bernur

Ångern smyger fram,

lägger sig under tungan,

hamras, stammas fast.

)Det här är en dröm:

de går i ett landskap

som kännetecknas av avstånd

gräs, grus och gårdar

men allt ligger långt långt långt under dem

han sätter ned fötterna och lyfter dem

det var han och hon och en till, men en tar en annan väg
går åt ett annat håll
han märker det inte
han är upptagen av sig själv
och när det är för sent hör han
att hon är död
Nu är avståndet längre
det hörs inget alls när fötterna rör marken
och de pratar om något
något annat, han vill säga orden:
"men hon är ju död!"
De har ingenting att säga varandra

I stället pratar de om andra saker

Det här är ingen dröm: (

I morgon börjar svt sända BBC-serien Jane Eyre, och även om jag har sett den förut, i juni, tänker jag bänka mig. Det är kanske så bra som det kan bli ändå, med Ruth Wilson som lämpligt tjurig Jane. Dock har jag inte mycket till övers för Toby Stephens som en allt för uppfostrad Rochester. I Expressen skriver Nina Lekander om serien, men hon har inte fattat ett dugg om hon tror att det skulle vara märkligt med Rochester entomologiska intresse: när Jane i Thornfields trädgård trampar (stiger) på hans skugga och han vänder sig om, studerar han en fjäril. Mer intressant var det att lyssna på ett radioprogram från BBC med A.S. Byatt som mer initierad läsare av romanen: i en kritisk men konstruktiv analys av tv-serien påpekar hon tillsammans med intervjuaren det moderna i att Rochester frågar om Jane är "depressed" - ett modernt ordval. Självfallet slog Byatt upp det aktuella stället i romanen för att verifiera att Brontë använde ordet "depressed":

"And a little depressed," he said. "What about? Tell me."

"Nothing - nothing, Sir. I am not depressed."

"But I affirm that you are: so much depressed that a few more words would bring tears to your eyes".  

Nina Lekander förlitar sig på sitt legendariskt vimsiga minne av tidigare läsningar (men hur har hon läst då?).

Då jag alltid tyckt att Patti Smith varit viktigare än Paul Smith och medan jag har hållit alla Depeche Modes skivor i handen utan att fortfarande ha varit i kontakt med ett enda nummer av tidskriften med samma namn bör det ha framgått att mode aldrig har varit ett av mina främsta intressen - ändå läser jag nu Mode. En filosofisk essä, men det beror förstås på att den är skriven av Lars Fr. H. Svendsen, den norske filosofens fjärde titel på svenska.

Efter en kort diskussion kring anledningar till filosofers ganska svala intresse för mode - detta det ytligaste av ämnen kan förstås inte ha något att säga de djupaste av djupingar - behandlar den norske filosofen modet i åtta pedagogiskt tydliga kapitel: det handlar om mode och språk, mode och kroppen, mode och konst, och så vidare. Ett oväntat undantag hittar han hos Kant, den enligt ryktet "oklanderligt klädde" filosofen.  

Det roliga är att Svendsen ofta är kritisk, men sällan fördömande. Moderapporteringen är förstås under all kritik (jag vet, det finns undantag): på ett undermåligt vis handlar det mest om att återge utan reflektion, upprepningar av de stora auktoriteternas omdömen - ja, det påminner ganska mycket om svensk litteraturkritik. Lite rörande med dessa påflugna självutnämnda individualister som visar sig mest beroende av att slaviskt följa andras påbud. Att följa det nya kräver också manisk konsumtion, varför modetypen torde hamna bland de utdöende släktena när nya tider kräver att inköpta silkeshandskar ersätts av hemgjorda lovikavantar.

Då går det att konstatera att det inte finns något som kan kallas 'smak', bara buktalare som aldrig analyserar. Svendsen menar att det är en överdrift att kalla modet för ett språk, bara för att det kommunicerar. Mest intressanta kapitlet är kanske det om modet och kroppen, med exempel från Baudelaires antinaturliga dandy och Wildes skönhetsknarkande estet, och den förres åsikt om sminkets uppgift att "överträffa naturen" - självfallet skulle Baudelaire ha gillat plastikkirurgin. Men modet, som befinner sig i ett stort mindervärdeskomplexartat beroendeförhållande till konsten, kan aldrig bli konst: dess provokationer förefaller alltid uddlösa i jämförelse med konstens - inte ens Dario Argentos försök att göra knivopera åt en visning för Trussardi lyckades framkalla chockerade miner.

Med gott om pigga referenser analyserar Svendsen, bland annat Hélène Cixous berömda tes att klädernas uppgift är att vara en förlängning av kroppen, och inte att skyla den. Som få andra intellektuella rör sig Svendsen helt fritt mellan Ezra Pound och Pet Shop Boys, och diskuterar initierat Hegel och Bret Easton Ellis med identisk frenesi. En av få nackdelar med cykelns uppfinnande var förstås att det påskyndade att kvinnor började bära byxor i stället för kjolar.  

Svendsen gör ingen sak av Nietzsches teori om den eviga återkomsten, som så snyggt illustreras av modets cykliska upprepning, där det också borde ligga en hel del av trygghetsfaktorer: något år efter den norska originalupplagan återkom så de där fula flugbrillorna som satt på var kvinnas nos under det sena 70-talet, och betraktats som fula som stryk tills någon bohemchic före detta tv-stjärna började använda dem, med miljoner kopior som följd. Skönheten i betraktarens öga, och den relativa fulheten.

Då du är sjuk är sjukdomen det enda som existerar: du vistas i ett stort 'nu' som gnager dig, och det finns ingen gårdag eller morgondag, för ditt lidande har all makt och tvingar dig att glömma allt annat än att du har ont. Du har inte råd att vara sjuk på jobbet, för du tjänar för lite pengar. Du har skrivit sex artiklar i Jönköpings-Posten, men inte fått något för det. I januari har du en artikel i en kulturtidskrift, och ditt arvode är noll kronor. Du håller ett föredrag i Länsmuseet, helt gratis. Du hamnar i styrelsen för en förening, helt ideellt arbete. Du pratar om böcker i radion en gång i månaden, utan arvode. Så du skriver 1500 blogginlägg, men får inget för det, inte ens en 'Ich bin Bernur'-t-shirt i present. Nästa gång någon i skolledningen köper ett tal på Internet, varför ringer de inte dig? Du skulle ha skrivit ett åt honom gratis. I nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista finns det en bild på dig, precis mittemellan 'ideellt arbete' och 'idiot' - - -   

Om du fortfarande tror på tomten ska du förmodligen sluta läsa här - min fru och jag slår in julklappar, och till ett syskonbarn blir det en bok, som heter Mirabell. Jag öppnar dess pärmar, och ser att det medföljer en cd, med hela boken inläst av Helen Sjöholm. Inget ont om henne, men det är deprimerande. Är meningen att föräldern ska spela skivan för sitt barn? Hela idén med sagor för barn är väl ändå högläsning, och inte att lyssna på en inspelad röst, som inte kan stanna och förklara eller förtydliga eller dramatisera. (Jag vet inte hur mycket Helen S. har fått, eller hur bra eller dåligt hon läser, det är inte det jag bryr mig om.) När jag blir gammal vill jag inte att mina minnen ska bestå av hur jag tryckte play på en cd-spelare för att mina barn skulle få lyssna på en saga.

Hos Margurite Duras är det alltid natt, och sällan lika påtagligt som i den korta romanen Abahn Sabana David, som är en av årets alla Durasvolymer på svenska, för ovanlighetens skull inte utgiven av Modernista, utan i en helt ny översättning av Katarina Frostenson på Wahlström & Widstrand, med anledning av Judiska Teaterns uppsättning av texten som pjäs, med titeln Hundarna i Prag. Tidigare gjorde Duras själv film av texten, då med titeln Jaune le soleil.  

Hos Marguerite Duras är det alltid natt: här utspelas det förtätade förloppet en natt då David och Sabana ska bevaka den dödsdömd juden Abahn. Över allt vakar en mystisk mytisk figur som lystrar till namnet Gringo, en symbios mellan Becketts Godot och Polanskis Katelbach (Cul-de-sac). Muraren David somnar, kvinnan Sabana börjar diskutera med Abahn, och allt medan hundarna ackompanjerar samtalet kastar Gringo sin långa skugga: Gringo, politikern, maffialedaren, diktatorn - betyder inte Gringo 'främling'?

Det är alltid natt, evig natt, mörk natt, genomtäckande natt. Samhället är kommunistiskt, indränkt i hotfullheter och lömsk bevakning. Staden heter Staadt (både stad och stat, och ingetdera), och ger sig till känna med de skällande hundarna. Hundarna är judarna, tycks Duras mena, dödsdömdas sista suckar. Det är ingen stad heller, bara en Diaspora, en förgård till ett Helvete. Prosatexten eller romanen är påtagligt olik andra Durastexter, med sina repliker och hermetiska scenrum, men i ännu högre grad genom att vara så uttalat politisk.       

Det är en natt som inte känner till tidsbegreppet, och vidgar rummet också, i vad som kan liknas vid ett fiktionsrike. Ämnet är annorlunda, men Duras skriver sina ackord i vanlig ordning, med formelartade fraser, upprepningar och omtagningar, de enkla konstaterandena, om än något mer aggressivt än vanligt. Replikerna turneras, dubbleras, förvrängs. Den sovande David är ändå lyssnande - han hör allt, som hypnotiserad. Den som vill sova vill fly besvären och plikterna.

