it´s all the sameto me / there´s nothing to see / it´s all the same to me / I´m not made to last

it´s all the same  to me / there´s nothing to see / it´s all the same to me / I´m not made to last

Var fjärde amerikan har inte läst en bok det senaste året

Jag har lovat mig själv att inte skvallra om min arbetsplats, men - så här är det: i onsdags var det styrelsemöte i Humanistiska förbundet, och vi vistades i Kammarrätten, eftersom en av ledamöterna är domare till professionen. Där hade de en smockad bokhylla, med dussintalet böcker. (I och för sig tronade Thomas Mann där högst uppe, men det fanns bra böcker där också, Ett öga rött till exempel.) Det visade sig vara personalen som ställde dit sina utlästa pocketböcker för att andra skulle få ta del av deras läsupplevelse. Det här har jag förstås sett någon gång på mina studiebesök på skolor (i Umeå, i Malmö), och jag föreslog i måndags på min skola att vi kunde väl ha ett bord eller en hylla att ställa en bra bok på, i ett ständigt utbyte av titlar. 
- Ja, men inte här, sa en kollega, det finns det ingen plats för.  

My nose is bleeding from rubbing it into books

Jag har läst Robert Coovers kortroman Att smiska ett hembiträde, efter att först ha försäkrat mig om att undvika förväxlingen med Dennis Cooper, vars böcker också ges ut på Vertigo,  som i DN i dag beskrivs som "det dubiösa men utsökta förlaget". I översättaren Claes Wahlins efterord noterar jag att Coover jämställs med William H. Gass, Wordsworth-dyrkaren som jag läste en del av förr om åren. Även Donald Barthelme kunde ha räknats in i denna amerikanska postmodernism Coover tillhör (född 1931 eller 1932).  

Det här är en helt knäpp bok: hellre ett smaskigt omslag än ett snaskigt innehåll, och vi kan väl enas om att Coovers bok hör till det oskyldigaste förlaget gett ut. En man vaknar upp med delar av sin kropp "i uppretat tillstånd" (för att använda Strindbergs omskrivning), och in trippar hembiträdet i sitt stärkta förkläde, och så tilltar en mekanisk bestraffningsceremoni, där mannen klatschar till hennes allt rödare bakdel - denna beskedliga prygling (om än blodvite uppstår) upprepas och varieras hur många gånger som helst inom bokpärmarnas begränsade omfång, i ett dygdigt rollspel. 

En minimalistisk S/M-version av "Groundhog Day", på något sätt. Det är intrikat skrivet, hela tiden med ett lekfullt leende guppande i författarens mungipa. Språkligt är det till viss del influerat av Joyce, med ordvridningar och -förvrängningar. Men ännu mer en filosofisk tankebok, som exemplifierar den vanryktade sofismen, med en serie av hårklyverier och utredningar om i vilken mån hembiträdet gör sig skyldig till mannens förströdda straffutdelning: men det finns så mycket för honom att slå ned på. Mannen gör sitt bästa att ta till sig omvärlden med sinnena vidöppna. 

Även som parodi av förhållandet herre och tjänstefolk låter sig den lilla boken läsas. Här blir han den som motvilligt suckande tar på sig den otacksamma uppgiften att smiska hembiträdet, bara av den anledningen att det ska göras, ungefär som man slog barnen förr - det var något som skulle göras, obeaktat orsakssamband. Han slår henne, i stället för att prata med henne (på viss stiff upper lip-engelska är som bekant 'correction' enbart av det fysiska slaget); hon önskar att hans tillrättavisningar var något mindre bokstavliga.  

Kanske även boken blir en parodi på litteraturen, med alla sina omtagningar och monotona beskrivningar av samma händelseförlopp. Eller en parodi på livet: exakt så här enformigt stillastående är det, eller kan det vara. Vanans (van)makt. Mannens handlingar reduceras till det farsartat meningslösa, en slags skildring av bödelns krokodiltårar. Eller en grotesk version av den katolske biktfadern, där hon väntar sig befrielse och förlösning.   

Att den här boken från 1981 äntligen ges ut i Sverige kan ge den några välvilliga läsare, eftersom vi har haft i några år nu en seg pigdebatt, som handlat om hur billigt det ska bli att anställa någon som går omkring med dammvippa i hemmet, även om jag skulle tro att det stärkta förklädet inte blir ett obligatoriskt plagg.

"mörkret frågar inte sig själv svarar inte svarar ljudlöst som en annan människas blod"

I Sveriges snart sagt enda lokaltidning utan förankring på nätet - ja, Jönköpings-Posten - hittar jag i dag en recension av Staffan Bergstens nya bok, som jag tror heter Den svenska poesins historia. Jodå, jag har läst recensionerna i Svd och DN också, och så småningom kanske jag rentav kommer över ett exemplar av Bergstens bok (det brukar bli så), även om jag kan tycka att genomgångar av det här slaget tenderar att bli summariska, med många demonstrationer av stating the obvious. Men i JP skriver den oslagbart muntra Josef Rydén uppskattande om boken, med en obetalbar reservation: "Den korta presentationen av modernister som Katarina Frostenson och Ann Jäderlund lockar mig däremot knappast att forcera deras barriärer av svårbegriplighet". Ja ja, han undvek åtminstone klichén 'obegriplighet', men ack vad han har  f e l . [AJ] Det var förresten densamme Rydén, tror jag, som i Nässjö i Juni upphov sin stämma på ett seminarium om "rimmad eller orimmad poesi", med en fråga till Malte Persson, men jag har glömt den frågan, bara att han var mäkta imponerad av att Malte gillade Tegnér - - -

Allmänbildning

Allmänbildning - när du vet tillräckligt mycket för att ha förutfattade meningar om allt. (Se även Ingen regel utan undantag.)

Poetiken

93 När du inte längre har något att skylla på.

My nose is bleeding from rubbing it into books

I en liten bok som han kallar Mosaiker har Anders Björnsson samlat en stor mängd korta texter, som han i ett förord kallar för "prosahaiku" - tidigt slår han fast att han skriver icke-aforistiskt (en programförklaring som självfallet faller på sin orimlighet; det är ungefär lika ologiskt som Emersons uttalande "I hate quotes", en formulering vars straff blev att bli ett citat). Dessa infall liknar till viss del det som står på litterata bloggar, men det verkar vara frukten av ett långt skrivande. 

Livslångt, rentav? Ett snillrikt påpekande av Björnsson är att uttrycket livslångt lärande på tyska heter livstids lärande, "lebenslanges Lernen": så passande. Han är en äldre bildad herre, som verkar ha skrivit sina iakttagelser i notisblock som han roffat åt sig från diverse tjänstgöringar på tidningar och tidskrifter. Minnen och vanföreställningar blandas, intryck spontant nedtecknade.  

Ytterst pedantiskt och sparsmakat. Formen blir snart kvävande och monoton, och ger minimalt utrymme åt fördjupning. Hela boken är en påminnelse om otillräckligheten hos det allt för komprimerade. Alla stycken är i det närmaste exakt lika korta, och prydligheten och de välvårdade vändningarna skapar bara frustration hos mig: det känns så tillrättalagt, med alla bitar på rätt plats. Det begränsade utrymmet bereder också plats för lakonismer, typiskt tillkämpat intryckta formuleringar.   

Det som kan te sig som intimitet och närhet ger hos mig lika gärna en distanseringseffekt: jag känner ofta att jag inte har så mycket gemensamt med den här mannen (trots att han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet). Alla böcker han refererar till är okända för mig, och många av dem verkar vara biografier över skumma män, som utnyttjar sina barn sexuellt eller är sadistiska mot fruar och älskarinnor.  

I rättvisans namn märks det att Björnsson är en skärpt man, men en del texter ger uttryck åt ganska banala tankar: äger vi våra drömmar? Spelar det någon roll om vi gör det eller inte? En vacker text handlar om hur han längtar efter ett språk befriat från floskler, ett eget språk där dissonanserna finns med för att vässa läsarens uppmärksamhet: "Av samma anledning kan man inte heller lära sig att skriva, bara hur man inte skriver. Skriften är platsen för det radikala nejet." (Det låter bekant, sa han som en gång skrev en essä om nejet.)    

Björnsson resonerar med sig själv, i en inre dialog, och bearbetar tidigare politiska ställningstaganden, och just dessa uppgörelser är exakt lika ointressanta som det låter. Dagboksformen ger bara en skenbar frihet (en chimär), och stimulerar ett koketterande av de egna känslorna, där skribenterna pekar ut sina egna brister, men urvalet styrs ändå av det egna samvetet. Bara för att en klok man har skrivit, oändligt klokare än läsaren, behöver det inte betyda att allt är angeläget.      

Thomas tröstaren

När din omvärld är grym mot dig, hämta då tröst i Thomas Thorilds vackra ord:
Dig är av Himlens blida skick         
      Ett så lycksaligt öde givet:
Min vän! O skänk din skald en blick,        
      Och le åt Världen och åt livet.
Från "Efter Horatius". Enligt mina anteckningar följer vår svenska juvel den gamla romaren någorlunda troget i åtta strofer, men eftersom Thorild är mer katt än hund har de följande stroferna, däribland denna, sitt ursprung i hans eget oberoende underbara huvud.  

Sista orrrdet är inte sagt

Tidningen Boken, som torde vara den enda överlevande litteraturtidskriften i vårt arma land, har gjort ett temanummer om Björn Ranelid, och det är förstås ett okritiskt idolporträtt. Oreserverat hyllas han i intervjun, och ganska mycket är parodisk läsning. Det börjar redan i redaktörens floskulösa rader: "Men Björn Ranelid är inte bara en uppburen och älskad författare - han är också människa". Sedan tas mycket av utrymmet upp av att dissekera Linda Skugges infama recension: som jag minns det var det en öga för öga-hämnd, eftersom hon själv hade blivit bedömd utifrån sin person och sitt utseende, när hennes böcker recenserades. Redaktören kallar Skugge "en intellektuell dvärg" (är inte det förtal, både mot Expressen-krönikören och - eh, de småväxta?). Sedan har vi då den långa intervjun, med reklambyråanfrätta bilder som denna:
image193
Under bilden hånar han de som "använder språket som om det vore en container med sopor, en latrintunna med sexchocker", samtidigt som han skrevar på sin sportbil. I bakgrunden kan anas ett av hans två eller tre hus, tre gånger så stort som mitt, och han säger även att vi inte behöver "överklassens diskreta charm, 'diskreta' girighet". Men det roligaste är förstås intervjuarens förälskelse i Ranelid. Efter att ha kallat honom "genomhygglig" och "innerlig", undrar han retoriskt: "Vad ska vi med kulturen till under sådana vidriga omständigheter som Ranelid fått uppleva?" Sedan jämförs Ranelid med Shelley, som förvisso också blev förföljd, men han hade å andra sidan mördat två äktenskap och två barn. Tidningens scoop är att Ranelid säger att höstens bok blir hans sista: hädanefter vill han titulera sig äppelodlare, för äpplena fördömer och hånar honom inte. Men jag misstänker (befarar? säger du) att vi inte har hört det sista av honom.     
 

My nose is bleeding from rubbing it into books

För några år sedan hade jag en livlig diskussion med min forna kollega Å, och vi var ganska överens om att det på 50- och 60-talen gavs ut en hel del böcker med litterära analyser, som hade stort användningsområde för lärare, och att detta nu mer eller mindre hade försvunnit. Jag är nu inte helt säker på att jag saknar dessa böcker lika mycket som jag gjorde då: visst fanns det där till exempel handgripliga dikttolkningar, men ofta tror jag att texterna lämnade mig oberörd, och var inte många av dem skrivna av namn som exempelvis Jöran Mjöberg?  

