bernur

På saknadens ABC skriver Aase Berg den oåterkalleligt sista delen i sin mammatrilogi, och kallar den Loss. Titeln är mångtydig, med sina konnotationer in mot hundägarspråkets verb, eller grammatikens substantiv som pekar mot något/någon som har (oåterkalleligt) lämnat subjektet. Den någorlunda tvåspråkiga tänker på engelskans 'loss': förlust, saknad. Eller den svenska homofonen 'lås'.

Berg har aldrig dragit sig för att uppsöka de otillbörliga tankarnas räjonger. Med rim, allitterationer och besvärjande ramsor intertextar hon tjusigt på ett dunkelskönt vis. Ordlekar som 'Överklighet' ger läsaren svindelkänslor, som om orden döljer lika bråda ondskedjup som småstadsidyllen i David Lynchs Blue Velvet. Sammanhanget ger oskyldiga fraser en anstrykning av dolda inneboende hemskheter, som frasen "olycklyckta dörrar", som kan erinra om Frostensons novation 'ängckltan'.

Våldslandet vistas vi i, och det är ett spökaktigt hotande land. Det är oerhört och olikt allt annat du läser. Allra mest störande och stötande för din läsning är kanske den oroväckande diktsviten "BULLER", som skrivs ur ett (kanske tvåårigt) barns perspektiv, den ogulliga Humla Linde. På ett på vad jag har förstått underskattat sätt tar Berg in omvärlden, och diskuterar verkligen saker som sker: därmed blir hennes dikt politisk (i Uppland skrev hon en vidunderlig Knutby-dikt, till exempel), för även om mamman försöker isolera sig med sitt barn tränger sig verkligheten, illustrerad av bland annat växthuseffekten och Irakkriget, in - i paradiset, i poesilandet. Tsunamins vågor, som inleder boken, fortsätter skölja över hela samlingen. (Parallellt läser jag  Woolfs The Waves, men det är förstås endast en tillfällighet.) 

Vad Berg tillför i den här boken, i förhållande till mammatrilogin, är att mamman är en mördare: hon föder någon som ska dö - liv är inget annat än död. Hela texten skälver av separationsångest, som om just den här poeten åstadkommit att själva poesins grundplattor skakats om och orsakat en poesins jordbävning. Vad som gör det så övertygande är det allvar författaren investerar i sin text: det är ingen ploj eller förströelse, bara truligt krampartat motståndsaktigt skrivande. En notis varnar i inledningen att några fiender ("ni") har dödat humorn.

Strukturen utgörs av 21 stycken, där varannan består av en kortare text som bokstavligt tillåts sjunka in över boksidan (farligt vackert), och varannan är mestadels korta kryptiska dikter, prydligt inordnade i sviter. Som vanligt skriver Berg gravallvarligt, där orden trängs och knuffas med varandra, som om de var drömmens organismer och inte livlösa tecken. I analogi med engelskans 'loss' är skrivsättet sorgset, elegiskt. På ett ganska unikt sätt skriver Berg både högstämt och nergrottat: totalt obegeistrad av kanonupprättande eller konjunkturbundna kulturella positionsmarkeringar ritar hon upp ett eget område.

Citat och filmrepliker inflikas, och får texten att loopa över hela samlingen. I ett efterord - en notapparat, som en stilig hälsning till Eliots The Waste Land - nämner hon liksom honom inte alla sina källor, men det är en osalig blandning av Rimbaud och Freddie Wadling (från "Fire slowly dies" och "Eye of a storm"), men också filmer som Alien och The Others.

Jag försöker komma på när jag senast läste något som var så här bra. Frostensons Joner från 1991 var för mig en uppenbarelse. Eller Södergrans Septemberlyran, men det var 1918, och då var jag inte gammal - - - (Liksom all riktig konst förändrar den här boken världen på ett Tarkovskij-aktigt sätt: när jag cyklade till skolan i dag hade jag en stund sällskap av en hare, innan den skuttade över ett fält med vitsippor, då den vände sig om och stirrade på mig, som om den hade en hälsning från Aase Bergs första diktsamling. För att inte tala om mina drömmar de senaste dygnen.)