Natten, skräcken. Och det är en skräcktext, en politisk skräcktext. David, den sovande, den drömmande, är en David, den David, alla David. Juden, syndabocken, rädslan, den kollektiva skulden. Sabana: kvinnan. Det är ett kammarspel, med en löjligt enkel intrig som försvåras av att replikerna markeras så slarvigt att vem som helst kan ha sagt vad som helst, och bristen på logisk kongruens i samtalen: god dag yxskaft är bara förnamnet.        

Nattsvart omslag - jag lyckas inte ta till mig den här texten. Jag orkar inte engagera mig, tycker bara att det är svårt, invecklat och krångligt. Det blir oklart vem som har sagt vad, och figurerna förblir anonyma för mig. Det som sägs är inte tillräckligt intressant heller. Att läsa den påminner om att uppleva en lång dröm: visserligen är det en begränsad del av ens tid som går åt till att läsa den här tunna boken, men det känns som en evighet.

Pulvret viskar fram

tystnader att vila på,

i timmar av grus.

Efter nästan tjugo års dvala har ett av de slumrande svenska förlagen, Leopard, nu gett ut Maryse Condés vida omtalade roman Färden genom mangroven, och när jag läser den slås jag av hur imponerande nedtonat hon lyckas skildra den här platsen, byn Rivière au Sel på Guadeloupe, genom ett sävligt berättartempo och genom att hålla igen på effektsökeriet; berättartekniken påminner om att lägga pussel i efterhand, med bitar som inte passar ihop.

Med osentimental skärpa berättar hon auktoritärt om slarvern Francis Sancher, som hittas död med ansiktet i leran. Upplägget är inte helt olikt García Marquez En krönika om ett förebådat dödsfall: förtalet dryper ur de onda blickarna som kastas i lönndom, och hyckleri och bigotteri är kittet som håller byn samman. Sancher är en av de där obotliga slöfockarna, som attraherar både brudar och ryktesspridning på samma sätt som flugpapperet lockar till sig flugorna.

Condé låter hela byn träda fram och berätta sin version av berättelsen om Sancher, och det är gott om författarämnen bland byns olika berättare, när nya röster läggs till i varje kapitel - titeln på Condés roman är identisk med den roman Sancher höll på att skriva. Människorna levandegörs på ett dokumentärt sätt, till exempel den snygga men lite småknäppa Mira, eller Carmélien som helst vill dansa naken under regnets välgörande droppar. Arbetsmetoden påminner en del om journalistens, snarare än den konventionella romanförfattarens. Men Condé skriver ojäktat, med oändligt tålamod låter hon sina karaktärer tala till punkten. 

Skildringen av våld och brutalitet kan föra tanken till Faulkner - här heter en av karaktärerna, Miras son, rentav Quentin - men Condé delar inte hans ihopsjunkna pessimism, där den färgar av sig på atmosfären i alla hans meningar. Mangroveväxten är legendariskt snårig, men jag kan inte tycka att hon delar sydstatssamerikanens förtjusning i invecklade formuleringar och intrigbygge som låter lömskheter staplas på varandra, även om hon lockas att lägga tjocka lager på lager av utsvävningar och förvecklingar, i en intrig som förgrenar sig i legender och myter.   

Vad hon gör är att använda en stil som liknar mangroveväxten, eller -växterna, där misstankarna frodas i samklang med växtlighetens förmåga att dölja och täcka över. Döden går här omkring som en kvinna, precis som hos Ekelöf och den ryska traditionen. Det handlar också om accepterandet och försoningen, i resonemanget om vem eller snarare vad som mördade Sancher: "en hemlig hand" är ett lika troligt förslag som något annat. Det samhällskritiska ligger i frågan om vi någonsin kan lära oss integrera det främmande i vår ombonade tillvaro: Sanchers stora synd ligger i att han med sitt beteende syns och märks, när han borde hålla sig på mattan och sjunka in i letargin som de andra.     

I den här världen är magin närvarande, men inte som storslagen exotism, utan som ett vanligt inslag i vardagen, något att hålla på avstånd snarare än att förundras och yvas över. Lika självklar är sexualiteten, som inte är något att dölja: det handlar enkelt om åtrå som ska stillas. Våldet är också en del av vardagen, och inget som befolkningen går omkring och ältar eller beklagar sig över. Det tillhör det närvarande förflutna. Condé vägrar befatta sig med Arundhati Roys turistbroschyrprosa, och hon betonar inte heller det exotiska och spännande och annorlunda. 

Som alternativ till alla Jesushyllningar i dessa jultider: en sång om den Lazarus som aldrig bad om att bli uppväckt från sin grav. Från Italien, landet med erkänt god musiksmak (någon som minns ... eh, Sabrina?) hittar jag Nick Caves nya singel "Dig, Lazarus, Dig!!!", och som vanligt vet jag inte vad jag ska tycka. Det är lagligt att lyssna i alla fall, men det kan vara det gubbigaste jag har hört på flera dagar. Vad jag har förstått är nya skivan, som kommer i mars (till städer med skivaffär), ett konceptalbum som utspelar sig i New York på 70-talet, och bara en av låtarna innehåller piano.    

Lyckan söker mig,

men hittar någon annan.

Jag är aldrig här.

En av de mest enerverande klichéerna är väl den här: "det finns lika många tolkningar som det finns läsare" - eftersom den är så uppenbart falsk, när våra tolkningar styrs i så hög grad av vår bakgrund och delade erfarenheter och konsensus om vad vi förväntas tycka. Problemet är knappast mångfalden i divergerande tolkningar, snarare att så få vågar ge sig in i annat än standardiserade trygga skolboksläsningar.

Nu har ändå förlaget Studentlitteratur låtit Lunds universitet samla ihop tretton lärare och forskare som bjuder på inte varsin men två tolkningar vardera, i volymen Att granska och diskutera. Lyrikanalyser, [red] Bibi Jonsson och Birthe Sjöberg. Var och en svarar för en dubbelanalys av valfri dikt, och de har pedagogiskt valt så att större delen av litteraturhistorien täcks in, med undantag för antiken. Det ska till samlingens försvar läggas att de vill se bokens tolkningar som utgångspunkter, och inga definitiva svar - men jag tycker ändå att det är en lite märklig metod att ersätta en rejäl tolkning med två ytliga.

Intertextualitet är metoden som de flesta bekänner sig till, och jag kan inte ha mycket mot det. Tyvärr sträcker sig analysen allt som oftast till god iakttagelseförmåga. De kända sanningarna reproduceras ännu en gång, som att Dylan Thomas var en flitig användare av synonymlexikon, att hans dikter tjänar på att läsas högt, minsann! Några uttolkare väljer också dikter som det går att säga vad som helst om, med till intet förpliktande abstrakta fraser: allt är lika giltigt.

Ett annat problem är att tankarna som uttrycks är så enkla, även om de använder teorigurun Foucaults dimmiga teser om diskursen: att påstå att Baudelaire både var del av sin tradition och förändrare av den är något som gäller för alla starka poeter. Jimmy Vulovics analys av "Kadavret", denna Baudelaires nästan mest tjatiga och uttjatade dikt, säger inget mer avancerat än truismer av det slaget att den förenar det fula med det sköna - en sanning som finns redan i titeln på den samling varur den är hämtad, Les fleurs du mal. 

Många nöjer sig med att referera innehållet i sin dikt, men till undantagen hör definitivt Anders Mortensens initierade läsning av Coleridges dikt "Kubla Khan" - en av romantikens mest mångtydiga dikter - där kritikern känsligt redogör för diktens "suggestiva meningsunderskott", och visar att den inte uttrycker något annat än en språkupplevelse. Det är en modig tolkning, då Mortensen vågar uttrycka originella tankar, om det melankoliska paradis poeten skissar fram.    

Genom hela boken förs en dialog med den Lyrikanalys Lars Elleström på samma förlag gav ut 1999, som förutom ganska gedigna faktaavsnitt faktiskt innehåller några skarpa analyser, bland annat av Nick Caves "Where the Wild Roses Grow". Det är någorlunda spännande att läsa Niklas Schiöler när han nu väljer att skriva om någon annan än Tranströmer - då blir det Ann Jäderlund, och även om hans analys tillhör bokens bättre inslag är det lite störande att han tror att fragmentet är en uppfinning av postmodernismen, som en reaktion på uppluckrade "värdekategorier" i samhället, när Mortensen visade hur romantikens poeter medvetet uppvaktade fragmentet som litterärt uttryckssätt.   

Jag går i ide,

tänker inte visa mig

förrän det blir lönt.