Som av en händelse läser jag en samling av Mjöbergs texter, utgiven nu ett år efter hans död förra hösten: Det förnekade mörkret. Bilder av den undre människan, och det ser ut som det brukar i dessa böcker. Mjöberg tycker att det är befogat att först ge oss varje författares biografi, sedan ett långt referat av det verk han tar upp, och sist en kort text om hur författaren behandlar temat. Ändå har han konsekvent valt kanoniserade lättidentifierade namn, där samtliga torde ha ingått i det litteraturpensum han tog sig igenom på sitt gamla läroverk. Framställningen slutar med Ekelöf. På gamla människors vis är vartenda ord uppfyllt av bildningsiver. 

Att ha synpunkter på urvalet är förstås lika småaktigt som det är omöjligt att motstå. För Mjöberg är 1900-talet en svensk affär, med det enda undantaget Hesse, den obetydlige tysken (när förlaget skryter om att Mjöberg endast ägnar sig åt "de främsta" frågar man sig vad Hesse har där att göra). Att undvika Dostojevskijs källarmänniska i en bok som skildrar "den undre människan" gränsar till tjänstefel, vad man än tycker om den tradige ryssen i övrigt.       

Efter en grundlig genomgång av Shakespeares liv och pjäsen Stormen väljer han att koncentrera sig på "Wystan Auden" (utan sitt Hugh är Auden oklädd), och hans parafras "The Sea and the Mirror", som noggrant återberättas. Dock ska sägas att kapitlen om Stevenson och Wilde är välkomna, även om gärningsmannaprofilen på den förre - "Han kunde drabbas av svimningar och ansättas av gråtanfall, liksom av häftiga lynnesutbrott" - torde stämma på alla författare: alla riktiga författare, inte den leende Läckberg. I en passus nämns Mary Shelleys Frankenstein, men att kalla den för "gotisk" är som att säga att jag skulle vara emo.     

Att på det här sättet skildra botten hos människan är förstås inget nytt påfund, vad än Merete Mazzarella må tycka i sin understreckare i svd. Människans onda sida, vårt inre mörker, är vid det här laget tämligen upplyst. Den onda människan är påfallande ofta en man, något som kunde ha varit intressant att se en utläggning om: ni kan också roa er med att fundera på hur många av Mjöbergs författarhjältar är kvinnor (kvinna). I rättvisans namn skriver han ändå oerhört bra om den relativt förbisedde Johannes Edfeldts dikter, som han har läst med omsorg och fin känsla för detaljerna.  

Vad jag saknar mest i boken är notapparat, bibliografi, samt ett register. Han refererar gärna korsvis, och utgår ifrån Dionysos i Euripides gestaltning, och hittar lätt spåren av denne hos samtliga författare, och alla dessa vägar leder kanske lite oväntat till Pär Lagerkvists Dvärgen. Ännu mer störande är förstås plattityderna när han kategoriserar för femtioelfte gången dessa redan omskrivna hjältar: om Shakespeare får vi veta att "sådana texter kan vara svåra att överflytta till andra språk, och ibland har svenska översättare nödgats utnyttja en annan bild eller liknelse än den som finns i originaltexten", minsann, och Stagnelius "rör sig i många av sina dikter i högre 'äoner', så att man kan ifrågasätta om de är skrivna av en vanlig jordisk människa". Jaha.

Film är det stora tidsfördrivet

När jag bläddrar i katalogen till Jönköpings filmfestival ser jag att det äntligen verkar bli en festival, med flera smygpremiärer och visningar av intressanta filmer, och gäster. Fast skräcktemat har jag förstås blivit för gammal för, även om båda filmerna är hyggliga. Jag kommer ändå att missa det mesta eftersom jag är i ett annat land den veckan. Det är som vanligt knappast meningen att ha någon åsikt om den gräsliga affischen?
image192
När jag så där halvt förstrött bläddrar i den glättiga luntan minns jag med viss nostalgi Umeås filmfestivaler, som var värd att offra en och annan tenta för - det var ett lätt val mellan att plugga amerikansk realia och att samma kväll se Dreyers bästa film Jeanne d´Arc med nykomponerad musik och en italiensk film som jag har glömt och smygpremiären av Natural Born Killers, långt innan debatten startade. Den italienska filmen ligger väl förankrad i glömskans frodiga mylla - desto mer minns jag av hur dåligt det gick på tentan, och hur enormt pinsamt det var att pallra sig iväg till omtentan några veckor senare - - -

Poetiken

92 Vem är du när du skriver? Mer eller mindre dig själv.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Det här låter förstås som en amsaga, men i början av 90-talet hade Tv 3 ett litteraturprogram - jag tror att det hette "Gutenbergs galax" - och en gång hamnade debuterande Barbara Voors tillsammans med slynglarna Per Hagman och Lukas Moodysson, som till programledarens förskräckelse hellre pratade om The Cure än om litteratur, och stackars Voors pratade om Hjalmar Söderberg och Marguerite Duras; medan Hagmans och Moodyssons debuter var pinsamt dåliga var Voors Älskade du svindlande och fantastisk. 

Men det var då. Islossning, som är hennes sjunde roman, har tappat nästan allt av den lyster och njutningskraft som alstras av att vistas i ett hänförande språk. Förvisso är det habilt och kompetent skrivet, men ack så intetsägande. Jag undrar om den här typen av böcker ens har ett existensberättigande, när den är ett så uppenbart slöseri på talang. 

Nåja. Det handlar om kvinnan med det sällsamt symboliska namnet Iris Halvarsson, som förstås är både kylig och blir halv när hennes man och dotter går ut på isen och drunknar / eventuellt mördas. I marginalen rör sig "Kräftmannen", som på ett märkligt bakåtvis stalkar Iris och har haft något med hennes man att göra. Liksom i Voors förra spänningsroman Sömnlös har figurerna ofta dessa symboliska namn. Istematiken ges stort utrymme, som när Iris ger sina äktenskapliga gräl begreppet 'istider': fast 'gräl' är mycket sagt, här kastas inga tallrikar mot oskyldigt offer, och glåporden stöts graciöst och elegant fram.  

Att Voors lyckas skriva sidvändarprosa råder det inget tvivel om. Bitvis blir det hyfsat spännande, någon enstaka gång under den drygt 400-sidiga bokens sista 70 sidor. Men hon rör sig ständigt från det vackra språket mot det klichéartade, det enkla, det som ger allra minst motstånd. Hela romanen stannar, och är full av upprepningar och dialoger som inget har att säga. I stora cirklar (alla cirklar är onda) rör sig intrigen med dess hemligheter och falskspel, men lyckas aldrig engagera och gripa tag. Jag ska inte säga att det är helt förutsägbart, men det kan också bero på att jag inte orkar spekulera.   

Voors, som alltid har varit de mänskliga relationernas givna uttolkare, vill gärna skildra de stora känslorna, men hon skriver för trivsamt. Hon får aldrig till det, och trots att hon skildrar saker som otrohet och fylla klarar hon inte av att skildra vare sig kåtheten eller baksmällan. Den isbergsteknik hon använder klär henne inte särskilt väl, med de korta meningarna och den knapphändiga informationen - att dessutom allt skildras ur olika figurers perspektiv får det homogena språket att te sig kuriöst, som om alla gick omkring och använde samma språk. Dotterns jämnåriga väninna i tioårsåldern skriver brev som är så lillgamla att de har mamelucker på sig.       

Medan Moodysson hittade en helt ny karriär som filmregissör har Hagman blivit en av vårt fattiga lands mest skickliga författare. I stället för att läsa den här långrandiga och sirligt skrivna romanen som stampar så hårt i sin egen grund att den själv gör hål på isen under sig, tycker jag att Tarjei Vesaas fortfarande mystiska och gåtfulla Isslottet är lämplig läsning så här på sensommaren.  

Elakingar

Att lämna huset i barnens vård dessa futtiga dagar innan deras evinnerligt evighetslånga sommarlov tar slut är förstås ingen oskyldig affär (speciellt inte sedan de upptäckte det förbannade internätets lockelser). Därför var det skönt att i dag få en barnvakt. Visserligen var han elektriker, och fullt sysselsatt med att dra ledningar och ordna belysning och en del annat, men barnen sa när vi kom hem från jobbet att de knappt har varit på nedervåningen under hela dagen. Tacka för det, sa min vän i Göteborg när jag berättade det här, eftersom elektriker alltid är så el-aka.


Endast för felfinnare

En av de intressantaste aspekterna med språket är strategierna för att behärska alla fällor och potentiella misstag (nu talar jag ur lärarsynpunkt, men det gör jag väl alltid). En recension i The Ny Times av Michael Erards bok i detta ämne, Um ... Slips, Stumbles, and Verbal Blunders, and What They Mean (så där borde alla använda sig av kommatecken) gör mig nyfiken. En av få anledningar att ens läsa Joyce är förstås i glädjen att upptäcka hans verbala tricks, som när han kallar en doktor för 'doktator' - det är nästan lika roligt varje gång. Den generösa tidningen bjuder på första kapitlet av Erards bok, ett avsnitt om den omtalade William Archibald Spooner, ofrvillig upphovsman till 'spoonerisms', som på grekiska heter metaphasis, och är de där försåtliga men förståeliga fel som varje lärare gör någon gång under läsåret, och vid upptäckten när den fromma men fåfänga förhoppningen att eleverna just då ska tänka på annat.

Jag har läst klart

Jag menar faktiskt allvar när jag säger att jag inte tänker läsa något på ett tag - Maja Lundgrens bok har gjort mig nästan helt desillusionerad. I dag kom eleverna till skolan, så min näsa (nos, säger du?) kommer av den anledningen inte heller att blöda så ymnigt nu - det var ett evigt suckande och håhåjaja-ande, och å, hjälp: tur att vi sitter i samma skuta ändå, och att mina elever är de mest förlåtande och förstående i hela vida Jönköping. Vad ska jag göra i stället för att läsa? Titta på tv? Tutta på tifo? säger du? Jag missade J-södras match mot Åtvid i dag för vi blev sittande i en bil på väg mot sopstationen, och å - det är en lång historia - - -

My nose is bleeding from rubbing it into books

My nose is bleeding from rubbing it into books
Stockholm och Camorra, det är vad Maja Lundgrens dokufiktiva bok Myggor och tigrar handlar om, alltså det befängda litteraturkotteriet i den så kallade huvudstaden och den napoletanska maffian i de spanska kvarteren i Neapel - mest av det sistnämnda, vilket har fått en del kommentatoriska kritiker att - hemska syn - gå i taket, eftersom de hade förväntat sig mer skvaller om kända svenska författare som gör bort sig. 

Det finns varken rätt eller fel, det går inte att ställa sig på någons sida; gränsen finns inte mellan människorna, utan inom oss, enligt talesättet som Lundgren så vackert refererar till. Det handlar inte heller om Maja Lundgren, mer om de tillåtande maktstrukturerna som cheferna på den antifeministiska Aftonbladets kultursida så uppenbart vördar när de ger sig själva fritt spelrum åt trakasserier. Snarare än att innehålla den förväntat höga skvallerfaktorn är boken en kärleksförklaring till Neapel, där nästan hela boken utspelar sig. 

Maja Lundgren ger sig själv diagnosen "en narcissist med megaloman paranoia", och hypersensibelt övertolkar hon allt, det synliga liksom det osynliga, och väjer inte för det löjeväckande, när hon på fullt allvar menar att nästan hela tillvaron är en sammansvärjning mot hennes person, därför att hon är så annorlunda. Och det stämmer faktiskt: hon skriver en litteratur som inte passar någon färdig mall, enligt sin egen definition utifrån en "anti-estetik". Det är vilt skrivet, slarvigt och oredigerat, och den stirriga texten hulkar förtvivlat, för här saknas styrsel och kontroll. Här finns mer identifikation med förgöraren Solanas än diktarfursten Orfeus.   

Det är förstås inte en roman hon har skrivit, snarare en essäistisk självbiografi, med några få nycklar från en bitande barndom fram till en kärlekslös vuxentillvaro där hon går omkring och fortfarande känner sig som en bitsk liten piraya. Jag håller fullständigt med henne när hon beskriver mobbningen och hur kvinnor blir förtryckta av männen och bedömda utifrån helt andra kriterier. Den som vägrar acceptera detta blir förstås fiende, syndabock, och betraktas som förrädaren som hotar den manliga gruppen.  

