bernur

Det har skrivits tusen böcker om Kafka, konstaterar Hans Blomqvist efter en viss räkneexercis, och låter sig inte avskräckas, utan erbjuder den aldrig utmattade Kafkaläsaren den tusende och en boken: Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. En bok om Franz Kafkas skrivande — eftersom Blomqvist tillsammans med Erik Ågren översätter Kafkas samlade till svenska på Bakhålls förlag måste vi dras med den här boken i deras fula omslag. Som komplement till Torsten Ekboms häromåret utgivna monografi om Kafka (Den osynliga domstolen) fungerar Blomqvists bok utmärkt.

Den viktigaste tesen som Blomqvist driver konsekvent är att Kafkas texter är självrefererande: en inte helt unik iakttagelse, men han visar med fina exempel (han är tack vare sin översättargärning väl hemma i Kafkas texter) hur Kafka återvänder till bilder av skrivande i metalitterära noveller, berättelser, parabler och romaner. En annan viktig iakttagelse är hur Kafka skrev kortfattat av nödvändighet, för att undvika att gå vilse i sina egna historier. Det är också i det mindre formatet Kafka är bäst.  

Kanske det berömda brevet till fadern var avsett att läsas av modern, och att det därmed nådde sin adressat, när hon läste det: Blomqvist visar hennes oförmåga att älska sin son, och att det var kanske det som var en lika stark drivkraft för Kafkas skrivande.  

Den här boken om Kafka är kanske mest avsedd för de redan frälsta, och utgör väl ingen enkel ingång till Kafkatexterna (helt enkelt för att det inte går att lösa några enkla inträdesbiljetter, kompletta med kartor och fastslagna tolkningsmodeller). Blomqvist uppehåller sig gärna vid skrivprocessen, och kanske hans filologiska jämförelser mellan olika manuskriptversioner blir långtråkiga, och perspektivet är den närsynte pedantens.

Blomqvist framhåller gärna Kafkas unicitet som författare, men detsamma kan sägas om nästan vilken annan författare med en stark, dominerande röst. Självfallet är det ändå något egenartat med just Kafka (varför skulle jag annars skriva det här; varför finns han annars både som vykort på min skrivbordstavla bredvid bilden av mina barn och som magnetpin på min mobila bokhylla på jobbet?), något som gör att jag har sämre samvete för att jag så sällan läser Slottet än jag har för Becketts Malone dör, som jag läser ungefär lika sällan.

Att Kafka skrev på natten berodde inte alls enbart på att han då var ledig från sitt för uppehället viktiga förvärvsarbete, utan snarare på att han var så ljudkänslig (precis som Proust, som inredde sitt sovrum med ljuddämpande kartonger). Blomqvist upplyser också att det var den engelska poeten Cecil Day-Lewis (far till skådespelaren Daniel, som var så bra på 80-talet) som redan 1938 uppfann termen ”kafkaesk”; en term Blomqvist använder motvilligt, och föredrar att kalla Kafkas eget skrivande ”kafkaiskt”, och reserverar termen ”kafkaeskt” för epigoner, men framför allt betyder ju ”kafkaeskt” egendomligt drömlika tillstånd i vardagstillvaron, och är enbart det tillräckligt för att utse Kafka till den egentliga arkitekten till vårt samhälle.

Det finns mycket att beundra i detta arbete: noggrannheten och ordentligheten i Blomqvists läsning av originaltexterna. Men förlagets utlovade ”översikt över hela den internationella forskningen” tappar bort flera av de bästa Kafkaläsarna på vägen: var finns annars Bataille, Cixous och Borges djärva och på många sätt nyskapande läsningar av Kafka? Och inte heller Harold Blooms insatser finner nåd hos Blomqvist.

Du desorienterar mig i mitt eget medvetandes omsorgsfulla tabeller. Jag störtar som ett skred åt ditt håll. Jag vacklar och drar själva vägen med mig. (86)

Min enda spontana känsla är medlidandet. Det är ute med mig. Jag är utrotad. Mera sömnmedel. (64)

Att gå från läsningen av Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder till Björn Ranelids Hjärtat som vapen känns som att gå från visningen av en David Lynch-film till en tv-apparat som visar någon av Staffan Hildebrands gamla filmer. Jag menar allvar: precis så stereotypt svartvit och onyanserad är Ranelids värld, som han nu återigen prackar på sina läsare; en bok om året minst, och radion visar sin omtanke med sin läsecirkel genom att låta mig få Ranelids böcker år efter år – och eftersom jag var lite hård i mitt omdöme förra året (jag var alldeles för rättvis) kommer jag förmodligen att i onsdagens program vara snäll, orättvist orättfärdigt snäll, mot den här Bamseromanen (340 sidor). 

Har Ranelid kanske en god roman i sig ändå? Men hur skulle vi upptäcka det, när han skriver så ofantligt många böcker? Gång efter gång har den välvilliga kritiken sagt att ”nu, den här gången har B.R. skrivit en angelägen och suverän skildring” – jag känner mig bara vimsig.

Ett typiskt stycke: ”Julia hade en vacker gärdsgård kring sin själ med öppen grind, men inte taggtråd eller nästen av bakhåll. Ibland klättrade hon vigt på stegar av skratt. En morgon påminde hon om en skolflicka som just stigit ner från en underbar dröm.” Inte så illa? Nä, men när du matas med den här typen av sökta sockrade och preciösa metaforer i 340 sidor blir du ganska snart (sid 33?) spyfärdig. Här finns bara två lägen: kaskader av högstämd poetisk prosa, eller det jordnära och övertydligt enkla, som att läsa en uppsats från en prosaisk mellanstadieelev.

Det är också som en nybliven tonåring som precis har upptäckt ”språkets möjligheter” Ranelid skriver; det är också som en tonåring han betraktar sin svartvita värld. Här är de onda pardonlöst utskuffade och utfrysta av författaren. Ska det drickas alkohol, då sups det hejdlöst och leder konsekvent till populistisk (kvinno-)misshandel. Men han blandar också in sin visdom, vilket får tonfallet att klinga dubbelt – tänk dig det lillgamla barnet morphat in med den byäldste tantfilosofen. Men det onda är alltid diffust och konturlöst, och det är som om Ranelid inte bryr sig om det: det finns där bara som Fienden med stort F, något som bildar en mörk bakgrund till hans egentliga intressen, såsom att skildra Den Godhjärtade Horan och andra utslitna arketyper. 

