bernur

Det har skrivits tusen böcker om Kafka, konstaterar Hans Blomqvist efter en viss räkneexercis, och låter sig inte avskräckas, utan erbjuder den aldrig utmattade Kafkaläsaren den tusende och en boken: Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. En bok om Franz Kafkas skrivande — eftersom Blomqvist tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade till svenska på Bakhålls förlag måste vi dras med den här boken i deras fula omslag. Som komplement till Torsten Ekboms häromåret utgivna monografi om Kafka (Den osynliga domstolen) fungerar Blomqvists bok utmärkt.

Den viktigaste tesen som Blomqvist driver konsekvent är att Kafkas texter är självrefererande: en inte helt unik iakttagelse, men han visar med fina exempel (han är tack vare sin översättargärning väl hemma i Kafkas texter) hur Kafka återvänder till bilder av skrivande i metalitterära noveller, berättelser, parabler och romaner. En annan viktig iakttagelse är hur Kafka skrev kortfattat av nödvändighet, för att undvika att gå vilse i sina egna historier. Det är också i det mindre formatet Kafka är bäst.  

Kanske det berömda brevet till fadern var avsett att läsas av modern, och att det därmed nådde sin adressat, när hon läste det: Blomqvist visar hennes oförmåga att älska sin son, och att det var kanske det som var en lika stark drivkraft för Kafkas skrivande.  

Den här boken om Kafka är kanske mest avsedd för de redan frälsta, och utgör väl ingen enkel ingång till Kafkatexterna (helt enkelt för att det inte går att lösa några enkla inträdesbiljetter, kompletta med kartor och fastslagna tolkningsmodeller). Blomqvist uppehåller sig gärna vid skrivprocessen, och kanske hans filologiska jämförelser mellan olika manuskriptversioner blir långtråkiga, och perspektivet är den närsynte pedantens.

Blomqvist framhåller gärna Kafkas unicitet som författare, men detsamma kan sägas om nästan vilken annan författare med en stark, dominerande röst. Självfallet är det ändå något egenartat med just Kafka (varför skulle jag annars skriva det här; varför finns han annars både som vykort på min skrivbordstavla bredvid bilden av mina barn och som magnetpin på min mobila bokhylla på jobbet?), något som gör att jag har sämre samvete för att jag så sällan läser Slottet än jag har för Becketts Malone dör, som jag läser ungefär lika sällan.

Att Kafka skrev på natten berodde inte alls enbart på att han då var ledig från sitt för uppehället viktiga förvärvsarbete, utan snarare på att han var så ljudkänslig (precis som Proust, som inredde sitt sovrum med ljuddämpande kartonger). Blomqvist upplyser också att det var den engelska poeten Cecil Day-Lewis (far till skådespelaren Daniel, som var så bra på 80-talet) som redan 1938 uppfann termen ”kafkaesk”; en term Blomqvist använder motvilligt, och föredrar att kalla Kafkas eget skrivande ”kafkaiskt”, och reserverar termen ”kafkaeskt” för epigoner, men framför allt betyder ju ”kafkaeskt” egendomligt drömlika tillstånd i vardagstillvaron, och är enbart det tillräckligt för att utse Kafka till den egentliga arkitekten till vårt samhälle.

Det finns mycket att beundra i detta arbete: noggrannheten och ordentligheten i Blomqvists läsning av originaltexterna. Men förlagets utlovade ”översikt över hela den internationella forskningen” tappar bort flera av de bästa Kafkaläsarna på vägen: var finns annars Bataille, Cixous och Borges djärva och på många sätt nyskapande läsningar av Kafka? Och inte heller Harold Blooms insatser finner nåd hos Blomqvist.