bernur

En bra sak med Jeanette Winterson är att hon inte behöver kidnappas av litterata lesbianers läseklubb eller queer-lobbyister — hon lever i egen kraft, genom sin ypperliga stil och sina bestämda åsikter. För den vackraste definitionen av ’effrontery’: sök upp hemsidan , där hon balanserar självsäkerhet och stolthet med generositet och värme. Nu har jag läst Weight, som precis nu också kommer på svenska.

Det är det engelska kanonförlaget Cannongate Books som har en serie där de låter prominenta författare (hittills har utgetts Grossmans bok om Simson, Atwoods om Odysseus fru, och bland kommande titlar ser jag mest fram emot Donna Tartts bidrag) återberätta varsin myt. Tidigare lät Cannongate författare skriva förord till tunna volymer med greatest hits från Bibeln (bland annat skrev Nick Cave om The Gospel According to Mark).

Ödet såg till att låta Manchester föda fram två genier samma år (1959) — de brukar gentlemannamässigt avstå från att kommentera varandra (en gång sa Morrissey något vagt ofördelaktigt om henne), men jag vet inte vad jag ska göra med vetskapen vad Jeanette Winterson gillar att lyssna på när hon är på gymmet: James Blunt —  

Winterson väljer att berätta om kroppsbyggnaderna Atlas och Herakles. Även tidigare har hon gjort det till sin grej att inkludera myter och sagor i sina romaner och noveller. Om jag tillåts komma med invändningar, så störs jag av att hon är så frispråkig, när hon detaljerat skildrar dessa karlars masturberande. Smågnabbandet mellan de två kan också påminna om hur replikerna brukar låta i tv-serien ”Young Hercules”. Att Winterson gärna hemfaller åt humor är knappast ett nytt påfund; kanske läsaren tycker att hon borde vara mer koncentrerad och mindre släpphänt med att delge oss dessa putslustigheter.

Efter drygt halva romanen övergår refererandet till typisk Winterson-aktig metafiktiv diskussion om skrivande: denna gång inte lika intressant eller uppfordrande. Den musikaliska stilen hon har odlat sedan The PowerBook, med omtagningar och varierade upprepningar, och korthuggna telegramstil, känns som ett störande maner. För varje sann Winterson-läsare kommer det inte alls som någon överraskning att det här är en berättelse om frihet: nyckelord som bildar ett ledmotiv genom romanen är ’boundaries’ och ’desire’.  

Det här är en skum blandning av saga, myt, roman, essä: en slags kollage med hastigt påkomna infall blandas med lekfulla upptåg, som när hon låter Atlas rädda rymdhunden Laika från kosmonauternas preparerade dödsspruta. Visdom (”anger is deeper than forgiveness”) får finna sig i att samsas om utrymmet med mer nonsensartade eller stillastående partier. Winterson förklarar också sitt eget Atlas-komplex: eftersom ingen bar henne när hon var liten har hon tvingats bära sig själv.  

På ett sätt kan jag känna mig djupt oroad över hennes utveckling som romanförfattare. När jag läser om någon av hennes tidigare böcker känner jag mig uppiggad, och hennes sätt att skriva känns fräscht och unikt och egenartat. I sina senaste alster har det snarare erinrat om någon som skriver kufiskt på beställning. Hellre än att återvända till den här boken kommer jag nog att läsa om Gut Symmetries eller Written on the Body en gång till.

Att förhålla sig objektivt till Jeanette Winterson: det är en omöjlighet. Efter att ha hånats under hela 90-talet och sedan försökt dränkas i glömska och undanskymdhet har hon efter förra boken Lighthousekeeping åter fått recensenterna att plocka fram de stora ord som de sparat på sedan The Passion. Det skulle inte förvåna mig om även denna anspråkslösa lilla bok faller recensenterna på läppen. In any case — my lips are sealed —                 

Den nya boken av Curtis Sittenfeld heter The Man of My Dreams (och jag tänker läsa den exakt när?), liksom för att bevisa min idé att hennes Lee Fiora från debuten Prepär en Morrissey; i flöjtlåten från förra skivan, ”I´m Not Sorry”, sjunger han ju: ”The woman of my dreams, she never came along, the woman of my dreams, well, there never was one [min kursiv]”. There´s a wilde man in my head.  

En video för My Chemical Romances senaste singel – jag tror att den kan ha hetat ”(Welcome to) The Black Parade”, men vad vet jag? för mycket? vem sa det? – får mig att inse att ryktet om Smashing Pumpkins död är överdrivet: sångaren i MCR behöver bara raka sin skalle så är det the spitting image av Billy Corgan; redan nu är bandet visuellt så mycket SP att jag är redo att satsa hela min samling Pumpkins-skivor (jag har bara den med änglarna på framsidan … och den var en gåva … den med ”today” och ”disarm” och en massa lyssningsobar grrrunge) på att nästa singel med MCR är en cover på – eh, varför inte ”Bullet With Butterfly Wings”?   

I den bokstavliga skuggan av alla tjocka publicerade luntor i höst som handlar om Verner von H. hittar vi den mycket mer blygsamma boken om Maria von Platen, Ett liv på egna villkor, skriven av Kurt Mälarstedt. Som alla svensklärare vet, och kanske ytterligare någon annan, är Maria von Platen kvinnan som i början av det förra århundradet hade en rad förhållanden med i första hand yngre svenska författare – vad som satte spår i litteraturen främst en i flera år hemlig liaison med Hjalmar Söderberg.

När lokaltidningen i våras skrev om den här boken, var det just Marias förhållande med Söderberg som uppmärksammades, och det var samma dag som min artikel om Morrissey hamnade där: därmed hamnade fotot på mig exakt mittemellan Hjalmar Söderberg och Morrissey, och sällan har jag väl hamnat i bättre sällskap - - -

Den här kvinnans identitet röjdes i början av 60-talet, när Sten Reins avhandling om Söderberg Gertrud publicerades, och tidningarna tävlade i att ge henne infama epitet. Sålunda har hon gått till historien som en författargroupie, och Mälarstedt gör här ett stillsamt försök att ärerädda henne. Nåja. Det är en laber liten bok han har knåpat ihop, och jag måste kanske tillstå att vore det inte för att Söderberg tog så stort intryck av henne (hon har huvudrollen i två av hans viktigaste verk, och skymtar i det tredje) skulle jag nog inte brytt mig om boken.

I korthet flydde Maria ett vämjeligt äktenskap med en 26 år äldre militär (exakt samma åldersskillnad mellan Helga och pastor Gregorius i Doktor Glas), men i lika hög grad för att undvika sexuella övergrepp var det en intellektuell småstadstarvlig inskränkthet hon lämnade, när hon sökte sig till huvudstaden och dess författare. Mälarstedt visar att Maria von Platen försökte sig på att översätta Söderbergs två älsklingar Anatole France och Baudelaire (när ska jag lyckas skriva något överhuvudtaget utan att nämna Baudelaire?), skrev egna noveller, ägnade sig åt måleri, pianospel och sång, och rentav försökte bli fotograf: allt detta utan någon större framgång eller ens kontinuitet.