Kärleksfullt skildrar hon Neapel, och även om det är lätt att psykologisera över hennes trånande efter camorristerna lyckas hon förmedla sin förtjusning i de små detaljerna, som de ohängda småpojkarnas - scugnizzi - vespaåkande och skjutande med knallpulver. Att göra sig själv till protagonisten kan vara ett tecken på antingen en skaparkris eller bli en injektion för inspirationen. Det här är något annat än litteratur, vill jag säga, en bok som förstås inte borde ges ut, vi borde vara civiliserade nog att ha annat på vår agenda.     

Att paranoian är en konstnärlig drivkraft som vässar sinnena och skärper tankarna har visats av så många författare förut - hela berättarjaget är här i obalans, och orden verkar sakna förmåga att lägga sig till rätta: rastlöst virrar de omkring i texten, utspridda och hemlösa. Hela boken känns som en uppgiven desperat krigsförklaring. Boken är förstås en vendetta, och jag tycker att hennes offer förtjänar det: de är uppblåst pompösa, och om de har något att säga till försvar, låt dem göra det innan vi fortsätter ägna dem total ignorans. Att läsa Myggor och tigrar är utmattande, och jag känner mig ganska bedrövad och nedslagen av Lundgrens övertygat arga argumentation. Nu tänker jag inte läsa en bok till på mycket lång tid.   

Poetiken

91 Du tänker ibland: vem är det som ger mig den här rösten, vem är det som fyller mig med den här salighetens djävlighet, den här förbannade välsignelsen.   

Ur askan i elden

Ur askan i elden - en man som drabbades av Parkinsons, och de besvärande skakningarna, fick rådet av sin fru att stoppa händerna i byxfickan, så skulle det inte märkas så mycket, men ack -


"Det är många som lever i det som jag kallar mig"

För att öva mig i min undermåliga norska har jag läst i Nordisk Tidskrift nr 2/2007 en artikel av Thorstein Norheim, "Du säger 'jag' och 'det gäller mig'", som givetvis handlar om Ekelöf, underbaraste Ekelöf. Norheim skriver om något som han kallar "oscilleringens poetik" hos Ekelöf, och det är visserligen inte det mest framträdande eller intressanta ämnet, men hans artikel är klarläggande. Att det går att hitta en växling mellan estetik och etik hos Ekelöf är knappast något nytt: jag har för mig att han alltid har blivit läst som både diktare och handledare i levnadskonst - men jag gillar hur Norheim betonar läsartilltalet, hur läsaren blir delaktig i Ekelöfs skapelseprocess, som är ständigt pågående, och hur diktaren är ambivalent i sin vånda över om han behärskar sin dikt (språket) eller om det är orden som styr honom. Att läsa Ekelöf är att vara inblandad i hans dikt, som aldrig blir färdig eller tillrättalagd. Det finns en oro hos Ekelöf, en oro som aldrig stillas, som om orden inte kunde hålla sig stilla, och det är ingen billig transcendens, eller upphöjd religiositet heller. Du säger "estetik eller etik" och jag säger att det är ingen oscillering - det är båda samtidigt, för poesin är livet och ingen väg ut ur det, eller alternativ utanför det.

På tal om det - men äh - - -

Liksom min kollega tycker jag att det är lite bedrövligt med rotandet i konstnärernas privatliv, alla dessa biografier som i högre grad baseras på deras kemtvättskvitton än på deras verk. Och ändå - en bok om Virginia Woolfs tjänstehjon, Nellie och Lottie? Ska det vara något? Vad var nu adressen till bokus? (Nä, jag skojar, hellre plockar jag ned någon av Woolfs romaner, som alltid är inom räckhåll.) Vi kommer förstås att få se mycket mer av detta, om det finns något kvar att skriva om för de biografier som ska täcka vår tids författare, som sannerligen inte lämnar mycket kvar att upptäcka eller avslöja för kommande generationer.   

Visning från Visingsö

Visning från Visingsö
Ögontjänaren sätter sig förstås intill sin rektor när vi är på Visingsö (i måndags) - i sanningens namn satt jag där först, men Ove är allergisk mot hästar, och ville sitta så långt bort som möjligt från våra dragare (Ulrika och Bilbo: stackars krakar - dels ha så trista namn, och så behöva släpa på tjugo tunga lärare), men inte tänkte han på att ekipaget bakom oss kom så nära att de hästarna tryckte upp sina mulor mot hans armbåge. Sedan nös han så mycket att jag nästan tyckte att det var som när jag själv har min pollenallergi.

I think I´m in lerv

Medan det blåser regn ute läser jag en nyskriven sommarnovell av Jeanette Winterson, "Message in a Bottle", och den handlar förstås om den här sommarens mest framträdande ingrediens ? regnvatten, som översvämmar en kvinna i en bil. Jag njuter ohämmat av hennes spänstigt spännande språk, och blinkar avvärjande mot hennes avväpnande flummerier.   

"When I came round, I was floating quietly down the river-road like Ophelia, like the Lady of Shalott, like Winston Churchill's funeral barge, like the Take That! final tour, like the stones floated down the Thames to build St Paul's Cathedral, like Francis Drake sailing up from Deptford after scuttling the Armada, like a whale, huge on the outside, tiny on the inside, who thinks he can drift slowly past the docks and wharves, turn round at Tower Bridge and go home again, but he never can go home again because he's bigger than he knows, and the river is not so deep as it was once, in the old days, in the stories that one whale tells to another, stories like tubes of glass blown out into the sea."


Poetiken

90 Om, aldrig som.

My nose is bleeding from rubbing it into books

My nose is bleeding from rubbing it into books

Med ett beskedligt yttre skrev Markis de Sade ett antal längre pornografiska romaner (om du till äventyrs inte har läst dem är du ursäktad - någorlunda), och föga förvånande visar det sig att han har en del att säga också vår kyska tid, eftersom dessa böcker nu ges ut på löpande band i vårt land: nu senast Ernestine - en svensk novell, som ingick i markisens stora projekt Les crimes de l´amour, nouvelles héroïques et tragiques, författad under en av hans fängelsevistelser och publicerad under eget namn, då han siktade in sig på att bli respekterad: men det var också ett knep för att undkomma den stränga franska censuren, som återinfördes 1793.  

Vilket inte betyder att han tråkar till sig: motivet är mer välkänt än miljön, faktiskt, då han lyckas skapa ett tämligen exotiskt Sverige, där han till exempel placerar Taberg - som väl geografiskt ligger runt knuten ifrån där detta skrivs - alldeles utanför Falun. Det handlar alltså om en ung försåtligt vacker kvinna, med det välklingande namnet Ernestine, och hennes fåfänga försök att uppleva bröllopslycka med Herman, men den gemena greven Oxtiern (ni som har läst historia förstår vem han är modellerad efter) och hans lömska kumpan fru Scholtz har helt andra planer för de unga tu.  

Markisen satte aldrig sin besudlade fot i Sverige, så det går inte att läsa boken (novell, kallar han det - och visst, i jämförelse med hans grafomaniska 1000-sidiga romaner är denna 100-sidiga text kanske en novell) som en reseberättelse, eller att hitta dokumentära inslag: den här resan försiggår i fantasin, och markisens fantasi saknade som bekant sin like. Men han beundrade förvisso detta nordliga land, liksom en del andra samtida landsmän. Numera torde vi knappast ha så mycket att yvas över när det gäller Frankrikes känslor för oss. 

I sitt kärleksfulla efterord poängterar den skickliga översättaren Else Marie Güdel-Bruhner novellens koppling till den gotiska romanen: Ernestine blir centrum i en besatthetens virvelvind. Det är en rappt skriven prosa, där markisen lyckas med fördjupade personporträtt. Greven och hans medbrottsling är grandiosa och gränslöst onda i sitt falskspel och lurendrejeri. Göran Häggs gamla infama utlåtande att Juliette är en av de tre tråkigaste romanerna i världshistorien torde få sin revidering av den framtid som kommer att glömma Hägg.     

Ned i gruvschaktet skickas berättarjaget, där han får höra av en av underjordens invånare berättelsen om Ernestine, efter att först helt kort ha fått träffa den skyldige greven. Det är också en psykologisk nedstigning, ned i människans inre. Delvis kanske beroende av att fängelsetiderna gav markisen unika insikter i det mänskliga psykets alla nyanser. Skildringen är teatralisk, och kanske författarens rykte som dramatiker även det kräver sin upprättelse.    

I Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan  gick markisen omkring som en osalig ande och hemsökte hennes text, ivrigt sugande på sina sötsaker. En sak som han delar med henne, förutom motivvalet, är förmågan att vrida sin text mot det olyckliga slutet, nästan förtjust visa för läsaren hur djävligt det kommer att gå, i sin vetskap att det är de onda krafterna som rår över den arma människan: "Det verkar som om fru Fortuna finner nöje i att rucka på människornas mest förnuftiga planer, så att de lär sig att aldrig räkna med något i en värld som styrs av ombytlighet och oreda."   

Ta dig i akt(tagelse)

Det är när någon yttrar orden "inte för att vara elak, men ..." du innerst inne vet att framför dig har du en riktig sadist.

Poetiken

89 Det manar till tystnad, vill inte bli kommenterat.

My nose is bleeding from rubbing it into books

My nose is bleeding from rubbing it into books

Från nekrofili till barnprostitution är steget kanske inte långt - inte om du heter Gabrielle Wittkop, och tillhör klenoderna i Vertigos utgivning. Strax efter sin död 2002 introducerades hon på svenska med sin debutroman Nekrofilen, och nu utges hennes sista, den postumt utgivna Barnahandlerskan, om en kvinna som äger en bordell i slutet av 1700-talet, då kundernas smakinriktningar gick åt det laglösa hållet: och allt detta innan det skadliga Internet uppfanns. 

Boken består av Marguerite Paradis [sic] fiktiva brev till en mottagare, som är en aspirant på att vidareutveckla Marguerites idéer (det grymt sarkastiska slutet avslöjar hur det går). Den franska revolutionen verkar ha varit en höjdpunkt för den suveränt själviska människan, den utnyttjande egoisten - är det då en tillfällighet att Sofia Coppola gjorde film om Marie Antoinette, att vår tid skulle uppvisa någon parallell?  

Brevromanen gör det möjligt för Wittkop att återskapa tidsepoken, och hon efterliknar den prunkande 1700-talsstilen snyggt och ledigt: hon är en utsökt stilist, som skriver lätt, elegant och hyperlitterärt, och har allt att tacka sin fader för när han förbjöd henne att gå till den fördärvande skolan och i stället låste in henne i sitt bibliotek, där hon med den självlärdes nyfikenhet och nit läste allt, och till exempel upptäckte Markis de Sade som trettonåring. Som läsare är det bara att slå sig till ro och låta sig omhändertas av författarens trygga text. 

Hennes värld är både estetiserad och känslofylld; samtidigt som det är högstämt är det kliniskt sakligt. Är det då ironi eller fullaste / blodigaste allvar? Något av Swifts cynism finns onekligen i hennes förtjusta återgivande av vissa av sexualitetens excesser, vilket gör det omöjligt att vara helt säker på att skämtet är av det ofarliga slaget. Påhitten haglar, men verkligheten skuggar fiktionen, och kommer ibland i kapp. Med naturalistiskt överflöd av de groteska detaljerna värjer sig läsaren maktlöst för ohyggligheterna. 

Det här är en litteratur "som tilltalar de infernaliska krafterna", som Wittkop själv formulerar det. En satirisk sadism som är stämd i hyperbolisk tonart, där det symboliska håller sig undan. Muntert katalogiserar hon tjänsteandarna och deras kunder, där det finns gott om utrymme för de flesta avvikelser som existerar i vår hage.  

