DÖDSTRIPTYK

DÖDSTRIPTYK
ii 

bilden krymper
flickcellerna lossnar
bokstäverna formas på förstelning
väg bortom smärtans labyrint 
hård och vit läpp
pulvriserade taket regnar gnister
ansiktets hemligheter blixtupplyst
lilla död, ta din hand i tidssprickan
himlen luktar mjölk bindväv
en pakt med förgiftade läppar
onda ådror flyter
klibbar vid hennes dräkt
bortom ögonens nåd och straff
bländar knäpper upp henne
rummet krymper hjärttråden
lodminuten tynger ned kroppen
stilleståndet tystare hån
en äcklig tanke luckrar upp hjärnan

DÖDSTRIPTYK

Triptyk
i

den släpar henne i golvet
ur bilden in i extasen
klockklang klämtar in
vägd i smärtan
det kallnade ljuset
skenet träffar inifrån
glöden i hennes frälsarfingrar
hon simmar in i tystnad
taket sipprar kärleksväv
strålen stöder sig på ostadig blick
flick-flackande nyckeln
tick-tackig framtid stannar
saknar tid rörelse in
extasriktning glimtar hopp
varma hjärtat släpar
tre äckliga tankar startar krig

Carl Johan Wallengren

Sista chansen i dag att läsa Andres Lokkos underbara text om löjliga män i löjliga skägg. Mest träffad kände sig Carl John Wallengren, som skrev ett surt hatbrev till Lokko, och gjorde sig ännu mer löjlig. Han blev kränkt: att ha det där han har på hakan är ännu mer kränkande, och läskigt. Det bor en liten Ranelid i alla dessa ömtåliga författare, och alla vill de bli sedda som Den Nutida Strindberg (i motljus, i bolmande cigarillrök, drickande absint).  


Ringleader of the tormentors

När alla litteraturtidskrifter har lagts ned finns Parnass kvar, och deras senaste nr (3 06) handlar om Hjalmar Söderberg - på omslaget Gerda Wallanders kända målning med författarens ena näve misstänkt djupt nedkörd i byxfickan och den andra hållandes något så farligt som en cigarett. Bäst är Nils O. Sjöstrands långa text om Söderbergs möte med Djävulen i Danmark, vilket kan läsas i Hjärtats oro, en av hans fantastiska böcker. Här finns ett underbart fotografi av hur Söderberg med mössan i hand ställs inför en staty av Fan själv på Ströget. Det är 100 år sedan Gertrud, och därför detta tema. Då vill jag bara redan nu påminna om att 2009 är det 100 år sedan Hjärtats oro, och så vidare - - -

Harmful elements in the air

Harmful elements in the air
Harmful elements in the air
symbols clashing everywhere
Siouxsie and the Banshees, "Hong Kong Garden" i Marie Antoinette - that is all I know on earth, and all I need to know - - -  

Äsch

Jag diskuterar något med en kollega när hon får anledning att använda ordet 'grimas', och då hejdar hon sig: "Eller 'grimasch', som du skulle säga" - och fastän det är sagt i all välmening (inbillar jag mig naivt) studsar jag ändå till; dels tycker jag att min norrländska dialekt inte är så påtaglig, och dels anser jag att det uttalas just så: som Cornelis Vreeswijks "Grimasch om morgonen". Men dialekter har mer med intonation och satsmelodi att göra, än uttalet av enstaka ord (jag är beredd att göra undantag för bland annat skellefteåbornas uttal av 'schtaaan').

Årets ljudklapp

Det har siats om vad som blir ”årets julklapp”, och de initierade (kapitalisterna) kom överens om ljudboken. Vad jag tror är att det är förlagen som vill bli av med sina stora lager av cd-böcker (för det är väl det som avses med varan ’ljudboken’?), eftersom de inspelade böckerna om något år bara kommer att finnas att ladda ned som mp3-filer på internet. Själv har jag inte tålamodet att lyssna på en författares släpiga röst långsamt högläsa en tjockis till roman: undantag har jag de senaste tjugo åren gjort för Christopher Lees läsning av Poe (sublimt) och Max von Sydows läsning av Mörkrets hjärta (nästan också bra), samt i somras Maggie Gyllenhaals läsning av The Bell Jar (bra).    


Kontamination

Mysteriet tätnar: dagens vackraste sammanblandning: en elev berättade att hennes dikthäfte var "svårlöst försvunnen".

& it goes on & on & on & on - - -

The fascinating chill that music leaves
Is Earth´s corroboration
Of Ecstasy´s impediment —
´Tis rapture´s germination
In timid and tumultuous soil
A fine — estranging creature —
To something upper wooing us
But not to our Creator —

Jag har lyssnat på Ellika Hansens inspelning där hon sjunger dikter av Emily Dickinson – med risk för en överdos av den besynnerliga damen från Amherst har jag alltså ägnat några dagar åt henne (igen). I bokhyllan står faber and fabers tjocka lunta med The Complete Poems uppfordrande och förmanande; den var förstås inte ämnad åt den sträckläsning jag utsatte den för en sommar i Umeå - - - Ellika Hansen är svensk, men bosatt i Amerika, och det här är ett drömprojekt för henne. Men jag är inte säker på att hennes kärlek till Dickinson (eller ”Emily”, som hon kladdigt nog tilltalar henne) är besvarad. Hon har koncentrerat sig på de idylliska naturskildringarna, och åsidosätter de mer barbariska dikterna där Dickinsons tänkande är aggressivt och hackigt. Hansen sjunger vackert, musiken är vacker, men det är stillsamt och tråkigt: allt som Dickinsons dikter inte är. Den här samlingen känns lika tam och onödig som Per Odelstens roman om henne häromåret, Vänterskans flykt


My nose is bleeding from rubbing it into books

Det finns ofta anledning att återkomma till Prousts gamla ord: ”Det är lättare att åstadkomma ett mästerverk än att förstöra det”. När jag äntligen får boken i min hand, den bok som i höstas utgjorde ett så farligt vapen i kanondebatten, Lars Mikael Raattamaas diktsamling Svensk dikt, tycker jag först att den ser så erbarmligt harmlös ut: som en slags grön väggbonad från mormorstiden inklämd mellan tryckta pärmar. Och med guldblad och en formgivning som härmar allmogebrodyr.

 


Någon kan lätt få för sig att det var just Raattamaa som hade beställt eller iscensatt sommarens kanondebatt, eftersom den kunde ha varit själva förutsättningen för hans bok, där han mer eller mindre gör slarvsylta av tjugotvå svenska antologismycken, bara någon månad efter våra politikers ömsinta men felriktade förslag att (åter)införa gammal hederlig och rejäl — och nyttig — svensk litteratur i skolan.

 


Om jag minns debatten rätt (jag följde den lite nonchalant) går det att uppfatta Raattamaas upptåg på cirka två sätt: antingen skriver han kanonbevarande dikt genom att på detta sätt uppmärksamma just dessa dikter och visa deras användbarhet — eller så skriver han kanonförstörande dikt genom att spränga sönder dem och försöka skicka dem ut i glömskans rike: liksom göra upp med dem en gång för alla (”den här kanon är inte stor nog för oss båda”).

 


Nåja. Lite underligt känns det att läsa Lindegrens tidigare sprängda sonetter här ihopplockade av sprawl-poeten Raattamaa och sedan sönderslitna igen (”att kunna sätta ihop allt man plockat sönder”), men det finns så klart ett syfte bakom, och det ursäktar väl om inte allt så kanske en del.

 


En surmagad kritiker skulle få för sig att ge sig på poeten för att han latat sig igenom sin samling, men jag tror inte att det här är skrivet (om det verbet är tillämpligt, kanske snarare samplat) på en kafferast. Mest lyckat är kanske en fragmentarisk Södergrandikt, som här får heta ”Är icke som landet”. När Raattamaa skriver den baklänges behålls originaldiktens sällsamma och vackra skimmer, samtidigt som det verkligen blir en helt ny dikt, med rader som förblir kryptiska: ”icke som landet Till / längtar jag?”

 


Boken känns snarast som ett beställningsjobb från svensklärarnas riksförbund: här kan mången gammal svensklärare nicka förstrött åt lätt igenkännbara klassiska dikter — Raattamaa har knappast avstått från de mest kända exemplen — och vem vill inte läsa till exempel en starkt komprimerad Tegnersk ”Mjältsjukan” som ”Mjan”, eller beskåda och lyssna till hur Lenngrens ”Pojkarne” ges ett assonantiskt överskott när poeten låter de nio vokalerna ta över i var sin strof: ”Jag manns dan ljafva tadan, / Jag mans den som a gar” (jag har för mig att Stig Larsson för länge sedan gjorde exakt likadant) och så vidare genom e, i, o, u, y, å, ä och ö?

 


Dock måste jag erkänna att jag har lite svårt att se den här bokens användbarhet. Vad ska jag kort sagt ha boken till? Det må så vara att det är lekfullt och uppfriskande, och åtminstone delvis fantasifullt — jag känner mig ändå ganska förbryllad (men inte på ett helt positivt sätt). Äsch, jag är förmodligen alldeles för traditionellt konservativ. Den här trenden hinner också blåsa förbi och vara nattstånden om fem-sex år: då kommer ingen längre att invända mot att jag läser Lindegren och glömmer att någon en gång gjorde åverkan på hans mannen utan väg.  


Closer

Vad jag störde mig mest på tv-programmet igår? Att det var ett så kort inslag om Joy Division - att det handlade så mycket om Curtis och så lite om Joy Division (lika omöjligt att föreställa sig ett New Order med Curtis som det är att föreställa sig dem utan Curtis ande spökande över varje melodi) - att så många yttrade så många ord som sa så lite om Curtis betydelse - att de spelade så många olika dåliga cover-versioner av "Love Will Tear Us Apart" - att det var ett inslag med skitbandet My Chemical Romance i samma program - - - Att lyssna på Joy Divison 2006 gör mig bara beklämd och ledsen; jag kunde inte sova, hamnade i Closer-virveln - de där tunga orden som klibbar fast vid mig vare sig jag vill eller inte, Curtis djävla depression - - -
Och mörkret strålar ut som sol
medan detta skalv lugnt försvinner under jorden.
Är det vi eller jorden som darrar
nu när vi frågar:
Vart var det de tog vägen?
Michael Strunge, "Ceremoni, för emigranterna, Sarvig och Curtis"

Exercise One

Exercise One
"When you're looking at life,
In a strange new room,
Maybe drowning soon,
Is this the start of it all?
Turn on your TV,
Turn down your pulse,
Turn away from it all,
It's all getting too much." Ian Curtis, "Exercise One".
Ikväll 21.30 på svt 1: Kobra om Joy Division.

