bernur

Den har en ful blå klisterlapp på sin rygg, romanen David Golder av Irène Nemirovsky (utan accent), som den stränga bibliotekarien får hämta från magasinet, där den av sin doft att döma har slumrat ostörd sedan 1966. Gamle Anders Österling skrev en kort inledning, med tidstypiska ord om hennes uppfattning, som uppfattades som "hård, manligt brutal". Romanen är oavbrutet fascinerande, handlar bara om pengar och dess elände, om finansmannen D.G. och hur hans hustru och dotter tävlar om vems som kan vara mest djuriskt otacksamt egoistisk. Nemirovsky släpper aldrig taget om sina figurer, och genom att behandla dem som riktiga människor, med biografisk bakgrund (noggrant nedtecknat i förväg) blir berättelsen också trovärdig. Tidsmarkörerna finns bara i språket (något enstaka 'voro'), för annars känns det mer samtida än romaner som utspelar sig under 90-talet. Med tanke på den exempellösa framgången för Storm över Frankrike måste fler av Némirovskys (med accent) dyrgripar till romaner översättas, alternativt nyutges. Jag står inte ut med fler uppgivna suckar från bibliotekarierna, när de hämtar sina magasinerade skatter - - -