bernur

Sista chansen i dag att läsa Andres Lokkos underbara text om löjliga män i löjliga skägg. Mest träffad kände sig Carl John Wallengren, som skrev ett surt hatbrev till Lokko, och gjorde sig ännu mer löjlig. Han blev kränkt: att ha det där han har på hakan är ännu mer kränkande, och läskigt. Det bor en liten Ranelid i alla dessa ömtåliga författare, och alla vill de bli sedda som Den Nutida Strindberg (i motljus, i bolmande cigarillrök, drickande absint).