My nose is bleeding from rubbing it into books

När jag skrev min D-uppsats om Bret Easton Ellis romaner och läste alla intervjuer, essäer och recensioner om författaren var det ett namn som ofta återkom: Joan Didion. Jag läste något av henne, men tyckte inte att det var så märkvärdigt. Men i år verkar Sverige ha fått fnatt (vilket vi tackar för), och ger ut The Year of Magical Thinking (vad heter den på svenska? Ett år av magiskt tänkande, kanske – jag läste den i vintras på engelska, nästan en magisk bok om hur hon bearbetar sorgen efter sin man) och Kalifornien, som jag precis har läst. Samt att den gamla romanen Lagt kort finns i pocket, och också kan rekommenderas.

 


Kalifornien
är en udda bok. En slags statskrönika, där hon ganska slarvigt återger historieförlopppet från framför allt guldruschen under 1800-talet fram till 1990-talets våldsupplopp. Fokus ligger på hur Didion har tvingats konfrontera sina förutfattade meningar och sin idealiserade bild av den hemstat som hon älskar och misstror i lika hög grad. Det är förstås helt personligt skrivet, ibland med Didions egen familj som utgångspunkt.

 


Det är också en kritisk betraktelse över orättvisorna i Kalifornien. Statens optimism och självförhärligande vill Didion gärna se som ett hyckleri, även om hon drar sig för att använda ett sådant ord – överhuvudtaget är hon försiktig och återhållsam även när hon är som mest upprörd. Didion menar att man i Kalifornien är lyckligt omedvetna sin egen del i historien, som om det vore möjligt att delta i en kollektiv personifiering av begreppet ”ignorance is bliss”.

 


Precis som i sina tidningsartiklar är Didions stil beundransvärt klar och objektiv, och nästan aldrig temperamentsfull. Hon spar sitt krut till de som förtjänar det. Där framträder hennes kritik ganska tydligt, som när hon visar att artificiella samhällsklasser skapas av ett samhälle som försöker förtiga klassamhället; en samhällsklass som saknar förankring i kultur mister sin identitet och tappar sina grundläggande värderingar. Därmed blir det fritt fram för befängda politiska förslag, som får staten Kalifornien att satsa mer pengar på att bygga fängelser än på utbildning, trots att eleverna tillhör landets sämsta i läsförståelse och matematik.

 


Hon berättar om Spur Posse i Lakewood: ett gäng idioter som inför föräldrars och anhörigas förvånade ögon anklagades för grova sexuella brott mot bland annat barn – (gissa om dessa idioter var killar). Av landets tvångssteriliseringar under början av 1900-talet utfördes 79 % i Kalifornien, en siffra som motiveras av att man tvingades hitta alla möjliga avvikare och dissidenter, inte bara mentalt sjuka eller förståndshandikappade.  

 


Didion säger att Kalifornien ”på något sätt förblivit ogenomträngligt för mig, en tröttande gåta” – det sannaste som sagts om var vi kommer ifrån (Didions originaltitel är Where I Was From) har yttrats av Cesare Pavese: ”En hemort måste vi ha, om inte annat för att ha något att längta bort ifrån”. Didions bok är en påminnelse om att vår världsbild ständigt måste revideras, men det är framför allt en nyttig lärdom att se hur måttfullt kritik kan framföras.   


My nose is bleeding from rubbing it into books

I den aktuella tv-serien Mästerverket (andra avsnittet på måndag) tvingar den unge prästen svartsjukt sin fru att upprepa vad som hände när hon solade och blev betraktad av en annan man, och när prästen framhärdar vänder hon sig till honom och säger ungefär: ”Om du kunde fatta hur oattraktiv jag tycker att du är när du gör så här”. Kanske lesbiska kvinnor tycker något liknande när de tar del av heterosexuella mäns oproportionerliga intresse för deras förehavanden.

 


Vad kommer det sig av? Homosexuella har väl alltid drabbats av hangarounds, men mäns sexuella fantasier närs bevisligen (läs vilken rapport som helst) av två kvinnor som intimt fraterniserar med varandra. Martin Amis har påstått att det beror på att i mannens sinnevärld ägnar sig kvinnorna endast åt ett tidsfördriv i väntan på att mannen ska träda in och lyckliggöra dem; enligt mannens uppfattning kan kvinnorna knappast bli tillfredsställda utan manligt bistånd.

 


Nåja. Jag erkänner att jag är skamligt okunnig i lesbisk undergroundlitteratur, även om jag hade väntat i några år på att få läsa Radclyffe Halls minor classic Ensamhetens brunn när Normal Förlag gav ut den förra året. Nu ger de ut Patricia Highsmiths under pseudonym utgivna Carol (The Price of Salt lyder den suggestiva originaltiteln).

 


Highsmith upptäckte enligt sig själv sin lesbiskhet när hon var sex år gammal. Den här boken handlar om nittonåriga butiksbiträdet Therese, som lever i en vit relation med en man som för henne är lika åtråvärd som ett träd, när hela hennes tillvaro vänds upp och ned när hon mitt i julruschen (lika intensiv för drygt 50 år sedan som nu: där fick ni, alla nostalgiker) träffar kunden Carol: en desperat hemmafru med tidigare lesbiska erfarenheter.   

 


Highsmith låter oss förstå med subtila antydningar graden av Thereses förälskelse när hon struntar i förseningar, vilka hon behandlar lika likgiltigt som de Joyce-böcker hennes kille tvingar henne att läsa. Så småningom enleverar Carol sin unga Therese, men den som förväntar sig att vi ska ta del av en skildring av hur erfarenheten våldför sig på oskulden blir kanske besvikna.     

 


Männen reduceras till statister: Theresas pojkvän är förstås dömd att förtvina i kulissen, och han finner sig i sitt öde efter ett ganska kortvarigt gnäll, och Carols före detta man hyr en privatdetektiv som försöker göra livet surt för de två älskande när de flyr i ett halvallegoriskt Amerika med stadsnamn som Defiance.

 


Vi som känner Highsmiths stil från hennes mer kända ”deckare” (som de pejorativt brukar kallas) eller andra böcker (exempelvis Ediths dagbok, som jag läste i somras), blir knappast förvånade över hur hon berättar, med spänningen satt under emfas. Hon har en tydlig avsikt att skildra sina figurer inifrån, och det är en konst hon är synnerligen förfaren i. När Therese upplever tillvaron kaotiskt blir hennes perceptionsförmåga karusellartad, och intrycken flimrar runt snurrande, och när hon ligger med Carol första gången beskrivs det utomjordiskt vackert av Highsmith, som ger de två kvinnorna drag som erinrar om de fördömda Paolo och Francesca fångade i virvelvinden i Dantes femte infernokrets.

 


Lite mindre lyckade är de tunga symboler Highsmith inte kan undvika att lägga in, som när hon låter Therese och mannen flyga en drake som han har tillverkat, och när hon flyger den högt och linan tar slut så kommer han med en sax och klipper sönder linan, och draken bara försvinner: missa den symbolen den som kan. Eller den tomma resväska som Carol ger Therese i present, och som ska förstås som något mer än en tom väska - - -  


My nose is bleeding from rubbing it into books

När jag började läsa Shakespeare var det på svenska, och jag tyckte väl att det var ganska bra, men inte så märkvärdigt. Ärligt talat tyckte jag nog att han var ganska överskattad. Så började jag läsa honom på engelska, och det var något helt annat: det var helt magiskt, att bevittna hur språket antändes och dansade och virvlade.

 


Jag önskar att jag kunde säga något om att du inte ska låta det stygga omslaget hindra dig från att läsa Kent Hägglunds nya bok om Shakespeare, En man för alla tider, men tyvärr är det nog så att det är ett kongenialt omslag: där står en man omisskännligt lik gamle Will (som vi känner honom från de med all säkerhet missvisande porträtten) med händerna kyskt skyddande framför sina genitalier, och han har alltså jeans på sig — men det räcker inte med det, för är du redo för detta? — bakom honom svävar två jättestora hattar, vilket får hela omslaget att erinra om ett vämjeligt collage utfört på ett dagis.

 


Sedan inleder Hägglund sin bok med att traska omkring i London hösten 1602: ja, det ska alltså bli en sådan där pedagogisk bok. Men det blir ju bara löjligt och fjantigt när han med inlevelse ska beskriva hur det såg ut och luktade då. Han skyndar sig att ta upp vår tids store Shakespearekännare Harold Bloom enbart för nöjet att få avfärda honom, när Blooms enda brott är att han helt okontroversiellt placerar Shakespeare i centrum för litteraturen, knappast tillräckligt för att bli utmålad som Shakespeare-fundamentalist.

 


Det är en gammal sanning att vi vet väldigt lite om Shakespeares biografi: något som är både sant och felaktigt. Vi vet tillräckligt för att fylla cirka 270 sidor, vilket brukar vara snittet för en Shakespeare-bok. Åren mellan 1584 och 1592 är tomma på faktiska kunskaper, vilket har lämnat fältet fritt för spekulationer i vad han tog sig för innan han etablerade sig som fullfjädrad dramatiker. Hägglund har — lyckligtvis — ingen egen teori. Dock gör han stor sak av andras teorier, och njuter verkligen när han får tillfälle att kritik av andras spekulativa irrgångar.   

 


Hägglund redovisar en lång rad filmer och pjäser som bygger på eller anspelar på Shakespeare — där kan jag sakna framför allt Tom Stoppards lyckade Rosencrantz and Guildenstern are Dead, som en pjäsmänniska som Hägglund ändå är borde känna till, samt Ethan Hawkes gestaltning av den danske prinsen i H, som utspelade sig i en fruktansvärt grym nutid, och den vankelmodiga och veliga att vara eller inte vara-monologen tog plats i en videoaffär, med butikens skyltar ”Action Action Action” beledsagade H[amlet]s tvekan.