Wittkops bok, ytligt sett en handbok i koppleri, blir en slags attack mot de skenheligt dygdiga - utan att provocera eller utmana redogör hon på sitt skönsjungande språk för konsekvenserna av allt för stor frihet, en människosyn där "all oskuld är förgänglig", vilket är ett av Marguerites visdomsord när hon undervisar sin mottagare Louise i hur erotikens slipstenar ska dras. Här ställs dörren på glänt mot en värld i förfall, där hemskheter antyds liksom i förbifarten, som när Marguerite i en bisats nämner Louises granne, som går omkring i byxor sydda av kvinnohud.         

In dreams I walk with you, in dreams I talk to you

 I drömmen blir jag förolämpad, och för en gångs skull kommer jag på direkt hur jag ska bemöta - ingen esprit de l´escallier här - men när jag vänder mig om är hon borta, uppslukad: hur ska jag kunna leta efter någon i drömmen? Hur gör man, ropar man? Jag gör som vanligt, sväljer min förtretade replik, eller bevarar den till nästa tillfälle - - -

Poetiken

88 Vad är det poetiska språket? När du inte längre frågar dig: "är detta poesi"?

My nose is bleeding from rubbing it into books

Luder heter den på svenska, Helen Welshs debutroman Brass, som väckte visst rabalder när den utgavs häromåret i England, och nu finns tillgänglig i en viss svensk översättning, för den som känner sig manad. Att den ges ut på Normal förlag är en garant för att det ska märkas som lesbisk litteratur, en sorglig genreindelning, som sällan gör en bok en tjänst eller någon rättvisa: en bra bok är en bra bok, och den blir inte bra tack vare sitt ämne, utan oftare på grund av det.  

Jag är tyvärr skrämmande oinsatt i ämnet, men tycker ändå att det är en berättelse som har vissa poänger. För oss som lever det ombonade svenssonlivet som berättarjaget skyndar sig att driva gäck med betyder till exempel 'brass' bara 'stålar'. Som om det inte räckte med att 'luder' är ett av språkets fulaste ord är omslaget dessutom chockerande styggt och smaklöst.  

Boken i sig lider till viss del av en ganska okänslig översättning, som bland annat låter en av figurernas Salford-dialekt efterlikna Östermalmstugg (kanske det hade varit mer lämpligt att låta henne låta som en Vännäsbo). Den handlar mestadels om nittonåriga Millie, som lojt pluggar litteraturvetenskap (alla som ägnar sig åt litteratur i romaner gör det på ett lojt sätt), hon lyssnar på underbara artister som Nick Drake, P.J. Harvey och Joy Division, och ligger med män och kvinnor, men trånar helst efter fjortonåriga tjejer.  

På ett befriande sätt är hon ganska otrevlig: charmlös, dömande, ytlig, alkoholiserad och cynisk. Meningen är väl att läsaren trots detta ska hysa moderskänslor för henne, och förbarma sig (se henne som ett projekt att frälsa). Jag kan inte låta bli att känna någon form av fascination för henne. Liksom en Morrisseytyp vill hon inget annat än att leva och älska, men det resulterar så klart i komplikationer.   

Solkig och oskön är miljön som Walsh frammanar, med en slags frenesi som inledningsvis imponerar, tills den tar andan ur en. Att romantisera det här självvalt smutsiga livet gör inget bättre. Och det finns ingen ursäkt till det som är dåligt skrivet. Walsh skriver intensivt, men ofta blir det bara förlamande i hennes iver att vara plumpt anstötlig. Att hon lyckas skildra en viss verklighet behöver inte betyda att det är bra fiktion: snarare har hon lyckats med ett journalistiskt uppsåt än ett litterärt. Det är mycket av oreflekterat observerande: tills hon går till en prostituerad (ett luder, heter det väl), och fångar något som hon kanske borde skämmas för.          

Jag rekommenderar boken efter viss tvekan till den som inte tycker att Charles Bukowski är överskattad, eller som är svårt Liverpoolfrälst och menar att Mersey är ett kodord för att saligt drömma sig bort.

Poetiken

87 Tryggt? Tryckt. Otryggt? Otryckt.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Förr i tiden var skivbolagen en garant för musikens kvalitet: du visste att artister som släpptes på Rough Trade, Factory eller Mute var bra - nu när musiken håller på att bli helt lössläppt på nätet fungerar inte det där längre. Dock har det på senare år blivit så att de mindre bokförlagen har tagit över snart sagt all väsentlig litteratur av någorlunda äldre snitt, till exempel Alastor Press som ger ut bara ett par titlar om året: titlar som å andra sidan är helt omistliga.  

En av förlagets godbitar är Georg Heyms Tjuven - en novellbok, som skrevs 1911, året innan författaren avled endast 24 år gammal med en för författare tämligen ovanlig dödsorsak: en skridskofärd som avslutades i vattnet. Som författare är Heym mer känd som poet (lite ironiskt att en av hans mest kända dikter heter "Die Tote im Wasser") av det expressionistiska slaget, som alltså åren innan första världskrigets utbrott skrev nästan profetiskt om den fridfulla världens sammanbrott och sönderfall.  

Alltså, jag blir djupt oroad och beklämd av denna novellsamling: sju groteska noveller som tävlar i att uppvisa den största grymheten. Det finns en dödsdrift som pulserar i texterna, som skapar ett obehag. Med absolut gehör för det makabra och en total, gränslös inlevelse klättrar Heym ned i människans dunklaste vrår, och får de allsköns ohyggligheterna att framträda skoningslöst smärtsamt. Det kan bara läsas krampartat, förtvivlat, och du känner hur du förvandlas till en blöt fläck under läsningen. 

Bra? Det är ohyggligt. Fasansfullt. Ibland gränsar Heym det visionära, när han grenslar de extatiskt rusiga synerna bara en sammansvärjning av Coleridge och Poe tidigare skulle ha lyckats med, i hallucinatoriska vettlösa beskrivningar av avgrundens varelser. Men Heym filtrerar inte sina vansinnigt otäcka bilder genom en litterär distansering, allt känns verkligt på riktigt. Värre än skräckförfattarnas rutinmässiga tricks håller Heym på att ommöblera din trygga övertygelse om hur världen ser ut, och här finns ingen chans att hämta andan innan nästa gräslighet hoppar upp och dänger sin labb i ditt kritbleka ansikte. Det finns inget för dig att gömma dig bakom. 

Han är närgången, frossar i det otäcka, och du tycker dig märka antydan till ett elakt leende hos författaren, när han skriver om outsiders och figurer du inte trodde fanns - figurer som är förträngda av samhället, otrevliga typer som du inte gärna vänder ryggen till. Iskallt registrerande ger Heym dessa antihjältar kontur och sannolikt fri passage till dina mardrömmar. Ja, det är mardrömsartat, men inte overkligt.     

I sitt förord visar den exemplariske översättaren Arthur Isfelt hur Heym tillhör en klick av subversiva poeter som på svenska skulle ges etiketten JVVF (Jag Vill Vara Farlig): bland dem föregångaren Rimbaud och de samtida Benn och Trakl. Även något från Poe finns i texterna, men det är som sagt var helt utan dennes hyperfiktiva stil Heym skriver sina noveller. Allt är desperat och överdrivet, men fullkomligt trovärdigt och övertygande.  

Take me back to dear old blighty ...

Nu är jag trött på alla oreserverade hyllningar till det unika i Lars Forssells engagemang i det som brukar kallas för "populärkultur": han skrev på 70-talet en schlagertext som var ganska medioker, och satte ihop en krogshow åt Lill-Babs. I England skriver teatergeniet Alan Bennett texter ihop med Arctic Monkeys, alla romanförfattare födda 1955 eller senare har någon gång under sin karriär skrivit ett porträtt av eller intervjuat Morrissey, författare köar för att skriva noveller inspirerade av The Falls album "Perverted by Language", och i Amerika visar sig Thomas Pynchon i Simpsons (med papperspåse på huvudet), och Carson McCullers går upp från sin grav för att med darrande stämma läsa några rader ur sin roman "The Member of the Wedding" som intro till "Big Julie"-låten på Jarvis Cockers soloalbum. Allt detta sker utan att någon höjer på ögonbrynen och tycker att det är uppseendeväckande eller storslaget.
I Sverige då? Carina Rydberg gillar Fridas "Dunka mig gul och blå".    

Jag hörde rätt

Inget gladde mig mer på min första arbetsdag, förlagd till den idylliska Visingsön, än att återse min trätosyster från förra läsåret, E, trots att allt pekade på att hon satt sin sista potatis på vår skola. Men jag lovade flera gånger i våras att hon skulle återvända.
- Du är synsk, var det första hon sa i dag, och det är då första gången jag får höra dessa ord - desto oftare har jag fått höra att jag är cynisk - - -  

Poetiken

86 Det är en motståndsrörelse - språkets kamp mot förtrycket.    

Ändå genomträngde mig den alltid förtroliga Naturen. Dess eviga väsende andades till mig, och jag sönk i en vilande förtjusning.

Det var väl i fjol den kom ut, Malte Perssons översättning av Francis Ponges tingdikt Tallskogshäftet, men först nu har jag hittat den i min nuvarande vistelseort, vars piprökande bibliotekschef verkar ha fått fnatt och köpt in en massa titlar som jag har väntat på sedan de kom ut förra året eller tidigt i våras - månne det är så att det misstänks att det från statligt moderathåll ska bli mindre pengar i fortsättningen, så det gäller att passa på - eller så är det helt enkelt så att Liza M.-kvoten behöver fyllas; hon har inte släppt något på ett tag (hennes böcker köps in i 24 ex av den här kommunen). Ponges bok är också skriven av någon som verkar ha fått fnatt - jag läser den alldeles för okoncentrerat i en inte alltför ärevördig stämning (samma månad som den började skrivas) en dag när jag är hopknycklad i en förtvivlan, som inte har något med att jag börjar arbeta i morgon (det är världsligt: dessutom behöver jag jobba, jag behöver disciplin) - nä, det är något annat, som för en gångs skull inte har med mig själv att göra - - -   


Poetiken

85 Våga göra dig galen, löjlig, tappa sansen.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Enligt det danska radarparet Fredrik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen är kritikerna på förhand inställda på att vara positiva till den konst som rutinmässigt är normbrytande och på ett igenkännbart sätt avantgarde: för att göra det enkelt för sig hyllar de det som utger sig för att vara subversivt. Deras bok heter i svensk översättning Kritik av den negativa uppbyggligheten, och består av sju essäer i detta ämne. Stjernfelt är universitetslärare, och Thomsen tillhörde på 80-talet den osannolikt begåvade danska generation som också gav oss Michael Strunge och Pia Tafdrup (exakt när ska Thomsens poetik Mit lys brænder översättas?).  

Det kan sägas att problemet knappast är identifierat i Sverige, att döma av Malte Perssons artikel i Expressen i torsdags. Men i Danmark menar Stjernfelt  att recensenterna bara har två lägen: antingen "den kompromisslösa sågningen" eller den "helt okritiska hyllningen". Faran är att det blir för mycket av det förstnämnda, men den som i någon mån läser svenska recensioner inser att just sågningen är ett lätträknat föremål. 

Det är alltså normbrytandet i sig de vänder sig emot: alternativet är i mina ögon inte särskilt lockande, men de har svårt för att skriva ut det direkt. Dessutom är deras bevisföring tämligen ringa, med få konkreta exempel, och då kan man påstå nästan vad som helst - till exempel motsatsen, och få ett liknande resultat. Medan Stjernfelt skriver balanserat och sobert är Thomsen furiös och inspirerad.   

En poäng har Stjernfelt i att fokuseringen har lämnat verket för att koncentrera sig på konstnären: men det är bara ett utslag av kändisfixeringen. Raljerande skriver de om "negativisterna", som likformigt dömer ut de riktiga konstnärerna och hyllar charlatanerna. Konsten är ingen negation, påstår de, och jag säger: ja, och nej. All riktig konst kommunicerar, vill något, säger ja - samtidigt som den säger nej till inslumrandet, till likgiltigheten.    

