bernur

Jag tänker på Flauberts ord (”Hela demokratins önsketänkande är att höja arbetarklassen till samma nivå av dumhet som borgarklassen innehar”) när jag läser tidskriften Odd at Larges senaste nummer, som innehåller en elegi över högkulturens snara försvinnande, eftersom de som tillhör skribentens generation (födda mellan 1970 och 1985: jag kan pusta ut?) endast är intresserad av populärkultur. Jag har alltid varit försiktig med just dessa begrepp, eftersom båda på något sätt fyller mig med avsmak. Just nu skäms jag för att jag har läst så många nyutkomna böcker, eftersom de har varit så dåliga, så jag längtar efter att få läsa något riktigt bra (Flaubert, Borges, Dickinson … vem som helst som är född under det underbara 1800-talet) — men jag tänker inte på att jag då läser högkultur. Nåja, jag fattar nog hans i och för sig vällovliga syfte. Ändå kan jag inte hindra mig själv från att känna en allt mindre välkommen pessimism: för varje år som går blir jag oundvikligen och utan att egentligen vilja det allt mer lik Harold Bloom.