 


Vad som jag mest stör mig på är med den noggrannhet Hägglund återger den historiska bakgrunden: att kalla det bakgrund är då för lite. Här är det knappast en tillräcklig kuliss han målar upp, utan snarare en kilometertjock vägg av tradig prosa som läsaren förgäves försöker forcera. Det är kungar hit och dit och deras mätresser och drottningar och successionsordningar och regentlängder och vem bryr sig?    

 


I stället för fotnoter har Hägglund lagt in små essäer i nederkanten av sidorna, och resultatet blir plottrigt och svårläst. Boken avslutas av sammanfattningar av samtliga pjäser, något som ter sig onödigt då allt sådant är lätt åtkomligt på internet. På svenska har vi sedan tidigare ganska många böcker om Shakespeare. Av dem kan jag framför allt rekommendera Carl-Göran Ekerwalds bok i sin serie Liv och tänkesätt: Ekerwald har läst Shakespeare på allvar, och han har förmågan att dra oväntade slutsatser och se oförutsägbara samband.     


One November spawned a monster

"But Jesus made me, so
Jesus save me from
pity, sympathy
And people discussing me"
Ändå: ta dig till elevernas alternativa
skoltidning, född i November, liksom Morrissey-monstret.

Kanondån igen

"Det råder en skaldvurm på landets flitigaste och bästa bloggar", säger Pietro Maglio i dagens svd. Inte här! Jag har åkt till återvinningssationen med alla mina piedestaler - - -  Jag har inte hunnit läsa artikeln, för jag jobbar ju (och går på lyrikuppläsning), och har prov, och åker hem nu.

"ett gudomligt sår"

Emily Dickinsons dikter lästes av två fnittriga skådespelerskor på Stickan idag, Märit C. och Vera V. Ändå ganska bra, förstås. Det var jag och femtiotalet pensionärer, till 90 % kvinnligt. Men någonting säger mig att Dickinsons dikter borde passa något yngre läsare också.
Ett Bi drev sitt glansiga Ekipage
djärvt mot en ros -
Sammangaddad landning -
sig själv - var Ekipaget -
Rosen tog emot hans besök
med frimodigt lugn
nekade inte någon Månskära
sin Lust -
När deras Ögonblick fulländats -
Återstod för honom - att fly -
Återstod för henne - av exstasen
bara förödmjukelsen.
(Min övers.)

Malte Persson: varför har du övergifvit mig?

I dagens Expressen skriver Malte Persson om Verner von H. "Heidenstam däremot, vars ojämnhet tycks kongenialare [än Levertins], har kanske potential att (som samtalsledaren Martin Kylhammar föreslår) få nytt liv som kultförfattare, om inte som vitt spridd klassiker." Ack! - - -

Friday mourning / I´m dressed in black / Douse the houselights / I´m not coming back

Friday mourning / I´m dressed in black / Douse the houselights / I´m not coming back
Look once to me - then look away

Sylvia Plath-förbannelsen

Det är verkligen så att jag inte kan sova när jag läser Sylvia Plaths dikter - och när jag somnar drömmer jag om hur mitt ansikte flyter in i hennes: komiskt och äckligt - och när jag är vaken är det rader från dikterna som simmar in i min hjärna: "I simply cannot see where there is to get to." En skrämmande tanke som hon ger uttryck för i sin dagbok, när hon några år innan sitt eget självmord läser den självmördade Virginia Woolfs dito, och utbrister: "Jag älskar henne!" Aldrig att jag skulle uttala de orden: "Jag älskar Sylvia Plath" - nu gjorde du det, idiot - - - Men, jag lever i alla fall - - - Än så länge - - -  


My nose is bleeding from rubbing it into books

Föräldrarna sugs in i en bävande sällhet vid varje graviditet. Den kanadensiska författaren Nancy Huston, som skriver på franska, tar metodiskt till vara på den kvinnliga kroppsmedvetenheten när hon skriver sin Skapelsejournal, som efter en lång grossess nu har hittat fram till en svensk språkdräkt – boken utgavs ursprungligen 1990, och avhandlar Hustons andra graviditet (därmed slipper vi en del barnsjukdomar som prosa av det här slaget annars gärna uppvisar).

 


Genremässigt är den här boken verkligen en bastard, som elegant flyr alla insnävningar. Den blandar respektlöst självbiografiska skisser där hon låter sin graviditet växa till sig i samklang med initierade skildringar av ett antal författarpar, där hon lyfter sina privata vedermödor in i litterära kollegers upplevelser; det är oerhört skickligt utfört, och läsaren tvivlar aldrig på Hustons avsikter eller ens anar tillstymmelsen av ett oärligt tonfall. Det är en fantastisk bok: en skapelseberättelse som utgör en organisk helhet, med en författare som självmedvetet placerar sig i centrum, men med stor ödmjukhet behåller fokus på de författare hon skriver om.

 


Här skissas de bristfälliga männens åsidosättanden: Sartres patologiska egoism är bara förnamnet. Också den traditionella manliga övervärderingen av sitt eget köns insatser inom allt konstnärligt utövande, i den tröttsamma genikult som män i alla tider övats i. (Det här gäller förstås alla nivåer i samhället: tänk bara på hur företagsvärldens manliga chefer omhuldar de sina.) Huston genomskådar hur våra omskrivningar av skapande ser ut: mannen med intellektet, kvinnan med kroppen – kiastiskt ger hon också flera exempel på hur kvinnans första sexuella erfarenhet ofta är fysisk (övergrepp), medan mannen kommer i kontakt med sexualiteten genom språket (omklädningsrumsjargongen).  

 


En markant skillnad mellan män och kvinnor, menar Huston, är att medan kvinnan med Virginia Woolfs ord ”bävar” inför sitt skrivande, är mannen ”tvärsäker”. (Givetvis kan du och jag komma på undantag: Mare Kandre, men – ack!) Alla unga vackra kvinnor tvingas bli schizofrena, skriver hon också: de har ett huvud som tänker, och en kropp som bländar (exakt så vackert skriver Huston). Genom att bli mannens musa reduceras kvinnan till mannens ’tender prey’. 

 


Prousts stora verk kallar Huston för hans ”ovala porträtt” av sig själv, efter Poes kända novell om konstnären som var så besatt av att fånga sin frus skönhet i en målning att han helt försummade henne, och när han var färdig utbrast ”detta är livet” bara för att finna att den fru han tvingat sitta som modell avlidit under tiden: i stället för att se värdet i människan valde han simulacran. I ett kapitel om Sylvia Plath avslöjar Huston att varje gång hon skriver om henne får hon sömnsvårigheter (varje gång jag själv läser Sylvia Plath slutar det med att jag slutar sova). Plath levde verkligen nära Nietzsches ord om att den som älskar avgrunden måste ha vingar; hon umgicks intimt med sina demoner. 

 


När Huston diskuterar Elektra-komplexet som en kvinnlig variant av Freuds berömda Oidipus-dito, visar hon att dotterns behov av mannen är andligt och inte sexuellt: vad hon avundas är hans intellekt. Bokens skönhetsfläck är tyvärr översättarens bristfälliga känsla för rudimentär grammatik, när infinitivmärket ’att’ konsekvent utelämnas (’kommer att lämna spår’), och att Virginia Woolfs darling hette Vita och inte Rita borde väl också vara allmänt känt?

 


Barn är inget man skaffar sig (eller ännu värre ”unnar sig”): plötsligt bara finns de där, vackra och skräckinjagande på samma gång. Det har inte med planering att göra. Likadant med böcker. Jag kände inte till den här bokens existens (jag höll på att skriva ’barnets’), men det är definitivt det bästa jag läst på länge. Här finns inte ens skymten av den där gröten i huvudet som kvinnor lär få när de blir gravida – men det kanske endast gäller i Sverige?     


Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
www.finistere.se

Robert Altman är död

Jag ser att den gamle amerikanske filmregissören Robert Altman är död. Mest minns jag hans underbart försiktigt ilskna Hollywood-satir The Player, samt förstås Short Cuts, som byggde på Carver-noveller - på den tiden dyrkade jag Raymond Carver, och nu vet jag inte vad som skulle få mig att hitta dit igen - som jag såg på bio en eftermiddag i maj i Umeå, tre timmar i en mörk salong och sedan snöade det efteråt, det där sista vårsnöandet som brukar komma några dagar in i maj - en kvinna som satt bakom mig och Anette, och den här kvinnan hånskrattade hysteriskt när Madeleine Stowe bröt ihop i fullkomlig sorg: höjden av cyniskt gapflabb från denna otäcka kvinna (med all säkerhet inflyttad, från Bollnäs). Skit att hela upplevelsen av filmen överskuggas av denna skitsak.