Det är också som om Ranelid njuter av att förorsaka olyckor, för det finns ingen hejd på vad som kan drabba hans mänskliga menageri. Här är det självmord (i plural) och förlamning och dödshjälp och incest och spott och spe och oäkta barn och andra som bespottas. Och hela tiden introduceras nya figurer, som ur ett outtömligt förråd, vilket kan få läsaren att muttra Macbeths dystra profetia: ”What! will the line stretch out to th´ crack of doom.”  

Min kännedom om biologin är tillräcklig för att säga ifrån vad mitt kasus är: sexuell ångest. (63)

Är desorienterad, är egentligen inte alls. Ingenting kan ju finnas till utom i förhållande till ett centrum. Möjligen skräck. (58)

Hon är den magiska medelpunkten i ett gammalt heligt okyskt skeende. Och jag är väl okvinnan, det säger mig Hugos uttorkade röst då vi rådgör tillsammans om den typografiska utstyrseln på hans sprittnya prosa. (42)

Huvudsaken med ett förhållande är att det låter sig tänkas, skrivas, talas, färgas — att det på någon väg skapar uppfattning.

   Kallas det dessutom sant så har det knappast därav vuxit i värde, bara i benämning.
Tyngdpunkten ligger i andra ändan. I troendet, inte i faktum. (38)

Alla som försöker ragga på mig kommer med samma replik: ”Du ser ut som Strindberg i den där frisyren”. Som om jag skulle imponeras av det. Dessutom har jag klippt mig nu. Dessutom är det bara män som säger så där. Dessutom — — —

O kallblodighet. Hjälp mig att ta mig i akt för tillmötesgåendets förnimmelser. (37)

Och för resten trivs jag bäst i antydningarnas värld som en krukväxt innanför ett fönster. (35)

Det låter vänta på sig vilka som blir ministrar. Gärna för mig att Ebba Witt-Brattström blir kulturminister: hon övergav F! för fp (not with a bang but a whimper). Jag har längtat efter en kulturminister som har andra intressen än att lyssna på death metal. I skägg, till råga på allt - - -  

Jag har aldrig varit lättsinnigare än den kvällen, jag kände mig ljuvligt oskadligt galen, brevets kanter skavde mig. (32)

Känslan pejlar djupen men bottnar inte.

LARS GÖRLING

Han består egentligen inte av annat än sin rodnad och ett par tre vanor, det räcker till en karl. (32)

För min del tror jag allt och säger ja till allt och såras av intet och njuter mest av rytm och umgås ibland med begreppet kosmos och några till. Men jag är trettiotvå år fyllda och en svag kvinna med en självkänsla ungefär som ett julgransljus. (28)

Att le (är fördömt arbetsamt). Det ska nog gå bra. Jag brukar i hemlighet tänka på skeppsbrott, att vi allihop befinner oss ombord i gemensam nöd. Det ger mig den behövliga känslan av samhörighet. (27)

Det här är hur jag oftast tilltalades senaste veckan: ”You read too many books” — (and I (naturally) fled — — —); men sanningen är att jag skäms för allt som jag inte har läst — jag har extrema luckor som förgäves väntar på att åtgärdas, djupa hål i min bildning som aldrig kommer att fyllas. Men det är trevligt (I suppose?) att ha detta rykte, eftersom det säkert finns värre rykten som kan cirkulera kring en person, även om jag inte kommer på något just nu.  

”Det onda förblir ont.” Och Carina Rydberg förblir Carina Rydberg; hon går rakt in i det onda: krets efter krets tränger hon in i det onda, och förblir där oförskräckt vittne inför gräsligheterna. Hon skildrar sina figurers inre övertygande, trovärdigt och kusligt. Som läsare vet du att du kan lita på henne, hon överger dig inte, eller kommer med förklenande förklaringar.

Detta är något av det mest sympatiska med Rydberg: att hon avstår från förklaringsmodellerna, och lanserar inte heller några givna förenklade svar. Hon ställer sig inte i vägen för läsarens upplevelse. Det finns ett speciellt slags mod i hennes arbetsmetod, att hon inte vet vart hennes figurer ska ta vägen: det skapar en otrygghet i skeendet, ett slags ”förvänta dig det värsta”.

Det är med osviklig konsekvens Rydberg i sin senaste roman Den som vässar vargars tänder (titeln är T.S. Eliot förstås, ”Marina”: ”Those who sharpen the tooth of the dog, meaning / Death”) återupptäcker det där som hon gjorde till sin nisch i slutet av 80 och början av 90: personer som handskats illa av sitt förflutna, som nu går omkring tystlåtna och allvarliga och ruvar på hämnd som alltid drabbar fel personer, om nu något som ”oskyldig” ens är tänkbart i Rydberglandet.

Hon tar hand om sin läsare, portionerar ut informationen i väl avvägda bitar. Här handlar det om ett tvillingpar, offer som utan att förstå drivkrafterna bakom tillåter sig att förvandlas till förövare, kopplingen mellan att älska och att såra. För tvillingarna är minnet en osäker plats: en känsla — och kan vi lita på en känsla? Carina Rydberg gör ingen definitiv särskiljan mellan intellekt och känsla.

För Rydberg är det här något av en hemkomst efter två omaskerat självbiografiska böcker, där hon frossade i att begå gammalgrekisk hämnd och ta heder och ära ur två fiender: säkert katharsiskt för Rydberg att skriva, men konstnärligt lite svajigare än Rydbergs fiktiva skräckböcker.

Någonting säger mig att av den litteratur som kritikern Kay Glans (minns någon honom? han skrev ett par riktigt usla diktsamlingar) buntade ihop under etiketten ”skräckel” — Magnus Dahlström, Stig Larsson, Robert Kangas, Carina Rydberg — är det Rydbergs böcker som kommer att hålla framtidens osentimentala utgallring. Och av Rydbergs böcker kan det mycket möjligt vara Den som vässar vargars tänder som dina barnbarn kommer att fråga om du tillhörde de lyckliga som hade ynnesten att läsa den samma höst som den kom ut.

(Nu kan det te sig som utslag av en alltför ängslig tid, det begynnande 90-talet, när kritiker som Glans — och han var långt ifrån ensam — försökte skapa en moralpanik, omedveten om att samma misstag begicks hundra år tidigare, när en ännu mer samlad kritikerkår stämplade Hjalmar Söderberg som en farlig ”ungdomens förförare”: samma Söderberg som nu dyrkas av landets samtliga svensklärare, och vars fyra böcker återfinns i alla gymnasiers skolbibliotek och svenskinstitutioner. Med andra ord: förvänta dig inte att dina barnbarn kommer att läsa de som kramas mest av samtidskritiken, författare som Björn Ranelid och P-O Engqvist.)

