bernur

Rowlings böcker om den lille trollkarlen visar väl mest att hon är en stor nostalgiker, som drömmer om det gamla England, det som fanns före 1961 - det är inte alls förvånande, eller "hädiskt", att hon gillar Morrissey, de är skrot av samma korn. Struntar läsaren i de magiska tricksen framträder en idealiserad bild av det riktigt typiska England (Quidditch-spelet är till exempel för mig lika obegripligt som cricket). Delvis därför var det lite förvånande att se hur populär Harry Potter blev över hela världen - jag minns hur jag lånade den första boken av min kollega M, som var engelska, och hon tyckte att det var en pricksäker karikatyr av de engelska skolorna (själv hade hon blivit pryglad för att hennes strumpor en dag varit i fel nyans), men hon hade svårt att se vad exempelvis de amerikanska läsarna skulle få ut av berättelsen. Men så ändrades språket när boken lanserades i Amerika, typiskt brittiska uttryck översattes, och omslaget blev vuxligare. Dessutom var förlaget smart nog att skriva författarnamnet med initialerna J.K., så att lättlurade pojkar också skulle läsa boken - pojkar, som på något mystiskt vis är lojala mot sitt eget kön, och bara kan tänkas läsa författare med manligt namn (ja, visst låter det barnsligt: tänk på alla företagschefer som beter sig likadant). Fast resten av världen är ju besatt av bilden av ett tésörplande England: tv-serien Morden i Midsomer, som också visar ett gammalt idylliskt England med gårdar och människor som pratar med varandra, är obligatoriska tittarsuccéer över hela världen, förutom i England, där den begravs i en av de mindre kanalerna.