Heard melodies are sweet, but those unheard / Are sweeter (Keats, "On a Grecian Urn"

I stället för musik lyssnade jag igår på till exempel följande:
* diskret mjuka ljud från den trubbiga blyertspenna lånad av mig när Johanna Thydell skrev autografer åt eleverna efter framträdandet * högljutt muller från lokalen som utger sig för att vara skivaffär, som jag tvingades vandra förbi - Robin Williams senaste alster; jag tänkte på landstigningen i Normandie * prasslet från våta löv som cykeldäcken obarmhärtigt pressade ned mot svart asfalt * högklicklackande skor från eleverna mot marmorgolven * stillsamt långsamma ljud när läsaren vänder bladen i IRL-utgåvan av den vidunderligt vackra Thorild: "Ingen större Sanning sades, som ej började att heta Orimlig: ingen större gärning gjordes, som ej började att heta Omöjlig" ("ÖDMJUKHET och STOLTHET") * morgonpigga höstfåglar osynligt kvittrande i träden * Katarina Sandströms erotiserade uttal av ordet 'lyx', med två saktmodiga konsonanter omringande en solitär njutningsladdad vokal * min brors trygga röst i telefonen * min kollegas aggressiva nysningar: två kvicka följda av en sladdis en kort stund senare * min frus norrländskt tålmodiga suck när vi resonerade om vattenskadan i vårt badrum (mitt tålamod behöver - ack! - förbättras) * mina barns rofyllda sömnljud när de somnat mitt i en mening - - -
 
Ingen abstinens drabbade mig igår: enda gången jag nynnade något var när jag våldtogs av den så kallade skivaffärens musik, och som moteld för mig själv tänkte på "Every Day Is Like Sunday", och dess invokation till kärnkraftsbomben. Däremot på kvällen huvudvärk, vilket kanske var ironins sätt att meddela mig något (den som är intresserad av psykologi får dra sina slutsatser). Hursomhelst har jag idag lyssnat extremt mycket på Jarvis.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Jag erkänner utan omsvep att jag är lika okunnig i samtida finskspråkig litteratur som jag är kunnig i svensk dito: med andra ord har jag läst alla svenskar, och ingen finne, inte ens den omskrivet hysteriskt roliga och lika hysteriskt hyllade Paasilina (om det är så det stavas?). Tack vare radion fylls nu denna kavitet i min bildning med Kari Hotakainens roman En klassiker. Hotakainen fick Nordiska rådets litteraturpris för två år sedan, en kvalitetsstämpling, och därför skyndar sig hans svenska förlag att ge ut den här romanen nu, nästan tio år sedan den kom på finska.

 


Jaha? En roman som handlar om en man — Hotakainen själv —  som köper en bil: ska det vara något för mig? Och exakt hur lång tid ska det ta att köpa en bil? Svar: många hundra sidor. Däremellan händer — inte mycket. Jo, huvudpersonen kör bilen, och publicerar en typ 150 sidor lång dagbok för perioden 1976-1990, nedplitad på jobbig telegramstil.  

 


Hotakainen har en flåshurtig stil, tillkämpat humoristisk, och han är ordrik. Ännu en jovialisk finsk lustigkurre, med den ordspråkliga glimten i ögat, som skriver svepande, och pekar med hela armbågen. Den som njuter av det som brukar heta ”primitiva saker” (det som på Hotakainens språk benämns ’väderspänningar’) har förstås mycket att hämta här; skulle du till äventyrs vara nyfiken hur det ser ut när snabbmat detaljerat bryts ned i en finsk magsäck kan du läsa väldigt många sidor i den här boken med stor behållning. Som grädde på moset ganska mycket logementsjargong om sex.  

 


Jodå, det finns en god portion satir här. Givetvis fattar jag att Hotakainen satiriserar bekännelselitteraturen, som vid det här laget (1997, året då Carina Rydberg gav ut Den högsta kasten), kanske ändå inte hade blommat ut: 1997 var också året då ”Robinson”, preludiumet till dokusåporna, började sändas i svt. Vad som vidlåder bekännelselitteraturen är ”stanken av intimitet”, menar Hotakainen.

 


Dock är det mesta tradigt tröttsamt, som när han sida upp och sida ned raljerar över män som köper snabba bilar och kör långsamt (ett problem som jag personligen måste säga hamnar väldigt lågt när jag ska rangordna vad som fyller mig med vrede). Som läsare önskar man sig större dialog med författaren: man vill utbrista ett ”ja, ja, jag har fattat nu” ganska många gånger under sin tålamodsprövande läsning.  

 


Det är kanske orättvist att citera bara några rader, men plattityder av följande slag pryder inte direkt sin plats: ”Jag känner att jag lever i nutiden. I vilken tid skulle jag förresten annars leva?” Den som lever i nutiden borde dock passa sig för att låta huvudpersonen lyssna på Sid Vicious ”My Way” redan 1978, när minsta barn känner till att ”Sid Sings”-skivan kom först 1979.  

 


Värre än tabbar och den lite sega humorn är ändå att Hotakainen ibland slirar till och blir cynisk, som när han skämtar om F1-föraren Ayrton Sennas död, och ibland rasistisk, i två omotiverade utfall mot somalier. Ett enstaka skämt om det orättvisa i att handikappade inte tillåts delta i gatuvåldet känns uddlöst, om man jämför med Killing-gängets framfart vid ungefär samma tid, 1997. 

 


Om du liksom jag har försakat den finska prosan kan du lugnt sova vidare, och inte avbryta din försakande slummer förrän något mer lockande än den här boken kommer i din väg.


Johanna Thydell

Författarbesök från Johanna Thydell - och jag som är förhindrad att uttala mig om "ungdomslitteratur" (hur länge? för evigt?) - - - Därför kan jag bara säga att hon bara hade lovord att sprida över skolans elever - att skolans gåva, vari min delaktighet i urvalsprocessen inte kan ifrågasättas, var en skiva, och eftersom det är No Music Day: [ingenting] - bara för att jag skulle få säga att ingenting är bättre än Kent, vilket jag har förstått är en stor favorit hos henne. (Några elever kom fram till mig efteråt och snyftade till när de förstod att det låg kritik mot Kent i detta: jag kan bara upprepa - tillverka inga piedestaler åt författare eller artister). Det var  underbart att  för första gången höra någon nämna Jakob Hellman i Brahesalen: tack Johanna.   

Må lätta Sömnen fara från dina ögonlock! Solen redan glimmar på höga himmelen.

Må lätta Sömnen fara från dina ögonlock! Solen redan glimmar på höga himmelen.

Jag har sjungit Inbillningens NÖJEN. Jag uppmanar någon att sjunga dess KVAL.

Thomas Thorild, Inbillningens nöjen (Vad är Inbillningen? ”SINNETS INRE LIVLIGHET”)

Nu finns Thorilds vackra bok med alla hans vackra tankar också på nätet att läsa som pdf-fil. Tack Svenska Akademien som för några år sedan gottgjorde bokförlagens försummelse av denna nationalskatt. Att säga att det är en njutning att röra sig i Thorild-världen är en underdrift. Thorild: vackrast - - -


"Poets are the unacknowledged legislators of the world"

... så långt Shelley - den sublimt underbara Shelley - - - Men också Adrienne Rich, som jag i så många år har rådbråkat och bråkat med, som poet och teoretiker, kan vara underbar, eller näst intill. I The Guardian skriver Rich om Shelley och andras uppfattning om poesi: "Poetry is not a healing lotion, an emotional message, a kind linguistic aromatherapy. Neither is it a blueprint, nor an instruction manual, nor a billboard." Jag har allt för länge försummat Rich - men det beror också på att det var lättare att få tag på hennes essäböcker när jag bodde i närheten av Umeås universitetsbibliotek - ack - - -

CHOIRBOYS WILL SHUT THEIR MOUTHS

I morgon är det No Music Day - ett initiativ av gamle KLF-medlemmen Bill Drummond, som nu är konstnär. Han vill att du ska strunta i att lyssna på musik under hela dagen, och i stället upptäcka nya, andra ljud, att njuta av. (Andres Lokko skrev i Svd i fredags om det här, och fick en Ledin-allusion i rubriken: det måste ha varit en önskedröm för honom.) Det låter som en bra idé. Personligen skulle jag behöva en No Reading Day, eftersom jag den senaste tiden har läst så mycket dåliga böcker.

Stating the obvious: barnböcker ska läsas av barn

Astrid Lindgren har varit fridlyst författare länge nog: det är få förunnat att bli ett varumärke för svenskchauvinistisk idylldyrkan, och säg den politiker som inte får något vått i ögonvrån så fort de nämner hennes namn. På min skola märks det också, att föreläsare gärna ställer sig in genom att till allmän lycka citera något av allas vår Astrid. Men nu försöker Aase Berg genomföra ett slags mormorsmord på henne, när hon i Expressen recenserar De nios litterära kalender, som låter årets utgåva alltså behandla ”Astrid”. Själv har jag ganska begränsade erfarenheter av Lindgren som författare, förutom den obligatoriska Emil- och Pippiläsningen när jag var fem eller sex — jag rörde mig sedan snabbt därifrån till den mer uppviglande Maria Gripes böcker om Hugo, för mig en mer lockande och mindre mjäkig förebild. I mellanstadiet kom James Bond-böckerna i min väg, och sedan Sherlock Holmes och Dracula, och jag har aldrig sedan dess gett ungdomsböcker en chans. Med ett undantag, men det spar jag till tisdag - - -    


My nose is bleeding from rubbing it into books

Joyce Carol Oates är författaren som under ett år publicerar fler böcker än de flesta människor läser under samma period; den allra senaste heter Black Girl/White Girl, och jag har haft ynnesten att läsa den nu. Den placerar sig artigt i mitten av hennes produktion: mellan de där tunna volymerna på cirka hundra sidor, som håller så hög klass men ändå så sällan översätts till svenska (Zombie, Man/Crazy och Black Water, som nu efter mer än 16 år ska ges ut i mars nästa år på svenska), och de där tjocka släktkrönikorna på 600 sidor eller mer ….

 


I den här romanen tar Oates läsaren tillbaka till mitten av 70-talet, och vi följer så gärna och så tacksamt med, när hon ger sin berättarröst en så trygg och pålitlig framtoning: ”everything you believe you have imagined is real. You only have to outlive it.” Exakt så är det ju. Hon sammankopplar berättarens trygghet med berättelsens otrygghet. Hon är skicklig med antydningarna: små subtila varningar om kommande obehag planteras i texten, som laddas med små glimtar av osäkerhet och suggestiva förebud. Oates behöver inte utnyttja det stora effektmaskineriet när hon skriver.   

 


Femton år efter händelserna återupplever huvudpersonen de långsamt verkande mekanismer som leder fram till en svart flickas mystiska och våldsamma död. På ett amerikanskt prestigefyllt college delar vita flickan Genna Hewett Meade rum med svarta flickan Minette Swift, som ganska snart visar sig vara förföljd och trakasserad. När Genna tar ställning och visar lojalitet mot Minette intensifieras plågoandarnas illdåd.

