it´s all the sameto me / there´s nothing to see / it´s all the same to me / I´m not made to last

Var fjärde amerikan har inte läst en bok det senaste året
- Ja, men inte här, sa en kollega, det finns det ingen plats för.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Det här är en helt knäpp bok: hellre ett smaskigt omslag än ett snaskigt innehåll, och vi kan väl enas om att Coovers bok hör till det oskyldigaste förlaget gett ut. En man vaknar upp med delar av sin kropp "i uppretat tillstånd" (för att använda Strindbergs omskrivning), och in trippar hembiträdet i sitt stärkta förkläde, och så tilltar en mekanisk bestraffningsceremoni, där mannen klatschar till hennes allt rödare bakdel - denna beskedliga prygling (om än blodvite uppstår) upprepas och varieras hur många gånger som helst inom bokpärmarnas begränsade omfång, i ett dygdigt rollspel.
En minimalistisk S/M-version av "Groundhog Day", på något sätt. Det är intrikat skrivet, hela tiden med ett lekfullt leende guppande i författarens mungipa. Språkligt är det till viss del influerat av Joyce, med ordvridningar och -förvrängningar. Men ännu mer en filosofisk tankebok, som exemplifierar den vanryktade sofismen, med en serie av hårklyverier och utredningar om i vilken mån hembiträdet gör sig skyldig till mannens förströdda straffutdelning: men det finns så mycket för honom att slå ned på. Mannen gör sitt bästa att ta till sig omvärlden med sinnena vidöppna.
Även som parodi av förhållandet herre och tjänstefolk låter sig den lilla boken läsas. Här blir han den som motvilligt suckande tar på sig den otacksamma uppgiften att smiska hembiträdet, bara av den anledningen att det ska göras, ungefär som man slog barnen förr - det var något som skulle göras, obeaktat orsakssamband. Han slår henne, i stället för att prata med henne (på viss stiff upper lip-engelska är som bekant 'correction' enbart av det fysiska slaget); hon önskar att hans tillrättavisningar var något mindre bokstavliga.
Kanske även boken blir en parodi på litteraturen, med alla sina omtagningar och monotona beskrivningar av samma händelseförlopp. Eller en parodi på livet: exakt så här enformigt stillastående är det, eller kan det vara. Vanans (van)makt. Mannens handlingar reduceras till det farsartat meningslösa, en slags skildring av bödelns krokodiltårar. Eller en grotesk version av den katolske biktfadern, där hon väntar sig befrielse och förlösning.
Att den här boken från 1981 äntligen ges ut i Sverige kan ge den några välvilliga läsare, eftersom vi har haft i några år nu en seg pigdebatt, som handlat om hur billigt det ska bli att anställa någon som går omkring med dammvippa i hemmet, även om jag skulle tro att det stärkta förklädet inte blir ett obligatoriskt plagg.
"mörkret frågar inte sig själv svarar inte svarar ljudlöst som en annan människas blod"
Allmänbildning
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books
Livslångt, rentav? Ett snillrikt påpekande av Björnsson är att uttrycket livslångt lärande på tyska heter livstids lärande, "lebenslanges Lernen": så passande. Han är en äldre bildad herre, som verkar ha skrivit sina iakttagelser i notisblock som han roffat åt sig från diverse tjänstgöringar på tidningar och tidskrifter. Minnen och vanföreställningar blandas, intryck spontant nedtecknade.
Ytterst pedantiskt och sparsmakat. Formen blir snart kvävande och monoton, och ger minimalt utrymme åt fördjupning. Hela boken är en påminnelse om otillräckligheten hos det allt för komprimerade. Alla stycken är i det närmaste exakt lika korta, och prydligheten och de välvårdade vändningarna skapar bara frustration hos mig: det känns så tillrättalagt, med alla bitar på rätt plats. Det begränsade utrymmet bereder också plats för lakonismer, typiskt tillkämpat intryckta formuleringar.
Det som kan te sig som intimitet och närhet ger hos mig lika gärna en distanseringseffekt: jag känner ofta att jag inte har så mycket gemensamt med den här mannen (trots att han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet). Alla böcker han refererar till är okända för mig, och många av dem verkar vara biografier över skumma män, som utnyttjar sina barn sexuellt eller är sadistiska mot fruar och älskarinnor.
I rättvisans namn märks det att Björnsson är en skärpt man, men en del texter ger uttryck åt ganska banala tankar: äger vi våra drömmar? Spelar det någon roll om vi gör det eller inte? En vacker text handlar om hur han längtar efter ett språk befriat från floskler, ett eget språk där dissonanserna finns med för att vässa läsarens uppmärksamhet: "Av samma anledning kan man inte heller lära sig att skriva, bara hur man inte skriver. Skriften är platsen för det radikala nejet." (Det låter bekant, sa han som en gång skrev en essä om nejet.)
Björnsson resonerar med sig själv, i en inre dialog, och bearbetar tidigare politiska ställningstaganden, och just dessa uppgörelser är exakt lika ointressanta som det låter. Dagboksformen ger bara en skenbar frihet (en chimär), och stimulerar ett koketterande av de egna känslorna, där skribenterna pekar ut sina egna brister, men urvalet styrs ändå av det egna samvetet. Bara för att en klok man har skrivit, oändligt klokare än läsaren, behöver det inte betyda att allt är angeläget.
Thomas tröstaren
Dig är av Himlens blida skick
Ett så lycksaligt öde givet:
Min vän! O skänk din skald en blick,
Och le åt Världen och åt livet.
Från "Efter Horatius". Enligt mina anteckningar följer vår svenska juvel den gamla romaren någorlunda troget i åtta strofer, men eftersom Thorild är mer katt än hund har de följande stroferna, däribland denna, sitt ursprung i hans eget oberoende underbara huvud.
Sista orrrdet är inte sagt

Under bilden hånar han de som "använder språket som om det vore en container med sopor, en latrintunna med sexchocker", samtidigt som han skrevar på sin sportbil. I bakgrunden kan anas ett av hans två eller tre hus, tre gånger så stort som mitt, och han säger även att vi inte behöver "överklassens diskreta charm, 'diskreta' girighet". Men det roligaste är förstås intervjuarens förälskelse i Ranelid. Efter att ha kallat honom "genomhygglig" och "innerlig", undrar han retoriskt: "Vad ska vi med kulturen till under sådana vidriga omständigheter som Ranelid fått uppleva?" Sedan jämförs Ranelid med Shelley, som förvisso också blev förföljd, men han hade å andra sidan mördat två äktenskap och två barn. Tidningens scoop är att Ranelid säger att höstens bok blir hans sista: hädanefter vill han titulera sig äppelodlare, för äpplena fördömer och hånar honom inte. Men jag misstänker (befarar? säger du) att vi inte har hört det sista av honom.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Som av en händelse läser jag en samling av Mjöbergs texter, utgiven nu ett år efter hans död förra hösten: Det förnekade mörkret. Bilder av den undre människan, och det ser ut som det brukar i dessa böcker. Mjöberg tycker att det är befogat att först ge oss varje författares biografi, sedan ett långt referat av det verk han tar upp, och sist en kort text om hur författaren behandlar temat. Ändå har han konsekvent valt kanoniserade lättidentifierade namn, där samtliga torde ha ingått i det litteraturpensum han tog sig igenom på sitt gamla läroverk. Framställningen slutar med Ekelöf. På gamla människors vis är vartenda ord uppfyllt av bildningsiver.
Att ha synpunkter på urvalet är förstås lika småaktigt som det är omöjligt att motstå. För Mjöberg är 1900-talet en svensk affär, med det enda undantaget Hesse, den obetydlige tysken (när förlaget skryter om att Mjöberg endast ägnar sig åt "de främsta" frågar man sig vad Hesse har där att göra). Att undvika Dostojevskijs källarmänniska i en bok som skildrar "den undre människan" gränsar till tjänstefel, vad man än tycker om den tradige ryssen i övrigt.