Trots att jag har sett fram emot detta jullov i så många dagar att jag inte kan räkna dem alla, måste jag säga att det finns aspekter som nästan är oöverträffade, när det handlar om att jobba på just PB. Häromdagen när jag i vanlig ordning traskade på tredje våningen kom en av bildlärarna från ett ställe där jag minst av allt anade att något mänskligt skulle framträda, som om han bara hade manifesterat sig från tomma intet. Men det finns dörrar lite här och där på skolan, och även för den som jobbat där i snart tio år finns överraskningar kvar. Bakom den oanade dörren en lockande trappa, som ledde till en mystisk dörr - i källaren är det ännu mer spännande, med dolda rum, katakomber, lönngångar och hemliga rum. - Visst är det kul att jobba på en Hogwarts-skola, sa han, men jag tänkte nog mer på Thornfield, och nog är det intressant att arbeta med Jane Eyre under dylika premisser - eller med Processen, för den delen: just när jag såg trappan dit upp blev jag nästan förvånad att det inte fanns en handtextad lapp där - - -

Varje år blir en diktsamling nominerad till Augustpriset, och genast sker en retroaktiv omvärdering av hela författarskapet - helt plötsligt har den där jobbigt svåra poeten blivit kvalitetsmärkt, och då blir de kommande diktsamlingarna bemötta med en helt annan slags respekt och vördnad. Nu är det för tidigt att sia om årets poetiska gisslan Ulf Karl Olov Nilssons vidare öden, men den diktsamling som nominerades, Synopsis, hade av flera tidningar inte ens recenserats när nomineringen inföll, varför kommande dagars jublande recensioner tedde sig ganska hysteriska.

Nåja. UKON har också tidigare haft sina ryggdunkare. Jag läser Synopsis med samma delade glädje som jag strosade genom hans tidigare böcker: imponeras storligen av hans tilltag och upptåg, men kan också känna mig lite trött, på samma sätt som man bemöter ännu en lillgammal farbror till pojke som storögt betraktar och hittar mer av värde i tillvarons mysterier än i språkets, även om de båda upptäckterna gärna trivs ihop.

I den här boken ryms ett helt operalibretto, som ändå lyckats göra mer än många av hans tidigare egensinniga projekt. Här handlar det om jagets beroende av ett du - endast i speglingen av någon annan blir vi till, som psykoanalytikerna brukar säga - men också om vem som styr och suggererar vem, till exempel i ett förhållande (eller "relation", som det brukar heta). Jaget hos UKON bär på många hemligheter, där självföraktet får sägas vara den mest beskedliga av dem.

Den politiskt korrekte måste glänta på sin mask, och reduceras till en negation. UKON är en skitfarlig författare, som skriver genompolitisk dikt, inte uppbygglig för fem öre, och det som duet säger till jaget är både smeksamma bekräftelser och hotfulla varningar, samt planterandet av de försåtligaste av tankar. Librettot är ett fint exempel på expansiv dikt, som inte känner sina egna begränsningar, och en vädjan: du måste ändra ditt liv. 

Självföraktet förs vidare genom kommande dikt, "Utan titel", där UKON tar refrängen i den gamla dängan om Jantelagen, och remixar den snyggt i tjugonio antaganden som krossas av sin antites: en riktigt stark dikt som rentav blir ännu starkare i den märkliga uppläsning på CD:n som medföljer boken, med många olika röster som yttrar dessa nedgörande utsagor i det arma jagets schizofrena huvud.   

Vidare kan tilläggas att som en annan Skalman vill UKON testa allt i sina dikter, och hans objet trouvé rör sig från det krystade till det lyckade, utan att passera eftertankens kranka blekhet. Här finns också redovisningar av diverse experiment, ett subjektivt yrkesregister som förmodligen bibliotekarier blir gladast åt av att läsa, viskleksdikter - roligare att planera och utföra än att läsa - en roande essä om Lacan och bokstaven 'A'. Allt är långt ifrån genialiskt, men medan somligt är påfrestande tröttsamt är annat fantastiskt roligt också - läsaren suckar och ler i lika hög grad. Han kan visa en infallsrikedom som det inte går att annat än avundas, och denna påhittighet lyckas oftast undanknuffa den hotande monotonin.    

I DN skriver Anna Hallberg om klassikerutgivningen, som i år fått gigantiska proportioner, och hon börjar se nykonservatism i detta: det är en senkommen backlash - senkommen, eftersom jag länge har varnat för hur klassikerna slentriankramats av sådana som ändå inte bryr sig: borgerlighetens sätt att skaffa sig kulturellt alibi genom att umgås med harmlösa godkändstämplade böcker, vars berättigande oftast ligger i belöning för riktigt lång och trogen tjänst. Att skaffa sig en gedigen läserfarenhet eller boksamling är ett slit, och att vårda böckernas organiska liv både i hyllorna och i läsminnet ska inte ses som något lättvindigt arbete. Hon saknar också en tidskrift av gamla BLM-formatet, en åsikt som det börjar bli allt lättare att instämma i - om det nu stämmer att läsning betyder något för så många människor, och litteraturbloggar har så många läsare som det sägs (jag har fyrdubblat antalet läsare de senaste månaderna), måste det finnas utrymme för en tidskrift som blandar essäer med recensioner, nyhetsbevakning och intervjuer, samt nyskriven prosa och poesi. Jag kan inte göra allt!!! - - -  

Att danska romaner översätts till svenska hör inte till vanligheterna, men här har vi nu Trisse Geijls femte roman Patriarken, som blev en så formidabel succé att den anses ha ett berättigande på svenska - måhända spelar det in att den avlidna modern var svenska? I vilket fall är det ett välkommet inslag med den här intelligenta, välskrivna och inte helt förutsägbara romanen, som radioprogrammet gett mig i uppdrag att läsa.

Patriarken är den sure litteraturkritikerna Harald Hügler, som i bokens inledning går i pension. Hans dotter Helle är stridbar författare, vars senaste bok visade en spricka i familjekristallen, något som fick fadern att skriva en argt negativ recension - gissa om de har slutat tala med varandra - och sonen Hans är misslyckad i faderns ögon: men eftersom han har ett så udda sätt att visa kärleken till dottern är han ensam, med golfspelande som enda syssla.

Harald är totalt desillusionerad, och förstås ganska roande med sina cynismer. Han har gråtit två gånger i sitt liv, låter han meddela. Vad som framträder är ett kusligt pricksäkert porträtt av gamlingen; detaljerna är precist noterade, när han går omkring i sin förvirring efter hustruns död, och saknaden visar sig i de små anteckningarna i kokboken, att steken ska stå inne i ugnen åtta minuter kortare tid än vad det står i receptet. För att lappa ihop den här sargade familjen försöker den trivialt tecknade sonhustrun tappert agera fredsmäklare, och erbjuder försonande gester, men ställer förstås till större skada. 

Skickligt lyckas Geijl väva in den danska nutiden, när hon gör patriarken till smygrasist, och dottern aktiv motståndare till den nuvarande danska ståndpunkten. Diskussionen av islam är nyanserad, och hon vänder på perspektivet: vi kommer att bli hårt kritiserade för våra försummelser och vår egoism. Det artar sig till ett klassiskt ödesdrama, med två så förslagna kombattanter mellan kultursnobben och den militanta aktivistförfattaren, som blir allt mer desperat i sitt agerande, med tvångstankarna som ett tics. När hon är helt övertygad om att världen ska gå under på lördag svarar svägerskan:

"- På lördag?

- Ja, ja, eller på söndag."

Egentligen gillar Harald och Helle varandra, och det mer än antyds att de är för lika varandra. Då båda sysslar med språket i sin yrkesutövning handlar deras i grunden ömma fiendskap paradoxalt nog om bristen på kommunikation, och det finns något sorgset i dotterns beklagande retoriska fråga: "Varför ska du alltid vara min fiende?" Det handlar om integration: hur fadern vägrar acceptera att Danmark blir fäste för hustrumisshandlare och våldtäktsmän (gissa vem som får sig en knäpp på näsan), men också om hur dottern vägrar integrera sin svägerska, Birgitte.

En invändning mot den här romanen skulle då vara att det är något av en överskattning av läsekretsen när så många författare väljer att göra sin protagonist till författare - det här familjedramat hade fått liknande proportioner även om far och dotter hade andra yrken: det är i vilket fall ett utslitet tema. Med det förbehållet läser jag ändå med uppskattning - tonfallet är resonerande, trevande, öppet, och tilltalet är begåvat och smart, och sällan nedvärderande. Katastrofatmosfären är noggrant nedtecknad, och spänningen hålls vid liv genom hela romanen.    

Ett av de stora problemen med den medvetet chockerande litteraturen är förstås att effekten avtas så småningom, och att öka chockeringsgraden kan bli löjeväckande effektsökeri, och avantgardismen är dömd att bli tröttsam, nu när alla värderingars tempel är plundrade och allt heligt är skändat. Därför måste den här litteraturen hitta nya vägar. Den anonyme Gunnar Blå gör sitt bästa med sina starkt skruvade böcker, senast romanen Gå ner för trappan, en uppföljare till Den tredje systern som kom häromåret. Trots att Blå numera räknar både Agneta Sjödin och valda delar av kungahuset till sina trogna läsare blev han inte heller i år Augustprisnominerad.

Aase Berg har visat i ett förord till nyutgåvan av Klumpigheten att Gunnarmannen "är komplett desillusionerad, men inte deprimerad", något som verkligen äger sin giltighet - som en nutida optimistisk Robinson Crusoe bemöter fiktionens Gunnar motgångarna med jämnmod. Kastrerad och utslängd på förtidspensioneringens soptipp låter han sin källarhåla utgöra en ö för ständigt nya upptäckter (till skillnad från andra bemärkta källarmänniskor från litteraturen har han inget perspektiv uppåt: hans blick rör sig endast nedåt, därav titeln). Källaren är bara en förgård till Helvetet - det går att gå längre ned, ner för trappan, i denna groteska saga.