I tv-programmet slår programledaren Daniel Sjölin (nu är det länge sedan han hittade till en frisör) samman Rydberg med Christine Falkenland, och kallar det för ”feel bad-litteratur”: mycket fyndigt, förstås. Det känns som om båda har gått ännu längre in i sina egna ondskans räjonger. Jag tror att Rydberg är den du ska satsa på i fortsättningen. Falkenland gjorde med Öde sin karriärs mästerverk, medan Rydberg kommer att fortsätta skriva ännu bättre böcker.

Vad som här erbjuds av Carina Rydberg är hypermörkmörka vågor i en bok som innehåller en sorts svävande mörkerkapslar, som det brukar heta på kritikerspråk när man ställs inför en oartikulerbar värld: ”Kärleken saknar man alltid, hur förvriden och ful den än kan te sig.”    

Bokmässan i Göteborg är slut, och jag är bara glad att jag inte tog mig dit, till trängsel och köer och staplar med böcker av onödiga författare, och människor med himlande blick som tar upp plats, med sina dåndimpande yttranden om ”Boken” och ”Ordet” och ”Konsten” … Jag hatar det där vördnadsfulla tonfallet så fort böcker ska diskuteras. Böcker är inget vaccin mot den där otäcka omvärlden, tvärtom. Böcker som inte är farliga och subversiva och som tar dina föreställningar och vrider ur dem som en disktrasa, de är bara utfyllnad och förströelse.  

Verkligheten förkolnar under mina
kyssar, nya städer av eld bryter fram
ur allt jag snuddar vid

PAUL ANDERSSON

Sverigedemokraterna måste tillåtas medverka i debatt med de etablerade partierna: lyft fram dem till ljuset, så spricker de som trollen — för vad som har saknats är sakliga bemötanden av deras stolliga och lögnaktiga argument. Förnuft är det enda botemedlet mot rasism, även när den maskeras som främlingsfientlighet eller annat. Och deras prat om svenskhet är så korkat att de borde XXXXXXXXXXXXXXXXXX [min advokat avråder mig från att avsluta meningen].

Som ung drabbades jag av blåmärken, men jag bar mina blessyrer med en stolthet som jag egentligen skämdes för. När jag kom hem med bulor och mamma la dit ispåsar skyndade jag mig att ta bort dem så fort hon hade lämnat rummet: jag ville inte ha små skador, som knappt syntes när jag nästa dag lite diskret visade upp dem i gympans omklädningsrum; jag ville ha något att förevisa, nästan som ett diplom — — — Det här påminner om några konstnärswannabes som jag kände när jag var ung; hur de så gärna spillde färg på sina sneakers så att alla skulle lägga märke till dem när de gick och handlade sina grönsaker (ja, detta var i Umeå) och tänka på att de var kreativa genier — — —

Jag skriver på ett torftigt minimum och dekorerar det med purpur, smycken och prakt. Är det så man skriver? Nej, nej, det är inte genom att hopa som man skriver utan genom att skala av. Men jag är rädd för nakenheten, för nakenheten är slutordet. (109)

Clarice Lispector, Stjärnans ögonblick

Snart kräktes hon blod. Läpparna pressades hårdare samman. Lemmarna stelnade i kramp, kroppen var täckt av bruna fläckar, och pulsen låg spänd som ett rep under fingrarna, en harpsträng nära att brista.
Emma Bovary målad av Giancarlo Ferruggia

Jag vaknade, och höll i visaren till en väggklocka; en vit visare, men jag visste inte om det var minutvisaren eller timvisaren (du säger: ”sekundvisaren då?” — varför skulle en klocka ha sekundvisare, är du så petig?), för den cirkelformade klockan var tom: var fanns den andra visaren? Jag såg mig om, så där som man gör i drömmar - det var öde överallt, ingen fanns i skogen, jag drömmer alltid om skogar, träd, grenar som hänger ned - - - En dödskalle tornade fram, streck efter streck, inramad av romerska siffermarkeringar, och det var ingen dröm — — —

Din hud är så vit och åter kan jag

känna denna lyckliga ångest inför att dö.

MICHAEL STRUNGE

Jag är fullkomligt utled på litteratur; stumheten är mitt enda sällskap. Att jag ännu skriver beror bara på att jag inte har något annat att göra här i världen medan jag går och väntar på döden. Sökandet efter ordet i mörkret. (92-93)

Men över den värld

som var okänd för mig har trängt sig på

och gjort sig hemmastadd, har gett sig tillkänna

och undan för undan tagit kommandot

lika ofrånkomligt som brutal.

PIER PAOLO PASOLINI

Lokaltidningen Jönköpings-Posten påminner mer och mer om ett fanzine för Verner von Heidenstam; det är nästan lite rörande, med alla dessa artiklar om den stendöde skalden, alla hyllningar, alla minnesböcker (hur skulle vi kunna minnas det vi inte ens brytt oss om att vi har glömt?), alla devota ord, och rapporter från något som heter ”Heidenstam-sällskapet” — jag vill inte veta hur deras riter ser ut när de samlas, eller från vilken kyrkogård taxibilarna hämtar upp medlemmarna. Heidenstam hit och Heidenstam dit — aldrig ett endaste ord om hans infama svek mot Fröding, när han först uppmanade honom att publicera ”En morgondröm”, och sedan gjorde sig oanträffbar när hetsjakten inleddes, eller någon förklaring till Heidenstams alla våldtäkter på purunga småflickor, eller hur han konsekvent mördar läsintresset för alla som någon gång närmar sig hans monumentalt tråkiga böcker — — — 

ZLATAN IBRAHIMOVIC

[M]å de döda hjälpa mig att uthärda det nästan outhärdliga, när jag nu inte har någon nytta av de levande. (55)

Nu när valkampanjerna äntligen är slut kan det bli skönt att låta öronen få vila från alla klichéer som politikerna har attackerat dem med de senaste veckorna. Att det är viktigt med utbildning, till exempel. Nä — satsa hellre på förkovring. Att du läser detta (vem nu ”du” är: vill jag veta?) beror inte på att jag har 200 poäng från Umeå Universitet, utan snarare på att jag tillbringat oceaner av tid med att lyssna på Morrissey, titta på Herzog-filmer och en del annat. Fullfölj gärna din utbildning, och lär dig vad du ska säga på anställningsintervjuer, men glöm inte att odla din personlighet: den — personligheten — är mer underbar än ditt diplom och mer värd än timmarna du lägger ned på att lära dig var i munhålan du producerar de avlånga vokalerna (Fonetik, 5 p, men eh — hette det verkligen ”avlånga” vokaler?).  

