bernur

När jag var barn bläddrade jag ibland i en bok vi hade hemma, med artiklar om vad som skulle ske i framtiden - mest lockades jag av trottoarerna som gick av sig själva, för det skulle innebära att jag kanske skulle ta mig till den förhatliga skolan, som jag redan då gjorde allt för att undvika (inte kunde jag ana att jag skulle hamna där på livstid - men om jag jobbar tillräckligt länge kanske det där med trottoarerna hinner infrias). Margaret Atwood är en författare som jag har gjort allt för att undvika: att jag förutom artiklarna som jag skrev om i våras bara har läst hennes debutroman The Edible Woman har inte hindrat mig från att i flera olika sammanhang hånat henne, men nu har jag i rättvisans namn eller vad det heter läst The Handmaid´s Tale (men jag såg filmversionen på 80-talet, med Natasha Richardson, Mary Shelley i Gothic, i huvudrollen), trots att jag vid min ålder försöker behålla någon slags värdighet genom att undvika science fiction - jag läste desto mer när jag var elva. Men jag gillar inte den här boken heller, och det är ungefär av samma skäl som jag blev provocerad av hennes gamla bok. I rimlighetens namn skriver hon bättre, men hon tycker sig fortfarande sitta inne med alla svaren; hon frossar i grova generaliseringar och polariseringar mellan män och kvinnor. Dessutom gillar jag inte hur hon upprätthåller en distans till sitt ämne. Hennes dystopiska uppfattning att det på 2000-talet - boken skrevs 1985 - ska bli förbjudet att skriva känns ännu mer avlägsen nu, när alla sitter och bloggar hejvilt; mindre fantasifull känns däremot möjligheten att vi går mot ett samhälle där läsning förbjuds, om moderaterna tillåts regera ytterligare några mandatperioder.