Blygsamhetstopos
Blygsamhetstopos - en smart konstförfaren strategi som utnyttjades för att lura korkade kritiker att svälja vilka stora fiskar som helst, i förklädnad av småspigg.
Poetiken
10 Johannes Edfelt kallade poesin en "hemlig motståndskraft" mot en "totalitär narkos": å, hans profetiska själ!
My nose is bleeding from rubbing it into books
Vattendelaren i Paolo Coelhos författarskap är förstås Alkemisten, som jag läste i en engelsk översättning utlånad av en kollega, en eftermiddag när jag vaktade en NV-klass som skrev uppsats. Vips hade alla läst den och alla hade en åsikt. Nu har jag kommit över en bok av denne brasilianske gentleman, en bok som heter Livet. Utvalda citat (kan det bli mer anspråksfullt?).
Jag har förstått att det här är en av Agnetha Sjödins husgudar (och jag som trodde att hon bara gillade Lukas Moodysson), men även företagsledare och människor i maktposition brukar ses bläddra bland hans böcker på bokmässorna. Vad minns jag då av den där läsningen, som kanske utspelade sig något av förra århundradets sista år? Inte mycket. Det var varken bra eller dåligt, vill jag minnas - däremot har jag sedan dess läst lika många sågningar som hyllningar av författaren: hur mycket av det som är orättvist vill inte jag bedöma.
Det är en mängd lösryckta citat från förmodligen alla hans böcker (dussintals, överslagsräknar jag till), samlade i åtta prydliga underavdelningar, med käcka titlar som 'Kärleken', 'ödet', 'Lyckan' och 'Den goda kampen'. Det är det positiva tänkandet som exponeras (rears its ugly head, kunde man säga), och tja - varför inte? Perspektiven är välkända, formuleringarna är välsockrade, och resonemangen är lättfattliga. Ett plus är att jag den här gången slipper hans minst sagt hårt konstruerade intrigbyggen, vilket störde mig, om jag nu ska minnas något av Alkemisten.
Inte mycket av tankarna är nya. Det han inte har knyckt från Bibeln har han lånat från de amerikanska 1800-talstranscendentalisterna, som Emerson. Jag blir lite rädd för dem som menar att de har fattat hur saker och ting ligger till - sådana som har "skådat ljuset" hör för mig hemma i Tintin-böckernas värld. Här är liknelserna och parablarna tydliga och pedagogiska, liksom framförda i slow motion. Kanske det bara är så att jag inte behöver den här trygga förklaringsmodellen, att jag vill ha min osäkerhet intakt; Coelho är provocerande inte genom sin godhet, utan genom sin hoppfullhet, sin av allt att döma genuina uppfattning att allt kommer att ordna sig.
Det vore höjden av elitism av mig att påstå att jag föredrar Emily Dickinsons svårare sanningar, hennes kärvare version av hur vår verklighet är upprättad. Coelho håller sig till självklarheter, och endast en sadistisk läsare skulle citera bara de sämsta citaten, som följande: "När man bestämmer sig för att ta itu med ett problem, inser man att man klarar av mycket mer än man tror", eller denna: "Att samla kärlek bringar lycka, att samla hat bringar stor olycka".
Varför gillar chefer det här? Det kan bero på att Coelho maskerar sin uppmuntran av egoism bakom altruism och omtanke - för det är en omtanke som allra helst ska leda till omtanke av det egna jaget. En annan tanke som genomgående korsar bokens myller av citat är att det inte är målet som är det viktiga, utan resan (jaha, där ser man) - kanske det där kan bli argument för dem som fyller plan som dumpar flygbränsle (när de tömmer sina - eh, tankar) över vår arma jord.
Jag har förstått att det här är en av Agnetha Sjödins husgudar (och jag som trodde att hon bara gillade Lukas Moodysson), men även företagsledare och människor i maktposition brukar ses bläddra bland hans böcker på bokmässorna. Vad minns jag då av den där läsningen, som kanske utspelade sig något av förra århundradets sista år? Inte mycket. Det var varken bra eller dåligt, vill jag minnas - däremot har jag sedan dess läst lika många sågningar som hyllningar av författaren: hur mycket av det som är orättvist vill inte jag bedöma.
Det är en mängd lösryckta citat från förmodligen alla hans böcker (dussintals, överslagsräknar jag till), samlade i åtta prydliga underavdelningar, med käcka titlar som 'Kärleken', 'ödet', 'Lyckan' och 'Den goda kampen'. Det är det positiva tänkandet som exponeras (rears its ugly head, kunde man säga), och tja - varför inte? Perspektiven är välkända, formuleringarna är välsockrade, och resonemangen är lättfattliga. Ett plus är att jag den här gången slipper hans minst sagt hårt konstruerade intrigbyggen, vilket störde mig, om jag nu ska minnas något av Alkemisten.
Inte mycket av tankarna är nya. Det han inte har knyckt från Bibeln har han lånat från de amerikanska 1800-talstranscendentalisterna, som Emerson. Jag blir lite rädd för dem som menar att de har fattat hur saker och ting ligger till - sådana som har "skådat ljuset" hör för mig hemma i Tintin-böckernas värld. Här är liknelserna och parablarna tydliga och pedagogiska, liksom framförda i slow motion. Kanske det bara är så att jag inte behöver den här trygga förklaringsmodellen, att jag vill ha min osäkerhet intakt; Coelho är provocerande inte genom sin godhet, utan genom sin hoppfullhet, sin av allt att döma genuina uppfattning att allt kommer att ordna sig.
Det vore höjden av elitism av mig att påstå att jag föredrar Emily Dickinsons svårare sanningar, hennes kärvare version av hur vår verklighet är upprättad. Coelho håller sig till självklarheter, och endast en sadistisk läsare skulle citera bara de sämsta citaten, som följande: "När man bestämmer sig för att ta itu med ett problem, inser man att man klarar av mycket mer än man tror", eller denna: "Att samla kärlek bringar lycka, att samla hat bringar stor olycka".
Varför gillar chefer det här? Det kan bero på att Coelho maskerar sin uppmuntran av egoism bakom altruism och omtanke - för det är en omtanke som allra helst ska leda till omtanke av det egna jaget. En annan tanke som genomgående korsar bokens myller av citat är att det inte är målet som är det viktiga, utan resan (jaha, där ser man) - kanske det där kan bli argument för dem som fyller plan som dumpar flygbränsle (när de tömmer sina - eh, tankar) över vår arma jord.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Efter att ha betraktat den i månader lånar jag äntligen Nina Bouraouis Mina onda tankar, och bibliotekarien upplyser mig att jag är den förste som lånar den - därför saknas spår av badsalt, tårar och alla sura salta basiska vätskor. Ett första intryck blir förstås att hon liksom 3 % av mina elever struntar i styckeindelningen, och skriver i ett helgjutet Thomas Bernhardskt block, så det är bara till att dra ett djupt andetag och sätta igång.
Jag läste Pojkflickan och dagboken Dockan Bella, och även här kretsar Bouraoui kring det självbiografiska, även om jag tycker att hon lyckas skapa ett fiktivt jag, en dubbelgångersk Nina. Hon drabbas av de onda tankarna, som en sjukdom, och de riktas mot dem som minst av allt förtjänar det. Hon skriver helt hämningslöst och ocensurerat, och tar inga hänsyn: men så verkar hon inte heller vara intresserad av att bli sönderkramad av sina läsare, för här saknas den angelägenhetsängslan och inställsamhet som vidlåder så mycket av hennes svenska kollegors alster.
Kärleken stjäl din värdighet, gör dig till ett monster. Här beskriver jaget hur hon faller itu, och hela texten vittnar om hur hon öppnar en fördämning in mot sitt mest privata - och det går inte att tukta översvämningar av ord, och framför allt tankar (men de är känslor), i denna malström av känslor (men de är tankar), med det krackelerande jagets upplevelse av tillvaron som ett enda frågande, när minnen och fantasier möts och samtalar inom henne. Figurer ges mytiska dimensioner, som Flickan med heroinet, och Sångerskan.
Parallellt med tankeflödet kommenterar hon självreflekterande sitt skrivande, och kopplar ihop begären med orden, åtrån med skriften, på ett sätt som lyckliggör Cixous-dyrkare (Bouraoui råkar vara född samma år som den likaledes algeriskursprungliga Cixous debuterade). "Alla romaner kommer ur åtrån", säger (skriver) hon, och referenserna är alltid välfunna och utsökta (Laura Palmer i Twin Peaks, dödssystrarna i The Virgin Suicides - musiksmaken är desto mer tvivelaktig, och jag läste nyligen att Bouraoui skriver sångtexter åt - uh, Celine Dion).
I boken finns inte ett enda falskt tonfall: Bouraoui är stämd i melankolins tonart ("tiden utplånar oss, i all stillhet"). Det är knappast odelat behagligt att läsa, eftersom utformningen ställer krav på din koncentration (eller är jag den enda rastlöse läsaren?). Hon vill inte vara till lags. Att läsa är som att åse hur någon öppnar en kran, eller en åder. Språket "flyter inte" (jag hatar den liknelsen): det bänglar sig fram snurrigt och rörigt. "Skrivandet är också ett fängelse, jag måste rättfärdiga det, jag måste gottgöra det" - men samtidigt är skrivandet en frihet, och som läsare blir man bara tacksam över hur generöst Bouraouis tilltal är.
Intrigen finns i språket, det passionerade tilltalet som väller fram, i ett skrivsätt utan gränser - det är besatthetens litteratur Bouraoui tillhör, när hon upphäver inte bara språkliga gränser utan också gränser till det privata, det integritetsvärnade. Utan synbar struktur får läsaren finna sig i att bli nedsänkt i textfloden utan början eller slut, bara fortvaro. Författarjaget är både den som skriver (har kontrollen) och den som skrivs (tappar kontrollen).
Liksom Morrissey vill hon börja före början ("Maladjusted"): hon söker sig bakåt, vidare längre bort. Texten är en labyrint att bli vilse och vimmelkantig i. Nina Bouaroui växlar mellan hyperrealism och murrig drömsk skenbar verklighet: det är svindlande vackert. I en artikel av Gabriella Håkansson nämns att Bouaroui delar in författare i intellektuella och estetiska utövare - att hon själv tillhör den senare falangen är lika uppenbart som att många av hennes svenska generationskamrater aldrig ens har reflekterat över hur det skriver - - -
Jag läste Pojkflickan och dagboken Dockan Bella, och även här kretsar Bouraoui kring det självbiografiska, även om jag tycker att hon lyckas skapa ett fiktivt jag, en dubbelgångersk Nina. Hon drabbas av de onda tankarna, som en sjukdom, och de riktas mot dem som minst av allt förtjänar det. Hon skriver helt hämningslöst och ocensurerat, och tar inga hänsyn: men så verkar hon inte heller vara intresserad av att bli sönderkramad av sina läsare, för här saknas den angelägenhetsängslan och inställsamhet som vidlåder så mycket av hennes svenska kollegors alster.
Kärleken stjäl din värdighet, gör dig till ett monster. Här beskriver jaget hur hon faller itu, och hela texten vittnar om hur hon öppnar en fördämning in mot sitt mest privata - och det går inte att tukta översvämningar av ord, och framför allt tankar (men de är känslor), i denna malström av känslor (men de är tankar), med det krackelerande jagets upplevelse av tillvaron som ett enda frågande, när minnen och fantasier möts och samtalar inom henne. Figurer ges mytiska dimensioner, som Flickan med heroinet, och Sångerskan.
Parallellt med tankeflödet kommenterar hon självreflekterande sitt skrivande, och kopplar ihop begären med orden, åtrån med skriften, på ett sätt som lyckliggör Cixous-dyrkare (Bouraoui råkar vara född samma år som den likaledes algeriskursprungliga Cixous debuterade). "Alla romaner kommer ur åtrån", säger (skriver) hon, och referenserna är alltid välfunna och utsökta (Laura Palmer i Twin Peaks, dödssystrarna i The Virgin Suicides - musiksmaken är desto mer tvivelaktig, och jag läste nyligen att Bouraoui skriver sångtexter åt - uh, Celine Dion).
I boken finns inte ett enda falskt tonfall: Bouraoui är stämd i melankolins tonart ("tiden utplånar oss, i all stillhet"). Det är knappast odelat behagligt att läsa, eftersom utformningen ställer krav på din koncentration (eller är jag den enda rastlöse läsaren?). Hon vill inte vara till lags. Att läsa är som att åse hur någon öppnar en kran, eller en åder. Språket "flyter inte" (jag hatar den liknelsen): det bänglar sig fram snurrigt och rörigt. "Skrivandet är också ett fängelse, jag måste rättfärdiga det, jag måste gottgöra det" - men samtidigt är skrivandet en frihet, och som läsare blir man bara tacksam över hur generöst Bouraouis tilltal är.
Intrigen finns i språket, det passionerade tilltalet som väller fram, i ett skrivsätt utan gränser - det är besatthetens litteratur Bouraoui tillhör, när hon upphäver inte bara språkliga gränser utan också gränser till det privata, det integritetsvärnade. Utan synbar struktur får läsaren finna sig i att bli nedsänkt i textfloden utan början eller slut, bara fortvaro. Författarjaget är både den som skriver (har kontrollen) och den som skrivs (tappar kontrollen).
Liksom Morrissey vill hon börja före början ("Maladjusted"): hon söker sig bakåt, vidare längre bort. Texten är en labyrint att bli vilse och vimmelkantig i. Nina Bouaroui växlar mellan hyperrealism och murrig drömsk skenbar verklighet: det är svindlande vackert. I en artikel av Gabriella Håkansson nämns att Bouaroui delar in författare i intellektuella och estetiska utövare - att hon själv tillhör den senare falangen är lika uppenbart som att många av hennes svenska generationskamrater aldrig ens har reflekterat över hur det skriver - - -
I´ll let you know
How sad are we?
And how sad have we been?
We'll let you know
We'll let you know
Oh, but only if - you're really interested
Positiva klubben
- Blev det bättre?
- Det blev bra.
- Det blev bra.
"To be born the son of a Middlemarch manufacturer, and inevitable heir to nothing in particular"
Jag läser att Andrew Davies, som tidigare överfört (sa du förpassat?) så mycket av den engelska litteraturen till BBC nu gör en förkortad version av George Eliots Middlemarch, som ska regisseras av Sam Mendes, som gjorde American Beauty. Den tv-serie som Davies gjorde av Middlemarch visade svt 1992 eller 1993, och den var bland det bästa jag har sett - sedan läste vi romanen på kursen Engelska D ett par år senare, och det var en enorm upplevelse (och ansträngning).
Poetiken
9 Lyrik, vers, poesi, dikt, skaldekonst, etc etc. Med varje ord tar du ställning, visar din attityd. Du väljer inte, du väljs.
My nose is bleeding from rubbing it into books
På 80-talet gjorde Gina Jacobi den hittills oöverträffat vackraste svartsynta musiken i Sverige, bland annat på sin tredje soloskiva "Gå som på nålar", där LP-skivans A-sida hette 'AJ' och B-sidan hette 'OJ' (hennes kreativa svansång - ack!). Lite tänker jag på det när jag ser omslaget till Staffan Malmbergs debutroman Aj människa. En liten roman om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Men där upphör likheterna, innan de ens hinner börja, för det här är en hemsk bok.
Den där blygsamhetstoposen i titeln ska nog uppfattas bokstavligt. Här har vi verkligen en författare som inte har upptäckt sina dimensioner. Hans huvudperson är en glåmhög vid namn Markus, som blivit lämnad av sin "flickvän", och gör tio besök hos en psykolog - tecknad med sadomasochistisk elakhet av författaren, som enligt baksidestexten själv är psykolog. Den här fiktive psykologen är förstås en övertydlig parodi på den förstående och konflikträdde herren i manchesterklädsel och grått skägg, totalt oförmögen att ta ställning.
Det här är knappast den första eller sista separationsskildringen i svensk litteratur, men jag kan inte påminna att jag har läst något sämre. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför Malmberg har skrivit boken: kanske för att bevisa att när mannen går i terapi, då finns det behov att skoja till det, att distansera sig, som för att utgöra en replik till Siri i Falkenlands Öde - hon går under på blodigt allvar, medan en riktig man krisar halvhjärtat.
Den här analysandens största neuros är att han måste se vem som är nyhetsuppläsare på tv-nyheterna på kvällarna. Kanske han ska uppfattas som en symbol för "den moderna människan" och hennes oförmåga att interagera med andra människor - men författaren verkar inte ha några andra avsikter än att roa, bland annat med ett besök av folkhälsoinstitutet, som vill köpa huvudpersonens halva ordförråd (men det är förstås en av hans ofarliga hallucinationer).
Ett uppenbart trick som Malmberg lärt på någon skrivarskola är de kursiva partier som sprids ut lite här och där; i dessa partier tillåter han sig ta ut svängarna och svamla om 2020-talet, telefonsamtal från Lars-Gunnar Björklund, och lite småabsurda inslag som en brottningsmatch med silverfiskar under en säng. En gång travesterar han Doktor Glas, men det är som vanligt utan någon substans. Till skillnad från Glas har Markus ingenting att berätta om sig själv, och det saknas dramatik i boken, om vi undantar att hans mormor får ihop det med psykologen.