Att bunta ihop och generalisera på det här sättet gör att det är svårt att bli träffad, även för mig som gillar regelbrytare. Andra får bedöma om jag gör så för att slippa ta ställning, eller om det är tvärtom: att det är ett estetiskt ideal. Att skriva att konstnärer måste supa och slåss för att tas på allvar känns förlegat (eller gäller det fortfarande i Danmark?): en rebell blir automatiskt uppburen av kritikerkåren, eftersom det är det enda kriteriet som de kan känna igen en konstnär på, och därför kämpar alla om att få vara så långt utanför etablissemanget som möjligt.  

I Sverige hade vi häromåret en skånsk falang som kallade sig "retrogardisterna", som nostalgiskt blickade mot den formbundna poesins överlägsenhet mot den fria versen och modernismens alla påhitt. Håkan Sandell var en av de ivrigaste förespråkarna, och något av deras resonemang finns också hos de danska författarna: att det ändå finns en mer äkta konst, som är ursprunglig och rätt.  

Boken är onödigt spretig, vilket inte har att göra med att den har två bidragsgivare, snarare att texterna har publicerats i olika sammanhang tidigare. Stjernfelt skriver långrandigt om filosofins historia, och vissa partier är parodiska med sina uppräkningar och kategoriseringar, medan Thomsens texter till störst del handlar om hur han närmade sig religionen (snarare kyrkan, visar det sig). Lustigt nog handlar de bästa delarna om skolan, hur offerrollsmentaliteten spridit sig dit, och lärarna inte vågar korrigera småbarnens misstag, eftersom de kan ta skada om misstagen påpekas. Även en känga åt en planerad gymnasiereform tas upp - en reform som ändå skulle ha varit ett intet mot den lyckligtvis avblåsta svenska GY 07.     

"Just for one moment, I heard somebody call, / Looked beyond the day in hand, there's nothing there at all"

Att grundaren av Factory Records, Tony Wilson, dog i går efter en hjärtattack är typiskt nog ingen nyhet i vårt land, som är fullt upptaget med att yra om Premier League, och framför allt i sedvanlig patriotisk anda svenskarnas insatser: men att Manchester City idag inte spelade med sorgband är kanske ingen skandal - de vann ändå lätt mot West Ham med 2-0, och Wilson gläds förstås - men vi som vill minnas honom tar förstås fram vår dammiga vhs-kopia av 24 Hour Party People, där han spelas briljant av Steve Coogan, världens roligaste icke-amerikan, eller ännu hellre någon New Order-film från 1993 eller så, där Wilson intervjuar medlemmarna och frågar vem som är latast i bandet, vilket är Ian Curtis, som inte gjort något på flera år  - - -  


My nose is bleeding from rubbing it into books

Svart är sorgens färg, och det är sorgkant på Marcus Birros Svarta vykort. En bok om tröst, som kom i våras utan att lyckas passera kulturredaktionernas recensionsgrindar. Jag tar motvilligt med mig min förförståelse till den här boken, som trots att det är författarens tionde är den första som jag läser i sin helhet, men namnet har jag känt till sedan han tillsammans med brodern Peter hade för vana att vara sittande inslag i tv:s debattprogram.  

Det här är en bok som det inte går att kritisera. Den lägger sig i samma fåra som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, för hur känns det egentligen att komma med värderande åsikter till någon som berättar om sina dödfödda barn? Nu tror inte jag att det här är hela sanningen till varför Birros böcker negligeras: en annan skulle kunna vara att han har skrivit en sådan märklig hybrid mellan dikt och prosa, ett reportage och debattinlägg inklämt i diktens form. 

Enligt Birro stavas (längtan efter) barn idyll och trygghet, och han känner sig berövad detta, när först en pojke (Dante) och sedan en flicka (ej namngiven) föds döda, i vad som på läkarnas språk kallas "sena missfall", men som Birro helt korrekt benämner barn. Sorgen är påtaglig och gripande, och hela boken utgörs av en klagosång över ett svårt ämne: problemet för Birro är kanske ändå att han lägger sig för nära detta ämne - här finns ingen distans, men som sagt var, den typen av kritik känns bara futtig och ynklig. 

Språkligt är det hafsigt skrivet, med några syftningsfel och kongruensmissar som kanske stör även den svensklärare som har semester (till på måndag - ack!). I stället för att koncentrera sig på renodlade dikter övergår det till berättande prosa. Hellre än att välja dikten som medium kanske en reguljärt skriven reportagebok varit att föredra. Att beskriva känslan av tomhet är svårt, men han kommer ganska nära med formuleringen "Det är som om tiden har två stora hål, som om två korridorer sträcker sig in i framtiden där de skulle ha sprungit, lekt, vuxit, blivit stora."      

Birro sparkar mest mot sjukvården, och några av dess inkompetenta representanter, och lite halvhjärtat angriper han även Gud. Mer malplacerat i just denna bok är kritiken av det svenska medieklimatet. Lite Vallgren-aggressivt attackerar han några, vars brott i stort sett består i att det är den person han själv var på 90-talet. Det är svårt att inte fängslas och beundra Birros polemiska kampmoral, samtidigt som han skulle kunna sålla bort en del inslag.     

Udda nog är boken skriven på det mest miljövänliga papper som jag har sett på länge: det är som att läsa en text skriven på bark, för det är fullt av grovkorniga bitar (konkret, alltså, på pappret: det måste ses med egna ögon). En oroande dikt beskriver något som liknar ett sexuellt övergrepp på diktjaget när han var en liten pojke: det får mig att tänka på Nick Caves "Do You Love Me, Part II", där det finns en tänkbar förklaring till Caves fascination för skuggsidorna hos människan - men åh, Birro lyssnar på The Mission, som kan vara världshistoriens sämsta band - - -   

Poetiken

84 Skriv med slutna ögon.

Suckar från djupen

Den har en ful blå klisterlapp på sin rygg, romanen David Golder av Irène Nemirovsky (utan accent), som den stränga bibliotekarien får hämta från magasinet, där den av sin doft att döma har slumrat ostörd sedan 1966. Gamle Anders Österling skrev en kort inledning, med tidstypiska ord om hennes uppfattning, som uppfattades som "hård, manligt brutal". Romanen är oavbrutet fascinerande, handlar bara om pengar och dess elände, om finansmannen D.G. och hur hans hustru och dotter tävlar om vems som kan vara mest djuriskt otacksamt egoistisk. Nemirovsky släpper aldrig taget om sina figurer, och genom att behandla dem som riktiga människor, med biografisk bakgrund (noggrant nedtecknat i förväg) blir berättelsen också trovärdig. Tidsmarkörerna finns bara i språket (något enstaka 'voro'), för annars känns det mer samtida än romaner som utspelar sig under 90-talet. Med tanke på den exempellösa framgången för Storm över Frankrike måste fler av Némirovskys (med accent) dyrgripar till romaner översättas, alternativt nyutges. Jag står inte ut med fler uppgivna suckar från bibliotekarierna, när de hämtar sina magasinerade skatter - - -   

Shakespeare finns överallt

"Out, damned spot! out, I say! One; two; why, then ´t is time to do ´t. Hell is murky. [...] all the perfumes of Arabia will not sweeten this little hand. Oh! oh! oh!"
Du frågar mig om jag läser Macbeth? Nä, jag tvättar mina söners byxor, och eftersom de är pojkar och tvättmedelsreklamen är milt uttryckt förljugen, ska det gnuggas och skrubbas för hand, med borstar, och gissa vilken färg vattnet får, och hur skrynkelsmutsiga mina arma fingrar blir, och gissa exakt hur mycket jag identifierar mig med Lady M. - - - (Vad tvättmedlet heter? Ariel, tror du?)   

Poetiken

83 Minns du.

"Poesi är ett språk i språket, där kristallerna strömmar tätt."

Dagens Nyheter publicerar en essä av världens bästa poet, Pia Tafdrup, som i mångt och mycket handlar om översättningar av hennes egna dikter.
"Den vertikalitet man spänner över när det gäller ens modersmål blir inte detsamma på andra språk. Det existerar arkeologiska skikt som man knappast når ner till, även om man har utnyttjat andra språk i åratal. Inte bara poeten utan även översättaren måste röra vid språket dagligen, för att det inte ska stelna eller förvandlas till en anakronism. Det räcker med att lyssna till ett tio år gammalt radioinslag för att bli påmind om hur chockerande snabbt språket förändras."
Hon har också rätt när hon väljer att definiera sig som en poet som skriver på danska, i stället för en dansk poet; strängt talat tycker inte jag att det går att tala om något annat än poesins språk, som översättaren måste hitta fram till, och det är viktigare hur översättaren behärska detta poesins språk än både det översatta språket och det språk poeten skriver på.    

Min dag som superhjälte

Ett ålderstecken är det förmodligen att jag tillbringar allt mer tid på apoteket - väl där hittar jag en harmlös burk som det står "Testa gärna" på, en sprej som ska fungera som ett plåster. Ja, jag har ett litet sår på knogen som vanligt, så jag sprejar en stund, och det klibbar och mellan fingrarna fastnar små trådar, precis som ett spindelnät. Kanske jag inte skulle ha använt så mycket? Dessutom fungerar inte superhjältekraften, när jag först förvissar mig om att ingen kikar, och jag kopierar Peter Parkers gest när han slänger ut sin handflata - - -  

My nose is bleeding from rubbing it into books

På religiöst språk kallas de för epifanier, de oväntade ögonblicken av gudomlig insikt, då förklaringen uppenbaras. Litterärt samlade James Joyce på epifanier, delvis för att reta sitt hemlands rigorösa katolska kyrka, och Tranströmers dikter innehåller också något liknande. Debuterande skönlitterära författaren Camilla Wittmoss skriver om upplevelser som kan erinra om epifanier i sin berättelsesamling, som heter mirakel, MIRAKEL: just små och stora mirakel handlar det om, vilket kan förklara både titelns dubblering och dess användning av gemener och versaler.  

Wittmoss har vässat sin stil till det yttersta, och åstadkommer en utmejslad stil som skalat bort alla oväsentligheter: det är koncentrerat och sparsmakat, och rytmiskt skrivet - hon vet hur hon ska avsluta, något många av hennes kollegor verkar behöva jobba med. Hon skriver fram en tillvaro där du står med ena benet i en salighet och det andra i ett slags nåja, och tillvaron ges metafysiska dimensioner.  

Miraklen finns där, utan att du behöver be om dem. De drabbar dig oväntade, mitt i den provocerande vanliga vardagligheten. Witttmoss tecknar scener som dröjer sig kvar: en troligen mormor eller farmor åker tunnelbana med barnbarnet Liam [sic], och oroar sig för att värken i bröstet (hjärtat) ska vara en hjärtattack, och inget telefonnummer står det på pojkens arm - det här hanterar Wittmoss elegant och nedtonat, och deras fåordiga dialog tecknar ett stort drama: på fyra ynka sidor. 

Utan att det blir symbolism, SYMBOLISM, tilllåter Wittmoss det som sker vara okränkt av litterär tolkningsbråte. Snarare skriver hon anspråkslöst och lekfullt, och utan att krångla till det, och anstränger sig inte heller för att vara exotiskt nyskapande. Medan svenska novellförfattare alltför länge varit slavar under Carver-arvet verkar Wittmoss i en annan tradition, och det är svårt att se paralleller till andra författare: möjligen visar hon exempelvis i novellen "Presenten" att hon är lika bra som Inger Edelfeltdt att skildra de där halvknasiga, osäkra människorna. Men jag gillar inte den typen av liknelser, för vad vet jag vad de har gemensamt. 

Men anspråkslöshet betyder inte att det är utan ambitioner. Att bibehålla intresset trots att så lite verkar hända är en balansgång som Wittmoss behärskar. Skisserna må vara blygsamt paketerade, och vacklar genremässigt mellan förlagets ord berättelser och noveller och historietter, men otaliga av miraklen dröjer sig kvar. Hon är också bra på att skriva från barnets perspektiv, och överhuvudtaget människor som lever det inre livet. 