 


Genna är en mönsterstudent av Sylvia Plath-snitt, som också bär på en del oegentligheter i sitt förflutna, och en trasslig familjesituation, där fadern är en profilerad bekämpare av rasism — en slags idealistisk tyrann — medan modern går in i en morfindimma som kan erinra om den tragiska modern i O´Neills Lång dags färd mot natt. Även till sin bror har hon ett problematiskt distanserat förhållande. Minette är den svarta outsidern, som befinner sig på colleget på scholarship, och förklaras paria av omgivningen, på grund av en kombination av hennes egensinne och illasinnade ryktesspridningar.   

 


Joyce Carol Oates är som författare tillräckligt driven för att variera sig inom de givna förutsättningarna. Ibland har det svenska mottagandet av en del av hennes senare böcker varit njuggt, som om krrritikerna inte velat slösa lovord, utan koncentrerat sig på begränsningar av hennes ämnesval (”ännu en bok om våldet i det amerikanska samhället”). Men hon har knappast nått botten i sitt tema, som hon återvänder till med genuin ärlighet och respektingivande brist på hyckleri.

 


Någon gång skriver hon här en märkligt staccato-artad prosa: ”When Minette left early for Thanksgiving. I was resentful of her leaving, and I missed her.” Hon byter ut ett kommatecken. Mot en punkt. Men det är ingen manierad prosa, som är påfrestande och påklistrad: även när hon experimenterar är hon funktionell i sin prosa. Viktigast är berättelsen, som hon vårdar ömt och vägleder mot dess definitiva upplösning. Oates har kloka insikter i människans psyke, och vet hur slutsatserna dras när vi väger för- och nackdelar när vi ställs inför svåra beslut.   

 


Det finns säkert saker en förhoppningsfull skribent kan lära sig i skrivarskolor, men jag vågar mig på antagandet att det är en bättre utbildning att noggrant läsa en så generöst skicklig författare som Joyce Carol Oates, för att lära sig berättarteknik och konsten att levandegöra figurer. Om du som läsare önskar dig mer än en författare som med suverän teknik berättar sin historia, med figurer fullt trovärdigt skildrade inifrån, distanslöst men med sin egen integritet intakt: ja, då får du leta vidare.    


Death is not the end

När Mare Kandre dog förra året försökte jag läsa om Aliide, Aliide, som jag gillade så mycket när den kom, men det var för plågsamt sorgligt. Två minnen av Kandre: frånvaron när hon inte kom till Jönköpings bibliotek dit jag hade släpat med en motvillig NV-klass hösten 1999, då hon hade skrivit den gotiska Kafka-pastischen Bestiarium (som skulle följas av den ännu mer Kafka-artade Xavier), samt närvaron när hon kom till Umedalens mentalsjukhus bibliotek där jag i vårsolen 1987 läste Bübins unge: en metafysisk närvaro, som om hon svävade över och bevakade boksidorna, som fyllde mig med sådan het lycka. Nu har tidskriften 00-tal skänkt henne ett temanummer, med ett omslag där hon blåser såpbubblor, ett långt utdrag ur en oavslutad roman, essäer och texter av devota läsare som Aase Berg, Carina Rydberg, Daniel Sjölin, Lars Mikael Raattamaa och många fler. Samt en intervju med nästan lika underbara Antony Hegarty.  


Äldreomsorgen på Borgarskolan i Malmö

Vid skolbesöket i Malmö flanerade jag en stund i deras fina bibliotek, som med sitt utbud kunde konkurrera med Jönköpings stadsbibliotek, om det här inte rentav var ännu bättre, med sina Martin Amis på engelska (något som Jönköping gjort sig av med), Lolita, och - Teratologen! Teratologen på ett skolbibliotek: mina profetiska drömmar redan inslagna (år 2030 kommer han att finnas i alla gymnasiers pensum). Jag sökte genast upp en rektor och frågade hur länge det skulle dröja förrän de började utlysa en ledig tjänst för en svensklärare - - -

"Spellbound"?

Du som har sett den kan förstås upplysa mig: vilken låt av Siouxsie and the Banshees spelas när Marie Antoinette dansar menuett i Sofia Coppolas film? (Varför blev jag inte filmregissör?)

Malmö; farväl

I morgon åker jag till Malmö: jag kanske aldrig återvänder (min reseledare har bara erbjudit enkel biljett med X 2000) - förra gången jag var där slutade det med näsblod och ett bittert farväl - - - Det är därför och av ingen annan anledning jag lyssnar på tindersticks - detta kan bli mina sista ord.

tindersticks

tindersticks
"I'm cheated by my own vanity
Whispering rumours, bullying me
Well I spent it
It wasn't worth it "
tindersticks, "for those"

Black Coffee

Niklas Ekdal har skrivit i DN en vacker text om kaffet. "På ytterkanten hittar man "filter-fascismen". Det ljumma, avdunstade bryggkaffet med sin distinkta garvsyra och nationalistiska bitterhet." Ja. Jag tänker på Nick Caves ord i "Abattoir Blues", där han målar apokalypsstämningen i sitt mest fasansfulla uttryck: "I woke up this morning with a frappuccino in my hand". Värre kan man väl inte må, än att vakna upp med denna vidrigt vedervärdiga dryck i sin hand  - - - Jag dricker allt mitt kaffe lika svart som Agent Coopers i Twin Peaks: ett slags Bibelsvart kaffe utan äcklig mjölk och utan socker, medan jag lyssnar på Squeezes vackra skilsmässosång "Black Coffee in Bed". 80-talet: ack - - -  

Olyckligtvis

Den heter the accidental på engelska, när jag läste den förra vintern: Ali Smiths vildsinta anti-roman, som nu finns på svenska i vad som antagligen är en märklig översättning - "Jag är allt du drömt", hyllad av Aris Fioretos i DN nyss. Alltså: förlaget (Bonniers) har gjort boken overkligt snygg (och dyr, förstås), och det är en bok som du bara måste läsa - på svenska eller engelska. Fioretos jämför med Martin Amis, men det känns långsökt. En närmare referens är Jeanette Winterson, men Ali Smith (som alltså inte ska förväxlas med den medelmåttiga Zadie Smith, och inte heller med den inte lika medelmåttiga Monica Ali) går faktiskt längre i fantasifull uppluckring av prosagenren än Winterson. Det är underbart medryckande, oförutsägbart fantastiskt, och upplevelseladdat.  

Hjärnmänniskan

2 februari nästa år kommer en ny roman av Gabriella Håkansson, Hjärnmänniskan. Jag som tyckte att Operation B var den bästa Borges-texten som skrivits på det svenska språket och bara var lite missnöjd med Fallet Sandemann tror förstås att nu, den här gången, ska det också bli som förlaget skriver: "en gotisk fantasi om besatthet, om tänkandet och skriften". Jag önskar mig inte mer. Det låter som att hon har förlyssnat sig på Pulp: "Why live in the world when you can live in your head".

”If I have no free will, then how can I be morally culpable, I wonder”

Det är sant att jag har bosatt mig (frivilligt? när sker något av fri vilja?) i den här delen av landet, och det är fåfängt och barnsligt (med ett annat ord: nostalgiskt) att längta efter det Norrland jag har lämnat. Samtidigt måste jag erkänna att hela mitt inre har hamnat i obalans; det är som om jag känner en lutning inifrån, som har mindre med gravitation norrifrån att göra än en kemisk sammansättningsfadäs – hur irreparabel den är kan jag bara spekulera i - - -   


My nose is bleeding from rubbing it into books

En av de stora behållningarna med den nu saligt insomnade tidskriften Moderna Tider var förstås de små mini-essäerna Lars Gustafsson så frikostigt delgav läsarkretsen med; dessa korta texter behandlade allt möjligt från sömnens negativa egenskaper till whiskyns positiva läkekrafter, och ganska mycket annat däremellan. Det är förstås ett drömprojekt, när Gustafsson nu — äntligen — samlar dessa inlägg, och fyller på med nya bidrag, i boken Herr Gustafssons familjebok. Realencyklopedi & konversationslexikon.

 


Är inte det en titel som riktigt osar gammaldags salonger med konjakskupor och rökrockar? Kortfattat låter sig boken kanske inte beskrivas, men det rör sig om just kortfattade essäer om skilda uppslagsord, från Abraxas till Öga, som ett komplement till den nu föråldrade Nordisk Familjeboks uggleupplaga.

 


I ärlighetens namn återfinns även hustrun Agneta Blomqvists namn på titelsidan, men hennes medverkan torde vara av blygsamt slag (om feminsim och hårfrissor). Nej, om det här skötebarnet har Gustafsson nästan ensam vårdnad. Det är med en knastertorr humor han skriver initierat och infallsrikt om de skilda ämnena, och låter subjektiviteten få fritt spelrum. Här tas inga hänsyn, förutom till Gustafssons nycker och egna särintressen, och det är en underdrift att påstå att det är roande och uppmuntrande.

 


Gustafsson har som vanligt en självmedveten stil: att han är förtjust i sina egna formuleringar behövs aldrig ifrågasättas, men jag kan godta det, när han är så underhållande. En av hans förebilder är förstås Borges, som flitigt anropas, och bland litterära idoler är nog Borges en av de mest oantastliga. Lite irriterad kan jag bara bli på att han för ofta skriver ”författaren till dessa rader” när han syftar på sig själv (där kan han låta som en gammal, mycket gammal gymnasieelev: för resten låter han också gammal när han envisas med att kalla datorn ”computern”).

 


Här finns gott om provocerande åsikter och tankestimulerande idéer: vad håller poeterna på med och varför? — bara som ett exempel på hur han resonerar. Det kan stundtals bli lite framfusigt när han så markant ska demonstrera sin lärdom: det är inte frågan om något annat än att det är en privilegierad herre som har skrivit dessa hugskott (men han kanske gör lite för stor sak av att han har sådan bredd i sina kunskaper — nästan vem som helst kan lära sig tillräckligt mycket i ett ämne för att låta auktoritativ (det heter att vara lärare).

 


Den som läser den här boken får också finna sig i att kastas mellan det mänskliga tänkandets ytterligheter (Gustafsson njuter verkligen av att vara så mångsidig i sitt tänkande), så du får låta de goda tankarna — som att direktörernas mångmiljonsfallskärmar är omotiverade eftersom de är mer utbytbara än goda poeter och goda matematiker — samsas med de dåliga — som att vår kronprinsessa är ”älskvärd”, och försynta pläderingar för president Bush. Jag tycker också att det är lite snålt av Gustafsson att förutsätta att ingen längre känner till ord som ’sykofant’: vi som lärt oss litteraturhistoria och samhällskunskap och inte minst språk av Morrissey känner förstås till ordet från ”Paint A Vulgar Picture”.