Det nämns sällan i dessa tider att pappersindustrin gör sig skyldig till en hel del utsläpp som påverkar miljön och den globala uppvärmningen, även om det blev diskussion på Londons bokmässa nyligen, och att de engelska bokförlagen gör mycket mer för miljön än till exempel Norstedts. Medan det finns böcker som är nästan lika nödvändiga som en biltransport till sjukhuset för att din hustru ska förlösa ditt första eller andra barn, finns det också böcker som är lika onödiga som att ta bilen ned till kiosken för att köpa en Pucko. Malmbergs Aj människa tillhör förstås den senare kategorin.
Den där blygsamhetstoposen i titeln ska nog uppfattas bokstavligt. Här har vi verkligen en författare som inte har upptäckt sina dimensioner. Hans huvudperson är en glåmhög vid namn Markus, som blivit lämnad av sin "flickvän", och gör tio besök hos en psykolog - tecknad med sadomasochistisk elakhet av författaren, som enligt baksidestexten själv är psykolog. Den här fiktive psykologen är förstås en övertydlig parodi på den förstående och konflikträdde herren i manchesterklädsel och grått skägg, totalt oförmögen att ta ställning.
Det här är knappast den första eller sista separationsskildringen i svensk litteratur, men jag kan inte påminna att jag har läst något sämre. Uppriktigt sagt förstår jag inte varför Malmberg har skrivit boken: kanske för att bevisa att när mannen går i terapi, då finns det behov att skoja till det, att distansera sig, som för att utgöra en replik till Siri i Falkenlands Öde - hon går under på blodigt allvar, medan en riktig man krisar halvhjärtat.
Den här analysandens största neuros är att han måste se vem som är nyhetsuppläsare på tv-nyheterna på kvällarna. Kanske han ska uppfattas som en symbol för "den moderna människan" och hennes oförmåga att interagera med andra människor - men författaren verkar inte ha några andra avsikter än att roa, bland annat med ett besök av folkhälsoinstitutet, som vill köpa huvudpersonens halva ordförråd (men det är förstås en av hans ofarliga hallucinationer).
Ett uppenbart trick som Malmberg lärt på någon skrivarskola är de kursiva partier som sprids ut lite här och där; i dessa partier tillåter han sig ta ut svängarna och svamla om 2020-talet, telefonsamtal från Lars-Gunnar Björklund, och lite småabsurda inslag som en brottningsmatch med silverfiskar under en säng. En gång travesterar han Doktor Glas, men det är som vanligt utan någon substans. Till skillnad från Glas har Markus ingenting att berätta om sig själv, och det saknas dramatik i boken, om vi undantar att hans mormor får ihop det med psykologen.
Det nämns sällan i dessa tider att pappersindustrin gör sig skyldig till en hel del utsläpp som påverkar miljön och den globala uppvärmningen, även om det blev diskussion på Londons bokmässa nyligen, och att de engelska bokförlagen gör mycket mer för miljön än till exempel Norstedts. Medan det finns böcker som är nästan lika nödvändiga som en biltransport till sjukhuset för att din hustru ska förlösa ditt första eller andra barn, finns det också böcker som är lika onödiga som att ta bilen ned till kiosken för att köpa en Pucko. Malmbergs Aj människa tillhör förstås den senare kategorin.
Poetiken
8 Svårigheten att upptäcka metaforerna kan bero på att allt är metaforer: det är lika svårt som att hitta trädet i en skog.
Patrick W[o]olf
![Patrick W[o]olf](../../images/2007/woolf_1177577747_847615.jpg)
To the lighthouse my friend!
I bless your words and education
To the lighthouse my friend.
Just go! just go!
To the lighthouse my friend.
I am sorry that you came to find
"Great great minds
Against themselves conspire"
Patrick Wolf, To the Lighthouse
"Is Neville something you are, or just something you do?"
Den som nyss börjat läsa Virginia Woolf nöjer sig förmodligen med de obligatoriska mästerstyckena To the Lighthouse och Mrs Dalloway, och kanske njuter av den charmigt genialiska Orlando; jag har alltid hållit The Waves som hennes bästa - inte för att den är konstigast, utan för att den är så gripande och omtumlande (som vågor, ja ja), och för att hennes udda perspektiv är så framträdande, samt att hennes beryktade frigiditet gång på gång vederläggs av hennes erotiskt färgade bildspråk. Därför vill jag på nästa Woolf-konvent diskutera vem av de sex gestalterna som har mest av Morrissey i sig - min kandidat är (den kanske) homosexuelle (kanske) poeten Neville:
"I would rather be loved, I would rather be famous than follow perfection through the sand. But am I doomed to cause disgust? Am I a poet? Take it. The desire which is loaded behind my lips, cold as lead, fell as a bullet, the thing I aim at shop-girls, women, the pretence, the vulgarity of life (because I love it) shoots at you as I throw - catch it - my poem."
My nose is bleedin from rubbing it into books
På saknadens ABC skriver Aase Berg den oåterkalleligt sista delen i sin mammatrilogi, och kallar den Loss. Titeln är mångtydig, med sina konnotationer in mot hundägarspråkets verb, eller grammatikens substantiv som pekar mot något/någon som har (oåterkalleligt) lämnat subjektet. Den någorlunda tvåspråkiga tänker på engelskans 'loss': förlust, saknad. Eller den svenska homofonen 'lås'.
Berg har aldrig dragit sig för att uppsöka de otillbörliga tankarnas räjonger. Med rim, allitterationer och besvärjande ramsor intertextar hon tjusigt på ett dunkelskönt vis. Ordlekar som 'Överklighet' ger läsaren svindelkänslor, som om orden döljer lika bråda ondskedjup som småstadsidyllen i David Lynchs Blue Velvet. Sammanhanget ger oskyldiga fraser en anstrykning av dolda inneboende hemskheter, som frasen "olycklyckta dörrar", som kan erinra om Frostensons novation 'ängckltan'.
Våldslandet vistas vi i, och det är ett spökaktigt hotande land. Det är oerhört och olikt allt annat du läser. Allra mest störande och stötande för din läsning är kanske den oroväckande diktsviten "BULLER", som skrivs ur ett (kanske tvåårigt) barns perspektiv, den ogulliga Humla Linde. På ett på vad jag har förstått underskattat sätt tar Berg in omvärlden, och diskuterar verkligen saker som sker: därmed blir hennes dikt politisk (i Uppland skrev hon en vidunderlig Knutby-dikt, till exempel), för även om mamman försöker isolera sig med sitt barn tränger sig verkligheten, illustrerad av bland annat växthuseffekten och Irakkriget, in - i paradiset, i poesilandet. Tsunamins vågor, som inleder boken, fortsätter skölja över hela samlingen. (Parallellt läser jag Woolfs The Waves, men det är förstås endast en tillfällighet.)
Vad Berg tillför i den här boken, i förhållande till mammatrilogin, är att mamman är en mördare: hon föder någon som ska dö - liv är inget annat än död. Hela texten skälver av separationsångest, som om just den här poeten åstadkommit att själva poesins grundplattor skakats om och orsakat en poesins jordbävning. Vad som gör det så övertygande är det allvar författaren investerar i sin text: det är ingen ploj eller förströelse, bara truligt krampartat motståndsaktigt skrivande. En notis varnar i inledningen att några fiender ("ni") har dödat humorn.
Strukturen utgörs av 21 stycken, där varannan består av en kortare text som bokstavligt tillåts sjunka in över boksidan (farligt vackert), och varannan är mestadels korta kryptiska dikter, prydligt inordnade i sviter. Som vanligt skriver Berg gravallvarligt, där orden trängs och knuffas med varandra, som om de var drömmens organismer och inte livlösa tecken. I analogi med engelskans 'loss' är skrivsättet sorgset, elegiskt. På ett ganska unikt sätt skriver Berg både högstämt och nergrottat: totalt obegeistrad av kanonupprättande eller konjunkturbundna kulturella positionsmarkeringar ritar hon upp ett eget område.
Citat och filmrepliker inflikas, och får texten att loopa över hela samlingen. I ett efterord - en notapparat, som en stilig hälsning till Eliots The Waste Land - nämner hon liksom honom inte alla sina källor, men det är en osalig blandning av Rimbaud och Freddie Wadling (från "Fire slowly dies" och "Eye of a storm"), men också filmer som Alien och The Others.
Jag försöker komma på när jag senast läste något som var så här bra. Frostensons Joner från 1991 var för mig en uppenbarelse. Eller Södergrans Septemberlyran, men det var 1918, och då var jag inte gammal - - - (Liksom all riktig konst förändrar den här boken världen på ett Tarkovskij-aktigt sätt: när jag cyklade till skolan i dag hade jag en stund sällskap av en hare, innan den skuttade över ett fält med vitsippor, då den vände sig om och stirrade på mig, som om den hade en hälsning från Aase Bergs första diktsamling. För att inte tala om mina drömmar de senaste dygnen.)
Berg har aldrig dragit sig för att uppsöka de otillbörliga tankarnas räjonger. Med rim, allitterationer och besvärjande ramsor intertextar hon tjusigt på ett dunkelskönt vis. Ordlekar som 'Överklighet' ger läsaren svindelkänslor, som om orden döljer lika bråda ondskedjup som småstadsidyllen i David Lynchs Blue Velvet. Sammanhanget ger oskyldiga fraser en anstrykning av dolda inneboende hemskheter, som frasen "olycklyckta dörrar", som kan erinra om Frostensons novation 'ängckltan'.
Våldslandet vistas vi i, och det är ett spökaktigt hotande land. Det är oerhört och olikt allt annat du läser. Allra mest störande och stötande för din läsning är kanske den oroväckande diktsviten "BULLER", som skrivs ur ett (kanske tvåårigt) barns perspektiv, den ogulliga Humla Linde. På ett på vad jag har förstått underskattat sätt tar Berg in omvärlden, och diskuterar verkligen saker som sker: därmed blir hennes dikt politisk (i Uppland skrev hon en vidunderlig Knutby-dikt, till exempel), för även om mamman försöker isolera sig med sitt barn tränger sig verkligheten, illustrerad av bland annat växthuseffekten och Irakkriget, in - i paradiset, i poesilandet. Tsunamins vågor, som inleder boken, fortsätter skölja över hela samlingen. (Parallellt läser jag Woolfs The Waves, men det är förstås endast en tillfällighet.)
Vad Berg tillför i den här boken, i förhållande till mammatrilogin, är att mamman är en mördare: hon föder någon som ska dö - liv är inget annat än död. Hela texten skälver av separationsångest, som om just den här poeten åstadkommit att själva poesins grundplattor skakats om och orsakat en poesins jordbävning. Vad som gör det så övertygande är det allvar författaren investerar i sin text: det är ingen ploj eller förströelse, bara truligt krampartat motståndsaktigt skrivande. En notis varnar i inledningen att några fiender ("ni") har dödat humorn.
Strukturen utgörs av 21 stycken, där varannan består av en kortare text som bokstavligt tillåts sjunka in över boksidan (farligt vackert), och varannan är mestadels korta kryptiska dikter, prydligt inordnade i sviter. Som vanligt skriver Berg gravallvarligt, där orden trängs och knuffas med varandra, som om de var drömmens organismer och inte livlösa tecken. I analogi med engelskans 'loss' är skrivsättet sorgset, elegiskt. På ett ganska unikt sätt skriver Berg både högstämt och nergrottat: totalt obegeistrad av kanonupprättande eller konjunkturbundna kulturella positionsmarkeringar ritar hon upp ett eget område.
Citat och filmrepliker inflikas, och får texten att loopa över hela samlingen. I ett efterord - en notapparat, som en stilig hälsning till Eliots The Waste Land - nämner hon liksom honom inte alla sina källor, men det är en osalig blandning av Rimbaud och Freddie Wadling (från "Fire slowly dies" och "Eye of a storm"), men också filmer som Alien och The Others.
Jag försöker komma på när jag senast läste något som var så här bra. Frostensons Joner från 1991 var för mig en uppenbarelse. Eller Södergrans Septemberlyran, men det var 1918, och då var jag inte gammal - - - (Liksom all riktig konst förändrar den här boken världen på ett Tarkovskij-aktigt sätt: när jag cyklade till skolan i dag hade jag en stund sällskap av en hare, innan den skuttade över ett fält med vitsippor, då den vände sig om och stirrade på mig, som om den hade en hälsning från Aase Bergs första diktsamling. För att inte tala om mina drömmar de senaste dygnen.)
Intertextualitet 8
While yet a boy I sought for ghosts, and sped
Through many a listening chamber, cave and ruin,
And starlight wood, with fearful steps pursuing
Hopes of high talk with the departed dead.
P.B. Shelley, "Hymn to Intellectual Beauty"
I used to make phantoms I could later chase
Images of all that could be desired
Howard Devoto, "A Song From Under The Floorboards"
Poetiken
7 Gränsen: en oro att befinna sig på fel sida. Poesin utplånar gränsen.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Det är en gammal sanning, men den tål att upprepas, nötas in, att Sverige var efterblivet under 1900-talets första årtionden, vilket innebar att den svenska modernismen kom först på 40-talet, tjugotalet år efter resten av Europa - inklusive Finland, som var tidigt ute med många svenskspråkiga genier. Detta har bara fortsatt, speciellt inom lyriken, och den som inte regelbundet läser dikter av Bo Carpelan, Tua Forsström och Eva-Stina Byggmästar är bara att beklaga.
Sånger är den anspråkslösa titeln på Tua Forsströms senaste samling, och hon skriver som vanligt spröda dikter med osynliga huggtänder och klor, vilket långt ifrån betyder att det är ofarligt att vistas i hennes poesi. Omslaget visar en målning av Outi Heiskanen, som heter 'Dröm': en kvinnlig gestalt bärs fram av en människa (man?) i djurkläder (björn?), och vad som gör bilden otäck är färgskalan och figurens livlösa ansiktsuttryck och kroppshållning - hon befinner sig i ett mellanrum mellan sömn och död, och har lång väg till fridfullhet att döma av att munnen stelnat i en negativ motvilja.
Dikterna citerar Ekelöfs Vägvisare till underjorden, och man kan nog läsa också Forsströms dikter som en slags vägvisare - till den underjord som utgörs av sömnen (som är "en nattlig översättning"), med dess obehagliga drömmar: en känsla av att befinna sig både där och här, både att finnas och att upphöra att finnas till - en symbolisk död, släkting till andra välkända små dödar. För Forsström är sömnen ett krig mellan ditt vakna jag och ditt obetänksamma jag, och dikterna väcks till liv i mellanrummet.
Det är fina små dikter, men knappast vackert i konventionell mening - här saknas snygga fraser och intelligenta aforismer. Snarare arbetar Forsström motspjärns, med negationer och tvivel. Påtagligt ofta träffas jag rakt i ansiktet av en oro, förnimmelser av fara, som när hon framkallar rovdjur som sägs vara "snälla": bara en idiot skulle lita på dem. Hennes skog är ingen fridfull pastoral, utan en samlingsplats för tillbakahållna gräsligheter.
Även ett du inkarneras, någon som upplevs som outsägligt sorgsen, på ett genuint sätt. Ett av bokens motton återkommer i den korta samlingen: "Jag vet att du är nånstans ganska nära / här och i mörkret glänser", och det där inskjutna 'ganska' är ett exempel på hur Forsström lyckas skapa den där otrygghetskänslan i sina dikter; en misstanke att hon lika gärna kunde mena att duet är för långt bort, att hon inte vill nöja sig med glansen i mörkret, att hon vill ha mer.
Någon gång kan det stillsamma spricka upp i en nästan Morrisseysk attack mot 'Undervisningen' och dess lärare som bara lever för att betrakta andras misstag. Här finns dock mestadels förmågan att bevara det gåtfulla lika gåtfullt som månsken, och en omvärld som är lika diffus som den är konkret.
Att arbeta med så sparsamma medel kan vara försåtligt, men Tua Forsström undkommer banalitetsfällan. Hon vet hur hon ska undvika att blir övertydlig eller förklarande, och förhåller sig konsekvent till dröm- och skogsmotiven. Några enstaka formuleringar skimrar nästan med den där magiska blåheten som Bruno K. Öijer i kontakt med fan vet vilka krafter och med sådan oförställd enkelhet lyckades åstadkomma i sin trilogi.
"Akustiken förändras i september" - - -
Sånger är den anspråkslösa titeln på Tua Forsströms senaste samling, och hon skriver som vanligt spröda dikter med osynliga huggtänder och klor, vilket långt ifrån betyder att det är ofarligt att vistas i hennes poesi. Omslaget visar en målning av Outi Heiskanen, som heter 'Dröm': en kvinnlig gestalt bärs fram av en människa (man?) i djurkläder (björn?), och vad som gör bilden otäck är färgskalan och figurens livlösa ansiktsuttryck och kroppshållning - hon befinner sig i ett mellanrum mellan sömn och död, och har lång väg till fridfullhet att döma av att munnen stelnat i en negativ motvilja.
Dikterna citerar Ekelöfs Vägvisare till underjorden, och man kan nog läsa också Forsströms dikter som en slags vägvisare - till den underjord som utgörs av sömnen (som är "en nattlig översättning"), med dess obehagliga drömmar: en känsla av att befinna sig både där och här, både att finnas och att upphöra att finnas till - en symbolisk död, släkting till andra välkända små dödar. För Forsström är sömnen ett krig mellan ditt vakna jag och ditt obetänksamma jag, och dikterna väcks till liv i mellanrummet.