Genom att lägga ett surrealistiskt filter på verkligheten kan den göras ännu sannare, och Blås surrealism tar oanade vägar och släntrar in på outforskade marker, där han utplånar könsbarrikader och låter Gunnar bli havande och utsättas för en av fiktionens mest skrämmande födsloscener sedan sköterskan födde monstret i tv-serien Riket. Snarare än att överskrida gränser sysslar Blå med övertrampandet av dessa tabugränser och etablerade sanningar som knappast har ruckats på sedan anno dazumal. 

Det är skräck, det är våld, det är helvetet. Den värnlösa verkligheten invaderas av övermakten fantasin, och Blå trappar upp synerna i en vilt visuell prosa som aldrig har beröringsskräck inför vansinnet. Den allt mer objektifierade Gunnar utsätts för allehanda experiment, men tappar som sagt aldrig sugen, och bemöter med beundransvärt tålamod tillvarons hemskheter i sin fullständiga potens: drogpsykosens hallucinationer övergår i kannibalism, incest, självstympning, ultravåld, queersex.

Kanske manlighetens yttersta mardröm är graviditeten, och här har vi inför juletiden en jungfrufödsel som heter duga, när Gunnar befruktas av något i lika hög grad gudomligt som det är demoniskt. Alla spädbarn är kusliga, men somliga är mer kusliga än andra: Gunnars baby har några ögon för mycket, rör sig lite kryptiskt, och har matvanor som skiljer sig från andra telningar.

Blås stil är poetisk utan att det blir löjligt: det är en slags kväljningarnas poesi, ett motgift till det sköna i skönlitteraturen - en fullitteratur, eller antilitteratur, en kontrast till synen på litteratur som en fetisch, en uppbygglig syssla som gör dig immun mot det djävliga i tillvaron. Blå bemöter och beskriver fasan utan att vända bort blicken. Hans stil är starkt påverkad av skräckfilmsestetik med sin förtjusning i exaktheten i sina beskrivningar. Med examen i långkatekesens skrivskola innehåller Blås böcker förmodligen mer gymnasialt blaséskoj än studentikost hahaha - och jag har aldrig gillat studentspexig humor, gymnasieskämtens storebror - därför fortsätter jag att roas av det horrorsköna i Blås böcker.

En "världsstjärna" kallar Göran Hägg Stagnelius för ganska många gånger i sin bok om en av vårt språks mest olyckliga skalder, I Världsfurstens harem. Stagnelius och hans tid - så det är bara till att maka på sig för Wordsworth, Donne och Baudelaire, när Hägg knuffar upp den illa åtgångna Stagnelius till den högsta piedestalen, där Coleridge är en av få samtida poeter som är i nivå med svensken.

Och annars? Givetvis har Göran Hägg tröskat sig igenom ett omfattande material, och givetvis ska läsaren få ta del av hans vedermödor, och göra detsamma i längre refererande delar. Boken är ambitiöst upplagd, och vill presentera inte bara Stagnelius, utan också hans samtid - något som gjorts förr och gjorts bättre (det saknas inte standardverk om det tidiga 1800-talets historia). På grund av luckorna i ett redan skralt källmaterial får vi mycket utfyllnad om läget i Europa under tiden.

Som människa var Erik Johan ett måndagsexemplar, men poeten Stagnelius är förstås ett söndagsbarn - som få andra svenska författare uppfyller han genikriterierna, även om jag kan tycka att Häggs uppskattning får löjeväckande proportioner. Framför allt läser vi Stagnelius i dag för välljudet i hans nästan hyperkorrekt metriska dikt, medan känsloutbrotten och den frekventa självömkan blir monotona i längden.

Vi vet inte mycket om Stagnelius liv, och om det man inte vet, det får man spekulera i, resonerar Hägg. Var han blond? Kanske. Var han ful? Förmodligen. Vanskapt? Nja. Dvärg? Nej. Och så vidare. Hägg menar att familjen var dysfunktionell, med prästfadern som en missförstående tyrann som inte lät sönerna gå i skolan, och utan uppfattning om vad Erik Johan läste och utan uppskattning av poesin. Men att diagnostisera fadern som att han led av Aspergers syndrom känns lite överdrivet, när vi har så lite att gå på.

Som en försynt skugga i kulisserna rör sig Stagnelius - ungefär motsatsen till den störande, stötande Hägg - och omnämns lite här och där, utan att dröja tillräckligt länge i någons medvetande för att fastna och få kontur. Hägg gör stor sak av att poeten Zirkelström i Samuel Fryxells roman Pehrmässefärden är skapad med Stagnelius som förebild: kanske var det så, men det är en skum metod att använda fiktion som fakta, och att använda en blandning av autentiska och fabricerade citat (om Stagnelius liv spreds många myter årtiondena efter hans död) är också en farofylld metod: det blir en självuppfyllande bevisföring. Många stora konstnärer är sammansatta individer - komplexa, inkonsekventa och oförutsägbara, och kännetecknas av omöjligheten att kategoriseras och etiketteras.

Häggs docerande tonfall är som vanligt överfullt av tvärsäkra värderingar, och liksom i hans Den svenska litteraturhistorien verkar ett av huvudsyftena vara att ge rikliga slevslängar åt de han inte gillar (främst Atterbom, kanske). Lite störande är det när svenske kungen Karl XIII tautologisk kallas senil och gammal i samma mening - antagligen syftar Hägg på att han var dement, ett ord han inte använder en enda gång ('senil' betyder bara att han har åldrats). Av bara farten chikanerar han också det nutida skolsystemet, och eftersom jag skulle tro att nästan alla landets svensklärare läser den här boken är detta säkert något som gläder dem.   

Bibeln. Du skall - nä, jag gav upp där, kom inte längre än så.

Det senaste året har två volymer med tolkningar av Shakespeares sonetter kommit på svenska, och några av de nätta sonetterna har Malte Persson också översatt, och nu verkar också Eva Ström ha drabbats av farsoten: (var) ska det sluta? Jag kan meddela att jag verkligen inte har tid med nöjesöversättningar: jag ska besöka min son på sjukhuset under helgen, läsa tjugofem uppsatser, läsa klart radioboken till tisdag, och någonstans där plikterna slutar börja titta på någon film ur Dario Argento-boxen. Men Malte Perssons översättningar är snygga: speciellt de kvinnliga rimmen i nummer 43 gillar jag, och även hur han får fram skuggdubbleringen i femte raden. Jag undrar varför originalets maskulina tanke i sonett 44 blir neutrum i svenskan. Och lite synd att det tematiska rimmet i nummer 45 (glad - sad) måste gå förlorat i svenskan, men det är förstås mer språkets fel än översättarens. Självfallet vill jag se mer av Shakespeare genom Malte Perssons språk och temperament. Av Eva Ströms översättningar gillar jag, av löjligt uppenbara skäl, mest hennes nummer 2, "When forty winters shall besiege thy brow" - - -   

Den nästan farligt vettiga Jeanette Winterson skriver i The Times om auktioneringen av JK Rowlings handskrivna manus som säljs / har sålts den här veckan. Och hon visar varför fantasygenren är så begränsad, med övertygande exempel varför Pullman är bättre än Rowling, och Tove Jansson också bättre än Tolkien: "Fantasy literature tends towards the enclosed, and most computer games are based on fantasy. Literature - just literature, no labels, no genres - tends towards border crossings, trespass, maps that go off the page". Det är utplånandet av gränser Jeanette Wintersons egna romaner handlar om, och det är därför dessa romaner är underbara bortom alla gränser.    

Franz Kafka nämns både i första och sista meningen och några gånger däremellan i det generösa efterordet till Bakhålls välkomna nyöversättning av Heinrich von Kleists förträffliga berättelse Michael Kohlhaas, och det är inte så konstigt att Franz K. så flitigt tar plats där - dels beroende på hans höga uppskattning av Kleist, och dels beroende på att det är Kafka-översättaren Erik Ågren som här tagit sig an Kleists berömda text.

Kafka läste Kleist "med en vördnad såsom inför något gudomligt", en typ av läsning som det kanske är svårare att åstadkomma i dag, inför denna märkliga berättelse om hästhandlaren som luras av en furste, och bestämmer sig för att ta en hämnd av den gruvligare sorten. Liksom hos Kafka skapas en komisk konflikt mellan händelsernas intensitet och berättarjagets sakliga framställning. Det hetsiga och det behärskade samsas elegant i den här texten, med bärsärkagång framställd på ett språk som erinrar om en promenad i parken.  

Bakgrunden är en 1500-talskrönika, och Kleist gör inga synliga ingrepp på det objektiva och sanningsenliga. Skickligt imiterar han protokollprosan, och invaggar läsaren i den där falska tryggheten som han så vant och beredvilligt blir road av. Maktlösheten hos Michael - Kleist ger honom namn efter krigsängeln Mikael, när han i själva verket hette Hans - ges bestående intryck, när rättskänslan sätts i gungning, för att han blir avlurad några hästar av en furste. 

