu stämmer att läsning betyder något för så många människor, och litteraturbloggar har så många läsare som det sägs (jag har fyrdubblat antalet läsare de senaste månaderna), måste det finnas utrymme för en tidskrift som blandar essäer med recensioner, nyhetsbevakning och intervjuer, samt nyskriven prosa och poesi. Jag kan inte göra allt!!! - - -
Vad var det som gjorde BLM så bra då?
Det behöver inte vara BLM, huvudsaken det är en tidskrift som skriver kunnigt, men gärna inte underdånigt pompöst - det som gjorde BLM i sin senaste inkarnation bra var att de blandade så olika skribenter och ämnen, så att det kunde bli artiklar om allt från Lovecraft och Luke Haines till Sara Stridsberg.