Det är fina små dikter, men knappast vackert i konventionell mening - här saknas snygga fraser och intelligenta aforismer. Snarare arbetar Forsström motspjärns, med negationer och tvivel. Påtagligt ofta träffas jag rakt i ansiktet av en oro, förnimmelser av fara, som när hon framkallar rovdjur som sägs vara "snälla": bara en idiot skulle lita på dem. Hennes skog är ingen fridfull pastoral, utan en samlingsplats för tillbakahållna gräsligheter.
Även ett du inkarneras, någon som upplevs som outsägligt sorgsen, på ett genuint sätt. Ett av bokens motton återkommer i den korta samlingen: "Jag vet att du är nånstans ganska nära / här och i mörkret glänser", och det där inskjutna 'ganska' är ett exempel på hur Forsström lyckas skapa den där otrygghetskänslan i sina dikter; en misstanke att hon lika gärna kunde mena att duet är för långt bort, att hon inte vill nöja sig med glansen i mörkret, att hon vill ha mer.
Någon gång kan det stillsamma spricka upp i en nästan Morrisseysk attack mot 'Undervisningen' och dess lärare som bara lever för att betrakta andras misstag. Här finns dock mestadels förmågan att bevara det gåtfulla lika gåtfullt som månsken, och en omvärld som är lika diffus som den är konkret.
Att arbeta med så sparsamma medel kan vara försåtligt, men Tua Forsström undkommer banalitetsfällan. Hon vet hur hon ska undvika att blir övertydlig eller förklarande, och förhåller sig konsekvent till dröm- och skogsmotiven. Några enstaka formuleringar skimrar nästan med den där magiska blåheten som Bruno K. Öijer i kontakt med fan vet vilka krafter och med sådan oförställd enkelhet lyckades åstadkomma i sin trilogi.
"Akustiken förändras i september" - - -
Poetiken
6 Den enar splittring, skapar ett nytt 'vi': du är tilltalad.
Känn ingenting för mig, Jönköping
I analogi med Falkenlands liknelse mellan dikter och starka drinkar, tänkte jag på att en diktsamling kostar ungefär lika mycket som en billig flaska whiskey - i bokhandeln: det som köps på nätet är smuggeldikt (och när de lokala bokhandlarna läggs ned ska det inte skyllas på mig) - och jag behöver inte förklara vad jag behöver mest nu (kanske bådadera), men i alla fall lyckades jag efter flera dagars letande hitta Aase Bergs Loss i dag, men det krävdes alltså letande - med karta, hacka, pannlampa - - - Därmed: bor du i denna stad, gör dig inte besväret att leta efter den, det enda exemplaret är köpt. Däremot finns det ungefär hundra ex av boken om Göran Persson i den största boklådan - men det var alltså inte där jag hittade Loss.
My nose is bleeding from rubbing it into books
En av kvinnorörelsens galjonsfiguriner, Margareta Atwood, har minsann fallit i god jord i det svenska landet, som tacksamt översatt varenda rad den smånätta kanadensiskan skrivit ihop under sin snart fyrtioåriga karriär. Raljerar jag? Eh, jag har tidigare endast läst hennes debutroman The Edible Woman (obligatorisk på en kurs i modern nordamerikansk litteratur), så allt jag säger är orättvist. Nu har även en bastant volym tillfällighetstexter samlats, i volymen Mitt nyfikna jag. Texter 1970-2005, och jag har gjort mig själv överraskad genom att läsa den.
Men inte blir jag imponerad av det här. Det jag stör mig på är hennes unkna tvångsartade humor, hennes förenklade syn på omvärlden, hennes pompösa utfästelser som ska fungera som påminnelser till läsaren att du befinner dig i underläge. Alltid när hon tar upp en författare ges han - snarare hon - ett epitet (typ "en av kvinnorörelsens galjonsfiguriner") eller ett kategoriskt påstående, som landar i något floskulöst.
Hela hennes identitet ligger i att hon är "kvinnlig författare", någon som bryter mot patriarkatets 'du kan inte får inte ska inte'. Hon är stelnad i gångna oförrätter, och doppar sin penna i drypande ironi - för säkerhets skull förtydligar hon, som när hon skriver om "en av mina manliga vänner", med tillägget att hon därmed ger sitt argument större tyngd.
Humorn är så där vitsigt vimsigt disträ akademisk, speciellt i de texter som består av hennes muntliga föredrag. Men det mest framträdande draget är monotonin, som när hon i en av de äldsta texterna, en recension av feministikonen Adrienne Rich, menar att hon tar risker, precis som läsaren måste göra - och en av de färskaste, om Orhan Pamuks Snö, där hon menar att romanen är en utmaning för honom, precis som det är för läsaren.
Mest stör jag mig kanske - förutom mångordigheten - på hennes monumentala självupptagenhet. (Den som inte nöjer sig med en text från 2003 om hennes egen roman Oryx & Crake kan läsa ytterligare en från april 2007 här.) Alla hennes resonemang landar i ett "som jag har visat i en av mina böcker ...". Hon poserar med sitt utanförskap, när hon egentligen blivit behängd med utmärkelser och priser och förståelse. Hennes på senare år återkommande idé om naturen som en ond kvinnlig kraft har hon dessutom stulit från Camille Paglia, en stilistiskt säkrare författare, som fortfarande väntar på sin översättning.
Att den här boken översätts är överflödigt: mycket handlar om antingen stendöda engelskspråkliga författare eller okända kanadensiska diton - men här finns ett överraskande skarpsinnigt förord till en engelsk nyutgåva av Doktor Glas (men här vet vi alla att Söderberg aldrig öppnade Freudböckerna han hade i sitt bibliotek), liksom en intressant tolkning av Charles Laughtons film Trasdockan (men jag hade redan läst båda på engelska), samt en generös dödsruna kring Angela Carter. Resten kan du hoppa över.
Atwoods sätt att skriva är mördande tråkigt, och fullt av menlösa hyperboler ("Ingen kan bättre än Updike förmedla tråkigheten i sexualiteten"), eller katastrofalt dåligt bildspråk: "Jag tror att jag skulle känna igen en novell av Alice Munro i blindskrift, trots att jag inte kan läsa braille". Översättaren visar dessutom brister i både ordval (anglicismer skiner igenom) och ordföljd, liksom att de flesta diktcitaten förekommer i både original och översättning, förutom just Byrons vackra ord från Childe Harold - dessutom i D.A. Kruhs dåliga översättning, när det finns en vacker gammal av A.M. Malmstedt och en ny av Gunnar Harding.
Men inte blir jag imponerad av det här. Det jag stör mig på är hennes unkna tvångsartade humor, hennes förenklade syn på omvärlden, hennes pompösa utfästelser som ska fungera som påminnelser till läsaren att du befinner dig i underläge. Alltid när hon tar upp en författare ges han - snarare hon - ett epitet (typ "en av kvinnorörelsens galjonsfiguriner") eller ett kategoriskt påstående, som landar i något floskulöst.
Hela hennes identitet ligger i att hon är "kvinnlig författare", någon som bryter mot patriarkatets 'du kan inte får inte ska inte'. Hon är stelnad i gångna oförrätter, och doppar sin penna i drypande ironi - för säkerhets skull förtydligar hon, som när hon skriver om "en av mina manliga vänner", med tillägget att hon därmed ger sitt argument större tyngd.
Humorn är så där vitsigt vimsigt disträ akademisk, speciellt i de texter som består av hennes muntliga föredrag. Men det mest framträdande draget är monotonin, som när hon i en av de äldsta texterna, en recension av feministikonen Adrienne Rich, menar att hon tar risker, precis som läsaren måste göra - och en av de färskaste, om Orhan Pamuks Snö, där hon menar att romanen är en utmaning för honom, precis som det är för läsaren.
Mest stör jag mig kanske - förutom mångordigheten - på hennes monumentala självupptagenhet. (Den som inte nöjer sig med en text från 2003 om hennes egen roman Oryx & Crake kan läsa ytterligare en från april 2007 här.) Alla hennes resonemang landar i ett "som jag har visat i en av mina böcker ...". Hon poserar med sitt utanförskap, när hon egentligen blivit behängd med utmärkelser och priser och förståelse. Hennes på senare år återkommande idé om naturen som en ond kvinnlig kraft har hon dessutom stulit från Camille Paglia, en stilistiskt säkrare författare, som fortfarande väntar på sin översättning.
Att den här boken översätts är överflödigt: mycket handlar om antingen stendöda engelskspråkliga författare eller okända kanadensiska diton - men här finns ett överraskande skarpsinnigt förord till en engelsk nyutgåva av Doktor Glas (men här vet vi alla att Söderberg aldrig öppnade Freudböckerna han hade i sitt bibliotek), liksom en intressant tolkning av Charles Laughtons film Trasdockan (men jag hade redan läst båda på engelska), samt en generös dödsruna kring Angela Carter. Resten kan du hoppa över.
Atwoods sätt att skriva är mördande tråkigt, och fullt av menlösa hyperboler ("Ingen kan bättre än Updike förmedla tråkigheten i sexualiteten"), eller katastrofalt dåligt bildspråk: "Jag tror att jag skulle känna igen en novell av Alice Munro i blindskrift, trots att jag inte kan läsa braille". Översättaren visar dessutom brister i både ordval (anglicismer skiner igenom) och ordföljd, liksom att de flesta diktcitaten förekommer i både original och översättning, förutom just Byrons vackra ord från Childe Harold - dessutom i D.A. Kruhs dåliga översättning, när det finns en vacker gammal av A.M. Malmstedt och en ny av Gunnar Harding.
Argument för tidsresor
Om jag bara fick en enda gång återvända till min barndom för att ställa en enda sak till rätta, och säga till min besvikna far, de ord jag saknade då: "Jag förstår att det här betyder mycket för dig, men det säger inte mig någonting." (Ja, jag har försökt få mina barn att lyssna på Morrissey - - -)
My nose is bleeding from rubbing it into books
Att läsa lyrik i översättning räknas förstås bland puritanläsare som fusk, en futtig urvattnad ersättning, en fadd ickeupplevelse av lagomtemperatur ("lukewarm", som Seamus Heaney skriver i en dikt: det finns inget svenskt ord för det). Just därför är det glädjande att det lilla förlaget 2 kronors förlag som första volym i en serie med det grandiosa namnet "Världslitteratur" ger ut sicilianaren Sebastiano Grasso i en tvåspråkig volym, Sinfonietta för Juliana, med den vidunderligt elegant trippande italienskan till vänster och den ynkligt slarvigt stapplande svenskan till höger.
Nåja. Camilla Storskog och Caj Lundgren gör verkligen en fin insats när de överför Grassos vardagliga idiom till svenskt nästan-talspråk, i detta urval från en svit dikter skrivna till en och samma musa - Juliana - alla publicerad under detta årtusende, då poeten uppnått åldern mellan femtio och sextio, då män plägar skriva sentimental kärlekspoesi. Hur sentimental är då Grasso? Eh, inte särskilt, lyckligtvis, vad jag kan bedöma.
Grasso låter känslan (upplevelsen) och minnet (upplevandet; livet) samspela. Störst intresse har han att teckna vardagen, och blandar tillförsikten med irriterad oro, när han visar att kärlek handlar mycket om ett tydande av tecken - en syssla som kan låter de passionerade känslorna bli ett lätt byte för galenskapen.
Hans fetisch blir (kvinno)kroppen, som han här försöker benämna, för att bevara det skedda (något som bara kan leda till förtvivlan, eftersom det utspelade är förflutet: det är kärlekspoesins modus, att allt redan har hänt), genom ivriga utpekande av nuet - det är en apostrofering av det där ögonblicket som inte finns: "Jag griper dagen. / Nej, ögonblicket." Den hetsiga brådskan gör honom bara otacksamt grinig, med besvikelsens skugga tecknad riktigt svart omkring honom.
Den italienska poesin har sin Beatrice och sin Laura, och kanske Grasso skriver i medveten tävlan med de forna storheterna (han nämner i förbigående sina närstående Pavese och Pasolini). Juliana är knappast mer konkret än Dantes och Petrarcas abstrakta tankebyggen, även om hon ibland manifesteras som föremål för - eh, fysisk kontakt. Någon gång ger han uttryck för en önskan att dubblera henne (skulle inte Freud gärna lägga sig i här?) - men är inte duet alltid dubbelt? Juliana förblir ett olöst olösligt mysterium genom hela sviten - hon går till sin psykoanalytiker, är en före detta gymnastiklärare, är liksom jaget sicilianskt, men det är allt.
Liknelsen med symfonin består i att de fyra böckerna i den svenska versionen tillåts utgöra fyra tempon (tonarter, kanske jag ska säga): i sista sviten citerar Grasso från brev som den älskade har skrivit till honom, och låter dikterna bli repliker till Julianas önskemål, låter hennes ord sätta igång dikterna.
I doften försöker han spåra henne. Men tiden - ack - är obönhörlig, och har ett särskilt gott öga till den som lämnat ungdomen bakom sig. Här saknas inte referenser till tidens gång och årstiderna som markerar att allt reduceras till minnen (ungefär som dikter kan reduceras till översättningar, läsarens storslagna idéer reduceras till stelbenta strävanden). Jaget är "besatt av klockor", och straffet är att även detta blir något annat för den som blickar bakåt - "beware of the view back", med Byrons ord - - -
Nåja. Camilla Storskog och Caj Lundgren gör verkligen en fin insats när de överför Grassos vardagliga idiom till svenskt nästan-talspråk, i detta urval från en svit dikter skrivna till en och samma musa - Juliana - alla publicerad under detta årtusende, då poeten uppnått åldern mellan femtio och sextio, då män plägar skriva sentimental kärlekspoesi. Hur sentimental är då Grasso? Eh, inte särskilt, lyckligtvis, vad jag kan bedöma.
Grasso låter känslan (upplevelsen) och minnet (upplevandet; livet) samspela. Störst intresse har han att teckna vardagen, och blandar tillförsikten med irriterad oro, när han visar att kärlek handlar mycket om ett tydande av tecken - en syssla som kan låter de passionerade känslorna bli ett lätt byte för galenskapen.
Hans fetisch blir (kvinno)kroppen, som han här försöker benämna, för att bevara det skedda (något som bara kan leda till förtvivlan, eftersom det utspelade är förflutet: det är kärlekspoesins modus, att allt redan har hänt), genom ivriga utpekande av nuet - det är en apostrofering av det där ögonblicket som inte finns: "Jag griper dagen. / Nej, ögonblicket." Den hetsiga brådskan gör honom bara otacksamt grinig, med besvikelsens skugga tecknad riktigt svart omkring honom.
Den italienska poesin har sin Beatrice och sin Laura, och kanske Grasso skriver i medveten tävlan med de forna storheterna (han nämner i förbigående sina närstående Pavese och Pasolini). Juliana är knappast mer konkret än Dantes och Petrarcas abstrakta tankebyggen, även om hon ibland manifesteras som föremål för - eh, fysisk kontakt. Någon gång ger han uttryck för en önskan att dubblera henne (skulle inte Freud gärna lägga sig i här?) - men är inte duet alltid dubbelt? Juliana förblir ett olöst olösligt mysterium genom hela sviten - hon går till sin psykoanalytiker, är en före detta gymnastiklärare, är liksom jaget sicilianskt, men det är allt.
Liknelsen med symfonin består i att de fyra böckerna i den svenska versionen tillåts utgöra fyra tempon (tonarter, kanske jag ska säga): i sista sviten citerar Grasso från brev som den älskade har skrivit till honom, och låter dikterna bli repliker till Julianas önskemål, låter hennes ord sätta igång dikterna.
I doften försöker han spåra henne. Men tiden - ack - är obönhörlig, och har ett särskilt gott öga till den som lämnat ungdomen bakom sig. Här saknas inte referenser till tidens gång och årstiderna som markerar att allt reduceras till minnen (ungefär som dikter kan reduceras till översättningar, läsarens storslagna idéer reduceras till stelbenta strävanden). Jaget är "besatt av klockor", och straffet är att även detta blir något annat för den som blickar bakåt - "beware of the view back", med Byrons ord - - -
20 april 1967-2007
Att det var Christine Falkenlands födelsedag i går var något som jag inte visste (fyrtio år - ack!) - men ändå gav jag henne en favoritpenna, eftersom hon tyckte att den var så bra att skriva med när hon lånade den. "Skriv något bra med den", hälsade jag, men det återstår att se om hon ska infria den önskningen.
"Drömmen om en dikt är större än dikten själv"
Christine Falkenland, 20 april 2007 på Lillstickan. Hon läste från alla sina diktsamlingar (ja, till och med Illusio - jag var salig som ett barn), och var allmänt icke-neurotisk - berättade att hon skrev Öde när hennes son var 5 månader gammal, kunde inte skriva medan hon var gravid, för då var hon "oneurotisk". Ja, och så jämförde hon dikter med "starka drinkar", och menade att hon tröttnade på dikter efter några stycken - - - Och hon skrev i mitt söndertuggade sönderbitna ex av Öde med en korrigering av "Jag ammade herren" till "Jag diade": det var förstås småaktigt av mig, och visst, hon blev ledsen som ett barn - - - Dock fanns inga emomänniskor eller gothfolk där, obegripligt nog: men det kanske är så att den som lyssnar på My Chemical Romance tycker att det är tillräckligt med det?