Vad en läsare kan undra när han läser den här boken är ändå om Söderberg gjorde rätt när han skildrade henne som Gertrud och Lydia, och i viss mån Helga. Hon lär ha blivit förolämpad av pjäsen Gertrud – att påstå att litteraturen gjorde en vinst känns bara cyniskt och egoistiskt (eller är det en gammalmodig tanke att tycka att människolivet ska värderas högre?). Ska Maria hålla käften och vara tacksam för att hon figurerar i tre av vår litteraturs yttersta verk?

Ja, och ska vi som nyfiket giriga 2000-talsläsare verkligen behöva ta del av de kärleksbrev hon skrev till några av Söderbergs kollegor? (Lyckligtvis brände hon på Söderbergs uppmaning hela deras korrespondens, och det hör också till saken att det inte var han som röjde hennes identitet.) Det är väl ändå skillnad med de narcissistiska författarnas brev, eftersom de nästan utan undantag skrivs för att publiceras i en icke alltför avlägsen framtid. Maria von Platen är privatperson, och kanske Mälarstedt kunde ha låtit bli att göra hennes brev offentliga.

Men så är också problemet med den här boken hans tunna material. Hans berättelse är full av upprepningar och gång efter gång återvänder han till saker han tagit upp i tidigare kapitel. Må så vara att Maria von Platen idkade något slags umgänge med några författare – för mer än hundra år sedan – men hennes levnadshistoria är förutom detta inte särskilt intressant eller ens uppseendeväckande. Att hon när hon lämnade maken också lämnade en elvaårig son verkar Mälarstedt inte tycka var så märkvärdigt. Inte heller att deras relation i vuxen ålder inte var friktionsfri. Där finns embryot till en mer spännande berättelse. Att hon låg med dessa självupptagna författare kan inte kittla ens den mest lättretliga fantasin. Så till den oundvikliga frågan, om det här är bra – vilket lika oundvikligt leder till ett diplomatiskt svar - - -

Det stod inget om Heidenstam i fredagens Jönköpings-Posten, bara i dagens. En oförlåtlig lapsus, kanhända. ”Nytt ljus på Heidenstam”, skriver de: med så mycket ljus riskerar han att inte bli upplyst, utan bländad. Nu står det att han är så ”modern”, apropå en av alla böcker som kommer ut i höst om den forne nationalskalden. (Varför alla dessa böcker? Är det något slags jubileum? Nekrofilernas julafton?) Han är en mördare: först mördade han barnet hos en av sina fruar (jag kan inte ordningen, om det var andra, tredje eller fjärde eller femte), den 16-åriga Greta, när han förbjöd kejsarsnittet, för det skulle ha gjort honom impotent - - - sedan har han i generationer mördat potentiellt läsintresse hos ungdomar som har stött på honom i gymnasieskolors klassrum: alla hans unkna idéer, alla hans idiotiska rim och korkade dikter och fjantsentimentala barndomspjåsk, böcker där han bara tar och tar och tar - - - så mördade han också Fröding, och är den som bär störst skuld till Frödings slutgiltiga sammanbrott: nog är det ett lämpligt straff att Heidenstam i framtiden TIGS IHJÄL: inga fler jubileumsböcker och hyllningsskrifter och räddande artiklar. Glöm Verner von Whatever - - -    

I fredagens Svenska Dagbladet, pappersversionen, var det en lång artikel om goth, eftersom de uppmärksammat att det är detta som är ”höstens trend”, enligt de välinformerade (sorgligt då att det faktiskt var i våras som goth var inne i England, med en retrospektiv utställning på Tate, med bland andra Füselis mästerverk ”The Mare” och annan skräckromantisk konst). ”Gothen lever”, utropar tidningen med en medveten paradox. Mina invändningar? Tja, journalisten Harry Amster jämför kräkmedlet Evanescence med Siouxsie and the Bansheees (en synd som kanske kunde ha förlåtits om det inte vore för att de sätter in en ful bild på Siouxsie i en oklädsam Vivianne Westwoodutstyrsel). Bela Lugosi heter i faktarutan ”Bella”, och bland ”gothförfattare” listar de namn som Emily Dickinson och Charles Baudelaire - - - Och de låter Andres Lokko av alla människor uttala sig om goth: det är som att låta Carl Bildt uttala sig om Zlatan - - -

27

Den svarta bilden

under silver sönderkysst
Den svarta bilden
under silver sönderkysst

Under silvret

den svarta bilden sönderkysst

Under silvret

den svarta bilden sönderkysst

Runt kring bilden

själva metallen sönderkysst

Under metallen
den svarta bilden sönderkysst

Mörker, o mörker

sönderkysst
Mörker i våra ögon
sönderkysst

Allt vad vi önskat

sönderkysst

Allt vad vi inte önskat

kysst och sönderkysst

Allt vad vi undsluppit

sönderkysst.

Allt vad vi önskar

flerfaldiga gånger kysst.

Gunnar Ekelöf

”Ofta är det uttolkaren som uppfinner avsikterna”: se där en bitande sentens från den oefterliknelige Charles Baudelaire, som har alla utsikter att bli årets författare i Sverige, trots att han dog 100 år före den som ser honom som i så hög grad aktuell föddes; tack vare det lilla bokförlaget ellerströms, som bara i år gett ut hans Poe-essäer och så nu hans Konstkritik, i en ganska behändig volym.

Vad som gör Baudelaire så aktuell, och så underbar (varför använda ett mer nyanserat ord?) är så klart hans självklarhet – hans temperament, och hans starka åsikter. Det är för varje sann läsare av hans tidigare skrifter (dikter och prosadikter och skisser) knappast förvånande att här hitta avsky mot den didaktiska och undervisande konsten. Fotokonsten hinner knappt uppfinnas förrän Baudelaire fördömer den som falsk – den skildrar inte den riktiga världen, utan dess attribut är blindhet, dumhet och hämnd, eftersom det är lata och misslyckade konstnärer som blir fotografer. Faran med fotografiet är att den så fort reduceras till industri, och därmed fjärmar sig från konsten.

Mest givande med boken är den seendets glädje Baudelaire frammanar. Han prisar barnets oförställda blick framför erfarenhetens klarsyn. Idealet är att göra sig kvitt den akademiska skolningen i betraktandet: en blick som låter sig överraskas snarare än bekräftas. Det är en utmanande tanke – kanske i synnerhet i vår ultranarcissistiska tid. Han går från lärdomen till njutningen, och förkastar böcker som berättar vad du ska gilla: är det inte då en paradox med denna bok? Strunt samma, hans exempel är kanske inte helt aktuella, men idén lever vidare. Stolt proklamerar Baudelaire: ”min okunnighet vittnar om god smak”. 