Efter en grundlig genomgång av Shakespeares liv och pjäsen Stormen väljer han att koncentrera sig på "Wystan Auden" (utan sitt Hugh är Auden oklädd), och hans parafras "The Sea and the Mirror", som noggrant återberättas. Dock ska sägas att kapitlen om Stevenson och Wilde är välkomna, även om gärningsmannaprofilen på den förre - "Han kunde drabbas av svimningar och ansättas av gråtanfall, liksom av häftiga lynnesutbrott" - torde stämma på alla författare: alla riktiga författare, inte den leende Läckberg. I en passus nämns Mary Shelleys Frankenstein, men att kalla den för "gotisk" är som att säga att jag skulle vara emo.
Att på det här sättet skildra botten hos människan är förstås inget nytt påfund, vad än Merete Mazzarella må tycka i sin understreckare i svd. Människans onda sida, vårt inre mörker, är vid det här laget tämligen upplyst. Den onda människan är påfallande ofta en man, något som kunde ha varit intressant att se en utläggning om: ni kan också roa er med att fundera på hur många av Mjöbergs författarhjältar är kvinnor (kvinna). I rättvisans namn skriver han ändå oerhört bra om den relativt förbisedde Johannes Edfeldts dikter, som han har läst med omsorg och fin känsla för detaljerna.
Vad jag saknar mest i boken är notapparat, bibliografi, samt ett register. Han refererar gärna korsvis, och utgår ifrån Dionysos i Euripides gestaltning, och hittar lätt spåren av denne hos samtliga författare, och alla dessa vägar leder kanske lite oväntat till Pär Lagerkvists Dvärgen. Ännu mer störande är förstås plattityderna när han kategoriserar för femtioelfte gången dessa redan omskrivna hjältar: om Shakespeare får vi veta att "sådana texter kan vara svåra att överflytta till andra språk, och ibland har svenska översättare nödgats utnyttja en annan bild eller liknelse än den som finns i originaltexten", minsann, och Stagnelius "rör sig i många av sina dikter i högre 'äoner', så att man kan ifrågasätta om de är skrivna av en vanlig jordisk människa". Jaha.
Film är det stora tidsfördrivet

När jag så där halvt förstrött bläddrar i den glättiga luntan minns jag med viss nostalgi Umeås filmfestivaler, som var värd att offra en och annan tenta för - det var ett lätt val mellan att plugga amerikansk realia och att samma kväll se Dreyers bästa film Jeanne d´Arc med nykomponerad musik och en italiensk film som jag har glömt och smygpremiären av Natural Born Killers, långt innan debatten startade. Den italienska filmen ligger väl förankrad i glömskans frodiga mylla - desto mer minns jag av hur dåligt det gick på tentan, och hur enormt pinsamt det var att pallra sig iväg till omtentan några veckor senare - - -
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books
Men det var då. Islossning, som är hennes sjunde roman, har tappat nästan allt av den lyster och njutningskraft som alstras av att vistas i ett hänförande språk. Förvisso är det habilt och kompetent skrivet, men ack så intetsägande. Jag undrar om den här typen av böcker ens har ett existensberättigande, när den är ett så uppenbart slöseri på talang.
Nåja. Det handlar om kvinnan med det sällsamt symboliska namnet Iris Halvarsson, som förstås är både kylig och blir halv när hennes man och dotter går ut på isen och drunknar / eventuellt mördas. I marginalen rör sig "Kräftmannen", som på ett märkligt bakåtvis stalkar Iris och har haft något med hennes man att göra. Liksom i Voors förra spänningsroman Sömnlös har figurerna ofta dessa symboliska namn. Istematiken ges stort utrymme, som när Iris ger sina äktenskapliga gräl begreppet 'istider': fast 'gräl' är mycket sagt, här kastas inga tallrikar mot oskyldigt offer, och glåporden stöts graciöst och elegant fram.
Att Voors lyckas skriva sidvändarprosa råder det inget tvivel om. Bitvis blir det hyfsat spännande, någon enstaka gång under den drygt 400-sidiga bokens sista 70 sidor. Men hon rör sig ständigt från det vackra språket mot det klichéartade, det enkla, det som ger allra minst motstånd. Hela romanen stannar, och är full av upprepningar och dialoger som inget har att säga. I stora cirklar (alla cirklar är onda) rör sig intrigen med dess hemligheter och falskspel, men lyckas aldrig engagera och gripa tag. Jag ska inte säga att det är helt förutsägbart, men det kan också bero på att jag inte orkar spekulera.
Voors, som alltid har varit de mänskliga relationernas givna uttolkare, vill gärna skildra de stora känslorna, men hon skriver för trivsamt. Hon får aldrig till det, och trots att hon skildrar saker som otrohet och fylla klarar hon inte av att skildra vare sig kåtheten eller baksmällan. Den isbergsteknik hon använder klär henne inte särskilt väl, med de korta meningarna och den knapphändiga informationen - att dessutom allt skildras ur olika figurers perspektiv får det homogena språket att te sig kuriöst, som om alla gick omkring och använde samma språk. Dotterns jämnåriga väninna i tioårsåldern skriver brev som är så lillgamla att de har mamelucker på sig.
Medan Moodysson hittade en helt ny karriär som filmregissör har Hagman blivit en av vårt fattiga lands mest skickliga författare. I stället för att läsa den här långrandiga och sirligt skrivna romanen som stampar så hårt i sin egen grund att den själv gör hål på isen under sig, tycker jag att Tarjei Vesaas fortfarande mystiska och gåtfulla Isslottet är lämplig läsning så här på sensommaren.
Elakingar
Att lämna huset i barnens vård dessa futtiga dagar innan deras evinnerligt evighetslånga sommarlov tar slut är förstås ingen oskyldig affär (speciellt inte sedan de upptäckte det förbannade internätets lockelser). Därför var det skönt att i dag få en barnvakt. Visserligen var han elektriker, och fullt sysselsatt med att dra ledningar och ordna belysning och en del annat, men barnen sa när vi kom hem från jobbet att de knappt har varit på nedervåningen under hela dagen. Tacka för det, sa min vän i Göteborg när jag berättade det här, eftersom elektriker alltid är så el-aka.
Endast för felfinnare
Jag har läst klart
My nose is bleeding from rubbing it into books

Stockholm och Camorra, det är vad Maja Lundgrens dokufiktiva bok Myggor och tigrar handlar om, alltså det befängda litteraturkotteriet i den så kallade huvudstaden och den napoletanska maffian i de spanska kvarteren i Neapel - mest av det sistnämnda, vilket har fått en del kommentatoriska kritiker att - hemska syn - gå i taket, eftersom de hade förväntat sig mer skvaller om kända svenska författare som gör bort sig.
Det finns varken rätt eller fel, det går inte att ställa sig på någons sida; gränsen finns inte mellan människorna, utan inom oss, enligt talesättet som Lundgren så vackert refererar till. Det handlar inte heller om Maja Lundgren, mer om de tillåtande maktstrukturerna som cheferna på den antifeministiska Aftonbladets kultursida så uppenbart vördar när de ger sig själva fritt spelrum åt trakasserier. Snarare än att innehålla den förväntat höga skvallerfaktorn är boken en kärleksförklaring till Neapel, där nästan hela boken utspelar sig.
Maja Lundgren ger sig själv diagnosen "en narcissist med megaloman paranoia", och hypersensibelt övertolkar hon allt, det synliga liksom det osynliga, och väjer inte för det löjeväckande, när hon på fullt allvar menar att nästan hela tillvaron är en sammansvärjning mot hennes person, därför att hon är så annorlunda. Och det stämmer faktiskt: hon skriver en litteratur som inte passar någon färdig mall, enligt sin egen definition utifrån en "anti-estetik". Det är vilt skrivet, slarvigt och oredigerat, och den stirriga texten hulkar förtvivlat, för här saknas styrsel och kontroll. Här finns mer identifikation med förgöraren Solanas än diktarfursten Orfeus.