Det är hög igenkänningsfaktor på flera av scenerna: det är anhörigas bestyr med skröpliga gamlingar, föräldrars oro över busiga barn, och den där existentiella ensamheten som gröper ur oss. Synbart utan avsikter och budskap, berättelser som bara finns. Hon skriver om ett bråddjup i tillvaron, som döljer något för oss, något som ibland glimtar fram bakom sin oskyldiga fasad: antingen som en föraning om det underbara eller ett varsel om en katastrof som ändå sällan blir värre än ett nåja.       

Poetiken

82 Den får marken att skälva under dig.

"Stjärnlösa är resans nätter, / vintervinden stum. / Spring med skräcken framför dig / och ångern strax därefter."


Förutom The Veils, The National, CocoRosie och Nicolai Dunger har jag lyssnat mest på Carla Bruni i sommar, hennes version av Audens dikt "Lady, Weeping at the Crossroads" - det krävs en del talang för att rimma 'kiss' med 'abyss'. Auden anses nog vara en lättviktig efterföljare till Eliot (T.S.), men jag har aldrig förstått den rangordningen eller hihierarkin: varför välja, när båda har så mycket att ge? Jag minns ett radioprogram om Auden, det måste ha varit 1990, då bland andra Joseph Brodsky talade så uppskattande om honom att det nästan lät som en förälskelse. Men också en strof från en fantastiskt vacker kärleksdikt:
           How should we like it were stars to burn
           With a passion for us we could not return?
           If equal affection cannot be,
           Let the more loving one be me.
Ett representativt urval finns i samlingen Och i vår tid, med översättningar av Petter Bergman. Hur mycket jag än gillar P.B. som poet tycker jag att översättningarna tyvärr är ganska tama. Men Audens formellt hårt hållna dikter är antagligen svåra att översätta till svenskan.  

"when you're no longer searching for beauty or love / just some kind of life with the edges taken off"

Världens enda Jarvis Cocker läser en isländsk saga, "The Bukolla and the Boy", om en pojke och hans älskade ko, och det är förstås inget annat än en njutning att höra - - -
image186

Tjänarens berättelse

När jag var barn bläddrade jag ibland i en bok vi hade hemma, med artiklar om vad som skulle ske i framtiden - mest lockades jag av trottoarerna som gick av sig själva, för det skulle innebära att jag kanske skulle ta mig till den förhatliga skolan, som jag redan då gjorde allt för att undvika (inte kunde jag ana att jag skulle hamna där på livstid - men om jag jobbar tillräckligt länge kanske det där med trottoarerna hinner infrias). Margaret Atwood är en författare som jag har gjort allt för att undvika: att jag förutom artiklarna som jag skrev om i våras bara har läst hennes debutroman The Edible Woman har inte hindrat mig från att i flera olika sammanhang hånat henne, men nu har jag i rättvisans namn eller vad det heter läst The Handmaid´s Tale (men jag såg filmversionen på 80-talet, med Natasha Richardson, Mary Shelley i Gothic, i huvudrollen), trots att jag vid min ålder försöker behålla någon slags värdighet genom att undvika science fiction - jag läste desto mer när jag var elva. Men jag gillar inte den här boken heller, och det är ungefär av samma skäl som jag blev provocerad av hennes gamla bok. I rimlighetens namn skriver hon bättre, men hon tycker sig fortfarande sitta inne med alla svaren; hon frossar i grova generaliseringar och polariseringar mellan män och kvinnor. Dessutom gillar jag inte hur hon upprätthåller en distans till sitt ämne. Hennes dystopiska uppfattning att det på 2000-talet - boken skrevs 1985 - ska bli förbjudet att skriva känns ännu mer avlägsen nu, när alla sitter och bloggar hejvilt; mindre fantasifull känns däremot möjligheten att vi går mot ett samhälle där läsning förbjuds, om moderaterna tillåts regera ytterligare några mandatperioder. 

Nära döden-upplevelse

På min nyreparerade cykel (549 kronor) beger jag mig tillsammans med barnen till stranden: i korgen handdukar, saft, muffins, kaffe, en boll och en bok, på pakethållaren en hoprullad filt. Vägen saknar vägren, och eftersom det står 70 på skyltarna kör bilarna 90 (snarare 140, säger min yngsta son, som tar till överdrifter), och jag funderar på om det är möjligt att åtala bilföraren för dubbelt mord om någon av oss blir överkörd - fast låt gå för att det kallas för dråp om förövaren kör över oss (men om det är en gammal elev, då kan det vara mord) - dock tycker jag att det är mord på kommande generationer att fortsätta köra bil. Snart får den här kommunen fixa säkra cykelbanor, allt annat är hyckleri. Men det finns väl inga pengar kvar efter den där förbannade bron - - -   

My nose is bleeding from rubbing it into books

En av poesins främsta egenskaper är dess förmåga att lära dig gå utanför dig själv, att se andra, upptäcka att deras botten påminner om din, eller att bara tillägna sig rader som dessa: "Utan solen i ditt ansikte har min dag förlorat ljuset / och hela mitt liv har bara blivit en enda mörk natt". Det kan te sig som något av ett mirakel att Hafiz, den persiska poeten från 1300-talet först i år blivit översatt till svenska, och att det då blir två separata utgåvor av två olika översättare. Härom månaden läste jag Ask Dahlens översättning, och nu Fateme Behros översättning som ges ut på ellerströms förlag, som fått titeln Östanvindens ande.  

Behros skriver namnet Hafez, och hon menar att för en iranier har Hafez en lika självklar plats på rumsbordet som Koranen. Han fungerar som en följeslagare, som ger tips och erbjuder levnadsvisdom. Hans fullständiga namn är Khadje Shamsaldin Mohamad, och ordet 'hafez' betyder bevarare: det är inte säkert att han samlade sina dikter, utan snarare gav han bort dem till olika personer.       

Liksom Ask Dahlén påpekar Behros hur svårt det är att översätta just Hafez, på grund av mångtydigheten - men jag är inte helt säker på att det här är så unikt för just den här poeten. Jo då, en språklig mångtydighet är alltid svår att överföra, men man kan fråga sig om denna mångtydighet är ett tecken på feghet eller djärvhet hos författaren: antingen vill han (vågar han) inte säga som det är, som en gardering, eller så lyckas han med sin mångtydighet uttrycka mer och farligare saker än annars. Urvalet av symboler är dock begränsat.   

Ett exempel är hans bruk av uttrycket "den älskade", som givetvis kan betyda både en åtråvärd kvinna och sanningen / Gud. Det finns en politisk dimension i det skrivna, där orden fungerar som påklädda eufemismer, i upproriska maningar, och en attityd som stundtals gränsar till övermodet.     

Liksom Catullus och Ernst Kirchsteiger talar Hafez gärna om sig själv i tredje person, och han gör det liksom åtminstone sin romerske kollega ofta med talspråkets muntra direkthet och uppsluppenhet. Ömsom bannar han och ömsom hyllar han sig själv, och det finns åtskilligt av klagan; liksom Stagnelius har han en förmåga att spegla sig i sin egen privata olycka, samtidigt som han betonar att det inte är något märkvärdigt med sorgen. Ett typiskt tilltal är det upprepade "det gick om intet", som fungerar som en refräng i en bluespsalm som inleds med orden "Själen brann i längtan efter att hjärtat skulle få stilla sitt begär".     

För att räknas som religiös profet är det gott om direkta kärleksförklaringar, och Hafez visar också att Ulf Lundell inte var den förste som var "kär och galen". Huruvida Hafez blir mer eller mindre religiös när han visar hur han förströs av kvinnor får bli en retorisk fråga. "Jag sa, du den skönaste, hjälp mig, jag är främling här, / hon sa, den som följer sitt hjärta blir främling och går vilse."  

Poetiken

81 Inom konsten finns bara hihierarkier att fnissa åt.

Däckarna

I Sydsvenskan testar Anne Swärd ett radikalt och formidabelt grepp på debatten om de dåliga deckarförfattarna (det är debatten som säger att de är dåliga, jag har ingen åsikt): hon föreslår två olika försäljningslistor, en för "litteratur" (sådant som innehåller tuggmotstånd), och en för "böcker" (mer lättsmälta). Nåja. I förlängningen önskar hon sig sympatiskt nog ingen lista alls. Och jag tänker inte tycka någonting om vem som skriver bäst (eller sämst) av Camilla L. eller Leif G.W.P., eftersom jag förra sommaren skrev två debattartiklar i JP, som väckte så ont blod hos min kombattant att jag därefter fått stå som representant för förflackningen i de svenska skolorna - det är mitt fel att vi läser för lite Heidenstam och Tegnér. Vad jag skrev var att det är infamt att ge deckarläsare dåligt samvete, och pådyvla dem att de borde läsa "riktig litteratur" - jag tror inte att alla måste läsa Shelley, för att jag själv gör det. Å andra sidan har jag fortfarande inte blivit övertygad om varför jag måste läsa deckarna. Ingen har någonsin förklarat vad det är som är så bra med deras böcker, och när jag ser folk läsa dem ser de ganska ointresserade ut.   

My nose is bleeding from rubbing it into books

Stilla en björn hette Kristofer Flensmarcks första diktsamling som kom häromåret, och det var mer än en tjusig titel (men att som förlaget påstå att den blev "uppmärksammad" är nog att ta i - jag känner många som inte läste den) - dock gjorde författaren sina första intryck på mig redan med några skumma noveller i BLM på hösten 2003, strax innan den las ned. Han skriver också texter till Sartos eteriskt vackra musik. Nu har han återkommit med en ny diktsamling, Den sista expeditionen, och den är lika suggestiv som titeln antyder. 

Med citat av Beckett och Norén omgärdar han sin korta text, och då är det givet att det blir deppigt. Expeditionen rör sig in i något som i en kort prolog heter "DEN LÅNGA NATTEN", som utgör den första av bokens tre partier (övriga är "TILL HAVS" och "PÅ LAND": där utspelar sig det narrativa inslaget, eller snarare i en kombination av dessa platser, med referenser till havsstaden Atlantis). Den långa natten kan erinra om en av dödens eufemismer, liksom det kända "Den stora sömnen" - det kan vara på sin plats att påminna att sömnens (Hypnos) halvbror är döden (Thanatos).  

En snygg allitteration öppnar samlingen: "moderskeppen sänker sig synkront över städerna", och där anges den lätta tonen av svävande mjuka rader. Sedan får hela boken en apokalyptisk ton - nu är det så dags, kan tyckas, den här sommaren när regnet har antagit bibliska proportioner. Helst ska Flensmarcks bok läsas utomhus, och jag har ett bra ställe i skogspartierna några hundra meter utanför min dörr - men det finns fästingar där (jag har något emot varelser som suger mitt blod), och dessutom gör regnet boksidorna så blöta, och de stränga bibliotekarierna - ja, ni vet.  

Dikterna är korta, synbart ostrukturerade, växlingar mellan desperata utrop och nostalgiska minnen, pedagogiskt skrivna med kursiv. Det blir en kylslagen miljö att vistas i. Det är också sorgligt, allvarligt, på gränsen till högtidligt, avbrutet av enskilda brutala ord. En bild manas fram av en sjunkande skog, och det är som sagt var lätt att föreställa sig något sådant denna sommar - denna skog agerar i samarbete med havsdjupen, med dykningsallusioner - fast lika gärna kopplas det som finns under havsytan ihop med rymden. Det är så Flensmarck skriver: på flera nivåer samtidigt, och som läsare splittras koncentrationen i tre olika riktningar, med en värld i upplösning. 

Även jaget riskerar att hamna i denna upplösning. Jag får en otäck vision av hur diktjaget svävar fritt i en värld där ord med vattenkonnotationer staplas, som för att hantera sin plats i en tillvaro där allt är yta, känner hur jaget sjunker ned i djupet. Det är en förfrämligad värld med obekanta inslag, och hela tiden skapas en osäkerhet kring språket: vart ska det nu ta vägen?  

Snarare än en drömd mytisk värld skapar Flensmarck en barnvärld, där han med barnets fokuserade ovingliga blick ställer in sin skärpa på ett sätt en vuxen bara kan drömma om - så till vida han inte är poet, och - tänk, det är Kristofer Flensmarck! Här samsas paniken med tryggheten, och lämnar utrymme för det otäcka. Besvikelsen över vilsenheten ges spröda toner i det känsliga språket, som rör sig i slow motion, och tar risker, vågar något.   