Baudelaire skriver egoistiskt: han behöver inte blända eller imponera sin läsare – han har inget att bevisa. Därmed tillåter han sig en viss dos slarv, vilket läsaren gärna mottager, eftersom han i nästa andetag levererar ett nytt perspektiv, en unik ingång. Jodå, vi kan invända att allt skrivande är positionering (även detta?) – med undantag för den sublimt isolerade Emily Dickinson, men jag har aldrig sagt att hennes inställning är sund: posterity chose her (liksom Sylvia Plath) -   

Hans omdöme är osvikligt. Han visar varför skrattet är så överskattat och farligt – det är släkt med högmodet (men samtidigt småsintheten). När han avfärdar är han starkt subjektiv, men behåller en förrädisk saklighet. Tonfallet är resonerande, med ett slarvigt ord ”muntligt” – men förstås elegant, spirituellt och infallsrikt och påhittigt. Han skriver om dandyn (just den texten ingår i ”Det moderna livets målare”, som fanns tillgängligt i en egen bok på svenska häromåret) långt innan Oscar Wilde realiserar teorin. Han smeker detaljen, till exempel när han skildrar en kvinnas handflata och visar samspelet mellan färgerna i ådrorna. 

Paradoxen är kanske då att Baudelaire teoretiserar om teorins försvinnande. Och läsaren (bernur) läser, för att det är den Baudelaire han upptäckte i Bollnäs under den nio månader långa hösten 1988-89? Nej, det här är giltigt för vår tid, för våra människor: det är inte nostalgi. Och det är inte heller en plikt att läsa dessa underbara essäer: det är en välsignelse – en tidsresa, som krymper avståndet mellan vår tid med plastikkirurgihets (här finns en vacker text om varför och hur kvinnor ska sminka sig) och massmediaproduktion – jag kommer nästan svimfärdig av äckel efter att under helgen än en gång ha utstått Andy Warhols & co:s grejer i Moderna Museet – och det allvarligt värdiga 1800-talet. Charles Baudelaire: du är det underbara geniet.  

Eftersom Walt Disney hade så bråttom att skicka allehanda jurister för att klämma dit Charlie Christensens sublima serie Arne Anka, vore det inte en allt för kvalificerad gissning att Lena Andersson när som helst kommer att få en myndig knackning på sin dörr, utförd av en legion hysteriskt humorbefriade Disneykoncern. För nu har hon så att säga skitit i det blå skåpet, med en ganska hejdlös satir: hennes Duck City (som jag kanske är den siste svenske medborgaren som läser, eftersom jag är så trög) baseras tungt på Ankeborgvärlden. Här dröjer det inte många sidor innan John von Anderson (gissa vem) ligger med Kajsa — och mera ska följa.

Jo, jag har kungligt roligt, åtminstone halva boken, under själva uppbyggnadsfasen. Sedan blir jag kanske lite övermätt, och tappar en del av koncentrationen, men roas ändå av det minst sagt besynnerliga och tvetydiga slutet. Det är ändå intelligent satir, på en helt annan nivå än den sanslöst överskattade Hey Baberiba-trion (att klä ut sig och nöja sig med det — nåja). Problemet med satir är att den sällan blir tillräckligt elak. Lena Andersson faller inte i den fällan. Staden Duck City är groteskt obehaglig, vriden och skruvad och förvrängd och mardrömslik, men med de rätta realistiska proportionerna intakta.

Satirikern ska helst mixa bedrövelse med indignation, och det fixar Lena Andersson rätt så bra, som när hon lite förstrött meddelar att anledningen till att hjärtkirurgerna är så skickliga i det här landet är att de har fått så mycket träning på de feta invånarna. Att hon också är något av en poet visar hon också: ”Han [Kalle A.] tänkte att tårar var den högsta reseformen för vätska. Bara en liten rännil fick färdas den vägen och endast då kallades vattnet för gråt. Det mesta fick resa i underklassvagnarna svett och urin.”

Hennes värld, med en befolkning beroende av flottyrmunkar, är otäck — otäck, som i otäckt sann. Här är till och med blommorna övergödda. Vi kan gotta oss åt denna satir, och tänka: ”ja, se amerikanarna”, men vi håller minsann på att bli lika goda kålsupare, och barnfetman är snart vår största hälsofara. Här förklarar presidenten krig mot terrorn, som får namnet Den vita valen (efter känd litterär förlaga), och namnet på motståndet blir Ahab, efter den enbente.  

Den koleriske Kalle A. kan erinra om Homer S. i sina mest indignerat förtrytsamma stunder, och romanen är något av en vision av hur det skulle ha sett ut om Wes Anderson skulle ha filmat Kalle Anka. Men Duck City håller inte hela vägen, och det kanske är problemet med den här typen av romaner (lite grand som tv-serier som aldrig håller när formatet försöker flytta över till långfilm: nog är det fler än jag som bävar för filmversionen av Simpsons?).   

Det finns en glädje reserverad för den som vill dela författaren Julian Barnes synnerligen goda humör, som han frikostigt delar med sig av i sin senaste roman, Arthur & George. Eftersom jag läste Barnes mycket flitigt förr om åren, men har gjort ett långt uppehåll, och nu fick jag tack vare radions omsorg den här tunga luntan att läsa, och slängde in den senaste novellsamlingen The Lemon Table och så läste jag om favoriten från 80-talet, Flaubert´s Parrot – for good measure – och sannerligen: vad jag måste ha misstagit mig. Arthur & George är bara en helt underbar bok, och jag kommer inte att kunna förmedla i radion hur bra den är.

Barnes är en ytterst noggrann författare, och förtjänar en ytterst noggrann läsare, som läser långsamt, och läser med njutning. Han skriver också med självförtroende, och tålamod. I den här romanen är det den gamle heroinistdetektiven Sherlock Holmes skapare Arthur Conan Doyle som under åren kring det förra sekelskiftet tar sig an ett rättsfall, en orättvist dömd halvparser, George Edalji (uttalas på första stavelsen, glöm det för guds skull inte om du skulle träffa honom). Rättegången skildras suveränt, med en spänning som kryper och vindlar sig fram genom omsorgsfullt skrivna sidor, och inte mindre spännande är den 40 sidor långa seans som avslutar berättelsen.