Det är förstås inte en roman hon har skrivit, snarare en essäistisk självbiografi, med några få nycklar från en bitande barndom fram till en kärlekslös vuxentillvaro där hon går omkring och fortfarande känner sig som en bitsk liten piraya. Jag håller fullständigt med henne när hon beskriver mobbningen och hur kvinnor blir förtryckta av männen och bedömda utifrån helt andra kriterier. Den som vägrar acceptera detta blir förstås fiende, syndabock, och betraktas som förrädaren som hotar den manliga gruppen.
Kärleksfullt skildrar hon Neapel, och även om det är lätt att psykologisera över hennes trånande efter camorristerna lyckas hon förmedla sin förtjusning i de små detaljerna, som de ohängda småpojkarnas - scugnizzi - vespaåkande och skjutande med knallpulver. Att göra sig själv till protagonisten kan vara ett tecken på antingen en skaparkris eller bli en injektion för inspirationen. Det här är något annat än litteratur, vill jag säga, en bok som förstås inte borde ges ut, vi borde vara civiliserade nog att ha annat på vår agenda.
Att paranoian är en konstnärlig drivkraft som vässar sinnena och skärper tankarna har visats av så många författare förut - hela berättarjaget är här i obalans, och orden verkar sakna förmåga att lägga sig till rätta: rastlöst virrar de omkring i texten, utspridda och hemlösa. Hela boken känns som en uppgiven desperat krigsförklaring. Boken är förstås en vendetta, och jag tycker att hennes offer förtjänar det: de är uppblåst pompösa, och om de har något att säga till försvar, låt dem göra det innan vi fortsätter ägna dem total ignorans. Att läsa Myggor och tigrar är utmattande, och jag känner mig ganska bedrövad och nedslagen av Lundgrens övertygat arga argumentation. Nu tänker jag inte läsa en bok till på mycket lång tid.
Poetiken
Ur askan i elden
Ur askan i elden - en man som drabbades av Parkinsons, och de besvärande skakningarna, fick rådet av sin fru att stoppa händerna i byxfickan, så skulle det inte märkas så mycket, men ack -
"Det är många som lever i det som jag kallar mig"
På tal om det - men äh - - -
Visning från Visingsö

Ögontjänaren sätter sig förstås intill sin rektor när vi är på Visingsö (i måndags) - i sanningens namn satt jag där först, men Ove är allergisk mot hästar, och ville sitta så långt bort som möjligt från våra dragare (Ulrika och Bilbo: stackars krakar - dels ha så trista namn, och så behöva släpa på tjugo tunga lärare), men inte tänkte han på att ekipaget bakom oss kom så nära att de hästarna tryckte upp sina mulor mot hans armbåge. Sedan nös han så mycket att jag nästan tyckte att det var som när jag själv har min pollenallergi.
I think I´m in lerv
Medan det blåser regn ute läser jag en nyskriven sommarnovell av Jeanette Winterson, "Message in a Bottle", och den handlar förstås om den här sommarens mest framträdande ingrediens ? regnvatten, som översvämmar en kvinna i en bil. Jag njuter ohämmat av hennes spänstigt spännande språk, och blinkar avvärjande mot hennes avväpnande flummerier.
"When I came round, I was floating quietly down the river-road like Ophelia, like the Lady of Shalott, like Winston Churchill's funeral barge, like the Take That! final tour, like the stones floated down the Thames to build St Paul's Cathedral, like Francis Drake sailing up from Deptford after scuttling the Armada, like a whale, huge on the outside, tiny on the inside, who thinks he can drift slowly past the docks and wharves, turn round at Tower Bridge and go home again, but he never can go home again because he's bigger than he knows, and the river is not so deep as it was once, in the old days, in the stories that one whale tells to another, stories like tubes of glass blown out into the sea."
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books

Med ett beskedligt yttre skrev Markis de Sade ett antal längre pornografiska romaner (om du till äventyrs inte har läst dem är du ursäktad - någorlunda), och föga förvånande visar det sig att han har en del att säga också vår kyska tid, eftersom dessa böcker nu ges ut på löpande band i vårt land: nu senast Ernestine - en svensk novell, som ingick i markisens stora projekt Les crimes de l´amour, nouvelles héroïques et tragiques, författad under en av hans fängelsevistelser och publicerad under eget namn, då han siktade in sig på att bli respekterad: men det var också ett knep för att undkomma den stränga franska censuren, som återinfördes 1793.
Vilket inte betyder att han tråkar till sig: motivet är mer välkänt än miljön, faktiskt, då han lyckas skapa ett tämligen exotiskt Sverige, där han till exempel placerar Taberg - som väl geografiskt ligger runt knuten ifrån där detta skrivs - alldeles utanför Falun. Det handlar alltså om en ung försåtligt vacker kvinna, med det välklingande namnet Ernestine, och hennes fåfänga försök att uppleva bröllopslycka med Herman, men den gemena greven Oxtiern (ni som har läst historia förstår vem han är modellerad efter) och hans lömska kumpan fru Scholtz har helt andra planer för de unga tu.
Markisen satte aldrig sin besudlade fot i Sverige, så det går inte att läsa boken (novell, kallar han det - och visst, i jämförelse med hans grafomaniska 1000-sidiga romaner är denna 100-sidiga text kanske en novell) som en reseberättelse, eller att hitta dokumentära inslag: den här resan försiggår i fantasin, och markisens fantasi saknade som bekant sin like. Men han beundrade förvisso detta nordliga land, liksom en del andra samtida landsmän. Numera torde vi knappast ha så mycket att yvas över när det gäller Frankrikes känslor för oss.
I sitt kärleksfulla efterord poängterar den skickliga översättaren Else Marie Güdel-Bruhner novellens koppling till den gotiska romanen: Ernestine blir centrum i en besatthetens virvelvind. Det är en rappt skriven prosa, där markisen lyckas med fördjupade personporträtt. Greven och hans medbrottsling är grandiosa och gränslöst onda i sitt falskspel och lurendrejeri. Göran Häggs gamla infama utlåtande att Juliette är en av de tre tråkigaste romanerna i världshistorien torde få sin revidering av den framtid som kommer att glömma Hägg.
Ned i gruvschaktet skickas berättarjaget, där han får höra av en av underjordens invånare berättelsen om Ernestine, efter att först helt kort ha fått träffa den skyldige greven. Det är också en psykologisk nedstigning, ned i människans inre. Delvis kanske beroende av att fängelsetiderna gav markisen unika insikter i det mänskliga psykets alla nyanser. Skildringen är teatralisk, och kanske författarens rykte som dramatiker även det kräver sin upprättelse.
I Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan gick markisen omkring som en osalig ande och hemsökte hennes text, ivrigt sugande på sina sötsaker. En sak som han delar med henne, förutom motivvalet, är förmågan att vrida sin text mot det olyckliga slutet, nästan förtjust visa för läsaren hur djävligt det kommer att gå, i sin vetskap att det är de onda krafterna som rår över den arma människan: "Det verkar som om fru Fortuna finner nöje i att rucka på människornas mest förnuftiga planer, så att de lär sig att aldrig räkna med något i en värld som styrs av ombytlighet och oreda."
Ta dig i akt(tagelse)
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books

Från nekrofili till barnprostitution är steget kanske inte långt - inte om du heter Gabrielle Wittkop, och tillhör klenoderna i Vertigos utgivning. Strax efter sin död 2002 introducerades hon på svenska med sin debutroman Nekrofilen, och nu utges hennes sista, den postumt utgivna Barnahandlerskan, om en kvinna som äger en bordell i slutet av 1700-talet, då kundernas smakinriktningar gick åt det laglösa hållet: och allt detta innan det skadliga Internet uppfanns.
Boken består av Marguerite Paradis [sic] fiktiva brev till en mottagare, som är en aspirant på att vidareutveckla Marguerites idéer (det grymt sarkastiska slutet avslöjar hur det går). Den franska revolutionen verkar ha varit en höjdpunkt för den suveränt själviska människan, den utnyttjande egoisten - är det då en tillfällighet att Sofia Coppola gjorde film om Marie Antoinette, att vår tid skulle uppvisa någon parallell?