En av litteraturhistoriens stora misstag skedde 15 maj 1824 när manuskriptet till Lord Byrons memoarer brändes, i närvaro av sex personer, bland andra förläggaren John Murray; men här erbjuder den amerikanske romanförfattaren John Crowley en historierevision, som tillåter honom att fritt återskapa Byrons text, och (spök)skriva poetens icke alldeles maskerade självbiografi: romanen Aftonland.

Som ramberättelse har vi en kvinnlig forskare som letar information om Byrons dotter Ada, som konstruerade det första dataprogrammet för mer än 150 år sedan (mattelärare vill säkert korrigera detta, men jag förenklar —), och hittar en chiffrerad text, bestående av siffror. Med hjälp av sin far, en filmregissör som mer än lovligt mycket påminner om Roman Polanski, knäcks koden, och därmed upptäcks att Ada i stället för att bränna Byrons memoarer kodade den. Et cetera.

Den här tjocka bokens (484 minst sagt välmatade sidor) behållning är självklart ”Byron-texten”, Crowleys kärleksfulla pastisch på Byrons säreget muntra stil. När Crowley håller sig till nutiden — en radda intetsägande e-brev — blir det stillastående prosa (två romaner är med förlov sagt en för mycket), något som kan te sig en smula ironiskt: det sägs att internet uppfanns för Borges skull, men något säger mig att det i själva verket är Lord Byron som skulle ha haft störst nytta av begrepp som hypertext och det måste vara fler än jag som skulle välkomna en blogg skriven av Byron —

Byrons stil har bäst beskrivits av Sigrid Combüchen, som på 80-talet skrev en helt annan slags roman om Byron, som jag kanske orättvist har förtalat sedan dess (jag läste den på tunnelbanorna i London en sommar, och undrade om lokalinvånarna tyckte att jag var lika knäpp som jag kände mig): ”Den språkliga vitaliteten, detaljrikedomen, meningar som består av resonemang från två ytterkanter, vilka möts och slingrar om varandra som förälskade svanars halsar.”

Exakt så skriver Byron, framför allt i de till svenska oöversatta breven, och ganska exakt så även Crowley, när han härmas, av Annika Preis hyfsade översättning att döma. Det finns ju ingen Byron-prosa att tala om på svenska (bara några få brev översatta av Gunnar Harding i Där döda murar står), medan poesin åtminstone förr (slutet av 1800-talet) översattes flitigt.

Det är en prosa som innehåller något som kan kategoriseras som ”euforismer”; Byrons citat pryder alla de där citatböcker som politiker köper på sig när de någon gång hittar till en bokhandel, men det är citat som dryper av sarkasmer och cynismer, samtidigt som det är en försvarlig dos sprudlande glädje som har injicerats. Den som läser Byron när han är på sitt god-dåliga humör har aldrig tråkigt. Crowley har alltså lyckats relativt bra med att skriva på detta sätt, nästan kusligt ger han läsaren en identisk munterhet, och en blandning av beundran och avund inför alla infernaliska fräckheter han radar upp, inspirerad av förebildens okonventionella stil.

Boken innehåller ändå några irriterande faktafel, som att Tarzans skapare inte hette Burrows, att referenserna till klassisk litteratur mest handlar om namn som är gångbara i det 21:a århundradet snarare än i det 19:e, och att Polidori knappast skrev en ”tjock roman” utifrån Byrons vampyrsaga — snarare en kort novell. En allvarligare brist är väl att den kvinnliga nutida forskaren tillsammans med sin far (som föga överraskande är något av en Byron-hjälte, vilket liknar en tvåårings försök att trycka in en fyrkantig kloss i ett runt hål) begår övergrepp på ”Byron-texten”, tolkar den åt oss, i en övertydlig ambition att göra Lord Byron till en ikon för queer-folket.     

Översättningen av Annika Preis är hyfsad, vad jag kan bedöma bättre än hennes slarviga översättning av The Time Keeper´s Daughter. Men nog är det synd att hon gör ordagrant stela översättningar av poesin, när det redan existerar en fulländig översättning av exempelvis Childe Harold´s Pilgrimage. Det hade varit bättre med följande, från A.M. Malmstedts översättning från 1891:

                      Trumpeten ljuder. Väntan gapar stum

                      Kring tyst arenas folkuppfyllda mur.

                      Signalen ges. Ur stallets dolda rum

                      Fram rusar med ett språng en väldig tjur.

                      Vildtstirrande, han sparkar upp en skur

                      Af sand, men likväl blindt ej fram han tränger;

                      Han skakar pannan, öfverlägger, hur

                      Han börja skall attacken. Högt han svänger

                      I vrede svansen, rödt hans stora öga blänger.

Av alla senare böcker om Byron kan jag främst rekommendera Life and Legend av Fiona MacCarthy och The Flawed Angel (blanda inte ihop titeln med The Damaged Archangel, som handlar om Coleridge) av Phyllis Grosskurth, som jag förresten läste hösten 1997, samtidigt som Horace Engdahl läste den. Men för att maximera behållningen av denna roman, Lord Byrons Aftonland, måste The Late Lord Byron av Doris Langley Moore läsas: den handlar uteslutande om eftermälet och skildrar exempelvis manuskriptbränningen väldigt målande.

Självbespeglande litteratur av det här slaget är minst sagt stort hos de engelskspråkiga. Tänk bara på Jasper Ffordes nyligen översatta The Eyre Affair, som jag läste på engelska förra julen, och hade visserligen så tråkigt åt (av recensionerna att döma var jag inte alls fel ute); romankonsten håller på att kannibalisera sig, i sin metafiktiva vurm för allt som är tillräckligt gammalt. Det här lär inte bli den sista Byron-romanen, men jag betvivlar nästan att någon kan skriva en bättre.      

Framtiden hade åtminstone fördelen att inte vara nuet, det finns inget ont som inte kan bli bättre. (49-50)

Varje gång jag ser Centerpartiets ledare på tv — där valtalar hon i Umeå (ack!), där försöker hon rösta men har glömt sitt röstkort — ser jag min farbror i bakgrunden med hörsnäcka och bister min; har han alltså degraderats från att vakta kronprinsessan, vilket han nu har gjort de senaste åren? Det slår mig att det kan vara mitt fel — jag har publicerat på nätet (aldrig på denna blogg, bara på andra ställen: jag finns lite här och där) några obehagliga tirader riktade mot vårt kungahus: and all those lies, written lies, twisted lies, well …   — — —

— — — satiren mot kungahuset, tv 4-programmet Hey Baberiba som skildrat deras förehavanden, vilket har fått kungen att kalla det för ”lyteskomik” — men i själva verket borde Hey Baberiba stämmas, för att de framställer kungahusets medlemmar som mer intelligenta än de egentligen är — — — 

Bättre författare (i livet) än Juli Zeh finns inte — jag är inte beredd att ändra åsikt, efter att i omvänd ordning ha läst hennes två på svenska utgivna böcker. Nu Örn och ängel, hennes debutroman. Liksom mästerverket Leklust får läsaren öva sitt tålamod, då romanen har en startsträcka på drygt 200 sidor (knappt halva boken) innan intrigen skruvas åt och spänningen blir förlöst.

