bernur

En bra sak med Jeanette Winterson är att hon inte behöver kidnappas av litterata lesbianers läseklubb eller queer-lobbyister — hon lever i egen kraft, genom sin ypperliga stil och sina bestämda åsikter. För den vackraste definitionen av ’effrontery’: sök upp hemsidan , där hon balanserar självsäkerhet och stolthet med generositet och värme. Nu har jag läst Weight, som precis nu också kommer på svenska.

Det är det engelska kanonförlaget Cannongate Books som har en serie där de låter prominenta författare (hittills har utgetts Grossmans bok om Simson, Atwoods om Odysseus fru, och bland kommande titlar ser jag mest fram emot Donna Tartts bidrag) återberätta varsin myt. Tidigare lät Cannongate författare skriva förord till tunna volymer med greatest hits från Bibeln (bland annat skrev Nick Cave om The Gospel According to Mark).

Ödet såg till att låta Manchester föda fram två genier samma år (1959) — de brukar gentlemannamässigt avstå från att kommentera varandra (en gång sa Morrissey något vagt ofördelaktigt om henne), men jag vet inte vad jag ska göra med vetskapen vad Jeanette Winterson gillar att lyssna på när hon är på gymmet: James Blunt —  

Winterson väljer att berätta om kroppsbyggnaderna Atlas och Herakles. Även tidigare har hon gjort det till sin grej att inkludera myter och sagor i sina romaner och noveller. Om jag tillåts komma med invändningar, så störs jag av att hon är så frispråkig, när hon detaljerat skildrar dessa karlars masturberande. Smågnabbandet mellan de två kan också påminna om hur replikerna brukar låta i tv-serien ”Young Hercules”. Att Winterson gärna hemfaller åt humor är knappast ett nytt påfund; kanske läsaren tycker att hon borde vara mer koncentrerad och mindre släpphänt med att delge oss dessa putslustigheter.

Efter drygt halva romanen övergår refererandet till typisk Winterson-aktig metafiktiv diskussion om skrivande: denna gång inte lika intressant eller uppfordrande. Den musikaliska stilen hon har odlat sedan The PowerBook, med omtagningar och varierade upprepningar, och korthuggna telegramstil, känns som ett störande maner. För varje sann Winterson-läsare kommer det inte alls som någon överraskning att det här är en berättelse om frihet: nyckelord som bildar ett ledmotiv genom romanen är ’boundaries’ och ’desire’.  

Det här är en skum blandning av saga, myt, roman, essä: en slags kollage med hastigt påkomna infall blandas med lekfulla upptåg, som när hon låter Atlas rädda rymdhunden Laika från kosmonauternas preparerade dödsspruta. Visdom (”anger is deeper than forgiveness”) får finna sig i att samsas om utrymmet med mer nonsensartade eller stillastående partier. Winterson förklarar också sitt eget Atlas-komplex: eftersom ingen bar henne när hon var liten har hon tvingats bära sig själv.  

På ett sätt kan jag känna mig djupt oroad över hennes utveckling som romanförfattare. När jag läser om någon av hennes tidigare böcker känner jag mig uppiggad, och hennes sätt att skriva känns fräscht och unikt och egenartat. I sina senaste alster har det snarare erinrat om någon som skriver kufiskt på beställning. Hellre än att återvända till den här boken kommer jag nog att läsa om Gut Symmetries eller Written on the Body en gång till.

Att förhålla sig objektivt till Jeanette Winterson: det är en omöjlighet. Efter att ha hånats under hela 90-talet och sedan försökt dränkas i glömska och undanskymdhet har hon efter förra boken Lighthousekeeping åter fått recensenterna att plocka fram de stora ord som de sparat på sedan The Passion. Det skulle inte förvåna mig om även denna anspråkslösa lilla bok faller recensenterna på läppen. In any case — my lips are sealed —