bernur

Att lämna huset i barnens vård dessa futtiga dagar innan deras evinnerligt evighetslånga sommarlov tar slut är förstås ingen oskyldig affär (speciellt inte sedan de upptäckte det förbannade internätets lockelser). Därför var det skönt att i dag få en barnvakt. Visserligen var han elektriker, och fullt sysselsatt med att dra ledningar och ordna belysning och en del annat, men barnen sa när vi kom hem från jobbet att de knappt har varit på nedervåningen under hela dagen. Tacka för det, sa min vän i Göteborg när jag berättade det här, eftersom elektriker alltid är så el-aka.

Ur askan i elden - en man som drabbades av Parkinsons, och de besvärande skakningarna, fick rådet av sin fru att stoppa händerna i byxfickan, så skulle det inte märkas så mycket, men ack -

Medan det blåser regn ute läser jag en nyskriven sommarnovell av Jeanette Winterson, "Message in a Bottle", och den handlar förstås om den här sommarens mest framträdande ingrediens ? regnvatten, som översvämmar en kvinna i en bil. Jag njuter ohämmat av hennes spänstigt spännande språk, och blinkar avvärjande mot hennes avväpnande flummerier.   

"When I came round, I was floating quietly down the river-road like Ophelia, like the Lady of Shalott, like Winston Churchill's funeral barge, like the Take That! final tour, like the stones floated down the Thames to build St Paul's Cathedral, like Francis Drake sailing up from Deptford after scuttling the Armada, like a whale, huge on the outside, tiny on the inside, who thinks he can drift slowly past the docks and wharves, turn round at Tower Bridge and go home again, but he never can go home again because he's bigger than he knows, and the river is not so deep as it was once, in the old days, in the stories that one whale tells to another, stories like tubes of glass blown out into the sea."

Det var väl i fjol den kom ut, Malte Perssons översättning av Francis Ponges tingdikt Tallskogshäftet, men först nu har jag hittat den i min nuvarande vistelseort, vars piprökande bibliotekschef verkar ha fått fnatt och köpt in en massa titlar som jag har väntat på sedan de kom ut förra året eller tidigt i våras - månne det är så att det misstänks att det från statligt moderathåll ska bli mindre pengar i fortsättningen, så det gäller att passa på - eller så är det helt enkelt så att Liza M.-kvoten behöver fyllas; hon har inte släppt något på ett tag (hennes böcker köps in i 24 ex av den här kommunen). Ponges bok är också skriven av någon som verkar ha fått fnatt - jag läser den alldeles för okoncentrerat i en inte alltför ärevördig stämning (samma månad som den började skrivas) en dag när jag är hopknycklad i en förtvivlan, som inte har något med att jag börjar arbeta i morgon (det är världsligt: dessutom behöver jag jobba, jag behöver disciplin) - nä, det är något annat, som för en gångs skull inte har med mig själv att göra - - -   

Att grundaren av Factory Records, Tony Wilson, dog i går efter en hjärtattack är typiskt nog ingen nyhet i vårt land, som är fullt upptaget med att yra om Premier League, och framför allt i sedvanlig patriotisk anda svenskarnas insatser: men att Manchester City idag inte spelade med sorgband är kanske ingen skandal - de vann ändå lätt mot West Ham med 2-0, och Wilson gläds förstås - men vi som vill minnas honom tar förstås fram vår dammiga vhs-kopia av 24 Hour Party People, där han spelas briljant av Steve Coogan, världens roligaste icke-amerikan, eller ännu hellre någon New Order-film från 1993 eller så, där Wilson intervjuar medlemmarna och frågar vem som är latast i bandet, vilket är Ian Curtis, som inte gjort något på flera år  - - -  

Lee Hazlewood skrev "These Boots are Made for Walking", Nancy Sinatra-hitten. På youtube finns ett fint klipp där han sjunger duetten "Summer Wine" med Siw Malmkvist, och hon har verkligen mycket att lära dagens sångerskor och sångare med för den delen om scennärvaro och kontakt med låten (och kameran/publiken). Men ännu mer fantastisk är förstås hennes dutt med Torsten Flinck, "Vildvuxna rosor", som förstås är en svensk version av en av världshistoriens bästa låtar - - - ("Han kysste min kropp, där skuggorna bor": bara ett exempel på fri översättning - inte ens Nick Cave sjunger i originalet att han är "k*t" - - -)

"Visserligen måste det ändå vara något eget ändå med denna varelse. Halsens och bröstens början, som jag såg, voro av en mycket behaglig, men underbar struktur, som syntes tillåta, att den förra stundom skulle kunna höjas, jämte det senares sammandragning eller förhårdning; och tvärtom, vid andra tillfällen, det senare litet vidgas, jämte hela figurens förminskning."

Nä, det var inte Gabriella Håkansson som var den första svenska skönlitterära författaren som tillämpade Judith Butlers teorier, utan Carl Jonas Love Almqvist, i Drottningens juvelsmycke (1834). Tintomara! "Vart jag vänder mig, förställning!"