Brevromanen gör det möjligt för Wittkop att återskapa tidsepoken, och hon efterliknar den prunkande 1700-talsstilen snyggt och ledigt: hon är en utsökt stilist, som skriver lätt, elegant och hyperlitterärt, och har allt att tacka sin fader för när han förbjöd henne att gå till den fördärvande skolan och i stället låste in henne i sitt bibliotek, där hon med den självlärdes nyfikenhet och nit läste allt, och till exempel upptäckte Markis de Sade som trettonåring. Som läsare är det bara att slå sig till ro och låta sig omhändertas av författarens trygga text.
Hennes värld är både estetiserad och känslofylld; samtidigt som det är högstämt är det kliniskt sakligt. Är det då ironi eller fullaste / blodigaste allvar? Något av Swifts cynism finns onekligen i hennes förtjusta återgivande av vissa av sexualitetens excesser, vilket gör det omöjligt att vara helt säker på att skämtet är av det ofarliga slaget. Påhitten haglar, men verkligheten skuggar fiktionen, och kommer ibland i kapp. Med naturalistiskt överflöd av de groteska detaljerna värjer sig läsaren maktlöst för ohyggligheterna.
Det här är en litteratur "som tilltalar de infernaliska krafterna", som Wittkop själv formulerar det. En satirisk sadism som är stämd i hyperbolisk tonart, där det symboliska håller sig undan. Muntert katalogiserar hon tjänsteandarna och deras kunder, där det finns gott om utrymme för de flesta avvikelser som existerar i vår hage.
Wittkops bok, ytligt sett en handbok i koppleri, blir en slags attack mot de skenheligt dygdiga - utan att provocera eller utmana redogör hon på sitt skönsjungande språk för konsekvenserna av allt för stor frihet, en människosyn där "all oskuld är förgänglig", vilket är ett av Marguerites visdomsord när hon undervisar sin mottagare Louise i hur erotikens slipstenar ska dras. Här ställs dörren på glänt mot en värld i förfall, där hemskheter antyds liksom i förbifarten, som när Marguerite i en bisats nämner Louises granne, som går omkring i byxor sydda av kvinnohud.
In dreams I walk with you, in dreams I talk to you
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag är tyvärr skrämmande oinsatt i ämnet, men tycker ändå att det är en berättelse som har vissa poänger. För oss som lever det ombonade svenssonlivet som berättarjaget skyndar sig att driva gäck med betyder till exempel 'brass' bara 'stålar'. Som om det inte räckte med att 'luder' är ett av språkets fulaste ord är omslaget dessutom chockerande styggt och smaklöst.
Boken i sig lider till viss del av en ganska okänslig översättning, som bland annat låter en av figurernas Salford-dialekt efterlikna Östermalmstugg (kanske det hade varit mer lämpligt att låta henne låta som en Vännäsbo). Den handlar mestadels om nittonåriga Millie, som lojt pluggar litteraturvetenskap (alla som ägnar sig åt litteratur i romaner gör det på ett lojt sätt), hon lyssnar på underbara artister som Nick Drake, P.J. Harvey och Joy Division, och ligger med män och kvinnor, men trånar helst efter fjortonåriga tjejer.
På ett befriande sätt är hon ganska otrevlig: charmlös, dömande, ytlig, alkoholiserad och cynisk. Meningen är väl att läsaren trots detta ska hysa moderskänslor för henne, och förbarma sig (se henne som ett projekt att frälsa). Jag kan inte låta bli att känna någon form av fascination för henne. Liksom en Morrisseytyp vill hon inget annat än att leva och älska, men det resulterar så klart i komplikationer.
Solkig och oskön är miljön som Walsh frammanar, med en slags frenesi som inledningsvis imponerar, tills den tar andan ur en. Att romantisera det här självvalt smutsiga livet gör inget bättre. Och det finns ingen ursäkt till det som är dåligt skrivet. Walsh skriver intensivt, men ofta blir det bara förlamande i hennes iver att vara plumpt anstötlig. Att hon lyckas skildra en viss verklighet behöver inte betyda att det är bra fiktion: snarare har hon lyckats med ett journalistiskt uppsåt än ett litterärt. Det är mycket av oreflekterat observerande: tills hon går till en prostituerad (ett luder, heter det väl), och fångar något som hon kanske borde skämmas för.
Jag rekommenderar boken efter viss tvekan till den som inte tycker att Charles Bukowski är överskattad, eller som är svårt Liverpoolfrälst och menar att Mersey är ett kodord för att saligt drömma sig bort.
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books
En av förlagets godbitar är Georg Heyms Tjuven - en novellbok, som skrevs 1911, året innan författaren avled endast 24 år gammal med en för författare tämligen ovanlig dödsorsak: en skridskofärd som avslutades i vattnet. Som författare är Heym mer känd som poet (lite ironiskt att en av hans mest kända dikter heter "Die Tote im Wasser") av det expressionistiska slaget, som alltså åren innan första världskrigets utbrott skrev nästan profetiskt om den fridfulla världens sammanbrott och sönderfall.
Alltså, jag blir djupt oroad och beklämd av denna novellsamling: sju groteska noveller som tävlar i att uppvisa den största grymheten. Det finns en dödsdrift som pulserar i texterna, som skapar ett obehag. Med absolut gehör för det makabra och en total, gränslös inlevelse klättrar Heym ned i människans dunklaste vrår, och får de allsköns ohyggligheterna att framträda skoningslöst smärtsamt. Det kan bara läsas krampartat, förtvivlat, och du känner hur du förvandlas till en blöt fläck under läsningen.
Bra? Det är ohyggligt. Fasansfullt. Ibland gränsar Heym det visionära, när han grenslar de extatiskt rusiga synerna bara en sammansvärjning av Coleridge och Poe tidigare skulle ha lyckats med, i hallucinatoriska vettlösa beskrivningar av avgrundens varelser. Men Heym filtrerar inte sina vansinnigt otäcka bilder genom en litterär distansering, allt känns verkligt på riktigt. Värre än skräckförfattarnas rutinmässiga tricks håller Heym på att ommöblera din trygga övertygelse om hur världen ser ut, och här finns ingen chans att hämta andan innan nästa gräslighet hoppar upp och dänger sin labb i ditt kritbleka ansikte. Det finns inget för dig att gömma dig bakom.
Han är närgången, frossar i det otäcka, och du tycker dig märka antydan till ett elakt leende hos författaren, när han skriver om outsiders och figurer du inte trodde fanns - figurer som är förträngda av samhället, otrevliga typer som du inte gärna vänder ryggen till. Iskallt registrerande ger Heym dessa antihjältar kontur och sannolikt fri passage till dina mardrömmar. Ja, det är mardrömsartat, men inte overkligt.
I sitt förord visar den exemplariske översättaren Arthur Isfelt hur Heym tillhör en klick av subversiva poeter som på svenska skulle ges etiketten JVVF (Jag Vill Vara Farlig): bland dem föregångaren Rimbaud och de samtida Benn och Trakl. Även något från Poe finns i texterna, men det är som sagt var helt utan dennes hyperfiktiva stil Heym skriver sina noveller. Allt är desperat och överdrivet, men fullkomligt trovärdigt och övertygande.
Take me back to dear old blighty ...
I Sverige då? Carina Rydberg gillar Fridas "Dunka mig gul och blå".
Jag hörde rätt
- Du är synsk, var det första hon sa i dag, och det är då första gången jag får höra dessa ord - desto oftare har jag fått höra att jag är cynisk - - -
Poetiken
Ändå genomträngde mig den alltid förtroliga Naturen. Dess eviga väsende andades till mig, och jag sönk i en vilande förtjusning.