Poetiken
6 Den enar splittring, skapar ett nytt 'vi': du är tilltalad.
Konjugation
tyvärr - tyvärre - tyvärst - - -
Poetiken
5 Den har ingen ålder; det är ett nu som utplånar ditt nu (som inte finns), i ett då och nu som fungerar tillsammans, ett emfatiskt nu - då.
Intertextualitet 7
A farmer, mechanic, or artist ... a gentleman, sailor, lover or quaker,
A prisoner, fancy-man, rowdy, lawyer, physician or priest.
Father, mother, sister, brother,
Uncle, aunt, nephew, niece,
Soldier, sailor, physician, labourer,
Actor, scientist, mechanic, priest
A prisoner, fancy-man, rowdy, lawyer, physician or priest.
Walt Whitman, "Song of Myself"
Father, mother, sister, brother,
Uncle, aunt, nephew, niece,
Soldier, sailor, physician, labourer,
Actor, scientist, mechanic, priest
Nick Cave, "As I sat sadly by her side"
Alexander, you always were my only pope
Kvinnor söker nöjen liksom barn förföljer fåglar - alltid utom räckhåll, alltid inom synhåll - och när de lyckas, då återstår endast ånger för dem. Enligt Alexander Pope är de som häxorna som håller sina svarta mässor mindre av glädje än av illvilja - då kretsar dessa skönhetsspöken runt och hemsöker platserna där deras ärbarhet dog - - - Jag läser Popes "Moral Essays" ("Epistles to Several Persons"), och innan någon anklagar honom för misogyni: läs denna "Epistle 2. To a Lady": full av ömsint ambivalens skriver detta g e n i om de älskvärdaste av oss människor. Det var inte heller Sofia Coppola som var den förste som kopplade ihop 1700-talet med 70-talets punk i Marie Antoinette (inte heller Vivienne Westwood); den som trodde att punken uppstod i London 1976 ska i stället gå tillbaka till Popes 1735: "See sin in state, majestically drunk; / Proud as a peeress, prouder as a punk".
Poetiken
4 Så är det inte? Fortsätt fundera, det är ett påstående med frågeintonation.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Varför skriver jag så lite om lyrik? Dels därför att den här staden har ett bibliotek som nästan inte köper in något av nya svenska diktsamlingar, och dels därför att det för mig är något privat (ingen annan har att göra med vad jag tycker om Johannes Heldén). Nu råkade jag hitta Eva Ribichs fjärde diktsamling, Ljuset kommer in underifrån, och eftersom jag läst hennes tidigare (utan att minnas särskilt mycket, tyvärr - bara den tvetydiga titeln Du är den ende mitt hjärta har velat).
Kanske mer för att det är en barndomsskildring denna gång, än en obändig lust att läsa just Ribich. Det är knappast tillräckligt material för att utgöra en rejäl självbiografi: tio kursiva underrubriker med suggestiva titlar som "för varje steg blir min skugga längre" sorterar de korta styckena, skrivna i den vackert inbjudande gränsen mellan fragment och prosadikt, och informationen är lika diffust suddig som omslagets foto på ett barn i röd vinteroverall, som blickar mot något som uppenbarar sig i snön, enbart för henne och inte för läsaren (tittarens) ögon.
Ribich skriver försynt i korta bitar: det är barndomsminnen som hittar henne, eller diktjaget. Blåbär blir hennes madeleinekaka, när det ofrivilliga minnet växer fram, från marken - underifrån. Minnet är för henne ingen viljeakt, och det får henne att akta sig för att bli detaljerad (lögnaktig). Dikterna ser ut som och påminner om upphittade polaroider från just den här tiden, skärvan mellan 70-talets soliga framtidsoptimism och 80-talets glåmiga dystopimedvetenhet.
Det ljus som kommer in underifrån är barndomens, och det är lika försynt trevande som dikterna. Ibland överrumplas diktjaget av förvåning, som här hon ser sin egen skugga: tillhör den mig? Jag kommer ihåg den här upplevelsen av skuggan, som både var jag och inte jag - ibland var den tunn, grå, knappt synlig, men annars tjock och trög och långsamt mörk, som om den målats fast på marken.
Även om tillvaron för det lilla barnet är i obalans vinglar inte Ribichs dikter. Hon skriver i lakoniskt pregnanta satser, sparsmakade snitt, utan explicita metaforer: de finns i stället i en hand som känns sträv i kontakten med en slipad träbit. Men vart försvinner då barnet? Jag antar att du liksom jag stör dig på uttrycket "mitt inre barn" eller "barnet inom mig": jag tror inte på den klichén. Skulle du själv som barn återvända till något slags foster, i en otillåten allians mellan mumifierad kropp och oförlöst monster, som då och då råkar kommunicera med dig varje gång du gör något barnsligt? Hellre då Ribichs lösning: ett ljus som kommer underifrån.
Kanske mer för att det är en barndomsskildring denna gång, än en obändig lust att läsa just Ribich. Det är knappast tillräckligt material för att utgöra en rejäl självbiografi: tio kursiva underrubriker med suggestiva titlar som "för varje steg blir min skugga längre" sorterar de korta styckena, skrivna i den vackert inbjudande gränsen mellan fragment och prosadikt, och informationen är lika diffust suddig som omslagets foto på ett barn i röd vinteroverall, som blickar mot något som uppenbarar sig i snön, enbart för henne och inte för läsaren (tittarens) ögon.
Ribich skriver försynt i korta bitar: det är barndomsminnen som hittar henne, eller diktjaget. Blåbär blir hennes madeleinekaka, när det ofrivilliga minnet växer fram, från marken - underifrån. Minnet är för henne ingen viljeakt, och det får henne att akta sig för att bli detaljerad (lögnaktig). Dikterna ser ut som och påminner om upphittade polaroider från just den här tiden, skärvan mellan 70-talets soliga framtidsoptimism och 80-talets glåmiga dystopimedvetenhet.
Det ljus som kommer in underifrån är barndomens, och det är lika försynt trevande som dikterna. Ibland överrumplas diktjaget av förvåning, som här hon ser sin egen skugga: tillhör den mig? Jag kommer ihåg den här upplevelsen av skuggan, som både var jag och inte jag - ibland var den tunn, grå, knappt synlig, men annars tjock och trög och långsamt mörk, som om den målats fast på marken.
Att skildra det riktigt lilla barnet är svårt. Ribich förmår ge sitt diktjag en naiv världsbild, som saknar ord mer eller mindre. Den trygga ombonade tillvaron kan tippa över i ett latent obehag, när hon och en kompis gräver i snön och försöker gömma sig i den, för de vill inte bli hittade; människan hinner knappt börja leva förrän dödslängtan hittar henne, utan att det uttalas vilket hot de gömmer sig ifrån. Den här önskan att försvinna (fly) återkommer: "Ingen skulle märka om jag försvann. Om jag gick över staketet och in i skogen. Bort och in. In."
Även om tillvaron för det lilla barnet är i obalans vinglar inte Ribichs dikter. Hon skriver i lakoniskt pregnanta satser, sparsmakade snitt, utan explicita metaforer: de finns i stället i en hand som känns sträv i kontakten med en slipad träbit. Men vart försvinner då barnet? Jag antar att du liksom jag stör dig på uttrycket "mitt inre barn" eller "barnet inom mig": jag tror inte på den klichén. Skulle du själv som barn återvända till något slags foster, i en otillåten allians mellan mumifierad kropp och oförlöst monster, som då och då råkar kommunicera med dig varje gång du gör något barnsligt? Hellre då Ribichs lösning: ett ljus som kommer underifrån.
"Come bite on this rag doll, baby! / That´s right now, hit the floor"
Jag vet att remixar är djävulens påfund, men jag kan inte låta bli att lyssna på "Sexy Peek-a-Boo", Siouxsie and the Banshees vs Justin Timberlake, och jag har som vanligt ingen aning vem som har gjort den (A Plus D?).
My nose is bleeding from rubbing it into books
"Det finns saker för hemska att skriva om. För hemska att minnas. Om jag bara hade kunnat minnas tidigare hade jag kanske varit fri. Eller mördat som farmor." Det är svårt att tänka sig en bättre inledning på en självbiografi än denna, Doris Dahlins öppningsrader i Skammens boning, som jag läst för radioprogrammet denna vecka, en bok som visar att fattigdomen betyder "hål i tänderna och hjärtat".
Om det relativt oskrivna fattigdomssverige handlar Dahlins på alla plan övertygande bok - en värld som överlevt just tack vare att den tigit om sin existens. Tidigt får hon lära sig att stänga munnen (eftersom tänderna är så fula) och le med ögonen - men ögonen log aldrig. Värsta synden är att berätta hur dåligt man har det - att blottlägga sin svaghet - hellre ska man låtsas som om allt är bra.
För Doris blir Madeleinekakan som kickar igång hennes minnen pisslukten och en trasig spritflaska - hennes pappa var alkoholist, och det präglar hela hennes uppväxt. Medvetet har hon levt i förträngning och glömska, men förstår som vuxen att hon måste bearbeta sitt förflutna. Att den vuxne ser tillbaka ger texten en märklig distans, och Dahlin skriver märkligt och annorlunda, på ett avigt sätt som är långt ifrån okomplicerat eller tryggt lättsmält, med hisnande tankekast. Det är en osäkerhetens realism, som betvivlar sina egna minnen (med all rätt).
Kärleken och svälten förde Doris föräldrar samman, och samtidigt som fattigdomen är påtaglig i hela barnets existens finns det aldrig någon bitterhet eller avund - hon lyckas ge tillvaron mening i andra saker än Mulberry Bayswater-väskor. Under inkallningen, tiotalet år innan Doris föds, börjar fadern dricka "det elaka vattnet". Fadersporträttet vacklar mellan den slitstarka kärlek barnet begagnar, och det är en kärlek som nästan aldrig förlorar sin sällsamma styrka, i Doris nästan religiösa tacksamhet.
Doris Dahlin väger orden exakt när hon skriver. Det finns bara ett sätt att läsa den här boken: andäktigt varsamt, eftersom hon skriver så precist och kretsar kring smärtpunktens erkännande av Intet, och tar med sig läsaren till obehagliga platser. Den resignerade och återhållsamma stilen kan påminna om Coetzee - även här rör det sig om en författare som arbetar med antydningar och sparsmakade beskrivningar som inte säger för mycket. Det nedtonade får det hemska att upplevas starkare.
En av de mörka antydningarna som romanen försiktigt rovdjurslikt kretsar kring är övergreppen, som återfinns i nästan hela det lilla barnets bekantskapskrets, med pedofiler som lurar i kulisserna, på arbetsplatser, skolan, i familjerna. Det finns antydningar om något som Doris inte kan minnas; i åttonde klass skriver hon kodade uppsatser, och i en oerhört olustig scen orsakar fadern henne smärta i ett finger (sublimering?): "Kroppen krasar sönder [...] viker sig [?] Efter en stund gjorde det inte ont [?] Det var bara den första gången det gjorde så ont. Annars kanske bara en liten stund alla de andra gångerna."
Om det relativt oskrivna fattigdomssverige handlar Dahlins på alla plan övertygande bok - en värld som överlevt just tack vare att den tigit om sin existens. Tidigt får hon lära sig att stänga munnen (eftersom tänderna är så fula) och le med ögonen - men ögonen log aldrig. Värsta synden är att berätta hur dåligt man har det - att blottlägga sin svaghet - hellre ska man låtsas som om allt är bra.
För Doris blir Madeleinekakan som kickar igång hennes minnen pisslukten och en trasig spritflaska - hennes pappa var alkoholist, och det präglar hela hennes uppväxt. Medvetet har hon levt i förträngning och glömska, men förstår som vuxen att hon måste bearbeta sitt förflutna. Att den vuxne ser tillbaka ger texten en märklig distans, och Dahlin skriver märkligt och annorlunda, på ett avigt sätt som är långt ifrån okomplicerat eller tryggt lättsmält, med hisnande tankekast. Det är en osäkerhetens realism, som betvivlar sina egna minnen (med all rätt).
Kärleken och svälten förde Doris föräldrar samman, och samtidigt som fattigdomen är påtaglig i hela barnets existens finns det aldrig någon bitterhet eller avund - hon lyckas ge tillvaron mening i andra saker än Mulberry Bayswater-väskor. Under inkallningen, tiotalet år innan Doris föds, börjar fadern dricka "det elaka vattnet". Fadersporträttet vacklar mellan den slitstarka kärlek barnet begagnar, och det är en kärlek som nästan aldrig förlorar sin sällsamma styrka, i Doris nästan religiösa tacksamhet.
Doris Dahlin väger orden exakt när hon skriver. Det finns bara ett sätt att läsa den här boken: andäktigt varsamt, eftersom hon skriver så precist och kretsar kring smärtpunktens erkännande av Intet, och tar med sig läsaren till obehagliga platser. Den resignerade och återhållsamma stilen kan påminna om Coetzee - även här rör det sig om en författare som arbetar med antydningar och sparsmakade beskrivningar som inte säger för mycket. Det nedtonade får det hemska att upplevas starkare.
En av de mörka antydningarna som romanen försiktigt rovdjurslikt kretsar kring är övergreppen, som återfinns i nästan hela det lilla barnets bekantskapskrets, med pedofiler som lurar i kulisserna, på arbetsplatser, skolan, i familjerna. Det finns antydningar om något som Doris inte kan minnas; i åttonde klass skriver hon kodade uppsatser, och i en oerhört olustig scen orsakar fadern henne smärta i ett finger (sublimering?): "Kroppen krasar sönder [...] viker sig [?] Efter en stund gjorde det inte ont [?] Det var bara den första gången det gjorde så ont. Annars kanske bara en liten stund alla de andra gångerna."
Cormac McCarthy
Cormac McCarthy vann Pulitzerpriset för The Road - trots att det är mer än fyra månader sedan som jag läste den har jag fortfarande (senast i morse) mardrömmar om den. Att ta emot pris kan i sig skapa mardrömmar tror jag hos mottagaren, och nu tänker den här illmarige gubben ställa upp på intervju hos Oprah W., vilket kan bli ett historiskt tv-ögonblick i klass med Morrissey på Bingolotto (en barnkör som sjunger "there is no such thing in life s normal" samtidigt som bildproducenten klipper in bilder på en 80-årig tant som vinner 10 miljoner).
Poetiken
3 Till sin själ? Ja - till din själ. Också - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
Eh, jag har faktiskt försökt läsa Gertrude Stein tidigare, men det har stupat på att jag har blivit så trött. Nu har Modernista gett ut Ida. En roman, och jag gör ett nytt försök, och blir bara nästan lika trött. För det är så svårt att gilla den här boken. Ida [sic] Börjel skriver ett långt förord där hon erbjuder en mängd lås (inlåsningar) till Steins författarskap (skrämmande till sin omfattning).
Så: vad är Ida? Vem är Ida? Var är Ida? Hon är ett frågetecken i rörelse, sin egen dubbelgångare (enligt Börjels etymologi härstammar hon från det latinska ordet för 'gående'): i rörelsen finns hon, rörig och virrig och stirrig och rörande - en vandrande kiasm, syster till Kyrklunds Solange.
Stein har skrivit en barnbok som spårar ur, vars enda syfte är att spåra ur. Här finns barnbokens salighet i att upptäcka sakerna och namnge dem. Hon söker sig till och uppehåller sig vid det ovidkommande; om hennes stil ska karakteriseras (vilket inte låter sig göras) måste den kallas en non sequitur-stil, där du ständigt överraskas (överrumplas) av tankekast och idébyten och du kan inte göra annat än följa med och lyssna oinbjuden och oinstämmande till denna säreget falska rytm.
Den typen av realism som här förespråkas har ingenting att göra med vad du brukar förknippa med det här ordet (förhatligt eller inte i din privata vokabulär). Hur ska omvärlden uppfattas? Den ska tolkas (omtolkas), i en opålitlig varseblivning, där tillvaron manifesteras för henne (och för dig, samtidigt, och för Stein, samtidigt), samtidigt som hon verkar ha en fobi för tingen, som inte tillåter henne att lägga märke till omvärlden, som snurrar förbi henne, medan hon nynnar på Death Cab for Cuties "Oh what a beautiful view, if you were never aware of what was around you" (Stein nickar gillande, men hälsar att hon vill stryka det hörbara kommatecknet). Ändå pressar (som ett försvar) Stein in fakta, låter den yttre världen finnas.
Vad är handlingen? frågar du. Eh, Ida gifter sig, många gånger (Ida = I do). Varje ja rymmer ett nej: hon gifter sig inte många gånger, eftersom berättaren tycker att det är nödvändigt att påpeka att hon verkligen gifter sig. Hon är ett oskrivet blad, en projektionsyta att klottras på: en fiktiv figur, en myt utan ålder. Genomskinlig som glas (som du och jag). Hon är uttrycket för passiv indolens, en spratteldocka som förevisar självmedveten dråplighet. Det som händer händer inte? Kanske det som en förklaring till att hon inte bryr sig, eller finner anledningar att bli bitter (kränkt).
