bernur

Vattendelaren i Paolo Coelhos författarskap är förstås Alkemisten, som jag läste i en engelsk översättning utlånad av en kollega, en eftermiddag när jag vaktade en NV-klass som skrev uppsats. Vips hade alla läst den och alla hade en åsikt. Nu har jag kommit över en bok av denne brasilianske gentleman, en bok som heter Livet. Utvalda citat (kan det bli mer anspråksfullt?).  

Jag har förstått att det här är en av Agnetha Sjödins husgudar (och jag som trodde att hon bara gillade Lukas Moodysson), men även företagsledare och människor i maktposition brukar ses bläddra bland hans böcker på bokmässorna. Vad minns jag då av den där läsningen, som kanske utspelade sig något av förra århundradets sista år? Inte mycket. Det var varken bra eller dåligt, vill jag minnas - däremot har jag sedan dess läst lika många sågningar som hyllningar av författaren: hur mycket av det som är orättvist vill inte jag bedöma.  

Det är en mängd lösryckta citat från förmodligen alla hans böcker (dussintals, överslagsräknar jag till), samlade i åtta prydliga underavdelningar, med käcka titlar som 'Kärleken', 'ödet', 'Lyckan' och 'Den goda kampen'. Det är det positiva tänkandet som exponeras (rears its ugly head, kunde man säga), och tja - varför inte? Perspektiven är välkända, formuleringarna är välsockrade, och resonemangen är lättfattliga. Ett plus är att jag den här gången slipper hans minst sagt hårt konstruerade intrigbyggen, vilket störde mig, om jag nu ska minnas något av Alkemisten.   

Inte mycket av tankarna är nya. Det han inte har knyckt från Bibeln har han lånat från de amerikanska 1800-talstranscendentalisterna, som Emerson. Jag blir lite rädd för dem som menar att de har fattat hur saker och ting ligger till - sådana som har "skådat ljuset" hör för mig hemma i Tintin-böckernas värld. Här är liknelserna och parablarna tydliga och pedagogiska, liksom framförda i slow motion. Kanske det bara är så att jag inte behöver den här trygga förklaringsmodellen, att jag vill ha min osäkerhet intakt; Coelho är provocerande inte genom sin godhet, utan genom sin hoppfullhet, sin av allt att döma genuina uppfattning att allt kommer att ordna sig.     

Det vore höjden av elitism av mig att påstå att jag föredrar Emily Dickinsons svårare sanningar, hennes kärvare version av hur vår verklighet är upprättad. Coelho håller sig till självklarheter, och endast en sadistisk läsare skulle citera bara de sämsta citaten, som följande: "När man bestämmer sig för att ta itu med ett problem, inser man att man klarar av mycket mer än man tror", eller denna: "Att samla kärlek bringar lycka, att samla hat bringar stor olycka".   

Varför gillar chefer det här? Det kan bero på att Coelho maskerar sin uppmuntran av egoism bakom altruism och omtanke - för det är en omtanke som allra helst ska leda till omtanke av det egna jaget. En annan tanke som genomgående korsar bokens myller av citat är att det inte är målet som är det viktiga, utan resan (jaha, där ser man) - kanske det där kan bli argument för dem som fyller plan som dumpar flygbränsle (när de tömmer sina - eh, tankar) över vår arma jord.