Det var väl i fjol den kom ut, Malte Perssons översättning av Francis Ponges tingdikt Tallskogshäftet, men först nu har jag hittat den i min nuvarande vistelseort, vars piprökande bibliotekschef verkar ha fått fnatt och köpt in en massa titlar som jag har väntat på sedan de kom ut förra året eller tidigt i våras - månne det är så att det misstänks att det från statligt moderathåll ska bli mindre pengar i fortsättningen, så det gäller att passa på - eller så är det helt enkelt så att Liza M.-kvoten behöver fyllas; hon har inte släppt något på ett tag (hennes böcker köps in i 24 ex av den här kommunen). Ponges bok är också skriven av någon som verkar ha fått fnatt - jag läser den alldeles för okoncentrerat i en inte alltför ärevördig stämning (samma månad som den började skrivas) en dag när jag är hopknycklad i en förtvivlan, som inte har något med att jag börjar arbeta i morgon (det är världsligt: dessutom behöver jag jobba, jag behöver disciplin) - nä, det är något annat, som för en gångs skull inte har med mig själv att göra - - -
Poetiken
My nose is bleeding from rubbing it into books
Det kan sägas att problemet knappast är identifierat i Sverige, att döma av Malte Perssons artikel i Expressen i torsdags. Men i Danmark menar Stjernfelt att recensenterna bara har två lägen: antingen "den kompromisslösa sågningen" eller den "helt okritiska hyllningen". Faran är att det blir för mycket av det förstnämnda, men den som i någon mån läser svenska recensioner inser att just sågningen är ett lätträknat föremål.
Det är alltså normbrytandet i sig de vänder sig emot: alternativet är i mina ögon inte särskilt lockande, men de har svårt för att skriva ut det direkt. Dessutom är deras bevisföring tämligen ringa, med få konkreta exempel, och då kan man påstå nästan vad som helst - till exempel motsatsen, och få ett liknande resultat. Medan Stjernfelt skriver balanserat och sobert är Thomsen furiös och inspirerad.
En poäng har Stjernfelt i att fokuseringen har lämnat verket för att koncentrera sig på konstnären: men det är bara ett utslag av kändisfixeringen. Raljerande skriver de om "negativisterna", som likformigt dömer ut de riktiga konstnärerna och hyllar charlatanerna. Konsten är ingen negation, påstår de, och jag säger: ja, och nej. All riktig konst kommunicerar, vill något, säger ja - samtidigt som den säger nej till inslumrandet, till likgiltigheten.
Att bunta ihop och generalisera på det här sättet gör att det är svårt att bli träffad, även för mig som gillar regelbrytare. Andra får bedöma om jag gör så för att slippa ta ställning, eller om det är tvärtom: att det är ett estetiskt ideal. Att skriva att konstnärer måste supa och slåss för att tas på allvar känns förlegat (eller gäller det fortfarande i Danmark?): en rebell blir automatiskt uppburen av kritikerkåren, eftersom det är det enda kriteriet som de kan känna igen en konstnär på, och därför kämpar alla om att få vara så långt utanför etablissemanget som möjligt.
I Sverige hade vi häromåret en skånsk falang som kallade sig "retrogardisterna", som nostalgiskt blickade mot den formbundna poesins överlägsenhet mot den fria versen och modernismens alla påhitt. Håkan Sandell var en av de ivrigaste förespråkarna, och något av deras resonemang finns också hos de danska författarna: att det ändå finns en mer äkta konst, som är ursprunglig och rätt.
Boken är onödigt spretig, vilket inte har att göra med att den har två bidragsgivare, snarare att texterna har publicerats i olika sammanhang tidigare. Stjernfelt skriver långrandigt om filosofins historia, och vissa partier är parodiska med sina uppräkningar och kategoriseringar, medan Thomsens texter till störst del handlar om hur han närmade sig religionen (snarare kyrkan, visar det sig). Lustigt nog handlar de bästa delarna om skolan, hur offerrollsmentaliteten spridit sig dit, och lärarna inte vågar korrigera småbarnens misstag, eftersom de kan ta skada om misstagen påpekas. Även en känga åt en planerad gymnasiereform tas upp - en reform som ändå skulle ha varit ett intet mot den lyckligtvis avblåsta svenska GY 07.
"Just for one moment, I heard somebody call, / Looked beyond the day in hand, there's nothing there at all"
Att grundaren av Factory Records, Tony Wilson, dog i går efter en hjärtattack är typiskt nog ingen nyhet i vårt land, som är fullt upptaget med att yra om Premier League, och framför allt i sedvanlig patriotisk anda svenskarnas insatser: men att Manchester City idag inte spelade med sorgband är kanske ingen skandal - de vann ändå lätt mot West Ham med 2-0, och Wilson gläds förstås - men vi som vill minnas honom tar förstås fram vår dammiga vhs-kopia av 24 Hour Party People, där han spelas briljant av Steve Coogan, världens roligaste icke-amerikan, eller ännu hellre någon New Order-film från 1993 eller så, där Wilson intervjuar medlemmarna och frågar vem som är latast i bandet, vilket är Ian Curtis, som inte gjort något på flera år - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
Det här är en bok som det inte går att kritisera. Den lägger sig i samma fåra som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, för hur känns det egentligen att komma med värderande åsikter till någon som berättar om sina dödfödda barn? Nu tror inte jag att det här är hela sanningen till varför Birros böcker negligeras: en annan skulle kunna vara att han har skrivit en sådan märklig hybrid mellan dikt och prosa, ett reportage och debattinlägg inklämt i diktens form.
Enligt Birro stavas (längtan efter) barn idyll och trygghet, och han känner sig berövad detta, när först en pojke (Dante) och sedan en flicka (ej namngiven) föds döda, i vad som på läkarnas språk kallas "sena missfall", men som Birro helt korrekt benämner barn. Sorgen är påtaglig och gripande, och hela boken utgörs av en klagosång över ett svårt ämne: problemet för Birro är kanske ändå att han lägger sig för nära detta ämne - här finns ingen distans, men som sagt var, den typen av kritik känns bara futtig och ynklig.
Språkligt är det hafsigt skrivet, med några syftningsfel och kongruensmissar som kanske stör även den svensklärare som har semester (till på måndag - ack!). I stället för att koncentrera sig på renodlade dikter övergår det till berättande prosa. Hellre än att välja dikten som medium kanske en reguljärt skriven reportagebok varit att föredra. Att beskriva känslan av tomhet är svårt, men han kommer ganska nära med formuleringen "Det är som om tiden har två stora hål, som om två korridorer sträcker sig in i framtiden där de skulle ha sprungit, lekt, vuxit, blivit stora."
Birro sparkar mest mot sjukvården, och några av dess inkompetenta representanter, och lite halvhjärtat angriper han även Gud. Mer malplacerat i just denna bok är kritiken av det svenska medieklimatet. Lite Vallgren-aggressivt attackerar han några, vars brott i stort sett består i att det är den person han själv var på 90-talet. Det är svårt att inte fängslas och beundra Birros polemiska kampmoral, samtidigt som han skulle kunna sålla bort en del inslag.
Udda nog är boken skriven på det mest miljövänliga papper som jag har sett på länge: det är som att läsa en text skriven på bark, för det är fullt av grovkorniga bitar (konkret, alltså, på pappret: det måste ses med egna ögon). En oroande dikt beskriver något som liknar ett sexuellt övergrepp på diktjaget när han var en liten pojke: det får mig att tänka på Nick Caves "Do You Love Me, Part II", där det finns en tänkbar förklaring till Caves fascination för skuggsidorna hos människan - men åh, Birro lyssnar på The Mission, som kan vara världshistoriens sämsta band - - -
Poetiken
Suckar från djupen
Shakespeare finns överallt
Du frågar mig om jag läser Macbeth? Nä, jag tvättar mina söners byxor, och eftersom de är pojkar och tvättmedelsreklamen är milt uttryckt förljugen, ska det gnuggas och skrubbas för hand, med borstar, och gissa vilken färg vattnet får, och hur skrynkelsmutsiga mina arma fingrar blir, och gissa exakt hur mycket jag identifierar mig med Lady M. - - - (Vad tvättmedlet heter? Ariel, tror du?)
Poetiken
"Poesi är ett språk i språket, där kristallerna strömmar tätt."
