bernur

Här framför mig en bok som heter Svensk sats- och formlära, jämte Läran om skiljetecknens bruk för folkhögskolor och lägre fackskolor, av Nils Genell: en nätt volym på 56 tunna sidor, tryckt 1891 (detta fantastiska år, Fröding och Lagerlöfs debutår, och Dorian Grays år: förlåt), alltså långt innan stafvningsreformen. Det är underbart att bläddra i den (jag har aldrig ägt en liknande regelsamling) — nästan alla exempel kommer från bondevärlden: ”Den skicklige jordbrukaren på slätten plöjer jorden djupt”. Anmärkningsvärt att den har en så tydlig och användbar definition av semikolonet — alla riktiga skribenters favorittecken —  som fortfarande kan vara till hjälp:

”ett förstärkt komma och användes, där komma är för litet, men där man ej vill använda punkt, i synnerhet framför orden alltså, därför, följaktligen och således. Ex. ”Salig är den människa, som Gud straffar; därför förkasta icke den rättfärdiges tuktan!”

   Obs. I allmänhet kan punkt användas öfverallt, där man kan använda semikolon.”