Men hela romanen är lysande. Läsaren grips av den oskyldigt dömde — han är inte mer skyldig än en skrivmaskin, menar författaren Doyle —  och delar hans mardrömskänsla inifrån, när han obevekligt dras mot katastrofen, långsamt och metodiskt. Barnes stil är diskret och återhållsam, belevad och helt fläckfri (jag kan inte hitta minsta invändning mot den här boken), och ganska avlägsen de stilistiska excesser han odlade (som jag minns det, minnet kan svika mig) när han konkurrerade mot Martin Amis för tjugo år sedan: då var Amis den självklara segraren – för mig – men nu känns det bara som en börda att ägna sig åt Amis senare böcker.

Parallellt med Georges dystra öde skildras Arthurs fångenskap i ett äktenskap som torkar ut när hustrun drabbas av en dödlig sjukdom, och Arthur förälskar sig i en yngre kvinna, som han lever i ett platoniskt skuggäktenskap med samtidigt som han är obrottsligt lojal mot sin hustru, eftersom han med sin moral inte kan föreställa sig en skilsmässa. Det är en makalöst unik kärlekshistoria, med en kvinna som i tiotal år väntar på att Arthur ska bli äktenskapsfähig, och som sedan säger: ”Jag ska finnas vid din sida, Arthur, alltid vid din sida. Och alltid se åt samma håll. Vilket håll det än må vara.”   

Den här boken är ett magiskt objekt. Den innehåller i sin fysiska form 446 sidor, men du vill förlänga den när du är mitt i den: du vill förlora dig i den, gå vilse i den och inte hitta ut igen. Du fördröjer läsningen, fruktar slutet, det oundvikliga slutet, och du gör fåfänga försök att tappa bort slutet, och när det kommer till slut, känner du sorg över att behöva lämna de här två gynnarna, som du har lärt känna så väl. Det är en roman som i ett slag återupprättar romangenrens på senare tid dåliga rykte, och ger mig personligen mycket dåligt samvete för att jag under så lång tid försummat Julian Barnes.

Två diskreta frågor inställer sig: är inte det nya millenniets största skandal hittills att den här romanen inte tog sig längre än att bli kortlistad för Bookerpriset 2005? och är det för rationellt korkat att undra om Barnes haft andekontakt med den spiritistiskt intresserade Arthur Conan Doyle för att kunna skriva denna bok så övernaturligt bra? 

Den heter Trasdockan, men den har förstås inget att göra med Charles Laughtons svartvita mästerverk till film, Night of the Hunter, efter en roman av Davis Grubb (exakt när i den här meningen blev jag tillräckligt magistral?), vars svenska titel olyckligtvis blev just Trasdockan — Christine Falkenlands senaste roman, som följer upp den storartat framgångsrika Öde, från 2003.

För somliga kritiker kommer följande säkert som en överraskning (”nyhetens obehag”, vem myntade det begreppet?), men olyckan kan — liksom kärleken — inte kompereras eller mätas: det är ingen tävling där medaljer delas ut till den som är mest förälskad eller mest olycklig. Efter utsagan ”jag är olycklig” kommer en ominös och mycket definitiv punkt, och inte ett kommatecken. Trots detta håller allehanda kritiker på och jämför Falkenlands Trasdockan med annat i genren (det ylas mot Carina Rydberg) och annat hon själv skrivit (om nu någon håller ordning på hennes tidigare fem böcker).

Vid det här laget börjar faktiskt Falkenlands prosa närma sig det parodiska. Hennes protagonist blir hånad av en kategoriskt ansiktslös bifigur, anklagad för att vara ”klichépoet”; faktum är att den här gången håller Falkenland på att skriva klichéprosa: ”Ingen misskund. Ingen nåd i denna värld.” Så där går hon an, Ylva i denna roman, och vältrar sig i ett självförakt som förstås bara kan ha en utväg. Det depressiva tonfallet kantrar över och kan erinra om texter av Fields of the Nephilim eller Sisters of Mercy (ni som har lyssnat på goth efter 80-talet har kanske andra referenser), som när Ylva resonerar kring Guds tio bud: ”Det finns inget bud jag inte brutit mot”: snälla nån då —

Spänningsmomentet: hon hittas hängande i ett rep — ett uppenbart självmord, men nej, här rör det sig om mord. Och mördaren är … äsch, det verkar Falkenland inte bry sig om, och läsaren tappar också intresset. Här finns tämligen svårmotiverat citat från dikter på engelska och tyska, och dansaren Nijinskys dagbok, som kom på svenska häromåret.  

Förmodligen är det medvetet, men det gör inte saken bättre, alla referenser till framför allt Falkenlands förra roman Öde — här blir Ylva ett alter ego för Siri. Även här grimaseras det bakom älskarens rygg när kvinnan likgiltigt eller apatiskt förvandlar sig till en bägare (förlåt: ”käril”) för männens mållösa lustar: själv är hon helt viljelös. Liksom Siri yttrar Ylva orden ”Jag saknar mig”. Båda skriver dikter. Båda muttrar mest, och båda verkar konstant gå omkring och typ bita på naglarna.      

Vad som gör den här romanen så mycket sämre än både Öde och de tidigare försöken är att Falkenland nu med råge passerar gränsen, vad gäller sexualitet. Där det tidigare har varit en suggestiv antydningens konst har det nu blivit detaljerat och spekulativt. Det är inte kärlek, det är längtan efter kärlek. Ja, stackars Ylva kan inte säga nej — sexualiteten är inget val, får vi veta. Det är enkelt, det är banalt, och för läsaren nästan genant undermåligt, i synnerhet när författaren den här gången slarvar och skriver i blindo. Vi hade en Siri som sökte bekräftelse (gissa om det var förgäves), och vi har en Ylva som söker nåden (gissa om det är förgäves): vad ska komma härnäst från Falkenlands deppindränkta penna?    

Han vaknar vid fyratiden på natten, funderar vad det är som har väckt honom – ett ljud, kanske. Efter ett par minuter en krampartad värk i vaden, som får honom att krypa ned under täcket, ensam med smärtan och dödsångesten. En smärta som är identisk med den han hade i Uppsala hösten 2003, när han lyssnade på föreläsningar om gotik och annat – smärtan slog till när han lyssnade på någon som pratade om ungdomsböcker, men det var säkert inte a case of ”was it something I said?” - - - På jobbet beklagar han sig för några kolleger, och förväntar sig medlidande och ömkan, redogörelser för blodproppar och åderbråck, men möts av hån: ”det där brukar jag ha i hälsenan”; ”det är för att du har rört dig för lite”; ”det är för att du har rört dig för mycket”; ”det är psykosomatiskt”; ”det är fantomsmärtor” (han har mig veterligt inte amputerat sitt högra ben) – på frågan om det kan vara något allvarligt skrattar de bara rått, och han slår ut med händerna i en uppgiven gest och går därifrån, muttrande att det var då sista gången han sa något om sin hälsa. 