"Den vertikalitet man spänner över när det gäller ens modersmål blir inte detsamma på andra språk. Det existerar arkeologiska skikt som man knappast når ner till, även om man har utnyttjat andra språk i åratal. Inte bara poeten utan även översättaren måste röra vid språket dagligen, för att det inte ska stelna eller förvandlas till en anakronism. Det räcker med att lyssna till ett tio år gammalt radioinslag för att bli påmind om hur chockerande snabbt språket förändras."
Hon har också rätt när hon väljer att definiera sig som en poet som skriver på danska, i stället för en dansk poet; strängt talat tycker inte jag att det går att tala om något annat än poesins språk, som översättaren måste hitta fram till, och det är viktigare hur översättaren behärska detta poesins språk än både det översatta språket och det språk poeten skriver på.
Min dag som superhjälte
My nose is bleeding from rubbing it into books
Wittmoss har vässat sin stil till det yttersta, och åstadkommer en utmejslad stil som skalat bort alla oväsentligheter: det är koncentrerat och sparsmakat, och rytmiskt skrivet - hon vet hur hon ska avsluta, något många av hennes kollegor verkar behöva jobba med. Hon skriver fram en tillvaro där du står med ena benet i en salighet och det andra i ett slags nåja, och tillvaron ges metafysiska dimensioner.
Miraklen finns där, utan att du behöver be om dem. De drabbar dig oväntade, mitt i den provocerande vanliga vardagligheten. Witttmoss tecknar scener som dröjer sig kvar: en troligen mormor eller farmor åker tunnelbana med barnbarnet Liam [sic], och oroar sig för att värken i bröstet (hjärtat) ska vara en hjärtattack, och inget telefonnummer står det på pojkens arm - det här hanterar Wittmoss elegant och nedtonat, och deras fåordiga dialog tecknar ett stort drama: på fyra ynka sidor.
Utan att det blir symbolism, SYMBOLISM, tilllåter Wittmoss det som sker vara okränkt av litterär tolkningsbråte. Snarare skriver hon anspråkslöst och lekfullt, och utan att krångla till det, och anstränger sig inte heller för att vara exotiskt nyskapande. Medan svenska novellförfattare alltför länge varit slavar under Carver-arvet verkar Wittmoss i en annan tradition, och det är svårt att se paralleller till andra författare: möjligen visar hon exempelvis i novellen "Presenten" att hon är lika bra som Inger Edelfeltdt att skildra de där halvknasiga, osäkra människorna. Men jag gillar inte den typen av liknelser, för vad vet jag vad de har gemensamt.
Men anspråkslöshet betyder inte att det är utan ambitioner. Att bibehålla intresset trots att så lite verkar hända är en balansgång som Wittmoss behärskar. Skisserna må vara blygsamt paketerade, och vacklar genremässigt mellan förlagets ord berättelser och noveller och historietter, men otaliga av miraklen dröjer sig kvar. Hon är också bra på att skriva från barnets perspektiv, och överhuvudtaget människor som lever det inre livet.
Det är hög igenkänningsfaktor på flera av scenerna: det är anhörigas bestyr med skröpliga gamlingar, föräldrars oro över busiga barn, och den där existentiella ensamheten som gröper ur oss. Synbart utan avsikter och budskap, berättelser som bara finns. Hon skriver om ett bråddjup i tillvaron, som döljer något för oss, något som ibland glimtar fram bakom sin oskyldiga fasad: antingen som en föraning om det underbara eller ett varsel om en katastrof som ändå sällan blir värre än ett nåja.
Poetiken
"Stjärnlösa är resans nätter, / vintervinden stum. / Spring med skräcken framför dig / och ångern strax därefter."

Förutom The Veils, The National, CocoRosie och Nicolai Dunger har jag lyssnat mest på Carla Bruni i sommar, hennes version av Audens dikt "Lady, Weeping at the Crossroads" - det krävs en del talang för att rimma 'kiss' med 'abyss'. Auden anses nog vara en lättviktig efterföljare till Eliot (T.S.), men jag har aldrig förstått den rangordningen eller hihierarkin: varför välja, när båda har så mycket att ge? Jag minns ett radioprogram om Auden, det måste ha varit 1990, då bland andra Joseph Brodsky talade så uppskattande om honom att det nästan lät som en förälskelse. Men också en strof från en fantastiskt vacker kärleksdikt:
How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.
Ett representativt urval finns i samlingen Och i vår tid, med översättningar av Petter Bergman. Hur mycket jag än gillar P.B. som poet tycker jag att översättningarna tyvärr är ganska tama. Men Audens formellt hårt hållna dikter är antagligen svåra att översätta till svenskan.
"when you're no longer searching for beauty or love / just some kind of life with the edges taken off"

Tjänarens berättelse
Nära döden-upplevelse
My nose is bleeding from rubbing it into books
Behros skriver namnet Hafez, och hon menar att för en iranier har Hafez en lika självklar plats på rumsbordet som Koranen. Han fungerar som en följeslagare, som ger tips och erbjuder levnadsvisdom. Hans fullständiga namn är Khadje Shamsaldin Mohamad, och ordet 'hafez' betyder bevarare: det är inte säkert att han samlade sina dikter, utan snarare gav han bort dem till olika personer.
Liksom Ask Dahlén påpekar Behros hur svårt det är att översätta just Hafez, på grund av mångtydigheten - men jag är inte helt säker på att det här är så unikt för just den här poeten. Jo då, en språklig mångtydighet är alltid svår att överföra, men man kan fråga sig om denna mångtydighet är ett tecken på feghet eller djärvhet hos författaren: antingen vill han (vågar han) inte säga som det är, som en gardering, eller så lyckas han med sin mångtydighet uttrycka mer och farligare saker än annars. Urvalet av symboler är dock begränsat.
Ett exempel är hans bruk av uttrycket "den älskade", som givetvis kan betyda både en åtråvärd kvinna och sanningen / Gud. Det finns en politisk dimension i det skrivna, där orden fungerar som påklädda eufemismer, i upproriska maningar, och en attityd som stundtals gränsar till övermodet.
Liksom Catullus och Ernst Kirchsteiger talar Hafez gärna om sig själv i tredje person, och han gör det liksom åtminstone sin romerske kollega ofta med talspråkets muntra direkthet och uppsluppenhet. Ömsom bannar han och ömsom hyllar han sig själv, och det finns åtskilligt av klagan; liksom Stagnelius har han en förmåga att spegla sig i sin egen privata olycka, samtidigt som han betonar att det inte är något märkvärdigt med sorgen. Ett typiskt tilltal är det upprepade "det gick om intet", som fungerar som en refräng i en bluespsalm som inleds med orden "Själen brann i längtan efter att hjärtat skulle få stilla sitt begär".
För att räknas som religiös profet är det gott om direkta kärleksförklaringar, och Hafez visar också att Ulf Lundell inte var den förste som var "kär och galen". Huruvida Hafez blir mer eller mindre religiös när han visar hur han förströs av kvinnor får bli en retorisk fråga. "Jag sa, du den skönaste, hjälp mig, jag är främling här, / hon sa, den som följer sitt hjärta blir främling och går vilse."
Poetiken
Däckarna
My nose is bleeding from rubbing it into books
Med citat av Beckett och Norén omgärdar han sin korta text, och då är det givet att det blir deppigt. Expeditionen rör sig in i något som i en kort prolog heter "DEN LÅNGA NATTEN", som utgör den första av bokens tre partier (övriga är "TILL HAVS" och "PÅ LAND": där utspelar sig det narrativa inslaget, eller snarare i en kombination av dessa platser, med referenser till havsstaden Atlantis). Den långa natten kan erinra om en av dödens eufemismer, liksom det kända "Den stora sömnen" - det kan vara på sin plats att påminna att sömnens (Hypnos) halvbror är döden (Thanatos).
En snygg allitteration öppnar samlingen: "moderskeppen sänker sig synkront över städerna", och där anges den lätta tonen av svävande mjuka rader. Sedan får hela boken en apokalyptisk ton - nu är det så dags, kan tyckas, den här sommaren när regnet har antagit bibliska proportioner. Helst ska Flensmarcks bok läsas utomhus, och jag har ett bra ställe i skogspartierna några hundra meter utanför min dörr - men det finns fästingar där (jag har något emot varelser som suger mitt blod), och dessutom gör regnet boksidorna så blöta, och de stränga bibliotekarierna - ja, ni vet.
