bernur

För att öva mig i min undermåliga norska har jag läst i Nordisk Tidskrift nr 2/2007 en artikel av Thorstein Norheim, "Du säger 'jag' och 'det gäller mig'", som givetvis handlar om Ekelöf, underbaraste Ekelöf. Norheim skriver om något som han kallar "oscilleringens poetik" hos Ekelöf, och det är visserligen inte det mest framträdande eller intressanta ämnet, men hans artikel är klarläggande. Att det går att hitta en växling mellan estetik och etik hos Ekelöf är knappast något nytt: jag har för mig att han alltid har blivit läst som både diktare och handledare i levnadskonst - men jag gillar hur Norheim betonar läsartilltalet, hur läsaren blir delaktig i Ekelöfs skapelseprocess, som är ständigt pågående, och hur diktaren är ambivalent i sin vånda över om han behärskar sin dikt (språket) eller om det är orden som styr honom. Att läsa Ekelöf är att vara inblandad i hans dikt, som aldrig blir färdig eller tillrättalagd. Det finns en oro hos Ekelöf, en oro som aldrig stillas, som om orden inte kunde hålla sig stilla, och det är ingen billig transcendens, eller upphöjd religiositet heller. Du säger "estetik eller etik" och jag säger att det är ingen oscillering - det är båda samtidigt, för poesin är livet och ingen väg ut ur det, eller alternativ utanför det.