Den här rättsprocessen förs inte i skymundan, utan här lägger rentav Martin Luther sig i skeendet. Kohlhaas blir helt besatt av sin process, där hustrun dör i en så kallad olycka när hon försöker bistå honom, och sedan blir hon snabbt undanstuvad ur historien. Sedan tilltar den splatterprosa läsaren igenkänner från kannibaldramat Penthesilea, med våldsförhärligande beskrivningar som den forne soldaten Kleist verkar plocka från sitt minne: "När Kohlhaas trädde in i salen kom en viss junker Hans von Tronka emot honom, men Kohlhaas högg tag i honom och slungade honom i ett hörn så att hjärnan sprutade över stengolvet". 

Den dokumentära grå stilen kan också påminna om den osynliga stil Stendhal något senare skulle renodla i bland annat sina italienska krönikor. Här blir det som sagt var en komisk effekt med den renodlade känslomänniskan Michael Kohlhaas som fått ett ytterst intellektualiserat och prosaiskt anti-romantiskt idiom (Kleist levde mellan 1777-1811, och den tyskspråkiga romantikens höjdpunkt inföll något tidigare än den brittiska), av en författare som utnyttjar den objektiva sakligheten in absurdum, även när protagonistens subjektivitet nästan får överslag. Det påminner nästan om den håglöshet Paul Banks i Interpol utnyttjar när han sjunger om en tjejs antända läppar i "No I in Threesome", som för att bevisa att det minsann inte finns någonting som skulle kunna imponera på honom (för all del, läppar som bokstavligen sätts i brand är något av ett emblem i sångtexter allt sedan Nick Cave sjöng om det i Boys Next Door).    

Vad en läsare kan beklaga är att den tyska styckeindelningen försvårar koncentrationen. Att Kafka i Sverige omhuldas borde ändå skapa förutsättningar för att också Kleist upplever något av en rättmätig ersättning för långvarig glömska - vi kan inte längre kosta på oss att ignorera denna egensinnige författare.  

Annandagen 2004 är ett datum som är fastetsat hos många västerlänningars minnestavla: i synnerhet svenskar drabbades hårt av den tsunami-våg som nådde Thailand, och tog tusentals liv. Många svenska böcker har redan skrivits om detta trauma, och nu har Jonas Modig bearbetat sin privata sorg efter sin döde son, i diktsamlingen Annandagar. Modig är till yrket förläggare, men gav ut en diktsamling 1968 (den har jag inte läst).

Det saknas inte förebilder när poesin vänder sig till sorgen, eller om det är tvärtom, att sorgen vänder sig till poesin: hur skulle annars den sörjande kunna uttrycka sig? Jo, menar jag, på vilket sätt som helst annat än poesin, för den gamla klichén om att orden inte räcker till ger sig till känna många gånger under läsningen av den här boken.

Men det är ett gott försök. Modig skildrar det efterföljande året, tomrummet efter sonen, men han skildrar sin saknad civiliserat, kyligt beräknande. Här saknar jag förtvivlan, desperata angrepp mot Gud eller Ödet, ifrågasättande och klagan. I stället får jag ett lukevarmt vemod, där jag hade förväntat mig något som kanske erinrade om Audens berömda "Funeral Blues", med ett diktjags ursinne över en respektlös tillvaros fräckhet att fortsätta som om ingenting har hänt, när den viktigaste människan i ens liv har försvunnit.

Skräckbilder från dödsögonblicket varvas med minnesbilder, men det är något vagt över det hela. En cynisk läsare kanske reagerar över västerlänningar som skålar i champagne innan de beger sig till flygplatsen och sedan åker på denna lyxresa för att undkomma det "svenska vintermörkret" - men berättelsen visar att det finns ingen flyktväg, döden hittar oss också om än vi försöker gömma oss på en annan kontinent: han står i regnet under flygplanskroppen och slipar sin lie.  

Hela förloppet skrivs genom ett poesifilter, och det är nog ingen vågad gissning att Modig har lärt sig ganska många Tranströmermetaforer utantill. Mer övertygande än de sentimentala försöken att åka till dödsplatsen för att där sörja är skildringen av hur Modig försöker restaurera tillvaron efteråt, i ett efterår av tomhet. Lika dåligt framträder sonen i faderns minnesbilder, som mest verkar vara skapade av de allra sista intrycken: som när han refererar hur sonen fyra månader före resan visar fadern ett kantarellställe i skogen. 

Lite löjeväckande tror Modig att syrsorna slutar spela i lojalitet med hans sorg, när en troligare förklaring är att hans ålder gör honom döv för frekvenserna när syrsorna gnider vingarna mot varandra (enligt mina källor är det ett ålderstecken när du inte längre hör detta ljud). Ett annat lite tveksamt påstående från Modig är hur sorgen kan struktureras och inordnas så här: vad jag vet ger sorgen blanka fan i tiden - den finns utanför klockorna. Därför saknar jag de sömnlösa evighetslånga nätterna i Modigs bok.

Oxford University Press har listat vilket som är årets ord, samt elva som nådde nästan fram - av dessa förlorare gillar jag nog bäst 'previvor', som alltså är ett epitet som kan läggas till någon som är predisponerad till cancer men lyckats undkomma sjukdomen. Men årets ord är sympatiskt nog 'locavore', som betyder lokalt odlad mat som alternativ till det som forslas jorden runt (typ rysk kaviar och annat överklasskäk, kanske).

Mot bättre vetande ser jag tv-serien Sprickan i kristallen, jag vet inte varför, därför att jag vill slippa läsa boken (regressivt elevbeteende), därför att jag ser svenska filmer och tv-serier på samma sätt som jag läser svenska böcker: av plikt - och jag vrider mig generat av Jessica Zandéns överspel - hon brukar vara så bra, vem har bett henne att spela så här överdrivet? - men äcklas ännu mer av den egoistiska finsmakande smaskigsnaskande borgerligheten, där allt går ut på att unna sig i överflöd. Det är förstås en hämnd som författaren utsätter sin familj för, och jag skiter i om hennes pappa heter Per Gyllenhammar: all hämnd är obalanserad och orättvis. Hennes föräldrar får mer än de förtjänar, och det är ändå inte tillräckligt. Men det är inte våra barn som kommer att döma oss, åtminstone inte våra biologiska - - -  

Förra året var det Lars-Mikael Raattamaa som i Svensk dikt lagade slarvsylta av den svenska dikthistorien, och i år gör Catharina Gripenberg en liknande insats, när hon utsätter några av Edith Södergrans mest antologiserade stycken för lekfulla ingrepp: redan titeln Ta min hand, det vore underligt visar vart hon syftar, och även något av det käckt respektlösa tilltalet ("Tag min hand", sufflerar den sammanbitna svenskläraren förnumstigt).

Vad jag vet är Gripenberg en avfälling till den Bertel Gripenberg som för hundra år sedan skrev glödgande dikter och också översatte min svenskspråkiga version av Oscar Wildes Balladen om Fängelset i Reading. Det må vara hur det vill med den saken: vi är vana vid att den så kallade finlandssvenska poesin håller hög klass, och en fin tradition att luta sin panna mot snarare än behovet att åka snålskjuts på Södergran - ändå tycker jag att Gripenberg gör något intressant när hon plockar i sär sin föregångares dikter.

Exempelvis visar hon att växlingen mellan orden 'underligt' och 'underbart' finns redan i originalet "Dagen svalnar ..." På ett sätt är hennes raffinerade läsning av Södergran en kalejdoskopisk läsning, där hon vrider dikten rätt, i vackert uttänkta tolkningar. Genom förvrängningar låter hon det bekanta genomgå en förändring, en omvandling, en svag förskjutning mot det dolda och hemlighetsfulla. 

Här finns också en ganska fin svit om Paradiset, en också lagom respektlös omdiktning av en av de mest kända skapelseberättelserna. Förvandlingstemat skrivs också in i sviten "Metamorfoser", med en vild omdiktning av "Orfeus" och "Eurydike" - nästan lika vilt vågad som Malte Perssons "ORFEUSEURYDIKEREPETITIONER" från hans Dikter som kom i våras. Gripenberg går in och ut ur litteraturen, exempelvis författaren Virginia Woolf (som här blir något av kommateringens diktator), in i myterna och ut i skrönorna, med några hållplatser bland anekdoterna, sagorna.  

På ett lite udda sätt är Gripenbergs dikter luftiga, flyktiga - hon skriver svårfångat, men ändå precist. Oväntade sammanställningar - "gudomlig - eller gubbsjuk" - riktigt underliga betoningar, knäpp ordföljd, komplex syntax: det är inte recensenternas favoritomdöme "flytande" eller "följsamt" - snarare hackigt och ryckigt, stötigt kors och tvärs, när hon bråkar med språket, utan att bli sams med det.

Det är nyfiket betraktande, ödmjukt ifrågasättande. Mest gillar jag det fragmentariska i de suggestiva små styckena, där läsaren upplever sig hjälplöst förlorad i den mysteriösa texten. Ibland hoppar bokstäverna fram dyslektiskt, bortom författarens styrsel. Gåtan lyder: vem är det som skriver och skriver utan att komma fram till texten? Dikten - det är en sanning med viss modifikation att säga att jag har "läst" Catharina Gripenbergs tredje diktsamling (är det ens möjligt att "läsa" dikter?). Hon låter dikten själv tala, få sista ordet: "lägg ett märke i mig innan  du sluter mig / så jag vet varifrån jag ska börja".