Det är en befrielse att läsa Zeh, som så lättsamt skriver om tunga och svårhanterliga ämnen. Det finns en furiös intensitet i hennes skildringar av unga människor som rutinmässigt djävlas med varandra, i självförsvar. Att författaren är jurist märks om inte annat när hon erbjuder en kort genomgång i skillnaden mellan putativt nödvärn och nödvärnsexcess. Har du glömt? Putativt nödvärn är när du slåss mot en inbillad motståndare, och nödvärnsexcess är när du överdriver.

Krampaktig ångest och en framhetsad form av olust hänger sig fast vid texten, ger den en högre grad av osäkerhet. Känslor hålls på sparlåga, med undantag för den cynism som ersätter ideologi och idealism: egenskaper som annars obligatoriskt klistras på dessa våra unga, som av en hel värld uppfattas som immuna mot den svartsynthet som man måste vara gamling för att tillåta sig (våga?). Juli Zeh kallar sex ”masturbation med närvaroplikt för båda”.

Här finns alltså ett motgift mot all feel goodlitteratur och självhjälpsterapi som du liksom jag översvämmas av vareviga gång vi försynt tar oss in på en bokhandel. Zeh stirrar det otäcka i vitögat; att läsa henne innebär att sugas in i malströmmen, att känna hur texten svänger och vindlar, hur hela tillvaron kantrar och antar groteska proportioner, samtidigt som den behåller alla sina kusliga drag, en hem(sk)trevnad som du inte kan värja dig mot.

I stället för att söka analogier inom skönlitteraturen påminner Örn och ängel mer om de svarta svartvita noir-filmerna från amerikanskt 40-tal, med en svårförstådd handling och en huvudpersons paranoida upplevelse att befinna sig utanför ett sammanhang, att vara en driftkucku för grymma och ohyggliga krafter. Hela romanen genomströmmas av en olycksbådande atmosfär. Olyckan dubbleras, multipliceras: den tar sig nya uttryck, nya ingångar i människornas porösa porer, men det är alltid samma gamla vanliga onda som uppfinningsrikt utagerar sin eviga återkomst.    

Skillnaden mellan den mer fullgångna Leklust och detta förstlingsverk är att hon här använder några djärva liknelser, kanske något för djärva och sökta. I sin andra roman har hon mer eller mindre eliminerat detta bildspråk. Det är svårt att tänka sig motsvarigheter inom litteraturen, författare som arbetar på liknande sätt, som så oförväget släpper in verkligheten i sina romaner. Här finns också ett resonemang om frihet och beroende som delvis erinrar om Rilke. 

Juli Zeh laddar texten med ovisshet: den där känslan att du inte riktigt förstår skeendet, att det finns något du har missat. Nej, det är inte särskilt lättläst: i själva verket skiter hon i läsaren, som får stå övergiven och stamma om begriplighet och tydlighet. Hon ger fan i om du hänger med, och när dessa premisser är överenskomna blir läsningen ren och skär njutning, när du slipper ängsliga förklaringar och resuméer.

Med bokens egen logik är hennes roman en adventskalender, bakom den tjugofjärde luckan finns det en roman till —   

Det här då: en dag hittade jag på mitt arbetsskrivbord en ask cigaretter, under en bunt papper (den som lämnade pappren röker inte). Någon som försöker säga mig något — men till vilken nytta, när jag aldrig lyssnar på någon alls? Vore det inte för att det var tantcigaretter (Prince) skulle jag väl röka upp dem — men det är kanske någon som har mixtrat med dem. Jag skänker dem till första som frågar efter dem, jag röker bara Marlboro (vad annars?).

Buller var liv. Medan däremot nattens tystnad skrämde henne, natten verkade alltid ha ett ödesdigert ord på sina läppar. (42)

hon säger farväl till den värld som hon erövrat, men inte fått någon glädje av

Norman Mailer om MARILYN MONROE

Det definierbara börjar göra mig lite trött. Jag vill hellre ha den sanning som finns i förebuden. (37)

Ingen gav henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe. (33)

Hos Caravaggio samsas ytterligheterna råheten och elegansen, och de visar sig i snart sagt alla hans anti-tekniska vidunder till eteriska målningar —

Madonna di Loreto — Madalena Antogneti, den bespottade modellen som trotsigt tvingar två pilgrimer att knäböja inför hennes stolta anblick, och diskreta gloria bakom huvudet, som hon håller snett lutat / lutande mot axeln, som om hon beviljar de två vandrarna en ynnest (de kommer dit med sina knäppta händer och smutsiga fotsulor och blåmärkta smalben) —

Med El Greco-fingrar håller hon sitt knubbiga kerub-barn (Jesus — — —), bär honom som en oändlig tyngd, slarvigt insvept i en smutsvit filt, och han följer hennes blick: mer nyfiken än föraktfull; hos henne har hånet mildrats av ett obändigt trots —

Utstrålningen av defiant effrontery i hennes ansikte, bekräftelsen av att hon och barnet hör ihop: besökarna är intränglingar, vad betyder deras undfallande kroppsspråk? att stadsborna i Rom hade haft fel hela tiden när de dömde Madalena / Lena för hennes vidlyftiga kärleksliv, att rättvisan får det sista ordet, när konstnären dömer dem till skam, och lyfter upp den kritiserade kvinnan till en grandezza —  

Vad vill hennes fötters position säga? att hon är på väg därifrån, in i huset igen, varför har det här besynnerliga paret stört henne? kan de inte se att hon är upptagen med att bada sitt barn?