"To be born the son of a Middlemarch manufacturer, and inevitable heir to nothing in particular"

"The magnificent book, which with all its imperfections, is one of the few English books written for grown-up people", sa Virginia Woolf om George Eliots roman Middlemarch, som AS Byatt har skrivit en essä om. Det är i vilket fall den bästa såpan. Byatt visar hur Eliot skickligt väver samman tänkandet och kännandet i sina romaner, men ärligt talat tycker jag att The Mill on the Floss är ganska ojämn, jämfört med Middlemarch, vars brist på perfektion som Woolf antydde måste sägas vara av blygsamt slag, relativt sett. Det är lätt att se vad Woolf gillade: Eliot är en sträng författare, men framför allt har hon helt rätt i sina iakttagelser. Förresten skriver även Bodil Malmsten om Woolf i dag (i går?), men det är med viss bävan jag länkar dit, för en del av hennes läsare är rabiat elaka - - - (För mig är det svårt att förstå hur någon som läst Bodil M. kan vara elak - - -)

Poetiken

80 Verklighet - den sköra klangen mot dina hårdare drömmar.

Vem? Jag?

"Egendom är en chimär" står det sprejat på husväggen på Torpa, och jag känner mig vagt delaktig - någon av dina gamla elever, tror min fru, som vet att jag har så - eh, politiskt intresserade elever, med fint ordförråd, medan andra klottares alster både är oläsliga och felstavade. Ja, när det står 'simulacrum' i stället för chimär, då vet jag med säkerhet - - -

My nose is bleeding from rubbing it into books

 På www.mediapredict.com går det att tippa hur många amerikaner som kommer att titta på pilotavsnittet av tv-serien Flash Gordon, och mängder av andra förutsägelser om vilka förslagna böcker som blir publicerade, vilka artister som får skivkontrakt och så vidare. Hela sajten känns specialbeställd av Chris Anderson, vars bok från i fjol The Long Tail. How Endless Choice is Creating Unlimited Demand skapade rabalder, med sin egentligen ganska logiskt följdriktiga teori om kioskvältarepokens död.  

Jag har för mig att jag läst någonstans att den kommer på svenska nu, men då borde översättaren bara få ut halva arvordet, eftersom den svenska vokabulären inom dessa ämnen (business och management, samt media) till hälften består av engelska uttryck. Kanske den som är riktigt smart letar upp den artikel Anderson publicerade i sin egen tidskrift Wired häromåret, för boken känns som en utkavlad version av en artikel på ett par sidor. 

Enkelt förklarat är den långa svansen allt som följer i storsäljarnas, hittarnas, spår: i boken finns det gott om grafiska bilder (det heter så?) som visar hur svansen bara fortsätter och fortsätter, eftersom Internet har gjort det möjligt för konsumenterna att tillägna sig det som förr kallades hyllvärmare, och inte kunde tillhandahållas i butikerna. Online-affärer har som bekant ett lager som vida överträffar även de största specialbutikerna. Därför har det blivit möjligt att vända sig från hit-kulturen - det som är mainstream - och utforska det som brukar kallas för "alternativa" böcker, skivor och filmer. 

Samtidigt visar Anderson att detta ändå bara är en förfining och utökning av den gamla hederliga postorderförsäljningen. Vår kultur är en popularity contest, och så långt håller jag med honom: allt går ut på tävling, konkurrens. Men att det större utbudet skulle göra oss mer benägna att söka upplevelser i periferin förklarar inte varför till exempel alla som jag har sett läsa böcker i sommar har läst Stieg Larsson (ack, om det ändå var Stig L.!). Andersons ord: "Mass culture will not fall, it will simply get less mass. And niche culture will get less obscure", förklarar inte heller varför en eller två miljoner tv-tittare väljer E-type och barn som spelar lergök i ett tv-program som utspelar sig på Skansen.    

Andersons bok verkar bygga på ett antal power point-föreläsningar, och han har alltså denna enkla teori som han varierar i fjorton ganska tjatiga kapitel, på ett språk som ibland är bedrövligt talspråkigt och ibland irriterande evangelistiskt och catchy. Han kan nog försörja sig på föreläsningsturnéer resten av livet, för det är inte helt lätt att avfärda hans teori, ens från ett relativt långt perspektiv. Den som vill ge sig ut i det okända får liksom förr förlita sig på specialister - han använder ordet 'provsmakare' - som med rekommendationer och tips visar fram till upplevelserna. 

För mig låter det misstänkt likt en färdigpaketerad lista, som konsumenten (du, jag, vi) sedan bara prickar av. Tyvärr tror jag att det är lite farligt med den här nischvärlden som han målar upp. Det vore sorgligt om till exempel emomänniskan bara fortsätter snöa in sig på sin speciella stil, utan att någonsin upptäcka storheten i The Lucksmiths, bara för att de aldrig blir taggade på någon glåmig goth-sajt. Hittarna - oavsett om det är musik, litteratur eller film - behöver också undergroundkulturen, både att förhålla sig till och för att inspireras av och knycka ifrån.  

Den som ständigt väljer bort det som uppfattas som ointressant med ett Homer Simpsonskt "boooring!" riskerar också att aldrig träna upp sitt tålamod, som den lillkille fick när han lyssnade igenom oändligt många timmars dålig radiomusik i söndagarnas "Discorama" på P 3 för att åtminstone någon gång få höra något bra. Tålamod behövs också i den här världen, både i den datoriserade och den icke-uppkopplade.

På spaning efter den djungelolja som flytt

Med rosor på kinden och moln i blicken gick min fru och jag för att plocka lite blåbär, och genast väcktes onda minnen från barndomen, då så många söndagar tillbringades ute i snåriga skogar bland elaka myggsvärmar och lömska spindlar; först en bilresa på en timme eller två i en ugnshet bil utan AC, sedan en hel eftermiddag eller mer ute bland skog som bara väntade på att någon skulle gå vilse i den. Sedan spelade det ingen roll hur mycket bär man plockade, för när man kom hem väntade någon av de sju morbröderna, och de hade givetvis plockat ungefär dubbelt så mycket. Fick jag nu sniffa på ett stänk av den där farliga djungeloljan som nu är förbjuden skulle minnesvalvarna ställas så vidöppna att jag tror att inte ens om jag skrev en romanserie i sju delar skulle det vara tillräckligt - - -

Oh, I know that you say, how age has no meaning, oh, but here is your audience now, and they´re screaming: Get off the stage!

När jag jobbade på Umedalen berättade de gamla skötarna, som hade jobbat där sedan 40-talet, om hur de borgerliga barnfamiljerna hade som söndagsnöje att ta bilen dit ut för att äta picknick och titta på dårarna som vallades runt i inhägnat område. När jag bodde i Bollnäs gick halva stan och tittade på något som de kallade för "bandy". Och nu? Folk betalar tusen kronor för att se detta:
image185
En freakshow är en freakshow är en freakshow - - -

Lee Hazlewood är död

Lee Hazlewood skrev "These Boots are Made for Walking", Nancy Sinatra-hitten. På youtube finns ett fint klipp där han sjunger duetten "Summer Wine" med Siw Malmkvist, och hon har verkligen mycket att lära dagens sångerskor och sångare med för den delen om scennärvaro och kontakt med låten (och kameran/publiken). Men ännu mer fantastisk är förstås hennes dutt med Torsten Flinck, "Vildvuxna rosor", som förstås är en svensk version av en av världshistoriens bästa låtar - - - ("Han kysste min kropp, där skuggorna bor": bara ett exempel på fri översättning - inte ens Nick Cave sjunger i originalet att han är "k*t" - - -)


Shelley, ännu en gång (den sista?)

Det är få som vet det, men när Amerika debatterade och ondgjorde sig över Marilyn Manson gav sig Shelley in i debatten, med ett inlägg från noterna till dikten "Queen Mab", skriven 1813:
"Society avenges herself on the criminals of her own creation".

"Att kunna se på riktigt, det är något man kan lära sig"


- Jag har sett Hiroshima mon amour.
- Du har inte sett någonting.
- Jag hittar inte på.
- Du hittar på allt.
- Jag vet att den handlar om döden och kärleken, att de är så nära varandra, om rädslan för likgiltigheten. Det blir ett hack i illusionen: han hör inte vad hon säger, ber henne upprepa det, sådant händer inte på film, bara - på riktigt.
- Du vet ingenting.
- Som du, ville jag ha ett otröstligt minne av skuggor och sten - - -

Andrew´s Keen

I Expressen skriver Andres Lokko om Andrew Keens bok The Cult of the Amateur, och håller i stort sett med om att bloggandet hotar de etablerade tidningsredaktionernas monopol på den skrivna diskursen (förlåt ordvalet, jag har läst för mycket Judith Butler, jag borde ha läst Camilla Läckberg i stället, har jag förstått). Jag kan förstå denna oro: för den som tillhör tidningsskribenternas skara ter det sig som ett stort hot om den så kallat läsande allmänheten i stället för att köpa dagstidningar gratisläser både tidningarnas webbsajter och amatörbloggar, för då behövs det inte apor för att räkna ut vad som händer med journalisternas anställningskontrakt. Men bara för att det är lätt att publicera på nätet behöver det inte betyda att det är lätt att skriva, eller att allt som skrivs måste publiceras - det sägs jämt att det finns ingen självcensur på det som läggs ut på nätet, men jag har en mycket sträng redaktör, som bara råkar bo i mitt huvud, och tänk om jag inte hade lyssnat på honom i somliga fall (och tänk om jag å andra sidan hade lyssnat i andra fall -).     

I want to start from before the beginning

"Visserligen måste det ändå vara något eget ändå med denna varelse. Halsens och bröstens början, som jag såg, voro av en mycket behaglig, men underbar struktur, som syntes tillåta, att den förra stundom skulle kunna höjas, jämte det senares sammandragning eller förhårdning; och tvärtom, vid andra tillfällen, det senare litet vidgas, jämte hela figurens förminskning."

Nä, det var inte Gabriella Håkansson som var den första svenska skönlitterära författaren som tillämpade Judith Butlers teorier, utan Carl Jonas Love Almqvist, i Drottningens juvelsmycke (1834). Tintomara! "Vart jag vänder mig, förställning!"

Men givetvis också Edith Södergrans neutrum och djärva beslut och språng i friheten och självet och ingångsskylt till nya paradis - - -

My nose is bleeding from rubbing it into books

"Jag var förbluffad över att jag trots mina ingående kunskaper i anatomi aldrig genomskådat detta billiga trick som i ett slag gör en kvinna av en människa. Det räcker alltså med ett par skor. Inget mer. Bara ett par simpla, högklackade skor. Förmodligen var det även denna förskjutning av kroppens vertikala läge, i kombination med den ökande tyngd som främre bålen utsattes för, som gjorde att jag närmast reflexartat rätade upp bysten i en sådan grad att bröstvårtornas konturer kom att hamna i centrum av de vinkelrätt arrangerade brösten. Nackens kurva korresponderade omvänt med stussens, och kraniets bibehållande av en balanserad, rättfram position var i sin tur avhängig alla de andra kroppsdelarnas ansträngningar." Gabriella Håkansson, Fallet Sandemann.


I början av 90-talet var Judith Butler väldigt i ropet med sin Gender Trouble, som nu med viss fördröjning översatts till svenska: Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion - det gläder mig att förlaget (Daidalos) väljer 'genus' och inte 'kön', som i den urvalsutgåva som gavs ut häromåret, Könet brinner. Men varför nu detta senkomna svenska intresse för Butler? Kan det ha att göra med att feminismen håller på att förklaras död i vårt land?