 


När Sverige låter Gud företrädas av stollar som Carola och pastor Green (det är Gustafssons tanke), då är det inte så konstigt att vi blir allt mer sekulariserade. Om vårt land erbjöds fler böcker av den här kalibern, då skulle uttryck som ”litteraturens kris” vara utrotade. Det är en läsning som återupptäcker njutningen i att nyfiket vinna kännedom om sådant som du inte ens visste att du var intresserad av (till exempel strilen till vattenkannan).      


Snö

När det bara inträffar, på den mörka cykelfärden hem: du blir liksom inringad av snö - tungt blött snöfall, som först känns otäckt kyligt när flingorna håller om varandra och blir stora flak som dunsar ned över ansiktet och läpparna (som att bli kysst av ett lik, skulle du ha tänkt, om du var morbid - goth), men efter en stund är det bara behagligt. Det lär vara en upplevelse att frysa ihjäl; först den där mordiska kylan som lamslår hela din kropp in i minsta cell, men sedan en värme som får dig att trivas - Döden kommer som en värmande vän som tar dig i handen och du kan bara le fånigt och dö med kylan inombords upptinad. Men riktigt så lugubert vandrar inte dina tankar, när du cyklar i snöfallet. Nej, du citerar Constantijn Huygens flamländska dikt ("Vitt sot, hackade fjädrar"), de vackraste orden om snö som du känner till - - -   

Igenklistrade ögon kan förutspås

Och  varelsen med igenklistrade ögon
(Tomas Tranströmer, "Med älven")
Dikten är från 1970, och som ni kan se, mycket visionär och fjärrskådande.

”I WILL NOT CHANGE / AND I WILL NOT BE NICE”

Långsint. Och vill inte ändra på det. Jag tänker inte be om ursäkt. Och jag tänker inte acceptera andras ursäkt heller.     


My nose is bleeding from rubbing it into books

Jag kan erkänna utan omsvep att jag villigt lät mig duperas av DBC Pierres debutroman Vernon God Little som 2003 fick det bland engelskspråkiga någorlunda åtråvärda Bookerpriset: det var ett fräscht ouppfostrat och ganska opassande gangsterspråk, men framför allt en gripande historia om den femtonårige vettvillingen Vernon Gregory Little — genom hela romanen ett autentiskt tonfall. Hur autentiskt skulle visa sig, när författaren, som givetvis ”heter något annat” (är det pseudonymernas vecka, detta?), tvingades fördela prispengarna till rättegångskostnader och brottsofferjourar i olika länder. Dessa brott kan förstås ändå inte jämföras med att författaren i en intervju sagt att han på 80-talet lyssnade på Toto — — —

 


Nu har jag läst författarens andra roman, Ludmilas ryska brytning, men måste säga att jag inte är lika begeistrad denna gång. Nu har han tagit i så att han nästan spricker. Här finns ett menageri av exotiska typer: de siamesiska tvillingarna som är i fokus i vartannat kapitel är liksom bara förnamnet. I centrum för hälften av kapitlen återfinns den kaukasiskt Modesty Blaise-liknande Ludmila, som lämnar misären i familjelivet och råkar hamna på en internetsajt som utlovar ryska brudar till västerländska singlar.

 


Humorn är ett slags tics för DBC Pierre, som har svårt att lämna en enda sida utan att lägga in ett skämt där, och låta det vara kvar där som en långt ifrån subtil eller diskret påminnelse om sin egen förträffliga humor. Om det blir påfrestande? Det var du som sa det. Själv kan jag väl erkänna att somt kan åstadkomma ett barnsligt fniss, och somt resulterar bara i en fnysning.

 


Att läsa den här romanen är ungefär lika intressant som att se en ny film av Tarantino. Till en början blir du imponerad av de coola replikerna och de häftiga klippen och de nya vinklarna han ger gamla bekanta låtar, men snart känner du dig bara manglad av hans iskalla behandling av sina karaktärer.

 


Som sagt var, här återfinns tre huvudpersoner, och det kan väl kännas som tre för många. Förutom den nämnda Ludmila de där siamesiska tvillingarna, som i vuxen ålder (nåja, relativt, kanske: de är engelsmän) separeras, och ändå hamnar i en symbios där de har svårt för att låta bli att tafsa på varandras integritet. Deras namn är Blair och Gordon (inte ens jag kunde missa den kopplingen), och en av dem (de är lika svåra att skilja på som Shakespeares Rosencrantz och Guildenstern eller Becketts Mercier och Camer) jobbar på ett ställe som heter Global Liberty Solutions.

 


Problemet med den här romanen, förutom att karaktärerna lider av en brist på att vara engagerande, är av dramaturgiskt slag. Det är förstås oundvikligt att de tre ska sammanstrålas, men detta sker först på sidan 242 av 304, så då återstår inte mycket av berättande. Allt blir transportsträcka, som att titta på en fotbollsmatch i efterhand, när du vet att målet kommer i 81:a minuten.

 


Ändå tvivlar jag inte på DBC Pierres förmåga som författare; här finns till exempel en fin minnesbild av hur tvillingarna bearbetar ödet att vara fastvuxna, och jämförelsen med andra barns frihet, som ter sig obegripligt främmande och avlägsen för de stackars pojkarna. Med sin respektlösa jargong har Pierre vitaliserat och gett engelsk prosa nya perspektiv och möjligheter.

 


Min besvikelse kan också bero på översättningen: när jag läste Vernon God Little kunde jag stillsamt undra hur det skulle vara möjligt att översätta ens alla nyanser som finns i det frekventa ordet ’fuck’: ”It´s like we were men before we were boys, back before we were whatever the fuck we are now.” Einar Heckscher har försökt, men jag har tidigare varit elak mot hans försök att översätta Mörkrets hjärta, så jag utnyttjar min rätt att tiga om hans insats den här gången. 


There´s more to life than books, you know, but not much more

Kanske det är dags (tid?) för mig att läsa tidskrifter i stället för böcker? Jag är helt fed up med alla tråk-tråkiga böcker jag har läst den senaste veckan. Därför, kanske, köpte jag Time, för första gången sedan 80-talet ... Ett specialnummer om hjältar (precis som jag tippade blir Jeanette Winterson hyllad för sin lättviktiga bok Weight nu när den kom på svenska: DN skriver om hjältar), och visst: det är skönt att se en snygg bild på Beckett bland alla förutsägbara namn, som Bono: och hellre än John Lydon hade jag väl sett Morrissey i denna samling - - - Dessutom kort om Cormac McCarthys senaste roman The Road (han är extremt produktiv nu), som är apokalyptisk - och jag trodde att Houellebecqs Refug var den sista apokalypsen. Det bara fortsätter och fortsätter: vad är det för slut egentligen? - - -

If I know the answer I'll tell you the answer, and if I don't, I'll just respond, cleverly.

If I know the answer I'll tell you the answer, and if I don't, I'll just respond, cleverly.
“as we know, there are known knowns; there are things we know we know. We also know there are known unknowns; that is to say we know there are some things we do not know. But there are also unknown unknowns -- the ones we don't know we don't know." DONALD RUMSFELD, krigsminister och filosof

Lock up your sons

Nästa vecka ska Michael Jackson vara i London för att ta emot en medalj på något som heter World Music Awards - om han inte passar sig kommer han att bli lika behängd som stackars Ibsen blev. Min önskan är förstås att galan skyndar sig att nominera Jarvis Cocker i någon kategori. Helst ska han spela en ny version av "I Spy": "take your year in Dubai and shove it up your a-r-s-e", samt dansa provokativt och göra obscena rörelser mot Michael J.

It´s a new day. God help you all.

Nick Cave har ett nytt projekt - Grinderman - tillsammans med Bad Seedsmedlemmarna Warren, Casey och Sclavunos. Jag trodde att jag skulle ha en uppfattning om hur det kunde låta: men det låter ännu bättre, ännu vackrare!!! "I got the no pussy blues". 5 mars 07 kommer skivan (till hela världen, förutom Megahertz Jönköping, Sveriges sämsta skivaffär).

Valerie: varför siktade du så illa?

Andy Warhol, som hela tiden tjatar om att han agerar i ett teoretiskt vakuum, som hyllar tomheten och bristen på samhörighet och ett avsvärjande från alla skolor: han om någon är beroende av kontext och teori för att överhuvudtaget bli uthärdlig. Utan någon som ställer sig i vägen och förklarar (denna person kan lika gärna vara du själv som någon annan) har du inget utbyte av hans konst. Warhol är kall, men Lictenstein är kallare. Det finns säkert någon som är kallast, men jag orkar inte bry mig - - -


Spider woman

Spider woman

The only thing worse than losing your mind ...

... is finding it again. Dagens i-landsproblem, jag vet, men igår bänkade jag mig för en gångs skull vid en tv-apparat på kvällen för att se Cronenbergs film Spider, som svt 2 visade. Då är rutan helt svart. Det är någon slags digitalövergång (ingen har frågat mig, och varför ska det ske just nu?). Jag blir så arg att jag nästan överväger att sluta betala tv-licens. Oceaner av tid har passerat sedan jag senast tittade på svt överhuvudtaget. För min del kan det fortsätta vara svart ruta i fyra år till. Jag tänker inte titta på svt förrän nästa fotbolls-vm. (Och å vad jag kommer att känna mig revolutionär.)  

I am your mother

I am your mother
Vår gamla darling
Juliana Hatfield spelade i Stockholm alldeles nyssens, och recensenten, kanske något mindre lyrisk än jag hade varit, nämner förstås Blake Babies ("I´m Not Your Mother": har hon någonsin gjort en bättre låt? ja, kanske, men svara inte då).