Dikterna är korta, synbart ostrukturerade, växlingar mellan desperata utrop och nostalgiska minnen, pedagogiskt skrivna med kursiv. Det blir en kylslagen miljö att vistas i. Det är också sorgligt, allvarligt, på gränsen till högtidligt, avbrutet av enskilda brutala ord. En bild manas fram av en sjunkande skog, och det är som sagt var lätt att föreställa sig något sådant denna sommar - denna skog agerar i samarbete med havsdjupen, med dykningsallusioner - fast lika gärna kopplas det som finns under havsytan ihop med rymden. Det är så Flensmarck skriver: på flera nivåer samtidigt, och som läsare splittras koncentrationen i tre olika riktningar, med en värld i upplösning.
Även jaget riskerar att hamna i denna upplösning. Jag får en otäck vision av hur diktjaget svävar fritt i en värld där ord med vattenkonnotationer staplas, som för att hantera sin plats i en tillvaro där allt är yta, känner hur jaget sjunker ned i djupet. Det är en förfrämligad värld med obekanta inslag, och hela tiden skapas en osäkerhet kring språket: vart ska det nu ta vägen?
Snarare än en drömd mytisk värld skapar Flensmarck en barnvärld, där han med barnets fokuserade ovingliga blick ställer in sin skärpa på ett sätt en vuxen bara kan drömma om - så till vida han inte är poet, och - tänk, det är Kristofer Flensmarck! Här samsas paniken med tryggheten, och lämnar utrymme för det otäcka. Besvikelsen över vilsenheten ges spröda toner i det känsliga språket, som rör sig i slow motion, och tar risker, vågar något.
"To be born the son of a Middlemarch manufacturer, and inevitable heir to nothing in particular"
Poetiken
Vem? Jag?
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag har för mig att jag läst någonstans att den kommer på svenska nu, men då borde översättaren bara få ut halva arvordet, eftersom den svenska vokabulären inom dessa ämnen (business och management, samt media) till hälften består av engelska uttryck. Kanske den som är riktigt smart letar upp den artikel Anderson publicerade i sin egen tidskrift Wired häromåret, för boken känns som en utkavlad version av en artikel på ett par sidor.
Enkelt förklarat är den långa svansen allt som följer i storsäljarnas, hittarnas, spår: i boken finns det gott om grafiska bilder (det heter så?) som visar hur svansen bara fortsätter och fortsätter, eftersom Internet har gjort det möjligt för konsumenterna att tillägna sig det som förr kallades hyllvärmare, och inte kunde tillhandahållas i butikerna. Online-affärer har som bekant ett lager som vida överträffar även de största specialbutikerna. Därför har det blivit möjligt att vända sig från hit-kulturen - det som är mainstream - och utforska det som brukar kallas för "alternativa" böcker, skivor och filmer.
Samtidigt visar Anderson att detta ändå bara är en förfining och utökning av den gamla hederliga postorderförsäljningen. Vår kultur är en popularity contest, och så långt håller jag med honom: allt går ut på tävling, konkurrens. Men att det större utbudet skulle göra oss mer benägna att söka upplevelser i periferin förklarar inte varför till exempel alla som jag har sett läsa böcker i sommar har läst Stieg Larsson (ack, om det ändå var Stig L.!). Andersons ord: "Mass culture will not fall, it will simply get less mass. And niche culture will get less obscure", förklarar inte heller varför en eller två miljoner tv-tittare väljer E-type och barn som spelar lergök i ett tv-program som utspelar sig på Skansen.
Andersons bok verkar bygga på ett antal power point-föreläsningar, och han har alltså denna enkla teori som han varierar i fjorton ganska tjatiga kapitel, på ett språk som ibland är bedrövligt talspråkigt och ibland irriterande evangelistiskt och catchy. Han kan nog försörja sig på föreläsningsturnéer resten av livet, för det är inte helt lätt att avfärda hans teori, ens från ett relativt långt perspektiv. Den som vill ge sig ut i det okända får liksom förr förlita sig på specialister - han använder ordet 'provsmakare' - som med rekommendationer och tips visar fram till upplevelserna.
För mig låter det misstänkt likt en färdigpaketerad lista, som konsumenten (du, jag, vi) sedan bara prickar av. Tyvärr tror jag att det är lite farligt med den här nischvärlden som han målar upp. Det vore sorgligt om till exempel emomänniskan bara fortsätter snöa in sig på sin speciella stil, utan att någonsin upptäcka storheten i The Lucksmiths, bara för att de aldrig blir taggade på någon glåmig goth-sajt. Hittarna - oavsett om det är musik, litteratur eller film - behöver också undergroundkulturen, både att förhålla sig till och för att inspireras av och knycka ifrån.
Den som ständigt väljer bort det som uppfattas som ointressant med ett Homer Simpsonskt "boooring!" riskerar också att aldrig träna upp sitt tålamod, som den lillkille fick när han lyssnade igenom oändligt många timmars dålig radiomusik i söndagarnas "Discorama" på P 3 för att åtminstone någon gång få höra något bra. Tålamod behövs också i den här världen, både i den datoriserade och den icke-uppkopplade.
På spaning efter den djungelolja som flytt
Oh, I know that you say, how age has no meaning, oh, but here is your audience now, and they´re screaming: Get off the stage!

En freakshow är en freakshow är en freakshow - - -
Lee Hazlewood är död
Lee Hazlewood skrev "These Boots are Made for Walking", Nancy Sinatra-hitten. På youtube finns ett fint klipp där han sjunger duetten "Summer Wine" med Siw Malmkvist, och hon har verkligen mycket att lära dagens sångerskor och sångare med för den delen om scennärvaro och kontakt med låten (och kameran/publiken). Men ännu mer fantastisk är förstås hennes dutt med Torsten Flinck, "Vildvuxna rosor", som förstås är en svensk version av en av världshistoriens bästa låtar - - - ("Han kysste min kropp, där skuggorna bor": bara ett exempel på fri översättning - inte ens Nick Cave sjunger i originalet att han är "k*t" - - -)
Shelley, ännu en gång (den sista?)
"Society avenges herself on the criminals of her own creation".
"Att kunna se på riktigt, det är något man kan lära sig"

- Jag har sett Hiroshima mon amour.
- Du har inte sett någonting.
- Jag hittar inte på.
- Du hittar på allt.
- Jag vet att den handlar om döden och kärleken, att de är så nära varandra, om rädslan för likgiltigheten. Det blir ett hack i illusionen: han hör inte vad hon säger, ber henne upprepa det, sådant händer inte på film, bara - på riktigt.
- Du vet ingenting.
- Som du, ville jag ha ett otröstligt minne av skuggor och sten - - -
Andrew´s Keen
I want to start from before the beginning
"Visserligen måste det ändå vara något eget ändå med denna varelse. Halsens och bröstens början, som jag såg, voro av en mycket behaglig, men underbar struktur, som syntes tillåta, att den förra stundom skulle kunna höjas, jämte det senares sammandragning eller förhårdning; och tvärtom, vid andra tillfällen, det senare litet vidgas, jämte hela figurens förminskning."
Nä, det var inte Gabriella Håkansson som var den första svenska skönlitterära författaren som tillämpade Judith Butlers teorier, utan Carl Jonas Love Almqvist, i Drottningens juvelsmycke (1834). Tintomara! "Vart jag vänder mig, förställning!"
