bernur

Det finns ofta anledning att återkomma till Prousts gamla ord: ”Det är lättare att åstadkomma ett mästerverk än att förstöra det”. När jag äntligen får boken i min hand, den bok som i höstas utgjorde ett så farligt vapen i kanondebatten, Lars Mikael Raattamaas diktsamling Svensk dikt, tycker jag först att den ser så erbarmligt harmlös ut: som en slags grön väggbonad från mormorstiden inklämd mellan tryckta pärmar. Och med guldblad och en formgivning som härmar allmogebrodyr.

Någon kan lätt få för sig att det var just Raattamaa som hade beställt eller iscensatt sommarens kanondebatt, eftersom den kunde ha varit själva förutsättningen för hans bok, där han mer eller mindre gör slarvsylta av tjugotvå svenska antologismycken, bara någon månad efter våra politikers ömsinta men felriktade förslag att (åter)införa gammal hederlig och rejäl — och nyttig — svensk litteratur i skolan.

Om jag minns debatten rätt (jag följde den lite nonchalant) går det att uppfatta Raattamaas upptåg på cirka två sätt: antingen skriver han kanonbevarande dikt genom att på detta sätt uppmärksamma just dessa dikter och visa deras användbarhet — eller så skriver han kanonförstörande dikt genom att spränga sönder dem och försöka skicka dem ut i glömskans rike: liksom göra upp med dem en gång för alla (”den här kanon är inte stor nog för oss båda”).

Nåja. Lite underligt känns det att läsa Lindegrens tidigare sprängda sonetter här ihopplockade av sprawl-poeten Raattamaa och sedan sönderslitna igen (”att kunna sätta ihop allt man plockat sönder”), men det finns så klart ett syfte bakom, och det ursäktar väl om inte allt så kanske en del.

En surmagad kritiker skulle få för sig att ge sig på poeten för att han latat sig igenom sin samling, men jag tror inte att det här är skrivet (om det verbet är tillämpligt, kanske snarare samplat) på en kafferast. Mest lyckat är kanske en fragmentarisk Södergrandikt, som här får heta ”Är icke som landet”. När Raattamaa skriver den baklänges behålls originaldiktens sällsamma och vackra skimmer, samtidigt som det verkligen blir en helt ny dikt, med rader som förblir kryptiska: ”icke som landet Till / längtar jag?”

Boken känns snarast som ett beställningsjobb från svensklärarnas riksförbund: här kan mången gammal svensklärare nicka förstrött åt lätt igenkännbara klassiska dikter — Raattamaa har knappast avstått från de mest kända exemplen — och vem vill inte läsa till exempel en starkt komprimerad Tegnersk ”Mjältsjukan” som ”Mjan”, eller beskåda och lyssna till hur Lenngrens ”Pojkarne” ges ett assonantiskt överskott när poeten låter de nio vokalerna ta över i var sin strof: ”Jag manns dan ljafva tadan, / Jag mans den som a gar” (jag har för mig att Stig Larsson för länge sedan gjorde exakt likadant) och så vidare genom e, i, o, u, y, å, ä och ö?

Dock måste jag erkänna att jag har lite svårt att se den här bokens användbarhet. Vad ska jag kort sagt ha boken till? Det må så vara att det är lekfullt och uppfriskande, och åtminstone delvis fantasifullt — jag känner mig ändå ganska förbryllad (men inte på ett helt positivt sätt). Äsch, jag är förmodligen alldeles för traditionellt konservativ. Den här trenden hinner också blåsa förbi och vara nattstånden om fem-sex år: då kommer ingen längre att invända mot att jag läser Lindegren och glömmer att någon en gång gjorde åverkan på hans mannen utan väg.