My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag har läst Robert Coovers kortroman Att smiska ett hembiträde, efter att först ha försäkrat mig om att undvika förväxlingen med Dennis Cooper, vars böcker också ges ut på Vertigo, som i DN i dag beskrivs som "det dubiösa men utsökta förlaget". I översättaren Claes Wahlins efterord noterar jag att Coover jämställs med William H. Gass, Wordsworth-dyrkaren som jag läste en del av förr om åren. Även Donald Barthelme kunde ha räknats in i denna amerikanska postmodernism Coover tillhör (född 1931 eller 1932).
Det här är en helt knäpp bok: hellre ett smaskigt omslag än ett snaskigt innehåll, och vi kan väl enas om att Coovers bok hör till det oskyldigaste förlaget gett ut. En man vaknar upp med delar av sin kropp "i uppretat tillstånd" (för att använda Strindbergs omskrivning), och in trippar hembiträdet i sitt stärkta förkläde, och så tilltar en mekanisk bestraffningsceremoni, där mannen klatschar till hennes allt rödare bakdel - denna beskedliga prygling (om än blodvite uppstår) upprepas och varieras hur många gånger som helst inom bokpärmarnas begränsade omfång, i ett dygdigt rollspel.
En minimalistisk S/M-version av "Groundhog Day", på något sätt. Det är intrikat skrivet, hela tiden med ett lekfullt leende guppande i författarens mungipa. Språkligt är det till viss del influerat av Joyce, med ordvridningar och -förvrängningar. Men ännu mer en filosofisk tankebok, som exemplifierar den vanryktade sofismen, med en serie av hårklyverier och utredningar om i vilken mån hembiträdet gör sig skyldig till mannens förströdda straffutdelning: men det finns så mycket för honom att slå ned på. Mannen gör sitt bästa att ta till sig omvärlden med sinnena vidöppna.
Även som parodi av förhållandet herre och tjänstefolk låter sig den lilla boken läsas. Här blir han den som motvilligt suckande tar på sig den otacksamma uppgiften att smiska hembiträdet, bara av den anledningen att det ska göras, ungefär som man slog barnen förr - det var något som skulle göras, obeaktat orsakssamband. Han slår henne, i stället för att prata med henne (på viss stiff upper lip-engelska är som bekant 'correction' enbart av det fysiska slaget); hon önskar att hans tillrättavisningar var något mindre bokstavliga.
Kanske även boken blir en parodi på litteraturen, med alla sina omtagningar och monotona beskrivningar av samma händelseförlopp. Eller en parodi på livet: exakt så här enformigt stillastående är det, eller kan det vara. Vanans (van)makt. Mannens handlingar reduceras till det farsartat meningslösa, en slags skildring av bödelns krokodiltårar. Eller en grotesk version av den katolske biktfadern, där hon väntar sig befrielse och förlösning.
Att den här boken från 1981 äntligen ges ut i Sverige kan ge den några välvilliga läsare, eftersom vi har haft i några år nu en seg pigdebatt, som handlat om hur billigt det ska bli att anställa någon som går omkring med dammvippa i hemmet, även om jag skulle tro att det stärkta förklädet inte blir ett obligatoriskt plagg.
Det här är en helt knäpp bok: hellre ett smaskigt omslag än ett snaskigt innehåll, och vi kan väl enas om att Coovers bok hör till det oskyldigaste förlaget gett ut. En man vaknar upp med delar av sin kropp "i uppretat tillstånd" (för att använda Strindbergs omskrivning), och in trippar hembiträdet i sitt stärkta förkläde, och så tilltar en mekanisk bestraffningsceremoni, där mannen klatschar till hennes allt rödare bakdel - denna beskedliga prygling (om än blodvite uppstår) upprepas och varieras hur många gånger som helst inom bokpärmarnas begränsade omfång, i ett dygdigt rollspel.
En minimalistisk S/M-version av "Groundhog Day", på något sätt. Det är intrikat skrivet, hela tiden med ett lekfullt leende guppande i författarens mungipa. Språkligt är det till viss del influerat av Joyce, med ordvridningar och -förvrängningar. Men ännu mer en filosofisk tankebok, som exemplifierar den vanryktade sofismen, med en serie av hårklyverier och utredningar om i vilken mån hembiträdet gör sig skyldig till mannens förströdda straffutdelning: men det finns så mycket för honom att slå ned på. Mannen gör sitt bästa att ta till sig omvärlden med sinnena vidöppna.
Även som parodi av förhållandet herre och tjänstefolk låter sig den lilla boken läsas. Här blir han den som motvilligt suckande tar på sig den otacksamma uppgiften att smiska hembiträdet, bara av den anledningen att det ska göras, ungefär som man slog barnen förr - det var något som skulle göras, obeaktat orsakssamband. Han slår henne, i stället för att prata med henne (på viss stiff upper lip-engelska är som bekant 'correction' enbart av det fysiska slaget); hon önskar att hans tillrättavisningar var något mindre bokstavliga.
Kanske även boken blir en parodi på litteraturen, med alla sina omtagningar och monotona beskrivningar av samma händelseförlopp. Eller en parodi på livet: exakt så här enformigt stillastående är det, eller kan det vara. Vanans (van)makt. Mannens handlingar reduceras till det farsartat meningslösa, en slags skildring av bödelns krokodiltårar. Eller en grotesk version av den katolske biktfadern, där hon väntar sig befrielse och förlösning.
Att den här boken från 1981 äntligen ges ut i Sverige kan ge den några välvilliga läsare, eftersom vi har haft i några år nu en seg pigdebatt, som handlat om hur billigt det ska bli att anställa någon som går omkring med dammvippa i hemmet, även om jag skulle tro att det stärkta förklädet inte blir ett obligatoriskt plagg.
Kommentarer
Trackback