Hon har ett rött scharlakansrött klänningsliv i sammetstyg —

Värdighet — — —   

Jag träffar en gammal elev (A. Fleur) på väg till stans endaste skivaffär (ja, de kallar sig skivaffär, men utbudet är skamligt, och när jag går in dit spelas Peter Jöback eller Carola, och jag måste snedda mellan staplar av Freddie Mercury-samlingar och Radioheadskivor och Lars Winnerbäck, det är som att vara i Helvetet), för att köpa Rogue´s Gallery, skivan med piratsånger. Trots att Johnny Depp står som exekutiv producent saknas Shane MacGowan (du har glömt att Johnny Depp var bartender i videon till ”That Woman´s Got Me Drinking”? varför läser du då det här?), men för mig räcker det med Rufus Wainwright, Antony, Nick Cave, Jarvis Cocker, Bryan Ferry, Ed Harcourt — dessa namn säger dock personalen i ”skivaffären” ingenting alls, och de har inte ens hört talas om skivan, vilket betyder att jag måste gå till Åhlens och köpa den: Åhlens! Men vilken njutning ändå att höra dessa gamla gubbiga sångare sjunga dessa gamla piratvisor, indränkta i lika mycket rom som snuskigt sex, och Stan Ridgway, som jag inte har hört av sedan han på mitten av 80-talet sjöng om pianon som föll ned från fjärde våningar, med undantag för kanonsången (som han väl sjöng tillsammans med bl a David Johansen?) från September Songs, filmen med Kurt Weill-sånger, som jag såg på uthomhusbio i Wien en sommar — — —  

K. — Hur känner du dig?

k. — Vilseledsen — — —

Nog för att jag känner till att dokumentära romaner blivit mer än lovligt poppis under detta korta århundrade, men när Alexander Ahndoril skriver en bok om Ingmar Bergman, och kallar den Regissören (utkommer på fredag, jag har ett förhandsex, jag vet inte hur jag kom över det), känns det som att the cup it runneth over. Jag läste Ahndorils fem första romaner, men gav upp efter Jaromir, hans gotiska pastisch som förvisso var anständigt bra fram till det löjligt bombastiska slutet. Hans två senaste har jag inte brytt mig om.

Men nu då? En bok om Bergman, det känns hur ofräscht som helst. Det har tidigare funnits en oskriven regel, att bara skriva dokumentärt om de för länge sedan döda (Ahndorils hustru har skrivit två böcker om medeltidskändisar, och de har varit — tja, i alla fall bättre än den här). Ahndoril har förmodligen väntat förgäves på att Bergman ska dö, men som vi alla vet så gör han ju aldrig det! Hence — this scrapbook, som uteslutande kretsar kring inspelningen av Nattvardsgästerna, smågräl mellan Ingmar och Gunnar (den sublimt sardonisk-jovialiske Björnstrand, som alltid gjorde sitt yttersta i Bergmans filmer), och Ingmars förtvivlade försök att nå fram till sin gudalike fader.  

Att Ahndoril har en crush på Bergman behöver inte betvivlas — men den är tyvärr ganska obesvarad (jag tror att Bergman har kallat boken ”ett svineri” i den ännu osända intervjun, som kommer i tv-programmet babel på tisdag). Vad som vidlåder den här boken är slarv, vilket får läsaren att misstänka att det hela är en osorterad röra (tänk på Sigrid Combüchens på den tiden — ack, 80-talet! — hyllade Byron-roman, som bara var ett hopplock av hennes läsning av Byron-biografierna). Fragmentariska stycken, outtalade scener … Det är en identisk arbetsmetod Ahndorils hustru, som för förväxlings skull heter Alexandra, har använt i sina två romaner om Tycho Brahe och Birgitta.

Ahndoril hoppar hit och dit mellan regissörens gamla barndomsminnen (som vi vet är dessa redan pedantiskt nedtecknade i otaliga skrifter och filmer av regissören själv, samt av andra mer eller mindre perifert inblandade), men mest av allt är hela boken en uppvaktning till en hugad regissör: se här mer av filmmanuskript än en roman, för här är det dialog och scenanvisningar som dominerar. Förvisso går Ahndoril ofta nog in i regissörens huvud (vill vi följa honom? vilket val har vi? det är tyvärr inte särskilt givande att vistas i Bergmans huvud, av denna redovisning att döma), men det blir som alltid i denna genre spekulativt — vi får aldrig visshet.

För nog är det så: detta kan aldrig bli någon definitiv sann bild av varken regissören, Bergman, eller inspelningen av Nattvardsgästerna. Mest av allt påminner det om det där tradiga extramaterialet som har en benägenhet att medfölja dvd-filmer: en massa pladder till ingen nytta. Är det sant, detta? kanske någon mindre nogräknad läsare frågar sig, men stillar snart sin fråga, och begraver denna bok i den Lethe-flod som tacksamt nog flyter lite lättare efter avslutad läsning — — —         

Jag mötte en fd elev i trappan på skolan, och frågade vad han lyssnade på i sina lurar (sin skottsäkra akustiska väst), och han lindade fram en liten tingest: å, en mp3-spelare, sa jag initierat. Även om jag helt nyligen övergett walkman och gått över till bärbara cd-spelare vet jag nog hur en mp3-spelare ser ut: jag fick en i present, men har inte klarat av att öppna kartongen —  — —

Inte för att det existerar någon ”på förekommen anledning”, men jag vill ändå påpeka att det inte är jag som har skrivit på passagen.se om att köra över prinsessan Lilian: jag är helt övertygad om att hon har bättre musiksmak än de där tre kungabarnen. Dessutom kör jag nästan aldrig bil.     

Att Arctic Monkeys i tisdags fick Mercury-priset: fair enough. (Om det hade funnits ett liknande pris i Sverige, vem hade fått det då? Patrik Isaksson?) Jag gillar verkligen ”Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not”, men kanske inte jazzgrejerna någonstans i mitten. Fast jag har ändå lyssnat mer på Pulp sedan Arctic Monkeys-skivan kom. Grymma värld som påstår att 90-talet handlade om Oasis vs Blur, med Verve, Boo Radleys och Stereophonics (Suede också) som enda alternativ. Var fanns alla som lyssnade på Pulp? Ingenstans, säger jag, eftersom de var omåttligt och orättvist impopulära.

Jag vill bara påminna alla fotbollsivrare som påstår att läktarvåldet ska isoleras från sporten — åsikten att huliganerna utför handlingar som på intet vis kan kopplas till fotbollen som idé — att de första fotbollsspelarna, i Sydamerika, spelade med avhuggna huvuden som fotbollar.  

Att äta nattvardsbrödet kan vara att känna världens faddhet och bada i nej. (22)

På 60-talet var det Paris som var grejen: långt efter existentialismens dödsryckningar åkte svenska författare dit och klädde sig svart och led (finns inte mycket annat man kan göra när man frivilligt tar på sig en ful basker), och straffade den svenska läsekretsen med dödtråkiga skildringar av kafélivet. På 80-talet var det tågluffningsromanerna som var grejen, och Bengt Ohlson stod ändå bara för 85% av böckerna (Benke, som han vill kallas, med sin hysteriskt ungdomliga jargong). Nu är det förstås Berlin som gäller, och dit förlägger debutantförfattaren Moa-Lina Crall nästan hela sitt förstlingsverk, Sen tar vi Berlin. Om hennes namn låter obekant och svårt att lägga på minnet, låt det då stanna vid det: det här är en till vuxenroman förklädd ungdomsroman, med hopningar av övertydligheter. Det kan konstateras att Cralls favoritförfattare heter Mats Wahl, Mats Wahl, och Mats Wahl.