Går det att gilla (dyrka) Gertrude Stein? En författare som skriver så här knixigt och trixigt: "Allt som hände henne var inte underligt. Det var inte underligt hela tiden Ida var inte underlig." Johanna Mos översättning är tonträffsäker och undviker det där eleganta och städade som skulle vara förödande för Steins besvärliga stil. Hennes sätt att skriva går inte att reducera (till en fras: "a rose" - enligt Jeanette W menade hon "Eros is Eros"). Det finns ingen formel för förståelsen, det är en litteratur som blivit blasé. Hela sättet att berätta erinrar om fixerade dogmer som upplöses (som måste upplösas), när Stein återupptäcker grammatiken i varenda mening, och ja - det är jobbigt.
Så: vad är Ida? Vem är Ida? Var är Ida? Hon är ett frågetecken i rörelse, sin egen dubbelgångare (enligt Börjels etymologi härstammar hon från det latinska ordet för 'gående'): i rörelsen finns hon, rörig och virrig och stirrig och rörande - en vandrande kiasm, syster till Kyrklunds Solange.
Stein har skrivit en barnbok som spårar ur, vars enda syfte är att spåra ur. Här finns barnbokens salighet i att upptäcka sakerna och namnge dem. Hon söker sig till och uppehåller sig vid det ovidkommande; om hennes stil ska karakteriseras (vilket inte låter sig göras) måste den kallas en non sequitur-stil, där du ständigt överraskas (överrumplas) av tankekast och idébyten och du kan inte göra annat än följa med och lyssna oinbjuden och oinstämmande till denna säreget falska rytm.
Den typen av realism som här förespråkas har ingenting att göra med vad du brukar förknippa med det här ordet (förhatligt eller inte i din privata vokabulär). Hur ska omvärlden uppfattas? Den ska tolkas (omtolkas), i en opålitlig varseblivning, där tillvaron manifesteras för henne (och för dig, samtidigt, och för Stein, samtidigt), samtidigt som hon verkar ha en fobi för tingen, som inte tillåter henne att lägga märke till omvärlden, som snurrar förbi henne, medan hon nynnar på Death Cab for Cuties "Oh what a beautiful view, if you were never aware of what was around you" (Stein nickar gillande, men hälsar att hon vill stryka det hörbara kommatecknet). Ändå pressar (som ett försvar) Stein in fakta, låter den yttre världen finnas.
Vad är handlingen? frågar du. Eh, Ida gifter sig, många gånger (Ida = I do). Varje ja rymmer ett nej: hon gifter sig inte många gånger, eftersom berättaren tycker att det är nödvändigt att påpeka att hon verkligen gifter sig. Hon är ett oskrivet blad, en projektionsyta att klottras på: en fiktiv figur, en myt utan ålder. Genomskinlig som glas (som du och jag). Hon är uttrycket för passiv indolens, en spratteldocka som förevisar självmedveten dråplighet. Det som händer händer inte? Kanske det som en förklaring till att hon inte bryr sig, eller finner anledningar att bli bitter (kränkt).
Går det att gilla (dyrka) Gertrude Stein? En författare som skriver så här knixigt och trixigt: "Allt som hände henne var inte underligt. Det var inte underligt hela tiden Ida var inte underlig." Johanna Mos översättning är tonträffsäker och undviker det där eleganta och städade som skulle vara förödande för Steins besvärliga stil. Hennes sätt att skriva går inte att reducera (till en fras: "a rose" - enligt Jeanette W menade hon "Eros is Eros"). Det finns ingen formel för förståelsen, det är en litteratur som blivit blasé. Hela sättet att berätta erinrar om fixerade dogmer som upplöses (som måste upplösas), när Stein återupptäcker grammatiken i varenda mening, och ja - det är jobbigt.
Aase Berg har snart inga vänner kvar - - -
Modiga Aase Berg skriver om trygghetsbevarande ungdomsromaner maskerade som vuxen-dito i Expressen, och det är förstås välskrivet och elakt och bra: "Däremot är det obehagligt när vuxna klamrar sig kvar i klichéernas spökvärld, helt enkelt för att det saknas tid att tänka längre, fördjupa och nyansera. Översatt till litteratur: det saknas tid att gestalta". Berg visar min frustration över de där jobbigt barnsligt förenklade böckerna som jag tvingats läsa i vår. Jag vill inte få mina fördomar bekräftade, eller mina idéer smekta till sömns.
Det kommer att bli ännu bättre filmutbud!
Under våren har vi kunnat läsa i den här stadens lokala blaska att Jönköping är Sveriges sämsta biostad (av alla filmer som har svensk premiär visas minst antal av dem i den här staden). Men å så mycket bättre det kommer att bli när Filmstaden öppnar! I lokaltidningen läste jag nyligen om den nya biochefen, som har Braveheart, The Abyss och 300 som favoritfilmer (han är 34 år gammal), och svarade fel på 4 av tidningens 6 skitenkla filmfrågor: han har dessutom varit chef på en Shell-mack tidigare, så det här känns förstås hur bra som helst.
every now and then I fall apart
Intervjun med Conor Oberst i DN i söndags var förstås undehållande, även om det vid det här laget börjar bli tröttsamt med alla dessa historier om fans som saknar perioden när han gapade och blödde och rev ut sitt hår (fast när man ser nytagna bilder kan han gärna få gå till en frisör: gärna min, som kapar och kapar varje gång jag är där). Det roligaste var att han lyssnade sönder samlingsskivan med The Cure när han var 8 år - det förklarar åtminstone varför "Lover I Don´t Have To Love" låter så mycket Robert Smith. Lite oroad blir jag ändå när så mycket verkar handla om medium och andar och new age.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag borde ha sämre samvete för att jag läser så få ungdomsböcker, för när jag träffar andra lärare så läser de nästan enbart sådant, för att kunna rekommendera sina elever. Samtidigt sitter jag och läser Alexander Pope. Men ska jag ha en lista över vad jag ogillar hos ungdomsböcker? Det börjar med estetiken, den där inställsamma paketeringen, och lättillgängligheten, och de ytliga personporträtten och det tillkämpat hurtigt ungdomliga språket och så bara fortsätter det - ja, jag läser väl ungdomsromaner ibland, eller försöker.
Med viss skepsis upptäckte jag för några år sedan att Joyce Carol Oates började skriva i den här suspekta genren, med sin Big Mouth, Ugly Girl, men det är på ett helt annat plan än hennes hajpade svenska kolleger (ni vet vilka jag menar). Den senaste heter Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (en nästan ordagrann översättning av originalet, minus oxfordkommat): det räcker nästan med titeln för att fatta att det här är underbart.
Femtonåriga Jennifer (Jenna) är med om en bilolycka som dödar hennes mamma. Kanske (just ordet 'kanske' är betydelsefullt i en genialisk prolog) är Jenna medskyldig till att bilen kraschar vid Tappan Zeebron. Efterspelet handlar om att vistas "i det blå" - en snygg omskrivning för ett smärtstillat rus, orsakat av Demerol, opiumdroppar. En läsare anar kanske en referens till Kieslowskis blåa film, där Juliette Binoche - ack - överlevde en bilkrasch som dödade maken och dottern, men Oates aktar sig för att nämna sådana paralleller, utan håller sig till en mer trolig auktoritet i en tonårings värld, Steven Spielberg.
Olyckan blir ett ögonblick fastfruset i tiden - en metod som påminner om hur Oates skrev en av sina bästa böcker, Dark Water, som nu finns på svenska. Men Jenna måste leva vidare, och väljer bort sin självupptagna far till förmån för en moster, Caroline, och en ny tillvaro i en sömnig småstad, där hon träffar den mystiske Saint-Croix, kallad Crow, efter att ha stukat foten och blivit hjälpt av honom i en slags omvänd Jane Eyre-situation.
Viktig för Jennas frigörelse från hennes eventuella delaktighet i olyckan blir Crows (kanske) flickvän Trina, som blir hennes vägvisare till den underjord hon måste gästa för att göra sig kvitt sitt dåliga samvete. Oates överger inte Jenna, och överdriver inte hemskheterna i hennes spirande drogmissbruk - immun mot sentimentalitet leder hon läsaren varsamt och övertygande genom berättelsen. Jennas goda sidor bryter fram, dels i de motvilligt omtänksamma tankarna, och dels i den spontana hänsyn hon visar sig kapabel att visa andra.
Oates är omvittnat suverän på att skriva alltigenom autentiskt, och min teori är att hon lyckas med det eftersom hon inte skriver självbiografiskt: hon behöver aldrig göra avvägningar eller skonande kompromisser för att kunna skildra det som det verkligen var. Hon är också bra på att skildra den här tuffa tonåringen, som bara bestämmer sig för att lämpa av sina känslor - det finns en otålighet i hela hennes uppenbarelse, som färgar av sig på hennes truliga språk. Dessutom lyckas hon beskriva offret, utan att det blir en uppvisning i odräglig självgodhet.
"Att gå igenom matteläxan är som att dra en kam genom tovigt hår. Ekvationerna dansar framför ögonen på mig likt sinnesrubbade solstrålar." Den dag svenska ungdomsboksförfattare formulerar sig så här bra - eller låter sina romanfigurer diskutera böcker som Bröllopsgästen av Carson McCullers - ska jag nog läsa deras alster.
Med viss skepsis upptäckte jag för några år sedan att Joyce Carol Oates började skriva i den här suspekta genren, med sin Big Mouth, Ugly Girl, men det är på ett helt annat plan än hennes hajpade svenska kolleger (ni vet vilka jag menar). Den senaste heter Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg (en nästan ordagrann översättning av originalet, minus oxfordkommat): det räcker nästan med titeln för att fatta att det här är underbart.
Femtonåriga Jennifer (Jenna) är med om en bilolycka som dödar hennes mamma. Kanske (just ordet 'kanske' är betydelsefullt i en genialisk prolog) är Jenna medskyldig till att bilen kraschar vid Tappan Zeebron. Efterspelet handlar om att vistas "i det blå" - en snygg omskrivning för ett smärtstillat rus, orsakat av Demerol, opiumdroppar. En läsare anar kanske en referens till Kieslowskis blåa film, där Juliette Binoche - ack - överlevde en bilkrasch som dödade maken och dottern, men Oates aktar sig för att nämna sådana paralleller, utan håller sig till en mer trolig auktoritet i en tonårings värld, Steven Spielberg.
Olyckan blir ett ögonblick fastfruset i tiden - en metod som påminner om hur Oates skrev en av sina bästa böcker, Dark Water, som nu finns på svenska. Men Jenna måste leva vidare, och väljer bort sin självupptagna far till förmån för en moster, Caroline, och en ny tillvaro i en sömnig småstad, där hon träffar den mystiske Saint-Croix, kallad Crow, efter att ha stukat foten och blivit hjälpt av honom i en slags omvänd Jane Eyre-situation.
Viktig för Jennas frigörelse från hennes eventuella delaktighet i olyckan blir Crows (kanske) flickvän Trina, som blir hennes vägvisare till den underjord hon måste gästa för att göra sig kvitt sitt dåliga samvete. Oates överger inte Jenna, och överdriver inte hemskheterna i hennes spirande drogmissbruk - immun mot sentimentalitet leder hon läsaren varsamt och övertygande genom berättelsen. Jennas goda sidor bryter fram, dels i de motvilligt omtänksamma tankarna, och dels i den spontana hänsyn hon visar sig kapabel att visa andra.
Oates är omvittnat suverän på att skriva alltigenom autentiskt, och min teori är att hon lyckas med det eftersom hon inte skriver självbiografiskt: hon behöver aldrig göra avvägningar eller skonande kompromisser för att kunna skildra det som det verkligen var. Hon är också bra på att skildra den här tuffa tonåringen, som bara bestämmer sig för att lämpa av sina känslor - det finns en otålighet i hela hennes uppenbarelse, som färgar av sig på hennes truliga språk. Dessutom lyckas hon beskriva offret, utan att det blir en uppvisning i odräglig självgodhet.
"Att gå igenom matteläxan är som att dra en kam genom tovigt hår. Ekvationerna dansar framför ögonen på mig likt sinnesrubbade solstrålar." Den dag svenska ungdomsboksförfattare formulerar sig så här bra - eller låter sina romanfigurer diskutera böcker som Bröllopsgästen av Carson McCullers - ska jag nog läsa deras alster.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Litteraturen är varken den första eller sista kärleken för Nick Hornby - som vi alla vet föredrar han fotboll och musik, varför det känns ganska futtigt när han nu ger ut de tjugoåtta månadskrönikor han skrev för amerikanska tidskriften Believer mellan september 2003 och juni 2006. Hornby är en jäktad läsare, när han vårdslöst och i avsaknad av ömhet redovisar vad han läser månad efter månad, samtidigt som han lyssnar på musik i en manick som han ger namnet 'iPod'. En lustig detalj är att tidskriften tydligt aviserade att deras skribenter absolut inte fick såga någonting (det låter som en ond dröm).
Som den musiknörd han är blir titeln naturligtvis även den här gången en referens: The Complete Polysyllabilic Spree. The Diary of an Occasionally Exasperated But Ever Hopeful Reader - om du inte har hört talas om den tiomannade kören The Polyphonic Spree, gör dig inte omaket att leta upp dem. Jag tröttnade på den här jovialiske britten redan efter hans tre första romaner, och tyckte att 31 Songs var odrägligt uppblåst och hysteriskt ängslig ("kolla vilken eklektisk musiksmak jag har").
Här säger han redan i förordet att han inte är intresserad av språk - detta får hans texter om litteratur att bli totalt intetsägande: i hans värld handlar frågan om hur du läser om du gör det sittande i badkaret eller vid ett köksbord eller neddråsad i en soffa, i vilken ordning han läser de få titlar han listar i varje månads början (jag läser fler böcker på fem dagar än han gör per månad). Låt oss nöja oss med att han har enkla krav: no fancy prose.
Likaså föraktar han 'literary novels', och använder sitt första semikolon först när han skriver om Lynne Truss (vars bok om interpunktion han förstås inte gillar). Han resonerar som ett barn, koketterar med sin generositet mot andra, köper böcker för att ha dem i hyllan, eftersom de uttrycker "the fullest expression of self" (menar han inte shelf?), något som bekräftar vad jag länge misstänkt: de förment osnobbiga är de största snobbarna, och Hornby tar varje chans att utge sig vara anti-intellektuell och opretentiös.
Alltifrån sågningsförbjudet till alla inställsamhetsmarkörer är det en sliskig och kladdigt inbjudande bok Hornby komponerat. Han har hela tiden en läsare (genomsnittsmänniskan, Den Vanliga Läsaren) i åtanke, och han vänder sig till henne (frågar du om han är politiskt korrekt också?) i otaliga garderingar, som får allt han yttrar att bli populistiskt uddlöst. Det påminner om en skitjobbigt babblig släkting som tillåts breda ut sig, och bara pratar och pratar (eller en bloggare som bara skriver och skriver).
Det värsta är att han i sublim diskrepans med Oscar Wilde, som hade rätt i allt, har fel i nästan allt han påstår. Pale Fire skulle förlora en boxningsmatch mot Citizen Kane (javisst, instämmer jag förstrött, men inte en tennismatch). Någon enstaka gång hittar han rätt, som när han köper en CD med inspelningar av gamla författare, som Joyce, Woolf, Yeats, Lawrence, och menar att samtliga deras röster låter "very posh and slightly mad". Hans bästa text handlar om cricket - det torde säga allt.
Som den musiknörd han är blir titeln naturligtvis även den här gången en referens: The Complete Polysyllabilic Spree. The Diary of an Occasionally Exasperated But Ever Hopeful Reader - om du inte har hört talas om den tiomannade kören The Polyphonic Spree, gör dig inte omaket att leta upp dem. Jag tröttnade på den här jovialiske britten redan efter hans tre första romaner, och tyckte att 31 Songs var odrägligt uppblåst och hysteriskt ängslig ("kolla vilken eklektisk musiksmak jag har").
Här säger han redan i förordet att han inte är intresserad av språk - detta får hans texter om litteratur att bli totalt intetsägande: i hans värld handlar frågan om hur du läser om du gör det sittande i badkaret eller vid ett köksbord eller neddråsad i en soffa, i vilken ordning han läser de få titlar han listar i varje månads början (jag läser fler böcker på fem dagar än han gör per månad). Låt oss nöja oss med att han har enkla krav: no fancy prose.
Likaså föraktar han 'literary novels', och använder sitt första semikolon först när han skriver om Lynne Truss (vars bok om interpunktion han förstås inte gillar). Han resonerar som ett barn, koketterar med sin generositet mot andra, köper böcker för att ha dem i hyllan, eftersom de uttrycker "the fullest expression of self" (menar han inte shelf?), något som bekräftar vad jag länge misstänkt: de förment osnobbiga är de största snobbarna, och Hornby tar varje chans att utge sig vara anti-intellektuell och opretentiös.
Alltifrån sågningsförbjudet till alla inställsamhetsmarkörer är det en sliskig och kladdigt inbjudande bok Hornby komponerat. Han har hela tiden en läsare (genomsnittsmänniskan, Den Vanliga Läsaren) i åtanke, och han vänder sig till henne (frågar du om han är politiskt korrekt också?) i otaliga garderingar, som får allt han yttrar att bli populistiskt uddlöst. Det påminner om en skitjobbigt babblig släkting som tillåts breda ut sig, och bara pratar och pratar (eller en bloggare som bara skriver och skriver).