Utöver en skönlitterär författare som Håkansson är väl Nina Björk den som gjort mest för att tillämpa Butlers teorier - jag kommer ihåg att jag läste Butler intensivt när jag bodde i Umeå, bland annat när jag skrev min uppsats om gender hos Coleridge. Då var jag förmodligen smartare än nu, eftersom det knappast är lättläst, upptäcker jag nu. Dels är teorierna kompakta och förgrenar sig, och dels är språket det typiska fakultetsspråket, där hon utnyttjar resursrikedomen i den akademiska vokabulären till fullo. Men hon problematiserar också varje begrepp hon använder, och läsaren får lätt svindelkänslor av hur hon plockar fram olika teorier och tänjer på dem, speciellt när det sker på hennes vådliga språk.


Vad Butler vänder sig mot är den slentrianmässiga definitionen av kvinnan, ett begrepp som hon helst vill utplåna, eftersom det ändå bara finns individer, och många av dem uppför sig som något annat än bilden av 'kvinnan', som är en illusion - med det beryktade ordet 'performativitet' visar hon hur det bara går att agera (imitera) kvinna, och inga gör det bättre än dragartisterna. Kvinnligheten är en maskerad: en förklädnad, och det visades redan 1929 av Joan Riviere i essän "Womanliness as a Masquerade". Genuset är inte bara kulturellt betingat, utan även tidsbundet.


Verkligheten är inte fast, den är flyktig, vill Butler säga, med detta what you see is not what you get-manifest. Hennes formler är bedövande, förföriska: "När heterosexuella konstruktioner kopieras i icke-heterosexuella sammanhang tydliggörs det heterosexuella så kallade originalets synnerligen konstruerade status. Sålunda förhåller sig den homosexuella till den heterosexuella till den heterosexuella inte som kopia till original, utan snarare som kopia till kopia."


Jag tilltalas av hennes bejakande inspirerande optimism, hennes obrutna uppfattning att det här går att förändra, för i grunden är det en politisk bok. Här finns givetvis alldeles för mycket för att jag ska få plats med det här, som hennes fruktbara diskussion av Kristevas abjektsteori, som ändå bara är ett av otaliga exempel på hur hon bemöter och argumenterar mot starka teorier.  


Det råkar vara Pride-festival i Stockholm medan jag läser den här boken, vilket förstås är en tillfällighet. Ganska stora delar av Butlers bok utgör ett försvar för den homosexuellas rättigheter, och ifrågasättanden av definitioner av den lesbiska som en icke-kvinna (det blir problematiskt att använda pronomen här, tillägger hon syrligt). Tråkigt nog har nog hennes bok status som svårläst och en angelägenhet för universiteten, när den är aktivistisk och borde vara samhällsomstörtande.  


Lika som bär

image182 image183   
Per Hagman                                                                                 Maja Lundgren i DN i dag

We seek him here, we seek him there

Det är omöjligt att hitta ett enskilt porträtt som lyckas fånga Shelley. De mest kända är de sämsta, som Amelie Currans suddiga oljemålning där han ser ut som ett uppstoppat djur; den vanpryder de flesta utgåvorna av hans poesi. På Severns målning när han skriver Prometheus Unbound ser han ut som en porslinsdocka, och på Williams teckning från Pisa ser han ut att vara på väg att resa sig upp och gå när som helst. På en teckning av honom som barn finns dragen, men inte personen. Ingen av dem fångar honom, visar honom som han ser ut. Han var för rastlös. Däremot i Lord Leightons målning av en fjortonårig italiensk flicka,
image181
"Lieder ohne worte", träder han fram - - -  

Shelley + Morrissey = SANT

"The odious and disgusting aristocracy of wealth is built upon the ruins of all that is good in chivalry or republicanism; and luxury is the forerunner of a barbarism scarce calpable of cure." Shelley, i noterna till "Queen Mab": varför får det här mig att tänka på Morrisseys tirad mot Madonna ("a lovely mother")? Jag gillar hur han säger att hon kommer att göra en kappa av sitt afrikanska barn, men eftersom hon är Madonna skulle hon bara ha den på sig i 15 minuter och sedan "thrrrrow it away!".

Vad som får min puls att slå

Min fru, som läser de nyheter jag själv gör allt för att undvika, berättar om gitarristen i Kiss, som hade 190 i puls och fick problem med hjärtat.
- 190, äsch, säger jag, det får jag varje gång
- Du läser Shelley, fyller min fru i, eftersom hon är snabbare, smartare och roligare än jag.
(Men det var inte det jag hade tänkt säga - - -)

My nose is bleeding from rubbing it into books

Eftersom Bernard-Marie Koltès framför allt är känd som dramatiker låter förlaget Leif Zern skriva förordet till Flykten till häst - mycket långt in i staden, och DN-kritikern gör ett pärlband av prosaförfattare vars stil Koltés tillhör: Gide, Camus, Céline, Genet - men jag skulle likna gärna kunna säga Bataille, åtminstone Himlens blå. Koltès, som dog i AIDS 1989, hann bara skriva två romaner, och vistas enligt Zern "i mellanzonen, en marginalens och skuggans icke-plats": det kan vara en förklaring till varför han saknas i Kristoffer Leandoers genomgång av fransk modernism, Huset som Proust byggde.  

Jag är tacksam för att Lind och co har denna serie 1900-talsklassiker, eftersom vi ofta talar oss varma för dessa böcker som ändå behandlas styvmoderligt av kultursidorna. Att läsa den här romanen är att frivilligt låta sig omskakas, av den grymma vision författaren skissar fram med fragmentariska medel, eftersom hela texten och sättet att skriva påminner om att få hela sin tillvaro satt i gungning. 

Fyra personer befinner sig mitt i denna storms öga: två systrar som gör sitt bästa för att överleva prostitution och sjukdomar, och två unga män som går omkring med våldet närvarande i varje handling. De är trasiga människor; här handlar det om att sänka sina krav för att överhuvudtaget klara sig helskinnad, för det finns inget skydd mot de hemska handlingarna. 

Koltès sätt att skriva, som tidigare finns representerat i pjäsen Sallinger (som i mitt minne var en större läsupplevelse än denna), är typiskt 80-talistiskt, och förklarar varför han blev ett så stort namn då: det är en estetik som saknar avståndstagande, som får kritiker som vill se brottslingarna få sina fiskar varma att ropa "ta avstånd!" - men författarna vägrar moralisera och ge läsaren råd och vägledning. Här blir du själv lika utelämnad som figurerna i romanen: du ställs ansikte mot ansikte med fasan, i ett totalt jävla mörker. 

Inte mycket skiljer den här romanen från Koltès dramatik: även här finns scenanvisningar, och replikerna är tydligt markerade. Miljöskildringen är dock det bästa av allt: visuellt i olika scener skildrar författaren den här mörka världen, alltihop filtrerat genom en ivrigt febril prosa. Det är melodramatiskt och stiliserat - och vackert. Koltès rensar bort putsen på ytan, det som förskönar situationerna och förskonar oss - kombinationen utgör en drömsk skärpa, en otydlig skarphet.  

Berättelsen är rå, språket är rått: det är svårt att tänka sig ett svårare jobb än att överföra den vardagliga jargongen i replikerna till svenska, utan att de låter som raggare i en 60-talsfilm, men Leif Janzon har lyckats ganska bra. Ändå är det inte lätt att urskilja en rätlinjig intrig - efter läsningen är jag lika förvirrad som innan, och medan.  

Tre ska bort

image177 image178 image179 image180
Julian Sands                          Eric Stoltz                          Valentine Pelka               Michael Hutchence

På 80-talet gjordes tre filmer om försommaren då Shelley och Byron möttes i Geneve. Bäst av dessa är förstås Ken Russells på alla sätt och vis överdrivna och bombastiska Gothic, för det passar så väl med föremålets överdrifter, givetvis lysande spelad av den begåvade Julian Sands. Som en softad och tillrättalagd version förefaller den amerikanska Haunted Summer, som bygger på en falsk roman av Anne Edwards. Eric Stoltz spelar Shelley, och han är helt fel: mörkhårig, med skäggstubb, ständigt fårskalligt flinande. Dessutom reciterar han för Claires sjungande röst en halv strof ur "To Constantia, Singing", och den skrev han inte förrän året därefter, och då var det inte Claire som var hans förälskelse. Den enda som undkommer med äran i behåll är sagolikt vackra Alice Krige som spelar Mary (var inte hon morsan i tv-versionen av The Line of Beauty?) - - -  Sedan finns Rowing in the Wind, där Hugh Grant av alla människor spelar Lord Byron (det är som att låta Mikael Riesebeck spela Knutbypastorn), och Valentine Pelka spelar Shelley (det är många år sedan jag såg den). Sedan strax efteråt var Michael Hutchence Shelley i Roger Cormans galna version av Aldiss s/f-roman Frankenstein Unbound (ett av få tillfällen då boken kan sägas vara bättre än filmen), och då hade det väl spårat ur så långt det gick.


I like it hot

Enligt min informant som jobbar med Jönköpings filmfestival blir det skräckfilm med Orvar Säfström, och så visas den underbara så kallade komedin Some Like It Hot, en av Marilyn Monroes mest gudomliga filmer, som jag antagligen har sett för många gånger redan, men den är så oemotståndligt bra - - -
image176

Intertextualitet 12

[Shelley] "We know nothing; we have no evidence; we cannot express our inmost thoughts. They are incomprehensible even to ourselves."
Edward John Trelawny, Records of Shelley, Byron and the Author.

[The hermit] "A man´s at odds to know his mind cause his mind is aught he has to know it with."
Cormac McCarthy, Blood Meridian, or The Evening Redness in the West.

Harry Potter

Rowlings böcker om den lille trollkarlen visar väl mest att hon är en stor nostalgiker, som drömmer om det gamla England, det som fanns före 1961 - det är inte alls förvånande, eller "hädiskt", att hon gillar Morrissey, de är skrot av samma korn. Struntar läsaren i de magiska tricksen framträder en idealiserad bild av det riktigt typiska England (Quidditch-spelet är till exempel för mig lika obegripligt som cricket). Delvis därför var det lite förvånande att se hur populär Harry Potter blev över hela världen - jag minns hur jag lånade den första boken av min kollega M, som var engelska, och hon tyckte att det var en pricksäker karikatyr av de engelska skolorna (själv hade hon blivit pryglad för att hennes strumpor en dag varit i fel nyans), men hon hade svårt att se vad exempelvis de amerikanska läsarna skulle få ut av berättelsen. Men så ändrades språket när boken lanserades i Amerika, typiskt brittiska uttryck översattes, och omslaget blev vuxligare. Dessutom var förlaget smart nog att skriva författarnamnet med initialerna J.K., så att lättlurade pojkar också skulle läsa boken - pojkar, som på något mystiskt vis är lojala mot sitt eget kön, och bara kan tänkas läsa författare med manligt namn (ja, visst låter det barnsligt: tänk på alla företagschefer som beter sig likadant). Fast resten av världen är ju besatt av bilden av ett tésörplande England: tv-serien Morden i Midsomer, som också visar ett gammalt idylliskt England med gårdar och människor som pratar med varandra, är obligatoriska tittarsuccéer över hela världen, förutom i England, där den begravs i en av de mindre kanalerna.  

Gnällspikarnas parad

När pridefestivalens invigningstalare presenteras blir det alltid en massa gnäll (Reinfelt och Guillou tidigare, i år Hysén: som om ledningen skulle ändra sig, när någon skriver det obligatoriska "jag vill inte lyssna på X"). Fattar de inte att det ändå bara är PR? Att det ska vara en kändis, för att nyhetsmedia annars inte bryr sig. När jag ändå - för en gångs skull - håller på att klaga (gnälla, säger du?): kan bögarna inte någon gång lägga av med sitt evinnerliga gnäll om att de inte vill ihopkopplas med de glittriga schlagerfjollorna, utan jämt måste påpeka att de minsann är vanliga individer med bra musiksmak? Ja ja, vi har fattat det nu, alla bögar lyssnar inte på Magnus Carlsson, jaha. Och jag trodde att utanförskapet skulle göra dem immuna mot detta ovärdiga gnäll - men det är förstås svårt att vara outsider när man har tiotusen gelikar bakom ryggen - - -