Det ligger inget medvetet beslut bakom (när gör det någonsin det?), men jag läser med en hunds trofasthet alla romaner som hämtar titeln från en låt: att läsa allt Morrisseyrelaterat är förstås en heltidssyssla, och min assistent har för länge sedan flytt fältet, efter att ha gått vilse i enbart alla romaner skrivna av invånare i Pittsburgh, Pennsylvania. Sen tar vi Berlin är förstås Leonard Cohen, men Cralls stora idol är förstås Patti Smith, som hon mer eller mindre annekterar, och kommer med hånfulla utfall mot alla dem som inte vet vem hon är. 

Som vanligt handlar det om en halvung (22 år) person som mest går omkring och har det lite jobbigt, med relationer. Typisk mening: ”Kärleken är som en ständigt bubblande värk” (s 164). Det handlar väldigt mycket om jobbiga känslor som tumlar omkring, som en tvättmaskin — det är bara det att tvättmaskiner och torktumlare lyser med sin frånvaro i den här miljön: det är dammråttor stora som (gissa!) — ja, mullvadar, och nattliga spyor i gränder och oborstade tänder. Crall skriver på en bohemkäck prosa, som en nerskitad men mycket barntillåten version av The L-Word (ja, här är det gott om platonisk lesbisk kärlek).

Huvudpersonen, Lou (som i Lou Reed), far omkring som en skottspole i Tyskland, mellan Berlin-Hamburg-Mütlitz, och hinner spela in en skiva som är det bästa som någonsin har spelats in. Det dricks öl i mängder, vilket får läsaren att gissa vilket bryggeri som har sponsrat (Löwenbräu?).

Sorgligt nog läser jag Moa-Lina Cralls debutbok strax efter Juli Zehs på alla sätt och vis underbart intelligenta och tankemässigt överlägsna Leklust: det är som att tillbringa några timmar med att lyssna på Pulp, och sedan kommer någon dragandes med en Oasis-skiva; eller att vandra från några timmars uppfriskande diskussion i Humhuset på Umeå Universitet och sedan ta bussen till en mellanstadieskola i Bollnäs (jag var ett år på en mellanstadieskola i Bollnäs: detta är inte folkbygdeförakt, det är ren och skär sanning).

Ibland interfolieras nutiden i Berlin med små glimtar av Lous barndom och uppväxt, i separata kapitel: typiskt skrivskoleknep, bara programmatiskt och överflödigt. Dessa kapitel som antyder små små pyttesmå familjeneuroser bidrar inte ett iota till förståelsen av Lous trassliga inre. Men det är hela bokens problem: i stället för att bli ett tillfälle för författaren att uttrycka något vädjar hon hela tiden till läsarens igenkännande, med en — konstaterar läsaren nostalgiskt — vid det här laget tidstypisk ängslighet att vilja vara till lags. Jag vill inte strykas medhårs: jag är ingen ömtålig figur som fasar för osäkerheten — den riktiga osäkerheten, och inte denna med bälte och hängslen upprätthållna fasad av bekymmer / gnäll — utan klarar av att ställas ansikte mot ansikte med det fasansfulla.        

Jag lovar och svär att denna bok är gjord utan ord. Den är ett stumt fotografi. Denna bok är en tystnad. Denna bok är en fråga. (19)

Kroppsspråk. Det var knappast så att min fantasi behövde näring, men när jag var riktigt liten (5 år?) drogs jag alltid till en bok hemma, den hette Årsbok ´70, och jag lärde mig tidigt att navigera bland de där årsböckernas förråd av terrorister, presidentmördare och pingisspelare. Vad jag oftast ville återbesöka var sidorna som handlade om den japanske författaren Yukio Mishima, som i november 1970 fängslade generalen för den japanska försvarsmakten och begick officiell harakiri (mitt ordförråd glödde), och lät en underhuggare dekapitera (nu brann det i mitt huvud) honom. Oförglömliga svartvita bilder (såg Rufus Wainwright samma bilder: ”The mind has so many pictures / Why can´t I sleep with my eyes open”?), långt mer oförglömliga än minnet av hur jag något senare började läsa Mishimas tjocka romaner.


Men nu har det lilla förlaget Ellerström översatt Mishimas lilla essä Sol och stål, som skrevs två år innan självmordet. Det är ett långt manifest som propagerar för hur skriften ersätts av kroppsbebyggelse, och det är med förtvivlat muskulöst grepp Mishima greppar pennan, och ritar cirkeln som han inte kunde kliva ut ur. Det är en märklig blandning av klarsynthet och galenpanneaktigt resonemang, en besatthet och våldsdyrkan som nästan saknar motstycke (lyckligtvis har vi Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest att jämföra med): det är kusligt, pricksäkert och helt vansinnigt. Efter avslutad läsning är jag lika benägen att närma mig gymlokalernas stålstinkande hantlar som jag är att frivilligt korsa den löjliga Munksjöbron i min hemstad, vars namn jag inte ens gitter nämna. En bro: Mishima använder den symbolen i sin essä. Han menar att efter att ha korsat en bro finns ingen återvändo. Den här staden har kackat i sitt eget bo. 

Jag är inte någon intellektuell, jag skriver med kroppen. Och det jag skriver är en fuktig dimma. (18)

Någon påpekade att min artikel om Juli Zehs roman Leklust innehöll exakt 666 ord — välj själv om du vill se det som en tillfällighet, eller en illustration till vad Zeh skriver i sin roman: ”Internet är djävulens uppfinning, det har precis hans kragnummer.”