Pessimismens hänförda härförare

Svenska Dagbladet har bestämt sig - äntligen - för att en gång i månaden låta sin understreckare handla om Gustave Flaubert. Förra månaden en artikel av Hans-Roland Johnsson, mest om hans berättarteknik (den oöverträffade). I dag skriver Arne Melberg om Sara Danius nya bok om Flaubert. Vad kan vi vänta oss för godhet om en månad? Tyvärr skriver Nina Björk bara i DN; annars vore hon skickad att skriva något vackert om vår kära Emma. Under tiden väntar vi ivrigt och glupskt.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Med en schysst pseudonym försöker Zac O´Yeah slå världen med häpad — och om inte det skulle vara tillräckligt: namnet på hans bok lyder Tandooriälgen. Enligt förlaget har han gett ut åtta böcker tidigare, men det måste vara en mytbildning: jag har aldrig hört talas om honom. Och med det namnet? Författarporträttet visar en airbrushad skiss (i solglasögon till råga på allt) — jag har ett vagt minne av någon med namnet O´Yeah som spelade bas i Henrik Schyfferts band Whale för drygt tio år sedan, men det måste vara någon annan.

 


Att vem som än döljer sig bakom namnet är göteborgare är ändå otvetydigt. Den här romanen utspelar sig i Gautampuri, som är namnet på vad Göteborg har blivit i en ganska närbelägen framtid: en tjugomiljonerstad full av asiatiska gatunamn och en befolkning där asiater trängs med infödingar som knäcker sina gammaldags ordvitsar. Låter det som en trivsam miljö för den potentielle läsaren? Grattis till dig, då.

 


En slags polis som har det symbolmättade namnet Barsk gör ett makabert fynd på restaurangen Tandooriälgen: kroppsdelar från fyra lik i olika kastruller. Sedan rullar O´Yeah igång intrigmaskinen, med ett fasligt gnällande. Konstigheterna bara väller fram på ett bekant sätt, och kontentan blir en alternativ värld, en fantasy-artad tillvaro, med de där välbekanta beröringspunkterna med vår egen gamla välkända värld, där författaren sällan missar ett tillfälle att blinka till läsaren med coola referenser till det nutida Sverige. 

 


Det går rykten om att jag skulle nära någon aversion mot deckare (av snobbigt elitistiska skäl), men det är helt felaktigt. Jag läser kanske inte massor av deckare, men jag är långt ifrån obevandrad i genren: dock stämmer det — förmodligen — att jag med viss rätt tillhör målgruppen, att jag skulle ha behållning av anti-deckare. Jag har ändå läst alla Klitty-deckarna, som skrivs av ett kollektiv på Vertigo förlag, om jag tillåts gissa (ibland med Unni Drougge inhyrd). 

 


Det hela är skrivet på en gymnasial humor (med det menar jag ’gymnasial’ som när jag gick i gymnasiet: nutida gymnasie-elever har bättre förebilder — medan min och O´Yeahs generation hade Eva Rydberg och Bosse Parnevik som humorns ikoner har dagens gymnasister ändå Killing-gänget och Filip och Fredrik som förebilder), som kan närma sig det påfrestande, kanske speciellt nu när den dessutom ges göteborgska förtecken. Det är väl bara i Göteborg som efternamnet af Spärrman är särskilt roligt: eller är jag osedvanligt trög som inte fattade förrän efter 90 sidor?

 


Problemet är att läsaren fort blir blasé. O´Yeah vill gärna vara tuff, men han har en bit kvar innan han når till exempelvis en annan göteborgare, Lobs nivå. Där Lobs bångstyrigt vildsinta fantasi och subversiva kunnande östes över läsaren doserar O´Yeah sin samhällskritik försiktigt och städat, som obetydliga puffar från en snorunges knallpulverpistol.

 


Mest irriterad blir jag ändå på det där självsäkra tonfallet. All god konst skapas ur ett tvivel, ur misstanken om att det egna skapandet är förgängligt och förgäves. O´Yeah skriver som om han aldrig berörts av dåligt samvete överhuvudtaget. För honom verkar skrivandet vara en bisyssla (han torde vara någon slags journalist, eller reseskildrare). Dessutom är det störande att han tror att ”Järn-Hans” är titeln på en av Robert Blys dikter, när det är den där essäboken han gav ut som handlade om hur vuxna män klär av sig nakna och går ut i skogen och kramas, eller att han gör sin polis Barsk till illiterat, men ändå låter honom se sin tillvaro som ”en infernokris”: det går inte att objektivt använda det begreppet utan att det blir litterärt, eftersom Strindberg lagt beslag på det.     


Å vad det låter bra

Om jag ombeds ha ett favoritord på det svenska språket, skulle jag kanske svara något helt obetänkt – eller så samlade jag mig, och sa’ måne’: men då berodde det på att jag gillar överflödet av de svenska vokalljuden, och främst ’å’-ljudet (’å’ som i åååh), men också att jag varje gång jag tar ordet ’måne’ i min mun, eftersom jag säger det så långsamt norrländskt, att jag samtidigt tar det engelska ordet för vördnad / fruktan – awe – nå, var inte det tillräckligt pretentiöst? - - - Men att jag har ett så intimt förhållande till månen betyder inte att jag är varulv – nä, faktiskt inte - - -


Semikolonet; en kärleksförklaring

Här framför mig en bok som heter Svensk sats- och formlära, jämte Läran om skiljetecknens bruk för folkhögskolor och lägre fackskolor, av Nils Genell: en nätt volym på 56 tunna sidor, tryckt 1891 (detta fantastiska år, Fröding och Lagerlöfs debutår, och Dorian Grays år: förlåt), alltså långt innan stafvningsreformen. Det är underbart att bläddra i den (jag har aldrig ägt en liknande regelsamling) — nästan alla exempel kommer från bondevärlden: ”Den skicklige jordbrukaren på slätten plöjer jorden djupt”. Anmärkningsvärt att den har en så tydlig och användbar definition av semikolonet — alla riktiga skribenters favorittecken —  som fortfarande kan vara till hjälp:

”ett förstärkt komma och användes, där komma är för litet, men där man ej vill använda punkt, i synnerhet framför orden alltså, därför, följaktligen och således. Ex. ”Salig är den människa, som Gud straffar; därför förkasta icke den rättfärdiges tuktan!”

   Obs. I allmänhet kan punkt användas öfverallt, där man kan använda semikolon.”


Loss

Loss
20 april 2007 kommer nästa diktsamling,  
loss, av Aase Berg. För varje bok hon har skrivit har hon gjort något annorlunda och oförutsägbart, samtidigt som hon har varit konsekvent. Mörk materia är ändå kanske den bästa och viktigaste bok jag har läst på det svenska språket de senaste tio åren (i sällskap med Fioretos bok om fantomer): och ändå har hon därefter kommit med del 1 och 2 i mamma-trilogin, där alltså Loss är sista delen.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Norsk prosa från en hyfsat yngre generation har de senaste åren hittat vägen till de svenska bokförläggarna. Störst avtryck har Hanne Ørstavik gjort, med en räcka romaner (nästan alla är bra, främst Vecka 43 och Tiden det tar), men även Henrik Langelands upptäckt av den felande länken mellan Bret Easton Ellis och Marcel Proust och Tore Renbergs disparata alster (ett par av dem måste läsas i original fortfarande) har utgjort givande läsning.  Skillnaden med tidigare norskar är väl att dessa har mer väsentliga saker att säga — till mig.

 


Här kommer så den 27-årige Johan Harstads Buzz Aldrin. Vart tog du vägen i myllret, och jag önskar att jag kunde säga att återväxten är god, eller något liknande. Men det här är en långvarig, tjock, tråkig och malande besvikelse. Jag skrev om den här boken häromveckan när den recenserades i Svd, och trodde nog att jag skulle vara förmögen att ge den någon slags upprättelse: jag har alltid fascinerats av losern som koncept, och dyrkade förstås för några somrar sedan Toby Youngs stundtals geniala How to Lose Friends and Alienate People.

 


Men nä. Första varningssignalen (varför hörsammar jag dem aldrig?) redan innan boken börjar, när den har delats in i fyra delar, och varje del har fått sin namn efter en skiva av — The Cardigans, av alla band. The Cardigans: det finns ingenting som ger mig intrycket att Nina Persson har läst en bok sedan hon impade på en av mina svensklärarkollegor på PB när hon läste Carina Rydbergs Osalig ande — för är inte The Cardigans bandet som uppkallar sina skivor efter sina favorit-tv-spel?  

 


Kanske den här boken ska ses som ett bevis för att aspergerslynglarna nu skriver romaner, för det är med en autistisk nogräknad hållning Harstad radar upp fakta. Det mesta om månlandningen? Snarare allt om månlandningen, och hur synd det är om Buzz Aldrin, som blev tvåa på månen, och sedan fick dras med existentiella problem (som om inte vem som helst kan skryta med sina neuroser: jag har till exempel inte ens varit på månen).      

 


Buzz Aldrin i all ära, romanen handlar om en trädgårdsmästare, Mattias, som för att uppfylla loserkriteriet blir dumpad av sin flickvän, och så rullar intrigmaskinen igång. Ibland undrar jag om inte somliga författare skriver så tjocka böcker för att förlagen ska få skriva ordet ”ambitiös” på baksidesblurben (här står det ”storslagen”). Jag kan tänka mig andra bevekelsegrunder för en roman — ta det här med att göra läsaren intresserad av huvudpersonen, något som Harstad får jobba vidare med.

 


Annars framgår det med all oönskvärd tydlighet att det även i Norge finns skrivarskolor. Johan Harstad har lärt sig att det är effektfullt, för att inte säga mycket effektfullt, med långa meningar, med flera inskjutna bisatser, där kommatecknen sprids vackert över en halv boksida, samtidigt som huvudpersonen malar på, liksom söker efter det där som ska få meningen, jag menar berättelsen, att gå vidare, och nya inskott hela tiden, och lite absurda och oväntade avslut, ungefär som att anspela på kända myter, ”fjärilseffekter”, och ge dem en liten tvist. Sedan kort mening.

