I stället för diplom och medaljer
Som ung drabbades jag av blåmärken, men jag bar mina blessyrer med en stolthet som jag egentligen skämdes för. När jag kom hem med bulor och mamma la dit ispåsar skyndade jag mig att ta bort dem så fort hon hade lämnat rummet: jag ville inte ha små skador, som knappt syntes när jag nästa dag lite diskret visade upp dem i gympans omklädningsrum; jag ville ha något att förevisa, nästan som ett diplom — — — Det här påminner om några konstnärswannabes som jag kände när jag var ung; hur de så gärna spillde färg på sina sneakers så att alla skulle lägga märke till dem när de gick och handlade sina grönsaker (ja, detta var i Umeå) och tänka på att de var kreativa genier — — —
björn, björn. hur illa är det inte när jag vet saker som inte du vet? vem är informatören här egentligen... sorgligt. jag tror, med bestämdhet, att måndagen för ytterligare frustration med sig. varför å varför ska jag behöva genomlida kritik. jag avskyr det ordet. skona mig.