Äntligen är nu översättningen av Edgar Allan Poes samlade noveller komplett, i och med den tredje volymen som det lilla Umeå-förlaget h:ström nu ger ut — och det är verkligen en pionjärinsats, eftersom Erik Carlquists översättning faktiskt är den första svenska som respekterar Poes säregna stil, så full av teatraliska överbetoningar och melodramatiska överdrifter. Även den som genom åren gjort sig förtrogen med Poe på engelska har mycket av behag att hämta här.

Det är en orättvis (”kränkande”, för att tala modernska) missuppfattning att Poe ses enbart som skräckförfattare, eller som den moderna detektivromanens uppfinnare — inte minst denna tredje volym, som uteslutande ägnas åt mindre kända alster från den besynnerlige amerikanens penna, visar effektfullt att vi har att göra med en författare som gärna skriver ironiskt och skämtsamt, och sällan nöjer sig förrän han har gått för långt i sina excesser (låter han huvudpersonen tappa ögonen kan han väl fortsätta med att låta honom — huvudpersonen — också tappa huvudet). Men det är ju som det är i detta land, som har gjort förenklingen till en dygd, att det är lättast och enklast att låta skräck bli Poes enda ämne.

Det sällsamma med Poes stil är hans unika blandning av det spontant talspråkliga och det beräknande litterära: ett kalkylerande fullt av diverse avvikelser, urspårningar, som sätter myror i huvudet på den tacksamme läsaren. Poe är i hög grad läsarmedveten, men skriver svåranpassat, utan insmickrande inbjudningar eller förolämpande inviter. Han kombinerar journalistens ärlighet med berättarens skälmaktighet, och skriver fullständigt originellt och nyskapande i dessa mindre kända noveller. Med översvallande lekfullhet kan Poe späcka sin text med detaljer, bara för att i nästa andetag påpeka att den som presenterar sanningen inte bryr sig om att vara noggrann med detaljer.   

Liksom Gogol (som förresten var född samma år) försätter Poe sina förmedlare i obehagliga predikament — en Gogolsk protagonist kan tappa sin näsa, och hos Poe kan det lika gärna vara andedräkten som nyckfullt lämnar sin förbluffade förvaltare. Det rör sig om spratt, som begås av författaren i ett självföraktande vågspel, eftersom han njuter både sadistens grymhet och masochistens belåtenhet. Borges skrev essän om ”Kafka y sus precursores”, där han ger exempel på hur författare från 1800-talet anakronistiskt skriver Kafka-artat: med det resonemanget kan man säga att flera av dessa noveller visar inflytande från Borges.   

Efterordet har denna gång skrivits av Maria Löfgren, som jag en gång läste litteratur tillsammans med i Umeå: hennes uppsats handlade om Emelie Flygare-Carlén, medan jag var ännu mer begravd i 1800-talet, och skrev om Coleridge. Hon gör ett gott arbete, framför allt i hennes jämförelse mellan Poe och Selma Lagerlöf, och motiverar vackert hur vi kan hitta beröringspunkter mellan dem. Lite synd dock att hon kallar Joyces hjälte Leopold Bloom för Harald (tänker hon på litteraturkritikern Harold Bloom, som så kraftfullt tagit avstånd från Poe, med pejorativa tirader?).

Dessa trettioåtta korta noveller, varav en del är varken mer eller mindre än en slags bisarra skisser, tar till skillnad från Poes mer berömda noveller sin avstamp hellre i filosofin än i psykologin. Efter att ha läst samtliga tre volymer, alla dessa uppemot tusen sidor noveller av Poe, känner sig läsaren svag och uttröttad, nästan slumrande, och en gnutta besviken över den uteblivna försynta knackningen på hans kammares dörr —    

För att undvika stressymptom undviker jag att titta på MTV, men den här helgen kunde jag inte låta bli, när de i dag söndag visade tio 90-talshits — och så var den där, när det bara återstod tre låtar, inklämd som en pärla i ett smutsigt äckligt stinkande ostron vars omslutande sidor förutsägbart utgjordes av av grrrungens storheter Pearl Jam och Nirvana: Pulps ”Common People” — och Jarvis med sina stora solglasögon uppkörda på hjässan (som den tankspridde professor han alltid liknat), exakt sådana där stora brillor som du och jag och grannen och hans moster kan läsa sig till har varit populära den här sommaren.

Det var en plötslig insikt, en slags epifani, som bara kom till mig – utifrån – under helgen: jag har blivit en sämre människa. Det skulle kunna vara en tröst, att jag åtminstone en gång har varit en bättre människa. Blir en eventuell Djävul bevekad av det när jag frågar efter förståelse och lindrigare kval i evigheten efter döden (det borde heta ”efter livet”)? Eh, svara inte!

I dagens tidning läser jag att ett företag som tillverkar någon slags sprit har fått patent och godkännande på att få kalla sin spritsort för "August Strindberg": det känns bisarrt och surrealistiskt, och skulle ha gett författaren nya perspektiv för sin Inferno-bok, om han hade känt till det. Blir jag upprörd? Nä, kanske inte - det är i så fall mer upprörande att "förläggarföreningen" eller vad det nu är varje år tillåts dela ut något som heter August-priset, med en statyett vars siluett lär föreställa Strindberg (jag såg den som pin på Ranelids väst - han hade inget under! - på en bokmässa); det känns som en grym ironi att dela ut pris i Strindbergs namn, när han är författaren som själv inte fick pris, utan bara ett etablissemangs hån och förakt.

There is no such thing in life as normal. Mitt ryggonda föranledde den mest queera kommentaren jag fick i går när min kollega medlidsamt sa när jag stapplade fram att jag ”ser gravid ut”: there´s a first time for everything, I suppose –

Nu har jag läst Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer?, som ingår i Natur och Kulturs medvetet kortfattade och enkla (”populärvetenskapliga”) serie Vad är ...?, med tidigare titlar som Vad är filosofi? av min norske favorit Lars Fr H Svendsen och Vad är litteratur? av en annan norsk. Kanske det var en gagnlös läsning, inser jag när det nu visar sig att Björklund och co river upp den gymnasiereform som skulle ha infört ett genusperspektiv på undervisningen. Nåja, jag ska nog även fortsättningsvis motarbeta grammatikövningarnas heteronormativa syn och byta ut deras ”His wife is …” mot mitt förslag ”Her wife is …” för att se om eleverna reagerar.

Jag tror att en framtida värld (om det blir någon) kommer att se annorlunda på vår ängsliga kategorisering av människor utefter identiteter, och i stället behandla människor utifrån aktiviteter, kanske i synnerhet när det gäller sexualiteten. Redan börjar läkare i amerikanska storstäder fråga sina patienter om deras sexuella vanor snarare än om sexuella läggning.