Men givetvis också Edith Södergrans neutrum och djärva beslut och språng i friheten och självet och ingångsskylt till nya paradis - - -My nose is bleeding from rubbing it into books
"Jag var förbluffad över att jag trots mina ingående kunskaper i anatomi aldrig genomskådat detta billiga trick som i ett slag gör en kvinna av en människa. Det räcker alltså med ett par skor. Inget mer. Bara ett par simpla, högklackade skor. Förmodligen var det även denna förskjutning av kroppens vertikala läge, i kombination med den ökande tyngd som främre bålen utsattes för, som gjorde att jag närmast reflexartat rätade upp bysten i en sådan grad att bröstvårtornas konturer kom att hamna i centrum av de vinkelrätt arrangerade brösten. Nackens kurva korresponderade omvänt med stussens, och kraniets bibehållande av en balanserad, rättfram position var i sin tur avhängig alla de andra kroppsdelarnas ansträngningar." Gabriella Håkansson, Fallet Sandemann.
I början av 90-talet var Judith Butler väldigt i ropet med sin Gender Trouble, som nu med viss fördröjning översatts till svenska: Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion - det gläder mig att förlaget (Daidalos) väljer 'genus' och inte 'kön', som i den urvalsutgåva som gavs ut häromåret, Könet brinner. Men varför nu detta senkomna svenska intresse för Butler? Kan det ha att göra med att feminismen håller på att förklaras död i vårt land?
Utöver en skönlitterär författare som Håkansson är väl Nina Björk den som gjort mest för att tillämpa Butlers teorier - jag kommer ihåg att jag läste Butler intensivt när jag bodde i Umeå, bland annat när jag skrev min uppsats om gender hos Coleridge. Då var jag förmodligen smartare än nu, eftersom det knappast är lättläst, upptäcker jag nu. Dels är teorierna kompakta och förgrenar sig, och dels är språket det typiska fakultetsspråket, där hon utnyttjar resursrikedomen i den akademiska vokabulären till fullo. Men hon problematiserar också varje begrepp hon använder, och läsaren får lätt svindelkänslor av hur hon plockar fram olika teorier och tänjer på dem, speciellt när det sker på hennes vådliga språk.
Vad Butler vänder sig mot är den slentrianmässiga definitionen av kvinnan, ett begrepp som hon helst vill utplåna, eftersom det ändå bara finns individer, och många av dem uppför sig som något annat än bilden av 'kvinnan', som är en illusion - med det beryktade ordet 'performativitet' visar hon hur det bara går att agera (imitera) kvinna, och inga gör det bättre än dragartisterna. Kvinnligheten är en maskerad: en förklädnad, och det visades redan 1929 av Joan Riviere i essän "Womanliness as a Masquerade". Genuset är inte bara kulturellt betingat, utan även tidsbundet.
Verkligheten är inte fast, den är flyktig, vill Butler säga, med detta what you see is not what you get-manifest. Hennes formler är bedövande, förföriska: "När heterosexuella konstruktioner kopieras i icke-heterosexuella sammanhang tydliggörs det heterosexuella så kallade originalets synnerligen konstruerade status. Sålunda förhåller sig den homosexuella till den heterosexuella till den heterosexuella inte som kopia till original, utan snarare som kopia till kopia."
Jag tilltalas av hennes bejakande inspirerande optimism, hennes obrutna uppfattning att det här går att förändra, för i grunden är det en politisk bok. Här finns givetvis alldeles för mycket för att jag ska få plats med det här, som hennes fruktbara diskussion av Kristevas abjektsteori, som ändå bara är ett av otaliga exempel på hur hon bemöter och argumenterar mot starka teorier.
Det råkar vara Pride-festival i Stockholm medan jag läser den här boken, vilket förstås är en tillfällighet. Ganska stora delar av Butlers bok utgör ett försvar för den homosexuellas rättigheter, och ifrågasättanden av definitioner av den lesbiska som en icke-kvinna (det blir problematiskt att använda pronomen här, tillägger hon syrligt). Tråkigt nog har nog hennes bok status som svårläst och en angelägenhet för universiteten, när den är aktivistisk och borde vara samhällsomstörtande.
Lika som bär
We seek him here, we seek him there

Shelley + Morrissey = SANT
Vad som får min puls att slå
- 190, äsch, säger jag, det får jag varje gång
- Du läser Shelley, fyller min fru i, eftersom hon är snabbare, smartare och roligare än jag.
(Men det var inte det jag hade tänkt säga - - -)
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag är tacksam för att Lind och co har denna serie 1900-talsklassiker, eftersom vi ofta talar oss varma för dessa böcker som ändå behandlas styvmoderligt av kultursidorna. Att läsa den här romanen är att frivilligt låta sig omskakas, av den grymma vision författaren skissar fram med fragmentariska medel, eftersom hela texten och sättet att skriva påminner om att få hela sin tillvaro satt i gungning.
Fyra personer befinner sig mitt i denna storms öga: två systrar som gör sitt bästa för att överleva prostitution och sjukdomar, och två unga män som går omkring med våldet närvarande i varje handling. De är trasiga människor; här handlar det om att sänka sina krav för att överhuvudtaget klara sig helskinnad, för det finns inget skydd mot de hemska handlingarna.
Koltès sätt att skriva, som tidigare finns representerat i pjäsen Sallinger (som i mitt minne var en större läsupplevelse än denna), är typiskt 80-talistiskt, och förklarar varför han blev ett så stort namn då: det är en estetik som saknar avståndstagande, som får kritiker som vill se brottslingarna få sina fiskar varma att ropa "ta avstånd!" - men författarna vägrar moralisera och ge läsaren råd och vägledning. Här blir du själv lika utelämnad som figurerna i romanen: du ställs ansikte mot ansikte med fasan, i ett totalt jävla mörker.
Inte mycket skiljer den här romanen från Koltès dramatik: även här finns scenanvisningar, och replikerna är tydligt markerade. Miljöskildringen är dock det bästa av allt: visuellt i olika scener skildrar författaren den här mörka världen, alltihop filtrerat genom en ivrigt febril prosa. Det är melodramatiskt och stiliserat - och vackert. Koltès rensar bort putsen på ytan, det som förskönar situationerna och förskonar oss - kombinationen utgör en drömsk skärpa, en otydlig skarphet.
Berättelsen är rå, språket är rått: det är svårt att tänka sig ett svårare jobb än att överföra den vardagliga jargongen i replikerna till svenska, utan att de låter som raggare i en 60-talsfilm, men Leif Janzon har lyckats ganska bra. Ändå är det inte lätt att urskilja en rätlinjig intrig - efter läsningen är jag lika förvirrad som innan, och medan.
Tre ska bort

Julian Sands Eric Stoltz Valentine Pelka Michael Hutchence
På 80-talet gjordes tre filmer om försommaren då Shelley och Byron möttes i Geneve. Bäst av dessa är förstås Ken Russells på alla sätt och vis överdrivna och bombastiska Gothic, för det passar så väl med föremålets överdrifter, givetvis lysande spelad av den begåvade Julian Sands. Som en softad och tillrättalagd version förefaller den amerikanska Haunted Summer, som bygger på en falsk roman av Anne Edwards. Eric Stoltz spelar Shelley, och han är helt fel: mörkhårig, med skäggstubb, ständigt fårskalligt flinande. Dessutom reciterar han för Claires sjungande röst en halv strof ur "To Constantia, Singing", och den skrev han inte förrän året därefter, och då var det inte Claire som var hans förälskelse. Den enda som undkommer med äran i behåll är sagolikt vackra Alice Krige som spelar Mary (var inte hon morsan i tv-versionen av The Line of Beauty?) - - - Sedan finns Rowing in the Wind, där Hugh Grant av alla människor spelar Lord Byron (det är som att låta Mikael Riesebeck spela Knutbypastorn), och Valentine Pelka spelar Shelley (det är många år sedan jag såg den). Sedan strax efteråt var Michael Hutchence Shelley i Roger Cormans galna version av Aldiss s/f-roman Frankenstein Unbound (ett av få tillfällen då boken kan sägas vara bättre än filmen), och då hade det väl spårat ur så långt det gick.
I like it hot

Intertextualitet 12
[Shelley] "We know nothing; we have no evidence; we cannot express our inmost thoughts. They are incomprehensible even to ourselves."
Edward John Trelawny, Records of Shelley, Byron and the Author.
Cormac McCarthy, Blood Meridian, or The Evening Redness in the West.