bernur

Den som nyss börjat läsa Virginia Woolf nöjer sig förmodligen med de obligatoriska mästerstyckena To the Lighthouse och Mrs Dalloway, och kanske njuter av den charmigt genialiska Orlando; jag har alltid hållit The Waves som hennes bästa - inte för att den är konstigast, utan för att den är så gripande och omtumlande (som vågor, ja ja), och för att hennes udda perspektiv är så framträdande, samt att hennes beryktade frigiditet gång på gång vederläggs av hennes erotiskt färgade bildspråk. Därför vill jag på nästa Woolf-konvent diskutera vem av de sex gestalterna som har mest av Morrissey i sig - min kandidat är (den kanske) homosexuelle (kanske) poeten Neville:

"I would rather be loved, I would rather be famous than follow perfection through the sand. But am I doomed to cause disgust? Am I a poet? Take it. The desire which is loaded behind my lips, cold as lead, fell as a bullet, the thing I aim at shop-girls, women, the pretence, the vulgarity of life (because I love it) shoots at you as I throw - catch it - my poem."