Queer, som det fått heta på svenska, heter förresten ’pervo’ på finska, upplyser Ambjörnsson i sin lilla bok. Det skulle ha gett en helt annan debatt, om vi i Sverige hade visat ett liknande mod. I Norge heter det ’skeive’ och i Danmark ’skaev’, vilket kan översättas ’skev’/’på tvärs’, vilket också innebär bättre förutsättningar för en mer sansad diskussion av detta mångtydiga och laddade begrepp. Det handlar verkligen om att utmana det normalitetstvång som vårt samhälle är så behäftat av – något som redan Pasolini såg ironiskt på, när han menade att det verkligen krävs en tolerant värld som vår för att vara så oförstående inför det avvikande.

Just avvikande är det queeras kärna eller essens. Tyvärr uppehåller sig Ambjörnsson lite väl ofta vid perifera saker, till exempel hennes egen bok I en klass för sig, där hon följde tjejer i två gymnasieklasser (en liknande bok är på väg, av Rickard Jonsson, som följer killar i gymnasiet); en bra bok, men hon citerar den in extensio här, vilket känns lite självupptaget.

Kanske jag inte är måltavlan för denna bok? Jag har aldrig ställt mig frågan om jag är queer, eller om jag är för mycket queer. När vårt första barn föddes frågade min fru ganska genast om det var en pojke eller flicka, men jag kunde inte svara – för mig var det inte en pojke eller flicka som föddes, det var ett liv (ett språk). Visst, det gick fort att kontrollera (jag sov inte på alla biologilektioner när jag gick i skolan). Jag var inte gammal när jag skrev en dikt och medvetet parafraserade (travesterade) Edith Södergran, när jag skrev: ”Jag är ingen man”. 

Problemet med Ambjörnssons bok är kanske att den är så okritisk: hon är verkligen mycket angelägen om att vara på queermänniskornas sida, och därför känns hela boken som en försvarsskrift, där hon okritiskt citerar manifest hejvilt, och ger exempel på protester som kan te sig lite tossiga. Det blir en ensidig hyllning av queerkulturen, och mycket av det för sakens egen skull, utan att vara öppen för de problem som den här livsstilen ändå innebär.

Du anmäler dig på den här listan http://www.kufim.se/namnlista.php#signera , för du vet med dig att svt:s planer att lägga ned samhällsbevakning och kulturprogram är horribelt. Skriv på, och var lycklig över det faktum att du hamnar på en lista där den nya kulturministern med all säkerhet aldrig hamnar. Det är ett upprop, och jag själv skriver av princip - ursäkta: "av princip" - aldrig under upprop eller protestlistor; så det var med en enorm uppoffring - hela min integritet är kränkt - som jag skrev på - - -

I kväll delas Man Booker Prize ut - jag minns inte ens att det gick till John Banville förra året (skamligt nog har jag inte ens läst den), och i år ser det bara tunnsått ut. Peter Careys Theft: A Love Story blev inte ens kortlistad, utan klarade bara långlistan. Men Guardian har som plåster på såren låtit en stor panel utse den bästa romanen från Enlgand, Irland och de forna kolonierna (ack) de senaste 25 åren, som hämnd på NY Times lista som toppades av Toni Morrisons Beloved: vilket skämt. Den engelska listan  http://observer.guardian.co.uk/review/story/0,,1890228,00.html har av förståeliga skäl Coetzees Disgrace som första plats, och Martin Amis Money: A Suicide Note som tvåa - faktiskt. Ja, av Jeanette Wintersons böcker bara The Passion som fick omnämning, men inte tillräckligt många för att hamna bland de 10 mest populära.

De senaste veckorna har jag lyssnat hur mycket som helst på ”The Songs That We Sing”, låten som Jarvis Cocker och Neil Hannon skrivit till Charlotte Gainsbourg — dottern till snuskgubben Serge (som gjorde en incestlåt om Charlotte när hon var 14), utan att överhuvudtaget reflektera över att det är Charlotte Gainsbourg som spelar Jane i den där filmatiseringen av Jane Eyre av Zeffirelli från 1995; nog fanns det där välbekanta viskandet i hennes röst, men jag har väl varit mer än lovligt disträ den sista tiden, eller så håller jag på att bli dement (ytterligare en lågstatussjukdom som i så fall skulle drabba mig). Bbc håller förresten på med en nyinspelning av Jane Eyre, och blir det en tv-serie i 16 avsnitt kan det bli hur bra som helst — kanske.

Jag var nyss på hälsokontroll på Företagshälsovården, och gjorde något som heter ”hälsoprofil”. Det är nog första gången sedan jag mönstrade (40-talet) som jag undersöker min hälsa. En papperslapp som jag har här framför mig ser ut så här:

BODY TYPE                      STANDARD

GENDER                            MALE          

Resten är det sekretess på. Jag har kanske redan avslöjat för mycket - - -

”Vi trängde djupare och djupare in i mörkrets hjärta.” Att det finns fog för en ny översättning av Joseph Conrads berättelse Mörkrets hjärta kan vi visserligen vara överens om: den senaste är från 1960; följaktligen lika gammal som Torsten Flinck, och se vilket skick han befinner sig i. I somras presenterades Einar Heckschers nyöversättning, som jag nu efter viss tvekan och bävan tagit del av. Heckschers främsta merit är att han översatt en mängd amerikansk drogprosa, vilket gav honom gott rykte som översättare, tills han gjorde alla svenska Bret Easton Ellis-fans besvikna med en amatörmässig översättning av Glamorama (Ellis senaste, Lunar Park, översattes av David Nessle: har någon vågat läsa den ännu?).

Översättarens problem är att hitta en passande diktion för berättaren Marlow, och det lyckas Heckscher hyfsat med, med några flagranta missar, som att ”Heavens!” blir det löjliga ”sanslöst”. Vad som stör mest är hans överdrivna nitiskhet när det gäller att förklara Conrads dunkla passager, för vad som gör berättelsen så djupt fascinerande är ju Conrads medvetet anonyma stil, något som Heckscher gång efter gång slår hål på med förnumstiga tillägg. Några korta exempel får vara tillräckliga:

Den danske förelöpare som dödas heter hos Conrad ”Fresleven”, men här ”Freiesleben”, vilket så klart är det autentiska namnet på en stackars sate som Conrad hört talas om. Conrads ”a whited sepulchre” blir här ”de vitkalkade gravarna i Matteusevangeliet”: ja, Conrad syftar på detta bibelställe i sin text, men själva poängen är att han avstår från att upplysa om detta. Originalets koncisa ”women” låter Heckscher bli ”kvinnor av de besuttna klasserna”, och ”the Central Station” blir ”Bolagets huvudstation i Kinshasa” — ett slags helgerån, eftersom Conrad inte nämner Afrika eller Kongo en enda gång i sin berättelse. Den deg kannibalerna äter som kompensation för kött ger översättaren namnet ”kwanga, av tapioca”, men Conrad namnger inte exakt vad det heter, även om han förmodligen avsåg just kwanga, som i och för sig inte är gjort ”av” tapioca, utan är ett annat namn för tapioca, eller manioc. När Conrad skriver ”it was written” adderar översättaren ”det stod skrivet i mitt öde”. Etc.