Emma Tennant har som favoritsyssla att helt oombedd spinna vidare på berömda fiktiva karaktärers öden, och hon har med stor förkärlek avslutat en drös Jane Austen-romaner efter eget bevåg - nu har hon också tagit sig an Adèle Varens från Jane Eyre, och hon kallar sin roman The French Dancer´s Bastard. Jag är som sig bör allergisk mot dylika tilltag, men ger henne ändå en chans (min besatthet av Charlotte Brontës roman ger boken en chans).

Tennant ger den här franska snorungen ett engelskt idiom med en gnutta franska fraser inslängda lite på måfå (bland annat citerar hon Baudelaire, vilket inte bara är brådmoget utan anakronistiskt, då Les fleurs du mal, som har gett författaren raden, inte ens getts ut). Det är ett svårt projekt att genomföra, då Adèle dels är en ganska ospännande figur i sig själv, och dels är det svårt att trovärdigt låta en åttaåring skildra ett händelseförlopp som innehåller ganska svåra ämnen. Adèle, som med förlov sagt av Brontë framställs som ganska blåst, tillåts ha en minst sagt udda perceptionsförmåga, som när hon övertygar sig själv att Rochester, hennes trolige far, har en knölpåk mellan sina ben (Freud skulle gråta av lycka inför en sådan formulerings tolkningspotential utifrån bestraffningsängslan).

Värst av allt är väl ändå att författaren också låter Bertha Mason framträda - precis som i Jean Rhys Wide Sargasso Sea (på svenska Den andra kvinnnan) heter hon här Antoinette - med flera repliker: hon talar som en riktig människa, i fullständigt logiska meningar. Men Rhys roman bidrog ändå till förståelsen av en av Brontës romanfigurer, den olyckliga Bertha/Antoinette, men även Rochesters bevekelsegrunder blev grundligt belysta av Rhys - Tennant verkar inte ha haft något motiv med sin roman förutom att hon förmodligen gillar att läsa Jane Eyre: det kanske är lite ofint att undra om inte pekuniära syften varit rådande också.

Förutom Adèles monologer består boken av kapitel som berättas av Mrs Fairfax, Grace Poole och Rochester. Jane är däremot nästan helt frånvarande, vilket läsaren är oändligt tacksam för, eftersom hon då slipper bli utsatt för detta onda spratt. Rochesters monologer är nästan roliga när hans inbilskhet paras med omsorg mot stackars Antoinette/Bertha, och det är knappast i samstämning med Brontës roman att han ojar sig över att hon inte tillåts styra hushållet på Thornfield. 

Mötena mellan Adèle och den galna kvinnan på vinden (egentligen tredje våningen) är komiska, då den sublimt otäcka kvinnan sätter sig ned för att leka med den korkade franska barnrumpan. I den här boken är allt utskrivet: inga antydningar tillåts vara i fred och bevaras, utan allt förklaras och tolkas av författaren.

Att skriva den här typen av böcker har blivit en industri - vi är inte heller förskonade från svenska modeller, där Hjalmar Söderberg blivit ganska hårt åtgången. Men varför måste dessa projekt ens lämna planeringsstadiet? Speciellt när resultatet knappast är bättre än såpoperan. Emma Tennant åker snålskjuts på kvalitetslitteraturen, och det är sällan den bästa metoden för att bli kritikernas gunstling (själv är jag förvånad över att detta inte blir översatt till svenska, när vi bevisligen har så många Jane Eyre-fans i vårt land: många av dem skulle bli överlyckliga av att få läsa den här boken). 

Som jag har väntat: och så bara kommer den, flm, med underrubriken en kulturtidskrift om film, efter att ha tröskat igenom det infantila premiärnumret av Ingmar, som skulle vara någon slags ersättning åt den nedlagda Chaplin. En tidskrift som tar film på allvar. Men det här första numret av flm bådar inte gott: ganska uppenbart har de haft den (oåterkalleligt) sista inkarnationen av blm i tankarna, inte bara genom namnlånet, utan också av aspirationsnivån samt layouten. Det finns kanske inte så mycket att invända mot texterna, men tyvärr är Louise Wallenbergs intressanta längre essä om klädmodet i Hitchcockfilmerna ett undantag, eftersom de flesta andra texterna är korta, och med tanke på att endast fyra nummer utkommer varje år går det inte att säga att det är en tidskrift som räcker länge. Men bilderna är ganska snygga. 

Det går att ha hur många invändningar som helst mot alla David Lynchs filmer, nästan, och du vet vid det här laget att förvirringen är given, men efter att ha sett Inland Empire känner jag mig bara matt och ledsen. Filmen är skum, suspekt, men också irriterande pretentiös. Lika mycket som jag beundrar Laura Derns skådespel (jag har alltid tyckt att hennes insats i Blue Velvet är en oöverträffad prestation i sårbarhet, men här lyckas hon nästan överträffa sig själv) och fotots märkliga glidning mellan realism och saga, vilket ger hela filmen en prägel av dokumentär fantasikänsla, blir jag störd av de sökta inslagen med kaniner som agerar i en tv-show (förvisso en referens till Lynchs målningar), liksom alla trådar som lämnas hängande (förvisso igen, även det medvetet men inte därför något som jag måste gilla). Jag känner mig lurad: här ska jag sitta och låtsas bli engagerad, och tycka och tänka 'wow', när jag bara blir förstrött intresserad. En känsla av att allt det här har ingått som enskilda moment i tidigare Lynch-filmer, som om det här är någon slags lagerrensning. Allt är på låtsas ändå. Men ändå: om det nu är dåligt, vad förklarar då de mardrömmar filmen ändå gav mig? Det dåliga är inte fertilt - - -   

Den som saknar hopp vaknar inte - - -

Ebba Witt-Brattström skriver i dagens DN om Doris Lessing, och försvarar kraftfullt den dubiösa Nobelprismotiveringen om "den kvinnliga erfarenheten" - jag har förstått att EWB är ett hatobjekt hos framför allt unga feminister, men jag har inte svårt att dela hennes åsikter. Lessings Nobeltal är mindre hätskt än väntat, men jag roas ändå av vissa formuleringar: "Hur kommer vi, vårt medvetande, att förändras med detta nya internet som har förfört en hel generation med sina meningslösheter, så att till och med helt förnuftiga människor erkänner att när de väl blivit fast är det svårt att sluta, och de kan upptäcka att hela dagen har gått åt till att blogga" - ja, sannerligen, jag borde sluta med det här bloggandet, och ägna mer tid åt att läsa böcker i stället. Jag håller med Lessing att det är en förutsättning för den som vill hålla på med skrivande att vara omgiven av böcker under sin uppväxt - om de inte finns i hemmet (som för Jeanette Winterson) får man låna dem på biblioteket och läsa dem under täcket. Den som vill läser förstås talet på engelska.

Ärligt talat måste jag erkänna att det finns vissa frågor jag aldrig ställer: exempelvis den som litteraturlektorn och svensklärarutbildaren Magnus Persson tar upp sin bok Varför läsa litteratur? Om litteraturundervisningen efter den kulturella vändningen - kanske i rädsla för det icke allt för angenäma svaret, kanske.

Många pompösa floskler brukar samlas när somliga talar om värdet av läsning, som det här politikertalet om att det främjar demokratiska värderingar, som om du blir en bättre (godare) människa av att läsa, något som det blir allt svårare att hålla med om. Snarare uppmuntrar läsning till riktigt asocialt beteende, genom att vara en mer världsfrånvänd syssla än dataspel och filmtittande. Läsningen är inget vaccin som aldrig får ifrågasättas eller problematiseras: jag inser att det bara är av feghet jag aldrig har något bättre svar på frågan varför jag läser än att jag gör det ... för att ... eh, jag har inget bättre för mig ...  

Det intressantaste spåret i Perssons digra bok tycker jag är hur det historiskt har funnits två sätt att se på läsning: som antingen nytta eller nöje, och sällan förenas de två - det förstnämnda reserveras för utbildningsväsendet, medan det sistnämnda reserveras för fritiden. Med stöd i skolans otaliga styrdokument visar Persson många diskrepanser, logiska luckor, rationella fallgropar och intellektuella avgrunder. Bejakandet av det mångkulturella samhället betyder också att vi förstärker olikheten, i en uppdelning mellan vi och dem, i ett misstänksamt sneglande på andras exotism, för övrigt något Edward Said varnar för i sin bok Orientalism.

Med avstamp i förra sommarens kanondebatt visar Persson med eftertryck två saker som jag sa redan då: att det tvärtom vad politikerna och andra utomstående visste redan fanns en existerande och levande kanon på gymnasieskolorna, samt att det viktiga är inte vad eleverna läser, utan hur och varför.

Precis som vi såg i en annan nyligen utgiven bok i Studentlitteraturs produktiva utgivning - Hamlet och Hamilton - vill Persson omfamna det gräsliga uttrycket "det vidgade textbegreppet", liksom det nästan ännu fulare ordet "populärkulturen". Intressantare då när han redogör för tre användbara flotta begrepp: denaturalisering - att inse att det enkla är komplext -  kontextualisering - att sätta in det lästa i ett större sammanhang - och självreflexivitet - att ifrågasätta de egna värderingarna. Alla tre metoderna är eftersatta, men finns redo att använda för den som så behagar.