Det värsta är att han i sublim diskrepans med Oscar Wilde, som hade rätt i allt, har fel i nästan allt han påstår. Pale Fire skulle förlora en boxningsmatch mot Citizen Kane (javisst, instämmer jag förstrött, men inte en tennismatch). Någon enstaka gång hittar han rätt, som när han köper en CD med inspelningar av gamla författare, som Joyce, Woolf, Yeats, Lawrence, och menar att samtliga deras röster låter "very posh and slightly mad". Hans bästa text handlar om cricket - det torde säga allt.
My nose is bleeding from rubbing it into books
På mitt coffee table dimper det ned en bok som väger åtskilliga kilo. Det är Gay. En världshistoria, skriven av tretton auktoriteter, med Robert Aldrich som redaktör. (Aldrich råkar dela namn med den sedan 1983 döde regissören som på 60-talet gjorde filmen The Killing of Sister George, där Beryl Reid spelar "George", en lesbisk kvinna som i en tv-serie ska dödas av en double decker bus: episoden odödliggjord i en odödlig sång.) Här skildras alltså det som har kallats "den tysta historien", subkulturernas subkultur, med bevis alltifrån den uräldsta källan Gilgamesh och Iliaden.
Metodiskt visar boken hur omgivningen har gått från förfasande till acceptans så gott som överallt, med undantag för vissa städer i Indien och Jönköping. Från och med slutet av 1800-talet (1869, då ungraren Károly Mária Benkert von Kertbeny hittade ordet) talar man om homosexualitet. Det tidigare vanligaste ordet var sodomit, vilket betonade handlingen, aktiviteten, medan ordet homosexualitet lägger tonvikten på läggningen, ett tillstånd. Under 2000-talet har det blivit svårare för bögar och lesbiska att identifiera sig med läggningen, och allt talar för att homo-ordet har tjänat ut sin roll.
Bokens upplägg är enkelt: kronologiskt och geografiskt, med sin början i Hellas och Rom, och sedan betas århundradena av, och föga förvånande känns mönstret igen: överallt, var som helst. Till och med den förträffligt religiösa medeltiden förevisar många exempel på homosexualitet. I Grekland hade staden Thebe (känd från Sofokles Antigone) "den heliga armén" på 300 man, där samtliga var älskande par, vilket skulle förhindra att de övergav varandra på slagfältet: länge var det en obesegrad armé (kanske något för nutida ishockeylag, som Färjestad, att tänka på?).
Då saknades begrepp för den sexuella identiteten, det enda viktiga var att mannen måste penetrera - det fanns fyra metoder: vaginalt, analt, oralt och interkruralt (mellan, eh, låren). Den mottagande skulle helst vara 12-18 år - tills han fick skägg. Sedan har beteendet fortsatt: bland piraterna på Västindien under 1600-talet, bland cowboysen på den amerikanska prärien, bland japanska samurajer och hans wakashu (elev), bland 1900-talskatolikerna.
Men min favoritepok är förstås åren 1870-1940, som tecknas av den fransyska Florence Tamagne. 1920-talet var en visuell tid, och här ersätts de tidigare bilderna av handfallna och förlägna aktörer med stolta och extroverta modeller. Inga är lika nakna och stolta (och homoerotiska) som nazisterna i deras propaganda, vilket kan roa den som tycker det är ironiskt att de samtidigt skickade homosexuella till sina dödsläger.
Intressant att läsa om de olika historiska beteckningarna, som MSM (Män som gillar män), medan motsvarigheten blir "kvinnoälskande kvinnor". Det är enklare nu då det behändiga queer-ordet ligger så bra i munnen. Men att kalla dem "en grupp utanför samhället" får snart ses som en relik från forna dagar - eller är det så att alla homosexuella (queer) måste bli artister eller konstnärer för att någorlunda accepteras? Större delen av 1900-talshistorien handlar om politisk frigörelse, något som både har lyckats och misslyckats. Det är tillåtet att ingå samkönat äktenskap i Massachusetts (USA) och Sydafrika, medan det i Sverige heter något så erbarmligt som 'registrerat partnerskap'.
Bilderna är anslående vackra, och väl valda. Här finns cowboys som dansar med varandra, Otto Dixs fantastiska målning av Sylvia von Harden, Radclyffe Halls älskarinna Una Troubridge i klänning, propaganda och motpropagande, Allen Ginsberg utan skägg, Truman Capote i en sådan där turban som du kan läsa dig till är mode i vår, asiatisk homopornografi, drottning Kristina på en häst - - -
Metodiskt visar boken hur omgivningen har gått från förfasande till acceptans så gott som överallt, med undantag för vissa städer i Indien och Jönköping. Från och med slutet av 1800-talet (1869, då ungraren Károly Mária Benkert von Kertbeny hittade ordet) talar man om homosexualitet. Det tidigare vanligaste ordet var sodomit, vilket betonade handlingen, aktiviteten, medan ordet homosexualitet lägger tonvikten på läggningen, ett tillstånd. Under 2000-talet har det blivit svårare för bögar och lesbiska att identifiera sig med läggningen, och allt talar för att homo-ordet har tjänat ut sin roll.
Bokens upplägg är enkelt: kronologiskt och geografiskt, med sin början i Hellas och Rom, och sedan betas århundradena av, och föga förvånande känns mönstret igen: överallt, var som helst. Till och med den förträffligt religiösa medeltiden förevisar många exempel på homosexualitet. I Grekland hade staden Thebe (känd från Sofokles Antigone) "den heliga armén" på 300 man, där samtliga var älskande par, vilket skulle förhindra att de övergav varandra på slagfältet: länge var det en obesegrad armé (kanske något för nutida ishockeylag, som Färjestad, att tänka på?).
Då saknades begrepp för den sexuella identiteten, det enda viktiga var att mannen måste penetrera - det fanns fyra metoder: vaginalt, analt, oralt och interkruralt (mellan, eh, låren). Den mottagande skulle helst vara 12-18 år - tills han fick skägg. Sedan har beteendet fortsatt: bland piraterna på Västindien under 1600-talet, bland cowboysen på den amerikanska prärien, bland japanska samurajer och hans wakashu (elev), bland 1900-talskatolikerna.
Men min favoritepok är förstås åren 1870-1940, som tecknas av den fransyska Florence Tamagne. 1920-talet var en visuell tid, och här ersätts de tidigare bilderna av handfallna och förlägna aktörer med stolta och extroverta modeller. Inga är lika nakna och stolta (och homoerotiska) som nazisterna i deras propaganda, vilket kan roa den som tycker det är ironiskt att de samtidigt skickade homosexuella till sina dödsläger.
Intressant att läsa om de olika historiska beteckningarna, som MSM (Män som gillar män), medan motsvarigheten blir "kvinnoälskande kvinnor". Det är enklare nu då det behändiga queer-ordet ligger så bra i munnen. Men att kalla dem "en grupp utanför samhället" får snart ses som en relik från forna dagar - eller är det så att alla homosexuella (queer) måste bli artister eller konstnärer för att någorlunda accepteras? Större delen av 1900-talshistorien handlar om politisk frigörelse, något som både har lyckats och misslyckats. Det är tillåtet att ingå samkönat äktenskap i Massachusetts (USA) och Sydafrika, medan det i Sverige heter något så erbarmligt som 'registrerat partnerskap'.
Bilderna är anslående vackra, och väl valda. Här finns cowboys som dansar med varandra, Otto Dixs fantastiska målning av Sylvia von Harden, Radclyffe Halls älskarinna Una Troubridge i klänning, propaganda och motpropagande, Allen Ginsberg utan skägg, Truman Capote i en sådan där turban som du kan läsa dig till är mode i vår, asiatisk homopornografi, drottning Kristina på en häst - - -
Why Can´t I Be You?
På torsdagarna går mina grannar för att spela boule. Gärna skulle jag följa med, men vad gör jag? Jag lyssnar inte ens på The Cure, springer runt i cirklar tills jag tappar andan. Nä, jag sitter fastlimmad, läser Alexander Pope - - -
Så kan det gå
Torsdag förmiddag läser jag Nick Hornbys bok om litteratur, där han skriver om när han erbjuder eld åt den rökande Kurt Vonnegut, och kallar honom "the greatest living writer in America" - ett av Hornbys otaliga beskäftiga påståenden (jag gillar inte boken). När jag var i tjugoårsåldern betydde Vonnegut förmodligen lika mycket för mig som han nu gör för den 50-årige Hornby, och antagligen uttryckte jag mig lika floskulöst. Jag läste en kurs i modern amerikansk litteratur på Umeå Universitet med en av mina bättre lärare Monica Loeb, som hade skrivit sin avhandling om Vonnegut, så då läste vi förstås Slaughterhouse-Five, men det gjorde inte att jag kände för att fortsätta läsa honom. Häromåret stämde han (eller hotade han bara?) Pall Mall för att de trots sina varningstexter 'Smoking kills' inte lyckats döda honom. På fredagsmorgonen läser jag i tidningen att Vonnegut är död!
My nose is bleeding from rubbing it into books
"Oh, the nights are too long / When the questions are long / I tried, but I will never understand / What Do You See In Him?" Ofta när jag tittar på film får jag anledning att erinra mig den här outgivna Smiths-låten (alltid i filmer med Juliette Binoche), och när jag nu har läst Sigge Eklunds Varulvsvalsen, om den knarkande Rebecka: varför knarkar hon? Det kommer som en blixt från en klar himmel, även om hon upprepar ett beteende från fyra år tidigare. Fast hon tillhör en ordentlig familj, och är flickvänssyster till Mr Goody Two Shoes-författaren själv.
Jaha, det ska vara en roman, men jag har läst någonstans att den precis som Eklunds förra roman Det är 1988 och har precis börjat snöa bygger på händelser i hans privata närhet. Om den boken ändå var bra berodde det på att den lyckades förmedla en outtalad förtvivlan, och utgöra ett trovärdigt fadersporträtt, så är denna bok ett katastrofalt misslyckande.
Precis som så många andra förklädda romaner är det här ett debattinlägg - denna gång om missbrukarvårdens brister. När den klara 23-åriga himlen blixtrar drabbas hela hennes familj, och hela omvärlden försvinner. Att berättaren och hans fru har en son märks knappt i hela boken - hans enda funktion är att bli lämnad på dagis, och så går berättaren till kontoret, men han jobbar inte, utan all tid går åt till att ringa telefonsamtal och skicka fax och framför allt tänka på den missbrukande. Familjen slutar sova, duscha, prata med varandra ...
Här är det en hundraprocentigt oförstående fördömande attityd genom hela boken, när präktigheten personifierad för pennan, och att följa detta överdramatiserande av något i sig allvarligt är enerverande. Det är uppskruvat, hysteriskt, fullt av övertoner och hela skildringen känns falsk och påklistrad - sedan bryr jag mig inte om Rebecka har en verklig förlaga som just nu skickar tacksamhets-sms till sin syster och systerspojkvän.
Vad boken gör är att den blottar en självgodhet hos berättaren: vi engagerar oss - minsann - mer än andra missbrukaranhöriga gör. För berättaren verkar det hela vara ett pojkboksäventyr, som en Fem-bok av Enid Blyton. Jag lär mig ingenting nytt om missbruket (inte ens drogerna namnges). Varför har Eklund skrivit den? Har han skrivit den? Har han månne engagerat sig så starkt för att efteråt kunna skriva den här romanen, som inte är en roman, utan en bok?
I min enfald trodde jag att det var knarkaren som hade det värst. Om det är något den här boken lyckas förmedla så är det vilken eländig tillvaro som väntar dennes anhöriga - själv behöver jag lägga in mig på avgiftning efter att ha fått i mig för mycket av Sigge Eklunds erbarmliga språk - - -
Jaha, det ska vara en roman, men jag har läst någonstans att den precis som Eklunds förra roman Det är 1988 och har precis börjat snöa bygger på händelser i hans privata närhet. Om den boken ändå var bra berodde det på att den lyckades förmedla en outtalad förtvivlan, och utgöra ett trovärdigt fadersporträtt, så är denna bok ett katastrofalt misslyckande.
Precis som så många andra förklädda romaner är det här ett debattinlägg - denna gång om missbrukarvårdens brister. När den klara 23-åriga himlen blixtrar drabbas hela hennes familj, och hela omvärlden försvinner. Att berättaren och hans fru har en son märks knappt i hela boken - hans enda funktion är att bli lämnad på dagis, och så går berättaren till kontoret, men han jobbar inte, utan all tid går åt till att ringa telefonsamtal och skicka fax och framför allt tänka på den missbrukande. Familjen slutar sova, duscha, prata med varandra ...
Här är det en hundraprocentigt oförstående fördömande attityd genom hela boken, när präktigheten personifierad för pennan, och att följa detta överdramatiserande av något i sig allvarligt är enerverande. Det är uppskruvat, hysteriskt, fullt av övertoner och hela skildringen känns falsk och påklistrad - sedan bryr jag mig inte om Rebecka har en verklig förlaga som just nu skickar tacksamhets-sms till sin syster och systerspojkvän.
Stilen, som var så utmejslat klar och omsorgsfullt genomarbetad i förra boken, är här helt försvagad. Flickvänssystern beskrivs som "världens bästa mamma åt sin son", en ganska skamligt floskulös formulering. Ren och skär dumhet verkar ha väglett Eklund när han först återger ett samtal mellan honom och blixtens pojkvän (demonen Hannes), och han säger till sin flickvän att han "aldrig kommer att kunna återge samtalet åt någon": men det har han just gjort! Ett annat exempel på Eklunds stil kan se ut så här: "Gun säger att hon kan ringa sin väninna Eva som arbetat som krishanterare. Eva kände Sandra när Sandra var liten, Sandra tycker om Eva. Eva tycker om Sandra. Kanske kan Eva nå Sandra."
Vad boken gör är att den blottar en självgodhet hos berättaren: vi engagerar oss - minsann - mer än andra missbrukaranhöriga gör. För berättaren verkar det hela vara ett pojkboksäventyr, som en Fem-bok av Enid Blyton. Jag lär mig ingenting nytt om missbruket (inte ens drogerna namnges). Varför har Eklund skrivit den? Har han skrivit den? Har han månne engagerat sig så starkt för att efteråt kunna skriva den här romanen, som inte är en roman, utan en bok?
I min enfald trodde jag att det var knarkaren som hade det värst. Om det är något den här boken lyckas förmedla så är det vilken eländig tillvaro som väntar dennes anhöriga - själv behöver jag lägga in mig på avgiftning efter att ha fått i mig för mycket av Sigge Eklunds erbarmliga språk - - -
Det kan bara hända i Tok-arp
I began to warm and chill
To objects and their fields
A ragged cup, a twisted mop
The face of Jesus in my soup
Nick Cave, "The Mercy Seat". Nick Caves ursäkt är att han tog droger under hela 80-talet: vad dricker de i Tokarp egentligen?
Stop me if you think you´ve heard this one before
"Your eyes are watery,
a mouth made for joy.
Always quoting Morrissey
but did you ever do it with a boy?"
The Ark, "Little dysfunk you". Och det är som vanligt inte mig de sjunger om.
a mouth made for joy.
Always quoting Morrissey
but did you ever do it with a boy?"
The Ark, "Little dysfunk you". Och det är som vanligt inte mig de sjunger om.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Om man som jag är pryd som ett par glasögon är det förstås besvärande med alla dessa journalisters debutromantitlar: nu har jag också läst Maria Svelands Bitterfittan, men det är långt ifrån titeln som är det mest generande med boken, utan snarare författarens minst sagt bedrövliga stil. En titel med assonans gör inte en hel roman.
Vad är det som brinner i tre veckor och glöder i trettio år? Äktenskapet, enligt Lampedusas fantastiska Leoparden - en roman en läsare önskar att Sveland använt som inspiration till detta mischmasch av postfeministiskt teoribygge. För hennes huvudperson Sara är - ni har gissat rätt - bitter på äktenskapet och mannen, och ägnar ett par hundra dåligt skrivna sidor åt att älta detta, på en resa till en plats som heter Teneriffa (där hon också är bitter över att hon inte har några pengar).
Hon drömde om kärlek, och så fick hon en vardag. Efter sju svåra år (psykologernas omhuldade sjuårskris stolpigt gestaltad) revolterar hon, och åker alltså till den här platsen som jag inte vet var den finns eller vad den är - i sällskap med en bok av Erica Jong, och den boken blir utsatt för långa mångordiga referat, när Sara starkt identifierar sig med dess protagonist Isadora.
Sveland idylliserar 70-talet (enligt min minnesbild fulla män som slängde träskor genom fönster, och som barn var det festligaste man kunde hoppas på ett glas lingondricka till maten), och det är kanske kriminellt i sig, men jag störs mest av hur hon lägger pannan i djupa veck och vill kommunicera rakt och tydligt med läsaren, samtidigt som hon försöker skriva fräckt och hurtigt ("logistiska mästerverk i dagishämtning"), för att inte tala om hur hon cementerar de stereotypa könsroller hon utger sig vilja diskutera: men om hon gör mannen till något annat än en maskin styrd av pengar och bilar faller hela hennes resonemang. En kvinna som är alkoholist är det enbart därför att hon behandlats illa av sin man.
