bernur

Joyce Carol Oates är författaren som under ett år publicerar fler böcker än de flesta människor läser under samma period; den allra senaste heter Black Girl/White Girl, och jag har haft ynnesten att läsa den nu. Den placerar sig artigt i mitten av hennes produktion: mellan de där tunna volymerna på cirka hundra sidor, som håller så hög klass men ändå så sällan översätts till svenska (Zombie, Man/Crazy och Black Water, som nu efter mer än 16 år ska ges ut i mars nästa år på svenska), och de där tjocka släktkrönikorna på 600 sidor eller mer ….

I den här romanen tar Oates läsaren tillbaka till mitten av 70-talet, och vi följer så gärna och så tacksamt med, när hon ger sin berättarröst en så trygg och pålitlig framtoning: ”everything you believe you have imagined is real. You only have to outlive it.” Exakt så är det ju. Hon sammankopplar berättarens trygghet med berättelsens otrygghet. Hon är skicklig med antydningarna: små subtila varningar om kommande obehag planteras i texten, som laddas med små glimtar av osäkerhet och suggestiva förebud. Oates behöver inte utnyttja det stora effektmaskineriet när hon skriver.   

Femton år efter händelserna återupplever huvudpersonen de långsamt verkande mekanismer som leder fram till en svart flickas mystiska och våldsamma död. På ett amerikanskt prestigefyllt college delar vita flickan Genna Hewett Meade rum med svarta flickan Minette Swift, som ganska snart visar sig vara förföljd och trakasserad. När Genna tar ställning och visar lojalitet mot Minette intensifieras plågoandarnas illdåd.

Genna är en mönsterstudent av Sylvia Plath-snitt, som också bär på en del oegentligheter i sitt förflutna, och en trasslig familjesituation, där fadern är en profilerad bekämpare av rasism — en slags idealistisk tyrann — medan modern går in i en morfindimma som kan erinra om den tragiska modern i O´Neills Lång dags färd mot natt. Även till sin bror har hon ett problematiskt distanserat förhållande. Minette är den svarta outsidern, som befinner sig på colleget på scholarship, och förklaras paria av omgivningen, på grund av en kombination av hennes egensinne och illasinnade ryktesspridningar.   

Joyce Carol Oates är som författare tillräckligt driven för att variera sig inom de givna förutsättningarna. Ibland har det svenska mottagandet av en del av hennes senare böcker varit njuggt, som om krrritikerna inte velat slösa lovord, utan koncentrerat sig på begränsningar av hennes ämnesval (”ännu en bok om våldet i det amerikanska samhället”). Men hon har knappast nått botten i sitt tema, som hon återvänder till med genuin ärlighet och respektingivande brist på hyckleri.

Någon gång skriver hon här en märkligt staccato-artad prosa: ”When Minette left early for Thanksgiving. I was resentful of her leaving, and I missed her.” Hon byter ut ett kommatecken. Mot en punkt. Men det är ingen manierad prosa, som är påfrestande och påklistrad: även när hon experimenterar är hon funktionell i sin prosa. Viktigast är berättelsen, som hon vårdar ömt och vägleder mot dess definitiva upplösning. Oates har kloka insikter i människans psyke, och vet hur slutsatserna dras när vi väger för- och nackdelar när vi ställs inför svåra beslut.   

Det finns säkert saker en förhoppningsfull skribent kan lära sig i skrivarskolor, men jag vågar mig på antagandet att det är en bättre utbildning att noggrant läsa en så generöst skicklig författare som Joyce Carol Oates, för att lära sig berättarteknik och konsten att levandegöra figurer. Om du som läsare önskar dig mer än en författare som med suverän teknik berättar sin historia, med figurer fullt trovärdigt skildrade inifrån, distanslöst men med sin egen integritet intakt: ja, då får du leta vidare.