Men den som ger sig in i läsandet får finna sig i att också ta sig an lärandet, och att lära sig är en strid, där du måste överge dina gamla trygga förutfattade meningar för nya osäkra kontingenser i ett gungfly av villrådighet, att frivilligt utsätta sig för total förvirring. Intressant nog ställer Persson också frågan om det litteraturvetaren gör med texten kan kallas läsning, där de akademiska disciplinerna legitimerar sig själva genom att betona det hårda arbetet - då blir det per automatik också nyttigt. Till sist utmynnar Perssons resonemang i hur nöjes- och nyttoläsningen både kan och ska förenas, där det han kallar naiv och kritisk läsning ska utökas med kreativ läsning, som betonar textens formella egenskaper, men också använder sig av upplevelsen.   

Jag har följt Åsa Maria Krafts poesi från dag ett, från den påhittigt påhittade debuten 4 påhitt för tio år sedan, genom de anspråksfullt högstämda senare böckerna, fram till denna hösts lunta, som landar mitt i samtidens varmaste ämne: klimatdebatten. Den heter Permafrostens avtagande, och är skriven som en opera, med Arja Saijonmaa som Condoleezza Rice och Richard Nixon som Dick Cheney, med flera.

Det är mer än halvgalet. Jag hörde Kraft läsa några sidor i somras i Nässjö, då hon hade lånat Madonnas utstyrsel i "Like a Virgin", men tyckte då att det var lite osammanhängande. Att läsa det nu ger inte stort mer behållning. Det är inte heller frågan om hon den här gången inte har tagit sig vatten över huvudet: det är snarare ett flagrant exempel på drunkning i pretentioner.

Att namnge karaktärerna så här är kanske också onödigt tidsbundet, något som kan få den här diktsamlingen (eller vad den nu ska kallas) svårare att åldras än vissa av hennes tidigare böcker. Där Kraft i sin kanske starkaste bok I ständig hög konservation mellan jungfrurs huvuden valde fyra kvinnliga helgon från medeltiden har vi sett hur det har barkat hitåt åtminstone sedan förra bokens Bevis, då hon skrev in autentiska figurer från Irakkrigets skändliga konsekvenser i krigsfängelsernas tortyrsalar.

En klimatopera förmodligen nästan ännu svårare att uppföra än att läsa den tyst - i den mån tyst läsning ens existerar - men som läsdrama finns det några fina partier, där Kraft till exempel skriver vackert om snökristallerna, "ett sex sex sexsidigt prisma". I vad som efterliknar en schizofren text låter Kraft, parallellt med operalibrettot, delvis uppbyggt med lån från Saijonmaas tveksamma hit "Högt över havet", en berättelse löpa om naturens död, en berättelse som måhända visas på bildskärm på Metangasens mage. I Metan samlas också i komprimerad form våra illdåd.  

Intertextualiteten är av det djärvare slaget: utöver nämnda låt hittar vi något som heter "Jag vill tacka livet" - mig veterligt är Kraft den första svenskspråkiga poet som har haft anledning att citera de orden. Den djärvheten räddar tyvärr inte det här dömda projektet, och jag tror också att Krafts bok har haft och kommer att få svårt att nå sina läsare - det är inte poesi för nybörjare, men knappast heller för den måttligt dikttillvanda läsaren. 

Titelns avtagande beskriver en rörelse mot utplåningen, och det finns någon slags charm i kontrasten mellan vänstersidans delvis vackert högstämda ord och den knastertorra vetenskapliga prosan som högersidorna gett utrymme åt. Vad Kraft syftar på är att när nu människan är kapabel till sådana nästan ofattbara grymheter mot sina medmänniskor, varför skulle hon skona naturen? Avslutningens vädjande ord 'skräckglans' från en babylonisk skapelsemyt kan inte rädda känslan av undergång, och att vi befinner oss närmare Ragnarök än någonsin tidigare.    

Äntligen satt han i predikstolen: DN frågade Henrik Schyffert vem han helst ville ha som jultomte i deras julkalender, och han valde Björn Ranelid, så nu kan vi dagligen se och kanske framför allt höra honom uttala sina visdomsorrrd. Jag väljer gårdagens inslag, för det handlar om litteratur. Jaha, vad ska jag säga mer? Att jag blir fullkomligt matt - - -

När Torgny Lindgren besökte vår skola för några år sedan fick han nöjet att dricka kaffe med svensklärarna, och diskussionen handlade mest om hans avsky mot biblioteksmässor i allmänhet, och Frankfurts i synnerhet, men vi pratade också om Thomas Bernhard, som Lindgren menade gör kullerbyttor med sin pessimism, att det är ett ältande som går hela varvet runt och slår över i sin motsats. Nu inleder Lindgren sin senaste roman Norrländsk akvavit med ett osvikligt läckert pessimistiskt Stagnelius-citat - kunde man tro, men den rackaren har hittat en Schlegel-översättning som Stagnelius roat sig med.

Lindgrens verkar ha försonat sig med sin egna muntra pessimism, och jag tycker att han i sina senaste romaner skriver mer roat avslappnat än i de visserligen fortfarande starkt angelägna 80-talsromanerna: men nu håller han på med diverse upptåg och verkar strunta blankt i konventionella berättargrepp. Det må så vara att förlaget envisas med att välja epitetet 'berättare' framför författare - den som hört Lindgren muntligt vet att det är något magiskt över hans uppläsningar - men han är långt ifrån någon traditionell förtäljare av enkelspåriga provinsiella skrönor, något det annars finns allt för gott om i det här landet.

Tonfallet är som vanligt det sävligt västerbottniska, när han återigen tecknar sitt mytiska "Norrland". Tålamodet lägger sig som en varm filt över varje ord som har plitats ned, och en av bokens större förtjänster är hur Lindgren beskriver tillvaron med sinnlig njutning, och att han aldrig behöver kursivera när han vill ge emfas åt något: han nöjer sig med kontextens underligt underbara förklaringsmönster. Rytmen är sagolikt välfunnen. Med fotografier och påhittade urklipp leker Lindgren med det autentiska, och låter det fabricerade smälta in och byta plats med fiktiva element, i denna anti-dokumentär, där även författaren tar plats i en buss, blygsamt presenterad av sig själv, för att resonera med sin egen romanfigur Hellström.  

Kufarna hopar sig i det norrländska inland där den före detta väckelsepredikanten Olof Hellström nostalgiskt återvänder för att återställa den skada han åstadkom femtio år tidigare, med att omvända hela bygden. Till sin besvikelse upptäcker han att kristendomen nu spelar rollen av "tillvarons hötorgskonst" för befolkningen, att predikanten inte har något arbete att utföra längre, i en värld där frälsningsbegreppet är en chimär, och predikningarna genomskådats som regisserade skådespel med givna roller och utantillmanus.

Hellström blir en antipredikant, med en del gemensamt med Flannery O´Connors Hazel Motes från hennes fantastiska Wise Blood (Blodsbunden på svenska) - men deras temperament skiljer sig åt; för gudsförnekaren Hazel är religionen paradoxalt nog på blodigt allvar, och komiken utspelar sig i kontrasterna när hans världsbild konfronteras med omvärldens hårda oförstånd. Cynismen håller sig borta från Norrländsk akvavit, som är en väl tempererad historia, en redig feel good-roman, och även ganska långt borta från Bernhards minst sagt allvarstyngda textmassiv.

Den primitiva människan saknar möjligheten till transcendens; destinationen för all tro heter förnekelsen, och Gud har lämnat Norrland, vill Torgny Lindgren säga med den här romanen. Tron är ändå bara ett påhitt, ungefär som fotbollen, eller litteraturen, eller för den delen politiken. Det är avslutningsvis lika otippat som charmigt att radion i Lindgrenlandet spelar en låt av Morrissey, men det känns som att dessa dysterkvistar torde ha åtskilligt att säga varandra.

I nya och senaste utgåvan av SAOL hittar jag lätt ordet 'queer', som tillåts behålla sin engelska stavning, medan dess skenbara antonym 'straight' även har sin alternativa DN-stavning 'strejt': i konsekvensens namn borde ordet då uttalas så att det rimmar på det stygga norska ordet 'grejt'. Detta får mig att undra hur 'queer' ska uttalas: jo, ungefär så här: 'koir' - men varför inte då försvenska stavningen av även detta ord? Det är inte rättvist!

(På tal om queer: så upptäcker vi att den hankatt vi fått oss till skänks visar sig vara en honkatt - något vi visserligen misstänkt hela tiden. Tyvärr hette vår förra katt Orlando, för annars hade det väl varit det mest lämpliga namnet, inför det stundande namnbytet. Lika tyvärr får inte barnen sin vilja fram, för de vill att den ska heta Strindberg - vilken passande hämnd - - - )

Det lilla förlaget ellerström ger ut en serie små essäböcker, "etyder", och ur en sparsmakad utgivning fastnar jag för titeln Shakespeares älskade, med varsin essä av Oscar Wilde och George Bernard Shaw, två gentlemän som hade otaligt gemensamt, om än det är lite futtigt att para ihop dem så här. Nåväl, översättningen är gjord av Ulf Liljedahl, och vad jag vet är det första gången åtminstone Wildes text finns på riktig svenska. Boken utgör ett fint komplement till de två svenska översättningarna som kommit bara det senaste året, Lena R. Nilsson och Martin Tegen.