Andra besynnerligheter är de färger på kartan som Conrad räknar upp: här förklarar översättaren vilken nation varje färg representerar. Detta finns inte i texten, utan måste förstås av läsaren. Harlekinens lappar i olika färger blir också onödigt förklarade och jämförda med färgerna på kartan. Citat på latin översätts — även det något som är främmande för Conrads stil. En svart sittande figur får finna sig att sitta i ”Lotusställning”, ett av översättarens nyckfulla och ologiska tillägg, liksom att dominobrickorna sägs vara av elfenben: allt detta är hos Conrad antydningar, men översättaren skriver det på läsarens näsa hela tiden. Att ’ass’ betyder både ’åsna’ och ’arsle’ löser översättaren med att kalla en figur ”det där arslet till åsna”. Vidare verkar Heckscher gilla ordet ’sinister’, för han lägger in det lite här och där, när Conrad använder andra ord: ”all kinds of calamities” blir ”alla möjliga sinistra katastrofer”, och ”a warning” blir ”en sinister varning”.   

I stället för dessa övergrepp på originaltexten hade väl förlaget kunnat kosta på sig en notapparat (det är nästan omöjligt att hitta en utgåva av boken på engelska utan drygt hundra förklaringar). Men förlaget erbjuder i stället, förutom novellen ”An Outpost of Progress” (här kallad ”Pionjärerna”), som ”extramaterial” — som om det var en dvd — Conrads brev från Afrika (inte lika oumbärlig läsning som hans Kongo-dagbok), samt ett rutinmässigt tråkigt efterord av Gunnar Fredriksson. Omslaget är groteskt fult, som vanligt när den här boken ges ut på svenska: siluetten av en elefant, en 1800-talskarta över Afrika (Conrad nämner inte Afrika en enda gång), och en massa massa text om vad boken innehåller (”extramaterialet”).  whited sepulchre"rt talas om. a namnr usen kare som översättare, tills han gjorde alah vankelmor

Ibland blir ordvalet olyckligt och opassande, som när ”scoundrel” blir det pilsnerfilmklingande ”svinpäls”, eller uttrycket ”the prey of an abject funk” blir ”drabbades han av den ömkligaste byxångest”, och Kurtz krafter som beskrivs av Marlow som ”factitious, no doubt” blir i översättningen ”säkert beroende på någon drog av något slag”. Översättningen av den sublima vilda kvinnan, i original ”a wild and gorgeous apparition of a woman”, blir här det prosaiska ”en prakftull primitiv kvinnogestalt”, men felet kan lika gärna vara det svenska språkets brist på lämpliga ord för att beskriva denna underligt underbara gestalt. Heckscher ersätter politiskt korrekt Conrads famösa bruk av N-ordet med ’svarting’ eller ’neger’, och undviker det kontroversiella och laddade ordet.

Denna salighet,

kniven skär in i tummen

hullingar i hjärtat;

hur djupt

in i skinnet

vågiga kanter skär

i min hud

i stället för i brödet.

Utan smärta,

bara röda

droppar

ned i grumligt

diskvatten.

Bloddjupets puls

går inte att

hejda.

Rusa runt

indianer, skalpera

mig

i röda skivor.

Jag blöder

bokstäver

svarta i blöta

ord.

Dessa ord:

blodbrunnen

rinner

genom mig,

ut i vattnet,

min smärta

mitt sår, skrynkliga

labyrintfingrar.

Dikterna rinner ut

ur mig

igen,

blöder

solnedgångstummen

blodtungan

outhärdliga vokaler

blöder ut ur hjärtat.

24 okt. 1962 – 7 okt. 2006

I sin bok Sylvia Plath. A Critical Study visar Tim Kendall hur fruktbart det är att läsa Plath lite vid sidan av den biografiska läsningen, som har varit dominerande de senare årtionden, efter det otal av biografier som har skrivits om poetens turbulenta och vid det här laget mytologiserade liv och självmord. Han ignorerar inte biografin, men visar hur många av dikterna i själva verket handlar om exempelvis upplösningen av äktenskapet med Hughes i stället för att vara sanningen om det.

Framför allt är Kendall dessutom själv poet, vilket ger honom unika insikter i föregångarens hantverk: hans läsning är närgången och noggrann, och kan påminna om hur Marie Silkeberg i essäsamlingen Avståndsmätning nyss visade hur mycket som kan utvinnas genom att studera dikter på detta förtrogna sätt.

Det har ofta blivit beskrivet som en konflikt, Sylvia Plaths spel mellan vad som är kalkylerad komposition och intuitiv känsla (snarare intensiv känsla); Kendall ger goda exempel på att Plath var mer medveten om skapandets villkor än kanske litteraturmänniskorna tidigare har gett henne erkännande för, i sina läsningar av henne som ett geni som enbart förlitar sig på sin instinkt, som vore hon besatt av en ond makt som går under namnet Poesi, och tvingar henne till dikten. Jodå, Plath intresserade sig periodvis för det ockulta (ouijabrädor, tarotkortlekar, förbannelser), men det är viktigt att påpeka — vilket Kendall försynt gör mellan raderna — att poesin inte var någon sidosyssla eller förströelse för henne, utan att det var starka krafter som tog henne i anspråk när hon skrev framför allt Ariel-sviten under sitt sista år.

Just dikterna från den postuma samlingen Ariel är i centrum för Kendalls läsning. Hur bra hon än är i sina tidigare dikter är det något exceptionellt med dikterna som hon skrev under sitt produktiva sista år: så många av dem är så bra. Hon överträffar hela tiden sin egen potential, överskrider sin egen kapacitet.

Ett av de mer givande kapitlen handlar om Plaths bruk av upprepningar och variation (det som på danska så snyggt heter ’gentagelsen’), där han nyanserat visar att vad som kritiken tidigare ofta uppfattat som ”poetisk inkontinens och verbala tics” (Susan van Dyne) kan ses som självmedvetna inslag, beräknande utsagor. Vi behöver inte ens gå in på det här: men en ”manlig poet” (när hörde du den frasen senast?) skulle aldrig behöva stå till svars på det här sättet, få sin integritet som författare kränkt och bli behandlad som en patient.