Ett ännu större problem för Sveland är att Sara är radiojournalist, precis som hennes författare, som verkar glömma att hon skriver en roman och inte en debattbok, eftersom hon låter bli att gestalta, i av allt att döma referat av autentiska samtal och intervjuer. Kvinnor har monopol på att ha dåligt samvete och att älska sina barn, skriver Sveland på raderna, mellan raderna och konsekvent genom raderna i hela boken. Många gånger blir Sara en vidrigt självupptagen person som bara vill att vi ska förstå hur hon har blivit förfördelad.
För en någorlunda tolerant och tålmodig läsare är det också ett besvär att ta sig igenom den fruktansvärt dåligt skrivna prosan (Suzanne Brøgger kallas "en av mina stora idoler"), med inskjutna anakronismer när hon skildrar dåtiden i långa återblickar: intimsmycken var inte mode på porrstjärnor under 80-talet, Rädd att flyga kom ut 1973, inte 1975, Sinéad O´Connors version av "Nothing compares 2 U" (Sveland stavar både namnet och titeln fel) kom ut första veckan 1990, inte 1988. Dylika felaktigheter är så frekventa i svenska romaner att jag inte orkar bry mig, inte heller att Sveland skriver 'svenskalärare' flera gånger, men vad ska jag säga om den här meningen: "Till slut ville jag kräkas över mig själv, men det är jag för väluppfostrad för att göra"?
Vad är det som brinner i tre veckor och glöder i trettio år? Äktenskapet, enligt Lampedusas fantastiska Leoparden - en roman en läsare önskar att Sveland använt som inspiration till detta mischmasch av postfeministiskt teoribygge. För hennes huvudperson Sara är - ni har gissat rätt - bitter på äktenskapet och mannen, och ägnar ett par hundra dåligt skrivna sidor åt att älta detta, på en resa till en plats som heter Teneriffa (där hon också är bitter över att hon inte har några pengar).
Hon drömde om kärlek, och så fick hon en vardag. Efter sju svåra år (psykologernas omhuldade sjuårskris stolpigt gestaltad) revolterar hon, och åker alltså till den här platsen som jag inte vet var den finns eller vad den är - i sällskap med en bok av Erica Jong, och den boken blir utsatt för långa mångordiga referat, när Sara starkt identifierar sig med dess protagonist Isadora.
Sveland idylliserar 70-talet (enligt min minnesbild fulla män som slängde träskor genom fönster, och som barn var det festligaste man kunde hoppas på ett glas lingondricka till maten), och det är kanske kriminellt i sig, men jag störs mest av hur hon lägger pannan i djupa veck och vill kommunicera rakt och tydligt med läsaren, samtidigt som hon försöker skriva fräckt och hurtigt ("logistiska mästerverk i dagishämtning"), för att inte tala om hur hon cementerar de stereotypa könsroller hon utger sig vilja diskutera: men om hon gör mannen till något annat än en maskin styrd av pengar och bilar faller hela hennes resonemang. En kvinna som är alkoholist är det enbart därför att hon behandlats illa av sin man.
Ett ännu större problem för Sveland är att Sara är radiojournalist, precis som hennes författare, som verkar glömma att hon skriver en roman och inte en debattbok, eftersom hon låter bli att gestalta, i av allt att döma referat av autentiska samtal och intervjuer. Kvinnor har monopol på att ha dåligt samvete och att älska sina barn, skriver Sveland på raderna, mellan raderna och konsekvent genom raderna i hela boken. Många gånger blir Sara en vidrigt självupptagen person som bara vill att vi ska förstå hur hon har blivit förfördelad.
För en någorlunda tolerant och tålmodig läsare är det också ett besvär att ta sig igenom den fruktansvärt dåligt skrivna prosan (Suzanne Brøgger kallas "en av mina stora idoler"), med inskjutna anakronismer när hon skildrar dåtiden i långa återblickar: intimsmycken var inte mode på porrstjärnor under 80-talet, Rädd att flyga kom ut 1973, inte 1975, Sinéad O´Connors version av "Nothing compares 2 U" (Sveland stavar både namnet och titeln fel) kom ut första veckan 1990, inte 1988. Dylika felaktigheter är så frekventa i svenska romaner att jag inte orkar bry mig, inte heller att Sveland skriver 'svenskalärare' flera gånger, men vad ska jag säga om den här meningen: "Till slut ville jag kräkas över mig själv, men det är jag för väluppfostrad för att göra"?
Nabokov om Mailer om Hitler
"Direct interference in a person´s life does not enter our scope of activity, nor, on the other, tralatitiously speaking, hand, is his destiny a chain of predeterminate links: some 'future' events may be likelier than others, O.K., but all are chimeric, and every cause-and-effect sequence is always a hit-and-miss affair, even if the lunette has actually closed around your neck, and the cretinous crowd holds its breath." Det är klart att Nabokov redan 1972, i Transparent Things, skulle ha en åsikt om Mailers sätt att skriva The Castle in the Forest. (Ordet 'tralatitious' är (i romanen) en slags synonym till metafor - bland annat.) En annan sak: om jag nu tycker att Mailers roman höjer sig över så mycket annan ny litteratur - betyder det att den andra litteraturen är dålig, eller är det så att allt är (lika) dåligt (som det aldrig har varit)?
My nose is bleeding from rubbing it into books
När Norman Mailer återkommer som romanförfattare efter tio års dvala gör han det med besked: med en grandios roman om Hitlers barndom - The Castle in the Forest lyder den suggestiva titeln, och det är en alltigenom fascinerande, storslagen, storhetsvansinnig bok som ofta kantrar över och blir outhärdlig, men lika ofta är den makalöst fängslande. Senast Mailer skrev en roman handlade det om Jesus, och denna gång om antitesen, Adolf Hitler.
Romanen surrar som en av bikuporna fadern Alois sköter under en tid (liksom en annan berömd tysk far, Otto Plath): fullt av skumraskaffärer, outtalade rykten om incest, dolda lönngångar i intrigens genomtäta väv - hela verket glittrar av hemligheter, och över hela glansen tronar en lömsk berättare, utskickad av Djävulen (som närvarar när monsterbarnet avlas av vad som troligen är far och dotter), här kallad bland annat The Maestro och E.O. (the Evil One). Som ett ominöst envoi lyder Klaras "we will be punished" när de ligger med varandra.
Jag måste erkänna att jag blir totalt bortkollrad av den här gamlingen till författare, som jag så många gånger avskrivit och skickat volym efter volym till Myrorna. Mailer skriver som om han verkligen vore i kontakt med den ockulta kraft han själv har framkallat: det må så vara att i vår tid skapandet har avmystifierats (nämn inte skrivarskolorna), och att all god litteratur ska skrivas mellan 8-12 på förmiddagen - själv föredrar jag Mailers mörka vision, med en tro på demoniska ingivelser, och författaren som stående mitt i ett kosmiskt drama. Enligt honom trivs djävlar när de vistas i närheten av överdrifter, och Mailer kan beskrivas som hyperbolens lovsångare.
Mailer må förlåtas för att han väljer en enkel förklaring (ondskan som ett metafysiskt fenomen, en inre röst av illvilja som kan förtrolla den mest oskyldiga av oss), men han tar sig an projektet med hela vidden av sin kapacitet som författare, för att inte tala om erfarenhet. Resultatet liknar knappast en linjär berättelse, utan en vortex av dramatiska scener. Först efter många hundra sidor böjar de otäckaste egenskaperna hos Dolfchen (kärt barn har många namn) visa sig: i en nästan förtrollande vacker scen kysser han innerligt och med dödande mässlingvirus i kroppen sin yngre bror.
Ett problem med den här sortens böcker (romaner som gör anspråk på att vara mer biografiska än biografin) är att händelser förstoras och ges stor tyngd, som när lille Adis krigslekar måste ses som ett klumpigt försök till foreshadowing, eller hur den odör som han utsöndras så frekvent måste kommenteras. Ett annat problem är att biskötseln blir ett så flagrant symboliskt trick med berättelser om hur de lata bina måste avrättas (gissa metoden), eller en bara nästan uttalad men övertydlig jämförelse mellan bidrottningen och en führer.
Ska det då vara arv eller miljö som formar oss mest? Mailer verkar mena att det onda finns i Hitlers gener, för han ger stort utrymme åt att teckna fadern Alois som visserligen en ganska ordinär människa - en småchefsposition vid tullen, rutinmässiga bestraffningar - men härstamningen är en mörk brygd av incest och dolda aningar som plågar hustrun (dottern?) som en tandvärk. Miljön kan alltid Djävulen påverka, bara de rätta förutsättningarna finns. Och i den lille Adi finns de i övermått.
Mest gillar jag hur Mailer har uppfunnit en berättare som leker sig fram genom det tunga och allvarliga ämnet. Han tar en paus för att hasta till Oscar Wildes rättegång i maj 1895 för att vägleda den fällande juryn. Den här smådjävulen styr Adi i rätt (fel?) riktning, och håller mest ett vakande öga på honom, i blind lydnad till E.O. eller The Maestro. Den högt siktande ambitionen och anspråken är Mailers vän och fiende.
Som av en händelse råkar det här vara den 666:e texten jag prånglar ut - enligt hantlangaren, berättaren, är Djävulen väl insatt i Internet: "The Maestro has followed human progress into cyertechnologies far more closely than the Lord". Den som tror på tillfälligheter kanske vill göra sig omaket att räkna antalet ord i denna text - - -
Romanen surrar som en av bikuporna fadern Alois sköter under en tid (liksom en annan berömd tysk far, Otto Plath): fullt av skumraskaffärer, outtalade rykten om incest, dolda lönngångar i intrigens genomtäta väv - hela verket glittrar av hemligheter, och över hela glansen tronar en lömsk berättare, utskickad av Djävulen (som närvarar när monsterbarnet avlas av vad som troligen är far och dotter), här kallad bland annat The Maestro och E.O. (the Evil One). Som ett ominöst envoi lyder Klaras "we will be punished" när de ligger med varandra.
Jag måste erkänna att jag blir totalt bortkollrad av den här gamlingen till författare, som jag så många gånger avskrivit och skickat volym efter volym till Myrorna. Mailer skriver som om han verkligen vore i kontakt med den ockulta kraft han själv har framkallat: det må så vara att i vår tid skapandet har avmystifierats (nämn inte skrivarskolorna), och att all god litteratur ska skrivas mellan 8-12 på förmiddagen - själv föredrar jag Mailers mörka vision, med en tro på demoniska ingivelser, och författaren som stående mitt i ett kosmiskt drama. Enligt honom trivs djävlar när de vistas i närheten av överdrifter, och Mailer kan beskrivas som hyperbolens lovsångare.
Mailer må förlåtas för att han väljer en enkel förklaring (ondskan som ett metafysiskt fenomen, en inre röst av illvilja som kan förtrolla den mest oskyldiga av oss), men han tar sig an projektet med hela vidden av sin kapacitet som författare, för att inte tala om erfarenhet. Resultatet liknar knappast en linjär berättelse, utan en vortex av dramatiska scener. Först efter många hundra sidor böjar de otäckaste egenskaperna hos Dolfchen (kärt barn har många namn) visa sig: i en nästan förtrollande vacker scen kysser han innerligt och med dödande mässlingvirus i kroppen sin yngre bror.
Ett problem med den här sortens böcker (romaner som gör anspråk på att vara mer biografiska än biografin) är att händelser förstoras och ges stor tyngd, som när lille Adis krigslekar måste ses som ett klumpigt försök till foreshadowing, eller hur den odör som han utsöndras så frekvent måste kommenteras. Ett annat problem är att biskötseln blir ett så flagrant symboliskt trick med berättelser om hur de lata bina måste avrättas (gissa metoden), eller en bara nästan uttalad men övertydlig jämförelse mellan bidrottningen och en führer.
Ska det då vara arv eller miljö som formar oss mest? Mailer verkar mena att det onda finns i Hitlers gener, för han ger stort utrymme åt att teckna fadern Alois som visserligen en ganska ordinär människa - en småchefsposition vid tullen, rutinmässiga bestraffningar - men härstamningen är en mörk brygd av incest och dolda aningar som plågar hustrun (dottern?) som en tandvärk. Miljön kan alltid Djävulen påverka, bara de rätta förutsättningarna finns. Och i den lille Adi finns de i övermått.
Mest gillar jag hur Mailer har uppfunnit en berättare som leker sig fram genom det tunga och allvarliga ämnet. Han tar en paus för att hasta till Oscar Wildes rättegång i maj 1895 för att vägleda den fällande juryn. Den här smådjävulen styr Adi i rätt (fel?) riktning, och håller mest ett vakande öga på honom, i blind lydnad till E.O. eller The Maestro. Den högt siktande ambitionen och anspråken är Mailers vän och fiende.
Som av en händelse råkar det här vara den 666:e texten jag prånglar ut - enligt hantlangaren, berättaren, är Djävulen väl insatt i Internet: "The Maestro has followed human progress into cyertechnologies far more closely than the Lord". Den som tror på tillfälligheter kanske vill göra sig omaket att räkna antalet ord i denna text - - -
Hon är bara ute efter att provocera
Den gamla ärkefeministen Germaine Greer har skrivit en förvirrad artikel om John Lauritsens kommande bok The Man Who Wrote Frankenstein - föga förvånande tror Lauritsen att det var Percy som skrev romanen, och det är han långt ifrån den förste att göra. Greer känner sig manad att spela djävulens advokat när hon försvarar Mary med det långsökta argumentet att hon måste vara författaren eftersom den är så dåligt skriven (uppenbarligen har Greer inte läst Percys två gotiska romaner Zastrozzi och St Irvyne, som verkligen kan utnyttjas som två exempel på illa skrivna romaner) - men nu har hon förmodligen skitit i det blå skåpet, när hon menar att Frankenstein varken är "a great" eller "a good" roman, och använder en lång rad argument för att bevisa detta; men hennes exempel visar bara att Mary Shelley skrev som andra romanförfattare från den tiden, inklusive Walter Scott och Goethe. Men Lauritsens bok förtjänar inget annat än att tigas ihjäl: det är en tendentiöst tediös syssla att reda ut vem som skrev exempelvis Shakespearaes samlade verk, eller hur delaktig den och den författarhustrun eller dito-maken var i det färdiga arbetet.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Curtis Sittenfelds specialitet är att fånga in de naiva och känsliga figurerna som vi alla vet existerar (någonstans, i vår närhet) - det gjorde hon skickligt i debutromanen Prep, och hon vidareutvecklar detta övertygande i sin andra roman The Man of My Dreams: båda finns redan på svenska, för den som få sin text dubbad och i avsaknad av nyanser och oöversättliga amerikanska idiom.
Det finns åtskilligt att imponeras av när du läser den här boken: författarens stilsäkra skarpsinniga klokhet, trovärdigheten och konsekvensen när hon här skildrar en 14-årig Hannah som hinner bli dubbelt så gammal när romanen slutar. Sittenfeld är verkligen insiktsfull och har ett sinne för hur människor fungerar. Mest imponerande är ändå med den säkerhet hon hanterar berättartekniken, när hon koncentrerar sig på enskildheter och bryter loss avgörande moment i den här enstöringens utveckling.
Hannah är en typisk Fröken Lagom, som ständigt vistas i skuggan av andra: den bedårande vackra storasystern Allison, eller kusinen Fig som vet hur man ska ta för sig, medan Hannah tar hostmedicin för att emfatiskt ensam somna in tidigt på de förhatliga fredagskvällarna, eftersom hon är "den enda som inte blev tafsad på", som Annika Norlin sjunger om (Säkert!). Hon tillåts - men i högre grad tillåter hon sig - bara vara på gränsen till lycklig. Systern menar att hon visar för stor uppmärksamhet åt de saker som gör henne olycklig. Hon måste mota bort fadern som den destruktiva kraften i hennes tillvaro.
Skickligheten visar sig i karakteriseringen: en manlig biperson är "alarmingly handsome", och när Hannah beskriver Allison är det med en finstämd nyans av bitterhet och syskonrivalitet: "Alison turned resolutely, personality-definingly nice. She turned pretty, too, which made her niceness seem even more generous and less necessary". Det är inte heller svårt att föreställa sig de långa obekväma bilresor som redovisas (någon gång välsignade av hög bilstereovolym, som gör tystnaden mindre obehaglig), och en Alaska-resa resulterar i katastrofala följder för vår protagonist, om än själva crescendot blir något av ett futtigt västgötaklimax.
Med säker hand visar Sittenfeld att Hannahs problem knappast minskar när hon väl skaffar (temporärt) sällskap. En höjdpunkt i romanen är syskongnabbet mellan Hannah och Allison, som pendlar mellan rivalitet och kärlek. Det finns en bestämd tillförsikt i Sittenfelds formuleringar, när hon låter Hannah i slutkapitlet skriva ett långt brev till sin mångårige terapeut, en enigmatisk Dr Lewin, som möjligen är en avbild av författaren - den som avlyssnar protagonistens klagan: "I choreographed my own devastation", skriver Hannah, och en läsare inbillar sig närapå att Curtis Sittenfeld skulle känna till kvinnans inre lika väl som Henry James gjorde.