I bilen lyssnar vi på radion, någon kanal som ligger på frekvensen 99.0, och vad som spelas är en låt som jag tror att jag inte har hört sedan jag som fjortonåring övernattade i Kåge en vår där jag var ivägskickad för att sätta plantor: Blue Öyster Cults ”The Reaper”. Vi tar oss till IKEA för våra inköp av saxar (barnen ska ha dem, fråga inte varför de missbrukar saxar: jag frågar inte, och du skulle inte tro på svaret), och där spelar deras kundradio samma låt. Jag fattar att det är en sammansvärjning: i somras laddade jag ned en bootleg-cover på denna låt, som var etiketterad ”Nick Cave & Enya” (jag vet, en osannolik kombo, men det var lika oväntat att Cave häromåret hyllade Jethro Tull i den där Guardian-intervjun). Självfallet var det inte det utlovade paret, utan två hårdrockare som bredbent långsamt tog sig igenom Reaper-låten, och skalade bort dess sublima kärna. Jag laddade ned för mycket musik i somras, allt var nog inte helt lagligt, och jag straffades med gräsliga mardrömmar och sömnlöshet och vissheten att det enda som kunde frälsa min förtappade själ var en bilolycka (fråga mig inte hur jag resonerade, jag gör det inte, och du skulle inte tro på svaret).   

”Att tänka är att överträda” — Juli Zeh väljer den svåra vägen i sin roman Leklust: en hårt tuktad attack mot våra omhuldade och etablerade värderingar. På en gymnasieskola i Bonn bestämmer sig två överintelligenta och lätt uttråkade elever att utsätta en av sina lärare för ett spratt; de tar sjumilakliv bortom begreppen gott och ont, och sätter klorna i begreppen skuld och oskuld — läraren är den intet ont anande vuxne som offras för sin naivitets skull.

Orsaken till läsarens odelade entusiasm är den totala träffsäkerheten i författarens tonfall: varje mening är ett under av språklig finess, och orsakssammanhang sätts på spel och kontext finner sig utsatt för svårartat nyckfulla infall, när innehållet slingrar sig fram mot lika oförutsägbara som fasansfulla slutsatser.

Verkligheten knuffas en aning: rubbas ur sin lätt lallande slummer, i denna hyperfiktiva fiktion. Exempelvis heter författarens protagonist Ada, till förväxling likt huvudpersonen i Nabokovs stora roman: ett sammanträffande som självfallet den bildade läraren, Smutek, noterar. Och nog är det med en nabokovsk finess för eleganta språkvändningar och ironiska kurragömmalekar med läsaren som Zeh griper sig an sin roman.

Den mest givna referensen är annars förstås Musils monumentala romanbygge, som den här romanen befinner sig i en slags diskussion med. Ada blir Kvinnan utan egenskaper, lika obarmhärtig mot andra som mot sig själv. Hon är kvinnan som har letat efter något att leta efter, som det heter i poesin — med visst förbehåll: hon har slutat leta, tycker att letandet är en chimär. Hon är kvinnan utan själ. 

Juli Zehs två elever befinner sig i ett moraliskt limbo, där Zeh också investerar sin egen osäkerhet. Sällan har jag sett en författare så uppenbart vistas utanför författarposerandet, som Zeh på det obligatoriska författarporträttet: mer än en författare liknar hon mer en basistbrud i The Donnas. De två eleverna är helt trovärdiga. Det finns inget spekulativt eller utstuderat i hur de porträtteras. Här är inte en författare som är ute i ett angeläget syfte (tänk versalt, du som läser detta, eller kursivt: du vet hur didaktikerna vill ha det), eller presentationen av en färdig lösning.

Det är intelligent, filosofiskt men kniv-vasst (som en återkomst av en fransk 1700-talsgenre, minus dialogformen). Gud är en anakronism. Ada och hennes kompanjon Alev kallar sig nihilisternas barnbarnsbarn, de som inte ens längre har något att förneka. Juli Zeh har en förmåga att kärnfullt sammanfatta vår gemensamma nutid, när hon kallar en mp3-spelare och dess förmåga att utestänga omvärlden för en ”skottsäker akustisk ungdomsväst”.

Zeh har lyckats skildra både ungdomarna och lärarna, och åstadkommit trovärdiga porträtt. Det finns skrymslen hos dem alla, oupptäckta sidor som döljer sig för läsaren, och får hela läsupplevelsen att bli en svårslagen upptäcktsfärd, där figurerna ständigt överraskar läsaren och överskrider boksidornas trånga yta och ger sig in i kommunikation.       

Mer än personskildringen ger kanske idé-innehållet ett ännu mer bestående intryck / avtryck. Zeh skildrar hemskheter med en kylighet som närapå får läsaren att kanske inte tappa hakan, men betvivla vad som sker: det är ett gement gungfly, och det finns inget rättesnöre att hålla sig i; vad som återstår för läsaren är att välja mellan acceptansen och skepticismen, att repellera eller omsluta.

Där idéerna tar slut vidtar pragmatismen. Detta visar Zeh med sin kalla briljans och överlägsna intelligens. ’Kärlek’ är ersatt av ’annexionsssträvan’. Att föreställa sig en svensk författare i färd med ett liknande projekt: ursäkta, men det är skrattretande. Att på detta vis skriva politiskt-subversivt kan snarare erinra om Jelineks furiöst temperamentfulla avslöjande av det österrikiska fascisthycklandet, eller Herta Müllers någorlunda besläktade demaskering av det rumänska diktator-regementet, och möjligen Houellebecqs förtvivlade spegelbild av västerlänningen i all sin skenbara prydnad.

Det må vara, för att travestera romanens egen logik, elakt av författaren att skriva boken, omoraliskt av läsaren att läsa den, anormalt av läsaren att tipsa om den, och moraliskt förkastligt av dig att lyssna på hans råd. Den läsare som inte unnar sig läsningen av Leklust så fort som möjligt får skylla sig själv. ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.” 

Ganska ofta den här känslan: ”Jag blir aldrig färdig” — utan att ens vara säker på att jag har börjat — — —

I en framtid nära dig — — —

En elev, jag minns inte vem (han frågade via en kollega, det var förresten inte ens någon av mina elever), bad mig förklara fenomenologin: vem som helst kan väl slå upp ett filosofilexikon, eller googla eller gå in på wikipedia (ta den engelska versionen bara, den svenska är ju hur dålig som helst). Jag skulle gärna svara — det är bara det att alla mina Husserl-böcker är utlånade — eh, jag hade bara en, och den var nog inte ens min … men jag fick tag på hans legendariska Idéer… om jag orkar läsa den … orkar jag nog skriva en kort förklaring …

Kim Deal or no Deal. Tänka sig: i 18 år eller så gick jag omkring och tyckte att ”Monkey Gone to Heaven” var början och slutet på The Pixies storhet; nu är min konfrontation med bandet färdig, och jag har äntligen hittat dyrken som fick mig att börja dyrka dem på ett sätt som förmodligen hade varit omöjligt 1988. I alltför många år har jag hatat elgitarrer, hör jag nu — och de där underbart aggressivt ursinniga trummorna och vildsinta basen, och texter som jag skiter i om jag fattar — — — bara ge mig mer mer mer — — —