Lika illasinnad har kritiken varit mot Plaths noncalans mot verkligheten (”den oskrivna världen”, med Italo Calvinos ord), eller snarare att hennes referenser varit så rudimentära, och stannat vid allt för bekanta namn — javisst, det vore smartare att namndroppa Louise Labé än Jeanne d´Arc, men Kendall demonstrerar med eftertryck att det finns ett välfunnet samspel mellan i första hand Plaths kontroversiella och bespottade jämförelser mellan Förintelsen och hennes privata erfarenheter av kriser, och han visar att hennes syfte inte är att förminska judarnas upplevelser eller förstora sina egna, utan att det rör sig om just ett samspel — en konvergens. 

Som svensk känns saknaden efter en godtagbar översättning av dikterna som en stor brist. Vi har på svenska romanen Glaskupan, men även den svajiga novellsamlingen Johnny Panic och bibeldrömmarna, för att inte tala om att till och med breven och dagboken (tusentals sidor av ostadig prosa) finns översatta. Av dikterna ett anorektiskt urval av Siv Arb från 70-talet, och hon gör ett gott men ojämnt arbete. Många av 1900-talets starkaste dikter är ännu inte tillgängliga på svenska, något som borde åtgärdas: Plath har alla förutsättningar att bli någonting mer än en kurios ikon och feministisk martyr.

Hur kan jag för resten nånsin hoppas vinna något: allt vad jag möter tjänar ju bara till att med våldsam kraft slunga mig tillbaka i mig själv. Där hamnar jag till sist och krossas mot mitt eget. (149)

Jag tycker om att hysa tankar utan bestämmelseort, utan namn och pass och ansikten. Hos mig finns inget register, nej inte så mycket som en spik att hänga mössan på. (112)

"´Cause in my head there´s a Greyhound station
Where I send my thougths to far-off destinations
So they may have a chance of finding a place where they´re far more suited than here"
Ben Gibbard

Att vara konstnär är bara att ha ett ovanligt stort mått av oskuld så att man kan ljuga sant. (111)

Här

vet jag bävande intet:

jag överlåter mej åt allt —

GÖSTA OSWALD

Jag kommer att tänka på en sak: om inte tiden vore, skulle extasen vara. Alltså hatar jag tiden. (105)

I mina drömmar skriver Martin Amis bättre prosa än han har gjort i sina senaste romaner. Vore det inte för att det skulle uppfattas som förmätet av mig — hybris — skulle jag erkänna att jag drömmer att jag är Martin Amis, och att det är i en av mina egna böcker jag hittar rader som ”his heart attack was one hundred and sixty one good thoughts away, but it was still far off in the not immediate future”. I drömmen, ett bokuppslag, sidorna 160 och 161 – när jag vände på boken för att se vad denna kommande roman av Amis hette fanns det ingen titel på omslaget - - -  Dock har Amis nu gett ut ännu en roman: http://www.randomhouse.co.uk/catalog/book.htm? command=Search&db=main.txt&eqisbndata=0224076094 Somliga av oss tröttnar aldrig. Det är väl därför vi sover så lite - - -

Kan inte sova. Min granne på andra sidan väggen har börjat spela fiol eller kanske grammofon, eller kanske regnet spelar eller kanske själva tomrummet i min ensamhet. (101)

”Oberäkneliga faror var förknippade med sådana resor; men där lurade även det fruktansvärda slutgiltiga hotet, vilket pladdrar onämnbart utanför det lagbundna universum dit inga drömmar när; den djupaste förvirringens yttersta formlösa styggelse, vilken hädar och bubblar i oändlighetens mitt — den gränslöse demonsultanen Azatoth vars namn inga läppar vågar uttala högt, och som gnager hungrigt i ofattbara dunkla hålor bortom tiden, omgiven av ett dämpat, vansinnigt dån från avskyvärda trummor och ett tunt, entonigt ylande från fördömda flöjter [”I´m Not Sorry”!]; och till det avskyvärda pulserandet och vinandet dansar de gigantiska urgudarna långsamt, klumpigt och groteskt; de blinda och stumma, tenebreiska och tanketomma Yttre gudarna vilkas själ och budbärare är Nyarlathotep — det kärlande Kaos.”

Ja, exakt så överdrivet skriver allas vår älskling H P Lovecraft, som jag av någon yttre makt tvingas återstifta bekantskap med lite då och då: nu senast Sökandet efter det drömda Kadath, i förnämligt följsam nyöversättning av Jens Heimdahl och Rickard Berghorn. Annars har ju Sam J. Lundwalls pionjäröversättargärning varit lite halvdan, framför allt med tanke på att han valt att publicera efterföljares pastischer i Lovecrafts eget namn.

Mycket kan sägas om Lovecrafts säregna stil (som en Poe som förätit sig på adjektiv), och mycket har sannerligen sagts: Lovecraft-exegeterna är otaliga, och bara i Sverige utkommer i år Houellebecqs vildsinta essä (Emot världen, emot livet) och Mattias Fyhrs monografi Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen, en bok som jag har framför mig just nu, och som jag har läst under helgen, för att bota mig från Björn Ranelid.

(Jag lyssnade på Fyhr när han föreläste i Uppsala vintern 2004 om sin avhandling, och nog företedde hans yttre kusliga likheter med den Lovecraft han i sin bok visar i så många fotografier: en tillfällighet, förstås — men när är någonsin någonting en tillfällighet?)

Vad som kan förefalla lite märkligt är att Lovecraft ständigt behöver beskyddare, och stora intellektuella som ger hans namn legitimitet och rättfärdigar hans verk och sväljer det med hull och hår. När vem som helst av er kan gå in på vilket bibliotek som helst i landet (förutom Bollnäs, av uppenbara orsaker) och hitta vältummade editioner av Lovecrafts sällsamt fasansfulla böcker. Läsare har han aldrig lidit brist på, och nu har alltså Fyhr — som för ett par år sedan skänkte oss en hygglig avhandling om gotiken — ägnat Lovecraft vederbörlig tid och utrymme, i en ganska diger lunta som går igenom det viktigaste kring denna allt viktigare författare.

Tyvärr är väl Fyhrs brist att han är så osjälvständig, och att allt han säger måste ledsagas av långa citat (ofta på engelska, vilket gör läsningen tvåspråkligt splittrad), och när du har läst färdigt hans text återstår en flera tusen lång kommenterande notapparat, en litteraturlista som är drygt 30 sidor lång, några register, och så inser du att texten om Lovecraft bara är halva boken …

Intressant är dock upplysningen att Lovecraft läste och uppskattade Selma Lagerlöf. Däremot känns hela resonemanget om modernismens förhållande till ockultism onödigt, och är väl mest till för att visa hur befogad Lovecraft är, att han tillhör modernismen. Men han var starkt kritisk till modernisterna, som han uppfattade som för sofistikerade, och menade att den bara kunde vara filosofisk, inte konstnärlig.    

Jag tror jag måste dö för att kunna ge ut den här boken. Det känns så — en stum dödens feghet. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak. Jag testamenterar Hugo mitt hjärta. (93)