"Jag var förbluffad över att jag trots mina ingående kunskaper i anatomi aldrig genomskådat detta billiga trick som i ett slag gör en kvinna av en människa. Det räcker alltså med ett par skor. Inget mer. Bara ett par simpla, högklackade skor. Förmodligen var det även denna förskjutning av kroppens vertikala läge, i kombination med den ökande tyngd som främre bålen utsattes för, som gjorde att jag närmast reflexartat rätade upp bysten i en sådan grad att bröstvårtornas konturer kom att hamna i centrum av de vinkelrätt arrangerade brösten. Nackens kurva korresponderade omvänt med stussens, och kraniets bibehållande av en balanserad, rättfram position var i sin tur avhängig alla de andra kroppsdelarnas ansträngningar." Gabriella Håkansson, Fallet Sandemann.

I början av 90-talet var Judith Butler väldigt i ropet med sin Gender Trouble, som nu med viss fördröjning översatts till svenska: Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion - det gläder mig att förlaget (Daidalos) väljer 'genus' och inte 'kön', som i den urvalsutgåva som gavs ut häromåret, Könet brinner. Men varför nu detta senkomna svenska intresse för Butler? Kan det ha att göra med att feminismen håller på att förklaras död i vårt land?

Utöver en skönlitterär författare som Håkansson är väl Nina Björk den som gjort mest för att tillämpa Butlers teorier - jag kommer ihåg att jag läste Butler intensivt när jag bodde i Umeå, bland annat när jag skrev min uppsats om gender hos Coleridge. Då var jag förmodligen smartare än nu, eftersom det knappast är lättläst, upptäcker jag nu. Dels är teorierna kompakta och förgrenar sig, och dels är språket det typiska fakultetsspråket, där hon utnyttjar resursrikedomen i den akademiska vokabulären till fullo. Men hon problematiserar också varje begrepp hon använder, och läsaren får lätt svindelkänslor av hur hon plockar fram olika teorier och tänjer på dem, speciellt när det sker på hennes vådliga språk.

Vad Butler vänder sig mot är den slentrianmässiga definitionen av kvinnan, ett begrepp som hon helst vill utplåna, eftersom det ändå bara finns individer, och många av dem uppför sig som något annat än bilden av 'kvinnan', som är en illusion - med det beryktade ordet 'performativitet' visar hon hur det bara går att agera (imitera) kvinna, och inga gör det bättre än dragartisterna. Kvinnligheten är en maskerad: en förklädnad, och det visades redan 1929 av Joan Riviere i essän "Womanliness as a Masquerade". Genuset är inte bara kulturellt betingat, utan även tidsbundet.

Verkligheten är inte fast, den är flyktig, vill Butler säga, med detta what you see is not what you get-manifest. Hennes formler är bedövande, förföriska: "När heterosexuella konstruktioner kopieras i icke-heterosexuella sammanhang tydliggörs det heterosexuella så kallade originalets synnerligen konstruerade status. Sålunda förhåller sig den homosexuella till den heterosexuella till den heterosexuella inte som kopia till original, utan snarare som kopia till kopia."

Jag tilltalas av hennes bejakande inspirerande optimism, hennes obrutna uppfattning att det här går att förändra, för i grunden är det en politisk bok. Här finns givetvis alldeles för mycket för att jag ska få plats med det här, som hennes fruktbara diskussion av Kristevas abjektsteori, som ändå bara är ett av otaliga exempel på hur hon bemöter och argumenterar mot starka teorier.  

Det råkar vara Pride-festival i Stockholm medan jag läser den här boken, vilket förstås är en tillfällighet. Ganska stora delar av Butlers bok utgör ett försvar för den homosexuellas rättigheter, och ifrågasättanden av definitioner av den lesbiska som en icke-kvinna (det blir problematiskt att använda pronomen här, tillägger hon syrligt). Tråkigt nog har nog hennes bok status som svårläst och en angelägenhet för universiteten, när den är aktivistisk och borde vara samhällsomstörtande.  

På 80-talet gjordes tre filmer om försommaren då Shelley och Byron möttes i Geneve. Bäst av dessa är förstås Ken Russells på alla sätt och vis överdrivna och bombastiska Gothic, för det passar så väl med föremålets överdrifter, givetvis lysande spelad av den begåvade Julian Sands. Som en softad och tillrättalagd version förefaller den amerikanska Haunted Summer, som bygger på en falsk roman av Anne Edwards. Eric Stoltz spelar Shelley, och han är helt fel: mörkhårig, med skäggstubb, ständigt fårskalligt flinande. Dessutom reciterar han för Claires sjungande röst en halv strof ur "To Constantia, Singing", och den skrev han inte förrän året därefter, och då var det inte Claire som var hans förälskelse. Den enda som undkommer med äran i behåll är sagolikt vackra Alice Krige som spelar Mary (var inte hon morsan i tv-versionen av The Line of Beauty?) - - -  Sedan finns Rowing in the Wind, där Hugh Grant av alla människor spelar Lord Byron (det är som att låta Mikael Riesebeck spela Knutbypastorn), och Valentine Pelka spelar Shelley (det är många år sedan jag såg den). Sedan strax efteråt var Michael Hutchence Shelley i Roger Cormans galna version av Aldiss s/f-roman Frankenstein Unbound (ett av få tillfällen då boken kan sägas vara bättre än filmen), och då hade det väl spårat ur så långt det gick.

[Shelley] "We know nothing; we have no evidence; we cannot express our inmost thoughts. They are incomprehensible even to ourselves."
Edward John Trelawny, Records of Shelley, Byron and the Author.