bernur

Om jag ombeds ha ett favoritord på det svenska språket, skulle jag kanske svara något helt obetänkt – eller så samlade jag mig, och sa’ måne’: men då berodde det på att jag gillar överflödet av de svenska vokalljuden, och främst ’å’-ljudet (’å’ som i åååh), men också att jag varje gång jag tar ordet ’måne’ i min mun, eftersom jag säger det så långsamt norrländskt, att jag samtidigt tar det engelska ordet för vördnad / fruktan – awe – nå, var inte det tillräckligt pretentiöst? - - - Men att jag har ett så intimt förhållande till månen betyder inte att jag är varulv – nä, faktiskt inte - - -