Trogna läsare vet förstås redan att Sittenfeld är ett stort Morrissey-fan, och liksom i debutromanen finns här subtila referenser, som när den glasögonprydda Hannah möter en 28-årig man med hörapparat, eller det återkommande temat med hennes celibat. En skillnad från föregångaren Prep är att Sittenfeld här skriver i presens - ni som förespråkar skrivarskolor: läs och fundera på vad det kan betyda.
Det finns åtskilligt att imponeras av när du läser den här boken: författarens stilsäkra skarpsinniga klokhet, trovärdigheten och konsekvensen när hon här skildrar en 14-årig Hannah som hinner bli dubbelt så gammal när romanen slutar. Sittenfeld är verkligen insiktsfull och har ett sinne för hur människor fungerar. Mest imponerande är ändå med den säkerhet hon hanterar berättartekniken, när hon koncentrerar sig på enskildheter och bryter loss avgörande moment i den här enstöringens utveckling.
Hannah är en typisk Fröken Lagom, som ständigt vistas i skuggan av andra: den bedårande vackra storasystern Allison, eller kusinen Fig som vet hur man ska ta för sig, medan Hannah tar hostmedicin för att emfatiskt ensam somna in tidigt på de förhatliga fredagskvällarna, eftersom hon är "den enda som inte blev tafsad på", som Annika Norlin sjunger om (Säkert!). Hon tillåts - men i högre grad tillåter hon sig - bara vara på gränsen till lycklig. Systern menar att hon visar för stor uppmärksamhet åt de saker som gör henne olycklig. Hon måste mota bort fadern som den destruktiva kraften i hennes tillvaro.
Skickligheten visar sig i karakteriseringen: en manlig biperson är "alarmingly handsome", och när Hannah beskriver Allison är det med en finstämd nyans av bitterhet och syskonrivalitet: "Alison turned resolutely, personality-definingly nice. She turned pretty, too, which made her niceness seem even more generous and less necessary". Det är inte heller svårt att föreställa sig de långa obekväma bilresor som redovisas (någon gång välsignade av hög bilstereovolym, som gör tystnaden mindre obehaglig), och en Alaska-resa resulterar i katastrofala följder för vår protagonist, om än själva crescendot blir något av ett futtigt västgötaklimax.
Med säker hand visar Sittenfeld att Hannahs problem knappast minskar när hon väl skaffar (temporärt) sällskap. En höjdpunkt i romanen är syskongnabbet mellan Hannah och Allison, som pendlar mellan rivalitet och kärlek. Det finns en bestämd tillförsikt i Sittenfelds formuleringar, när hon låter Hannah i slutkapitlet skriva ett långt brev till sin mångårige terapeut, en enigmatisk Dr Lewin, som möjligen är en avbild av författaren - den som avlyssnar protagonistens klagan: "I choreographed my own devastation", skriver Hannah, och en läsare inbillar sig närapå att Curtis Sittenfeld skulle känna till kvinnans inre lika väl som Henry James gjorde.
Trogna läsare vet förstås redan att Sittenfeld är ett stort Morrissey-fan, och liksom i debutromanen finns här subtila referenser, som när den glasögonprydda Hannah möter en 28-årig man med hörapparat, eller det återkommande temat med hennes celibat. En skillnad från föregångaren Prep är att Sittenfeld här skriver i presens - ni som förespråkar skrivarskolor: läs och fundera på vad det kan betyda.
"Jesus died for somebody´s sins, but not mine"
Patti Smith
Marlowe
"Was this the face that launched a thousand ships
And burnt the topless towers of Ilium?
Sweet Helen, make me immortal with a kiss.
Her lips suck forth my soul; see where it flies!
Come, Helen, come, give me my soul again.
Here I will dwell, for heaven be in these lips,
And all is dross that is not Helena."
Christopher Marlowes Faustus yttrar dessa de vackraste orden på det engelska språket: häromdagen skrev en kännare om Shakesperares samtida i Svd, givetvis en del om Marlowe. Det är långt ifrån bortslösad tid att läsa kanske framför allt hans Doctor Faustus, eller Tamburlaine - hans övriga pjäser har varit svårare att få tag på. Men nu är det snart påsk, och då ska väl alla läsa Donne som vanligt?
And burnt the topless towers of Ilium?
Sweet Helen, make me immortal with a kiss.
Her lips suck forth my soul; see where it flies!
Come, Helen, come, give me my soul again.
Here I will dwell, for heaven be in these lips,
And all is dross that is not Helena."
Christopher Marlowes Faustus yttrar dessa de vackraste orden på det engelska språket: häromdagen skrev en kännare om Shakesperares samtida i Svd, givetvis en del om Marlowe. Det är långt ifrån bortslösad tid att läsa kanske framför allt hans Doctor Faustus, eller Tamburlaine - hans övriga pjäser har varit svårare att få tag på. Men nu är det snart påsk, och då ska väl alla läsa Donne som vanligt?
Pollen
Jaha ja, förutom att det är den nördigaste av alla sjukdomar - att du inte kan vistas utomhus - att du blir ruinerad av de svinaktigt ockerdyra medicinerna (jag har testat alla, och hälften är humbug, resten har marginell verkan, vad jag kan bedöma: jag kanske bara inte responderar) - att du gråter och gråter - att du blir trött men ändå inte kan sova för att du nyser och annat onämnbart - - - Allt detta skulle vara outhärdligt om det inte vore för att den främsta biverkningen är att du blir på så dåligt humör; det är som Gregory Houses käpp, som låter honom säga vilka elakheter som helst, eftersom det egentligen är synd om honom: du är äntligen rättmätigt arg, för jag har läst det i FASS eller om det var en broschyr från Apoteket, att den pollenallergiske blir a r g .
Poetiken
2 Nedstigande: till sin natur? Glöm distinktionen natur och kultur: det är naturkultur, liksom du måste glömma distinktionen förnuft och känsla: det är förnuftkänsla.
Skolpolitiskt inlägg
Inte att du läser - inte vad du läser - bara hur du läser betyder någonting.
Dagens skop
Generaliseringarnas översteprästinna Susanna Popova skrev i gårdagens Svd att det är bloggare som läser vad bloggare skriver (i bloggar, minsann), och hon har som sista människan på jordklotet insett att bloggen har ersatt dagböckerna. En så tröttsamt tröttande artikel, helt poäng- och humorlös. När hon skriver "utan problematisk självcensur" vet jag faktiskt inte vad hon menar. Du skulle bara ana vad jag tvingas censurera mig själv: som nu, när jag tänker på - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
"A silver Lucifer / serves / cocaine in cornucopia // To some somnambulists / of adolescent thighs / draped / in satirical draperies": exakt vad är då detta? En beskrivning av en PB-lektion? Nä, det är "Lunar Baedekker", en snygg dikt av Mina Loy, som påpassligt nu ges ut på svenska, tiotalet år efter att hon blivit modernistikon i den anglosaxiska världen. På svenska blir titeln något otympligare: Baedekker för månresenärer. Pseudonymen 'Loy' härstammar förstås från franskans 'loi' (lag): det är lätt att tänka på den samtida finlandssvenska modernisten som inte följde någon lag, utan var lag i sig själv. Tack vare internätet kan du läsa dikter, och läsa om Mina Loy, exempelvis här.
Fotot av Stephen Haweis föreställer den spöklikt vackra tjugosjuåriga författaren; melankoliskt androgyn - en drömsyn som träder fram när du svimmar, en Dickenspojke eller en Garbo - en förtrollad queerhäxa - en Tintomara utan ålder - - - Ja, hela bokomslaget är förstås vackert i all sin spatiösa vithet, och ingår i den nyväckta "Lilla serien" som ellerström förlag nu ger ut parallellt med tidskriften Lyrikvännen.
Det är Gunnar Harding som har översatt, och skrivit ett förord som till sitt omfång utgör nästan en tredjedel av hela boken. Efter att ha så lyckosamt har arbetat med de brittiska romantikerna har jag stort förtroende för Harding som översättare: han har fin känsla för den jazziga rytmen i Loys lite spretiga poesi. Som introduktör fungerar han också bra, när han skriver pedagogiskt (in a good way) - entusiastiskt lyfter han fram godbitarna i Loys minst sagt spännande historia, som bland annat inkluderar ett hyperkort äktenskap med en släkting till Oscar W.s fru Constance (dock tycker jag att han onödigt nedvärderar hennes bildkonst, som verkligen inte är mycket sämre än mycket annat krams från den tiden).
Det är uppenbart att Loy vill greppa det oerhörda i sina dikter, som vill inrymma oförenligheter som nihilism, materialism, sensualism, kommersialism, feminism ("Underbara halvtimma då jag bara var kvinna / Djurkvinna"), och så vidare. Det är också tydligt att hon i sina dikter är visuell, att hennes konstnärliga blick befruktar och berikar hennes språk. Samtidigt får det här hennes dikter att kännas överdådigt överlastade, som att vistas i en anfrätt drivhusatmosfär. Bäst är hon när hon lyckas växla perspektiv och låter en ängel solka sin ena vinge i rännstenen, eller peka fram mot ofattbar fattigdom och misär: när hon förenar sin kanske storvulna blick med förmågan att uppfatta och uppskatta det vardagliga.
På samma sätt klär hon ibland av kärleken dess skyddande attributiska skal - avslöjar den. Där blir hon desillusionerat vacklande mellan styrka och svaghet, oförmögen att undkomma skapandet av nya illusioner som bara förgör henne - men vanmäktigt måste hon fortsätta lura sig själv. De bästa dikterna är vibrerande, pulserande, och detta lyckas faktiskt Harding förmedla i sin översättning. Det här är kaxiga dikter, med ett ganska sturskt diktjag som har ett sardoniskt leende i sin mungipa.
Charmerande nog är det något av en tidsresa att läsa den här boken. Mina Lo[w]y föddes samma år som Joyce, men när den senare känns lika främmande för vår tid som trattgrammofonen finns det fortfarande fräschör hos den förre. Här vankas cocktailbär och kokotter, och en och annan femme fatale (Fröken Farlig, hette hon i Norrland). 1920-talet råkar vara den tid som de flesta av mina elever idealiserar och vill åka till: här är ett surrogat som åtminstone nästan täcker mina behov.
"we´re on the tip of it"
I dag, på Simon Raymondes födelsedag, tycker jag att bland det roligaste som finns är att ta del av försöken att spåra exakt vad Elizabeth Fraser sjunger i Cocteau Twins. Till exempel en favorit, "Seekers who are lovers" från deras sista skiva. Det är ändå ännu roligare att lyssna på denna underbara musik, oavsett om det är påsk eller vad det nu är som strax ska ske. Jag tippar att den som har skrivit av texten har haft viss hjälp av BBC-liveskivan från 1996, där det nästan går att uppfatta vissa ord: annars är det som Fredrik Strage skrev i en recension i tidskriften pop när sista skivan "milk & kisses" kom ut - hon sjunger i ett vokalt landskap där konsonanter är förbjudna. Det är så vackert.
Poetiken
1 Den är nedstigande, en nedåtrörelse, mot ursprunget, mot ramsorna, besvärjelserna: ett skydd.
Kärlek
Kärlek - det där som bara kan utplånas inifrån.
My nose is bleeding from rubbing it into books
En av Vladimir Nabokovs många neuroser var en nitisk besatthet att behärska språket in i minsta skrymsle och pedantiska vrå; i sin svindlande essä om Nabokov i boken Kronofobi varnar Martin Hägglund för "livlös upprepning vid den postuma publiceringen, när läsare och redaktörer kan göra vad de vill med bokstäverna" - härmed tar jag mig den friheten, med risken att Nabokovspöket ska hemsöka mig (likt svart rök) och härja mina stelbenta formuleringar (likt en galen jätte) om denna virtuosa språkbalettdansare (och slita itu mig nerv för nerv).
Att kalla Aris Fioretos översättning av Nabokovs roman Lolita för årets viktigaste bok vore en skamlös underdrift: det här har varit en dröm åtminstone sedan denna det svenska språkets störste stilist för sju år sedan översatte Pnin, en översättning som har följts av Masjenka och Sebastian Knights verkliga liv. Och så nu denna 1900-talets mest förhäxat förtjusande roman, på riktig svenska exakt sextio år efter att den börjar utspela sig, och då kan vi glömma de bedrövliga försök som tidigare har gjorts att fånga något av essensen i Nabokovs fantastiskt fantasirika språk, i denna hans mest monomana mästerverk, eller mästerliga monoverk.
Den fyrtioettårige Humbert Humbert [sic] förtrollas av den tolvåriga nymfetten Dolores Haze, kanske på identiskt sätt som läsaren förtrollas av Nabokovs formuleringar när han sinnligt återger varje nyans av perfektionen i målet för pedofilen (i sin egen vokabulär 'nymfoleptikern' eller 'pederosen') H.Hs dunkla begär: varje fjuniga hårstrå på den lilla demonens (Hum Hum är fullt på det klara att deras förbindelse är dömd, eftersom hans ideal är sataniskt vulgära och elaka småflickor) kropp skildras lika minutiöst av författaren som Flaubert beskriver sin Emmas nacke (och - ack - fötter). Det är kärlek vid första ögonkastet, vid sista ögonkastet, vid vartenda ögonkast.
Som författare har Nabokov ingen lång väg till ironin och parodin, och den som har en crush på psykoanalysen får många orsaker att bli provocerad, som när Ha Ha redogör för sina falliska drömmar som vrålar av impotensskräck. Men även den som är litteraturteoretiker får anledning att känna ett obehag, när Nabokov så tydligt använder Helvetet och djävulen som ett ledmotiv när referenser strös in i berättelsen som Hans och Greta-stenar; ett annat ledmotiv är Hump Humps nästan indignerade retoriska fråga "vad kunde jag göra" som blir ett slags rättfärdigande envoi, och de ständigt overksamma popplarna, och apreferenserna så fort han ska beskriva sin kropp.
Här finns också tydliga planteringar som pekar fram emot den bilolycka som öppnar grindarna till Paradiset (och Helvetet, förstås, i denna tillvaro bortom lyckan), när mamman dör efter att ha läst Huh Huhs anteckningar - hon har våldtagit bordet som förvarade dem, står det: på samma sätt som han sedan våldtar Lo - och kanske litteraturens elegantaste deus ex machina skramlar fram när den där stora svarta och glänsande Packarden kör över den stackars Charlotte, i denna tragedi av grekiska proportioner (med några stänk av fars), där ödet snitslar banan åt den stackars hummande protagonisten.
Humbird är bildad och löjeväckande, på det sättet som all typ av besatthet är löjligt. Vid något tillfälle hånar han användandet av ordet 'känsla': "vi har en känsla av att ..." Klart att det blir oangenämt för denna själviske våldsman om något så perifert i hans sinnevärld som känslor måste inkluderas. Helst vill han avnjuta Lola som en konnässör dricker vin, och med lika liten grad av samvetskänslor. Ändå saknar han knappast självinsikt, utan är medveten om sin monstruösa drift, vilket dock sällan hindrar honom från att ge utlopp åt den.
Aris Fioretos är den självklare översättaren till denna skimrande litteratur - han är lika pedantisk som sin doyen, vilket minimerar risken för misstag: men han får passa sig för den förbättringsdjävul som Nabokov brukade varna sig själv för när han översatte sina egna böcker från ryska till engelska. Å andra sidan vet jag inte strängt talat hur perfektion någonsin kan förbättras. En skarp ordväxling låter i originalet Dolly höra orsaken till moderns påhittade sjukdom vara "something abominable", när änklingen menar "abdominable" - Fioretos väljer att låta henne ersätta 'magen' med 'maken', vilket väl är ett elegant sätt att växla perspektivet från den avskyvärda hustrun till den avskyvärda maken: "ett fembent monster", som han själv säger. Den bevingade läsaren smeks som en spinnande katt av Nabokovs förföriska språk.
Clarice? Jeanette? Virginia? Mare? Marguerite? Aase? Emily? Sylvia? Rut? Nä - Suzanne och Erica!
Det besynnerliga med böckerna av Anna Jörgensdotter är knappast att de har tystats ned av kritikerna - snarare har de väl ordat för mycket om hennes (hur många är det? två?) trista böcker. I dagens pappers-DN berättar hon och någon som heter Svedeland (som har skrivit en bok som heter Bitterfittan: skulle jag läsa en sådan bok?) att deras förebilder är 70-talsikonerna Suzzzanne Brögger och Erica Jong, eftersom de skrev så gränslöst och ohämmat (dåligt, tillägger jag), något som de har saknat hos andra kvinnliga författare - det där uttrycket får mig att rysa: "kvinnliga författare", och hur kan det få fortsätta att förekomma, det är fel och fult ur både etisk och estetisk synpunkt. Det finns ingen anledning att läsa något för att det är en kvinna (eller en svart, eller en bög, eller en tunnhårig man i glasögon) som har skrivit - dessutom är det en myt att kvinnor inte "har fått" skriva utflippat eller fantasifullt. Det är bara det att Jong och Brögger skriver så enormt tråkigt, stilistiskt stelbent undermåligt, och att ha dem som förebilder är bara så utomordentligt tarvligt och korkat. Jag kan på raka armar räkna upp nio dugligare sångmusor.