Det handlar förstås om mysteriet med Shakespeares sonetter, och identiteten bakom dels den blonde ynglingen som diktjaget förtrollas av, och dels den onda mörka damen som sabbar alltihop för dem, men skapar fonden till "dikter med en allvarlig och tragisk innebörd, frampressade ur den bitterhet Shakespeare bar i sitt hjärta men mildrade av hans honungstunga", som Wilde skriver. Det är en av litteraturhistoriens stora gåtor, fullt i paritet med frågan om Sapfos eventuella homosexualitet. Går det att skriva personligt och samtidigt undvika att skriva självbiografiskt? Kort sagt: var Shakespeare bisexuell? Eftersom vi inte vet har spekulationerna pågått genom århundradena.  

Wildes essä är ett lysande exempel på entusiastisk litteraturkritik och fantasianfrätt novell i ett stycke. Den halsbrytande ouvertyren till hans essä "Porträttet av mr W. H." innehåller uppfattningen att all konst är falsk, och att det är lönlöst att tala om förfalskningar just därför - vad vi ska ägna oss åt är hur konstnären använder kraften att övertyga, förmågan att vara trovärdig inom dessa ramar. Men också hur vi som betraktare eller läsare medvetet väljer att bli duperade - vi vill bli lurade, och det är det all konst handlar om, enligt Wildes estetik.

Konsten visar ingenting annat utöver oss själva, menar Wilde - och det är fullt tillräckligt. Hans essänovell innehåller en smittosam och rentav dödlig teori om ursprunget till det blonda du sonetterna riktas mot - skådespelaren Willie Hughes (Hews) - och det är förstås lika (lite) trovärdigt som någon annan teori. Vad som är intressant är att Wilde behandlar kunskapen som en farsot, som något att hantera med yttersta varsamhet. Shaw menar i sin bagatellartade pjäs "Den mörka damen", som här föregås av ett företal längre än själva pjäsen, att den mörka damens identitet går att spåra till Mary Fitton. Jaha.

Shaw är en skarpsinnig figur, men gör sig i det här formatet inte riktigt, men det är kanske orättvist att hamna intill den legendariskt geniale Wilde. Egentligen är det oväsentligt vilka riktiga människor som stått modell till sonetternas persongalleri - en minst lika trolig teori är att det som vanligt rör sig om flera förebilder, och att sonetterna är skrivna under olika tidsperioder kan också betyda att det är tillfällesdikter, beställningsjobb utförda av poeten, och att det är gagnlöst att söka hans personlighet i diktraderna.

En gnutta roligt ändå att Shaw förevisar höjden av fräckhet när han påstår att Shakespeare till sitt temperament påminner om honom själv, även om det förmodligen är nästan sant: "om jag hade fötts 1556 i stället för 1856, så skulle jag faktiskt ha tillgripit blankvers och givit Shakespeare en hårdare match än alla de andra elisabethanerna ihop". Shaw identifierar pessimismen hos Shakespeare, men skriver lika fint om geniets munterhet, och hur han framför allt i sina pjäser genomskådat illusionerna och reagerar friskt mot tillvarons grymheter. 

"I am that I am, and they that level

At my abuses reckon up their own:

I may be straight, though they themselves be bevel;

By their rank thoughts my deeds must not be shown"

Shakespeare, sonett 121

Måndag: jag vaktar ett prov på morgonen, och det är det första provet som jag har på hela terminen, och jag mår illa, och tänker att det här är bara orättvist, att jag inte kan lämna klassen utan måste spy på golvet, men det går över, och sedan tappar jag hörseln mitt under nästa lektion, och måste ställa mig i profil och be eleverna att tala långsamt och tydligt, medan jag undrar om det är dövhet eller bara tinnitus, och sedan på väg till tandläkaren upptäcker jag att det är punktering (bara för andra dagen i rad, hittills), och måste komma för sent svettig med andan i halsen till den redan barska tandsköterskan, och så kommer tandläkaren, och efter att ha kastat ett getöga på röntgenplåtarna (i datorn) och skrapat i två sekunder med den där vassa tingesten kommer han med ett negativt besked, och på väg hem i regnet och mörkret trampar jag i något blött och sladdrigt, och lyser med cykellampan och ser att det är en vit råtta ("han hade foten i en råtta!"), visserligen död redan om det nu är någon tröst - säkert ett domesticerat djur som någon tröttnat på och låtit rymma mot en säker död, och den här typiskt otypiska måndagen avslutas med att barnen och deras kompisar rusar som små högljudda demoner runt den upp och ned-vända cykeln medan jag lagar punkteringen i timmar, för det är så att allt bestämmer sig för att djävlas: jag lagar med mina allt smutsigare händer ett hål som vägrar tätas, och byter slang och det visar sig vara en slang som har något konstruktionsfel, och cykelns broms har en skruv som har rostat fast - ja, jag tror ni fattar vid det här laget. Det är måndag, och i morgon är det äntligen tisdag, underbara tisdag - - -    

Så ska poeten Lina Ekdahl då ännu en gång försöka stena in oss i sin groove, och hon gör det med en samling som heter Sprid lite glädje på sjömansgården Anette: tidigare har jag nog varit en smula dämpat imponerad av Ekdahls halsbrytande uttrycksglädje, men det här är en bok att varken bli klok eller oklok på - den gör mig inte ens produktivt förbannad, bara likgiltig.

Ett antagande: om Ekdahl hade varit en man hade hon tillhört den där klicken svenska författare som känner sig marginaliserade av något diffust som de kallar för "elitisterna", som de betraktar med misstänksamhet, eftersom dessa fiender inte skriver lika autentisk poesi som de själva gör - ändå gör de allt för att få tillhöra "elitisterna"/"etablissemanget". Dessa poeter är suveräna uppläsare, men att läsa deras dikter i tryckt form är mest beklämmande - jag har inte tyckt så tidigare om Lina Ekdahl, men det är möjligt att det är hon som har haft rätt hela tiden, och jag har haft fel.

Att använda en namngiven tilltalskamrat är ett knep lika gammalt som gatan - redan Catullus gjorde det med sig själv som den namngivne, och på senare tid känns det som att Ekdahl har sneglat en del på Kristina Lugn: åtminstone nästan identiskt tonfall använder hon i den här samlingen. Det är pratiga dagboksanteckningar om ett jag som går på något som heter 'spinning', och så plötsligt har ett år gått, och ja - kanske kan det se ut så här i någons tillvaro.

Synbart poänglöst lever hon i det som inte pekar på någonting. En banal människa? Hon börjar skriva floskler, i vad som förefaller glädjen i att få skriva läsaren på näsan genom att själv ta upp det, kommentera att det blir "så mycket floskler", i en hal taktik att förekomma all kritik, kanske det som retorikerna kallar för ett ad hominem-argument. Vad som stör mig lite mer än flosklerna är ändå att Ekdahl verkar ha följt Postverkets gamla devis "skriv som du talar pratar". Och låt gå för att en före detta kommunalordförande, namngiven, förtjänar någon slags upprättelse - men måste det ske i en diktsamling? Den typen av uppskattning borde gå att visa på andra sätt.

Vem är Anette? Ibland är hon ett barn som håller på med meningslösa mattetal och nästan ännu meningslösare uppgifter på svensklektioner (att räkna antalet vokaler i meningar - nä, några pedagogiska knep innehåller boken knappast). Men hon förblir en suddig figur, när diktjaget håller en intern dialog med henne, och där har vi en tidsmarkör till ungefär 1987, och där har vi en liknelse mellan dikter och konserverad frukt. Jaha, det kan man väl göra, tänker den allt mer uppgivne läsaren.  

Här hittar vi ännu en svensk poet, hon bara råkar vara så kallat kvinnlig, som vill att vi ska upptäcka de gamla och förstå hur de kan berika oss, vi borde kramas och ta hand om varandra och må bra och - "sprida glädje", som det heter i titeln. Det är kanske lovvärda tankar, men en butter skeptiker kan bli lyckoförnekare för mindre.  

Under helgen blir jag bjuden på en Emser, och när den lilla oansenliga biten krossas av mina tänder lösgörs en smak som direkt försätter mig i 70-talet, och jag blir återigen den där lilla figuren med bruna manchesterbyxor och röd tröja och långt solblekt hår som skyler de skygga ögonen, där jag sitter hopkrupen i en stol på besök hos någon avlägsen släkting i någon västerbottnisk avkrok, stumt betraktande de vuxnas allvarsamma samtal medan väggklockan tickar ljudligt och den äckliga lingondrickan står orörd på bordet. Yrvaket slår jag upp ögonen, och märker att jag befinner mig inne på IKEA, dit vi som vanligt åkt för att köpa saxar (fråga inte hur många saxar vi köper, det är så pinsamt), och deras kundradio spelar Cat Stevens - - -

Senare på kvällen tittar jag på Eternal Sunshine of the Spotless Mind, som jag förstås såg för flera år sedan, men jag hade bara ett vagt minne av den. Nu ser jag den igen, men märker hur min koncentration dalar ungefär halvvägs in i filmen, efter den lysande inledningen. Jag blir disträ, tänker på annat, och när filmen är slut kan jag bara konstatera: vad var det här för något? Jag kommer inte ihåg ens hur den slutar. Inte ens vad jag tänkte på i stället är till någon hjälp - det är det aldrig - - -