bernur

Jag har lyssnat på Ellika Hansens inspelning där hon sjunger dikter av Emily Dickinson – med risk för en överdos av den besynnerliga damen från Amherst har jag alltså ägnat några dagar åt henne (igen). I bokhyllan står faber and fabers tjocka lunta med The Complete Poems uppfordrande och förmanande; den var förstås inte ämnad åt den sträckläsning jag utsatte den för en sommar i Umeå - - - Ellika Hansen är svensk, men bosatt i Amerika, och det här är ett drömprojekt för henne. Men jag är inte säker på att hennes kärlek till Dickinson (eller ”Emily”, som hon kladdigt nog tilltalar henne) är besvarad. Hon har koncentrerat sig på de idylliska naturskildringarna, och åsidosätter de mer barbariska dikterna där Dickinsons tänkande är aggressivt och hackigt. Hansen sjunger vackert, musiken är vacker, men det är stillsamt och tråkigt: allt som Dickinsons dikter inte är. Den här samlingen känns lika tam och onödig som Per Odelstens roman om henne häromåret, Vänterskans flykt.