 


Mötet mellan Mattias och hans ungdoms älskade Helle sker så klichéfyllt att det måste vara ironiskt. Men varför ödslar då Harstad 100 sidor på det? För att poängen ska gå in i läsaren, som en spik? Till maskerad klär sig Mattias så klart i rymddräkt; att hans känsla kan summeras med mindre ord visade Shakespears Sisters redan 1992: ”now isolation can be sweet / no juvenlie delinquent heat / i don´t have to tell you where i´m from / if i leave my space suit on” (”Emotional Thing”).

 


Vad ska jag då minnas från den här boken? Den var tung (många sidor). Mattias föddes samtidigt som det var månlandning i norsk tv (kan det bli mer symboliskt?). Liksom i Wintersons bok figurerar Laika. Mattias kräks väldigt ofta. Finkänsligheten får mig att avstå från att hitta en korrespondens mellan det flitiga vomerandet och läsandet av den här boken.   


There´s a wilde man in my head

There´s a wilde man in my head

När jag skrev att författare som utmanar blir sönderkramade efter sin död, visste jag inte att ett svenskt företag som säljer humrar skulle använda en bild av Oscar Wilde i sin reklam. Om Wilde hade vetat detta när han åt sin vidbrända gröt i Reading Gaol, hade inte hans De Profundis då fått ett bittrare tonfall? Och efter detta: finns det något som överhuvudtaget kan motivera mig till att någon gång mer läsa tidningar igen?    


Such a hellish way to die

“Now most days I just start walking / and my head goes down / for I know which way the wind blows / through this town” (Stuart A. Staples)

En fötternas bekännelse: jag promenerar till affären för att köpa de nödvändiga och tunga sakerna till barnens överlevnad (mest mjölk, makaroner och saxar). Ta bilen? Jag värnar om miljön. Alltså: trots snön och isen och en kommun som vägrar sanda (bryter jag en handled så — bryter jag en handled) går jag den långa vägen, och måste tidvis korsa övergångsställen, och då trycker jag på den där knappen som gör att det blir rött för bilarna. Det gäller förstås alla bilar, utom taxibilar, så när en sådan kommer vet jag att det är livsfarligt att ge sig ut på de svartvita strecken. Efter taxin kommer ytterligare en bil som kör mot rött: det är uppenbart att det är någon som vill mörda mig. Och när jag kollar — en tant i krulligt hår och mustasch kör förbi i 70 km/h och blänger mordiskt på mig.  


Elementärt ...

Nu har jag förstått vad det är som orsakar mina punkteringar. Spetsen av en nål i däcket är ett bevismaterial som inte ens jag kan förbise, efter att ha trott att det är fullt möjligt att köra in i andra saker som har fastnat. Det är självklart någon som vill mig illa. Först trodde jag att det var en förorättad elev (”kränkt”?) — men nålen får mig snarare att tänka på en krumbent tant med permanentat hår (ett namn som rimmar på något obscent skällsord) som på väg hem från en syjunta körde en nål i mitt däck och sedan bröt av den för att det inte skulle synas. Skär sönder däcket med en kniv nästa gång, så att jag fattar.


bourgeois scheisse

Jag tänker på Flauberts ord (”Hela demokratins önsketänkande är att höja arbetarklassen till samma nivå av dumhet som borgarklassen innehar”) när jag läser tidskriften Odd at Larges senaste nummer, som innehåller en elegi över högkulturens snara försvinnande, eftersom de som tillhör skribentens generation (födda mellan 1970 och 1985: jag kan pusta ut?) endast är intresserad av populärkultur. Jag har alltid varit försiktig med just dessa begrepp, eftersom båda på något sätt fyller mig med avsmak. Just nu skäms jag för att jag har läst så många nyutkomna böcker, eftersom de har varit så dåliga, så jag längtar efter att få läsa något riktigt bra (Flaubert, Borges, Dickinson … vem som helst som är född under det underbara 1800-talet) — men jag tänker inte på att jag då läser högkultur. Nåja, jag fattar nog hans i och för sig vällovliga syfte. Ändå kan jag inte hindra mig själv från att känna en allt mindre välkommen pessimism: för varje år som går blir jag oundvikligen och utan att egentligen vilja det allt mer lik Harold Bloom.     


Paul Auster, when will you ever come back to me?

Det är förstås bara en tillfällighet att jag läser Julian Barnes fördömande av tillfälligheter — ”I´d ban coincidences, if I were a dictator of fiction” — samtidigt som jag uppmärksammar att Paul Austers ”Den röda anteckningsboken” kommer på svenska: Auster är konnässören av tillfällighet och slump, och just den här boken är ett frosseri i Saker Som Har Med Varandra Att Göra. Ingen av recensenterna har påpekat att boken kom ut på svenska för drygt tio år sedan redan, utan behandlar den som en nyöversättning; jag läste den då, eftersom jag gillade Auster, men sedan har varje ny bok av honom drabbat mig med leda (jag har inte ens läst dem), och när han en gång i tiden sågs som en framtida Nobelpriskandidat och en av Amerikas intressantaste författare är han nu inte ens bäst i familjen — Siri Hustvedt, hans fru, har skrivit tre böcker som var och en är bättre än allt av Auster, möjligen med undantag för Slumpens musik och hans icke-romaner Porträtt av en osynlig man och — ”Den röda anteckningsboken”.


My nose is bleeding from rubbing it into books

The demon football. Jag har läst Johan Höglunds bok En av grabbarna. En berättelse inifrån brödraskapet Firman boys. Fotbollshuligan fick kanske mer en kollektiv kropp än ett ansikte (för att inte tala om hjärna) i Bill Bufords nu legendariska Among the Thugs, där han effektivt tog död på myten att det bara var arbetarklassen som roade sig med att leva huliganliv.

 


Bekymret med Höglunds bok, eller kanske det mest uppenbara bekymret, är att han skildrar våldet utan att problematisera det. I hög grad erinrar det här om en avdankad nasse som gjort avbön utan att kunna lägga distans till sin tidigare verksamhet när han åker land och rike runt för att föreläsa om sitt våldsamma förflutna, som han alltså fortfarande inte har bearbetat. Höglunds bok väller av tvetydig stolthet, som ibland rinner över i skryt. AIK-fansen vinner mot Djurgårds-dito och Hammarby-dito, och då blir slagsmålen en kompensation för att fansen varit dåliga eller omotiverade som idrottsmän. Slagsmålen blir deras derbyn.  

 


Eftersom han aldrig analyserar eller resonerar kring problemet, utan bara återberättar slagsmål efter slagsmål (jag tror att det rätta ordet är box, som i ”ett box”: konsultera SAOL om du är osäker, jag äger inte boken … har aldrig ägt (smekt) en ordbok) blir det samma känsla som när en gammal släkting ältar historier från något gammalt krig, eller ännu värre: personliga lumparminnen — det som i början kan vara intressant blir efter ett tag likgiltigt och till sist outhärdligt.

 


En sak som Höglund aldrig undrar över är varför den här homofoba världen ändå är så beroende av ett beteende som ibland nuddar och ibland konfronterar homosexualiteten. En kille rycker av Höglunds örhänge! Det är med ömhet och kärlek Höglund skildrar hur han gillar några av sina kamrater i firman. När de slagits står de och beundrar varandra efteråt, för att inte tala om hur de står och trängs: här är det inte tala om något bögavstånd (60 cm? snarare 6 — sex — mm), och att hundratals män kramar varandra och kollektivt upplever något som han liknar vid orgasm reflekterar han aldrig över. Han beskriver ”den erotiska doften av fotbollsvåld”, utan att tänka på att doften är homoerotisk. Det är också en värld som exkluderar kvinnor (den som springer är en f***a: något av det värsta dessa pojkar kan tänka sig är alltså kvinnans könsorgan), och där uttrycket ”ha stake” är väldigt frekvent.   

 


Andra olustiga saker som kännetecknar boken är Höglunds stereotypa sätt att resonera. Ett påstående är att finnar är ”erkänt” slagsmålsbenägna: vilken forskning stöder han sig på där? I Polen är ”all världens dårfinkar samlade på en och samma plats […] bittra och skelögda gruvarbetarfamiljer”. Han jämför även rivaliteten mellan DIF och AIK inte bara med den mellan israeler och palestinier, utan även den mellan amerikaner och ryssar (har jag missat något här? är det krig mellan Ryssland och Amerika?). När han får barn vidgas hans referensramar till ”överanalyserande dagisfröknar”. En slutsats som kan dras efter att ha läst den här boken är att alla grupper är otäcka och farliga.

 


Höglunds sätt att skriva är en högtravande gubbes halvkriminella jargong. Hans stilistiska förebild är Jan Guillou. Det handlar inte om fotboll. Bara våld, eller snarare förakt. Höglund nämner knappt en fotbollsspelare genom hela boken: de är lika frånvarande som kvinnorna. Men mest känns det sorgligt. Utan att darra på manschetten skriver han att våld är det enda som gör honom lycklig. Snart i en föreläsningssal nära dig.


Aguirre - Der Zorn Gottes

Aguirre - Der Zorn Gottes
Klaus Kinski.

Malte Persson

Det  kommer i vår (16 mars) en ny diktsamling av Malte Persson. Enligt förlaget är dikterna "lika uppsluppna som förtvivlade" - det känns som att det är precis detta som den här världen behöver just nu.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Jag önskar att jag kunde säga att jag av princip aldrig läser böcker med titlar som denna, men nu är det som det är … A.M. Homes roman This Book Will Save Your Life har alla förutsättningar att bli den där boken som alla kommer att prata om när den ges ut på svenska, och när det här året ska summeras (och det ska det — väl?) hamnar den troligen på de lättduperade vanligtvis omdömesgilla kritikernas topplistor. Så vad är det då för bok?

 


Du vet det, jag vet det, din granne vet det, din moster också: det finns ett överflöd av självhjälpsböcker och kanske mer försåtligt till romaner förklädda ”tankeställare”. Vad A.M. Homes här gör är att infiltrera genren inifrån; det är en tidsenlig betraktelse om en sådan någonsin funnits — en uppenbar parodi på skildringen av godheten och den altruistiska människan som vidlåder de här sockrade böckerna (mitt omslag pryds av fem flottiga donuts).

 


Annars är det en hypokondrikers drömöppning, med den 55-årige protagonistens diffusa smärta, och hans första men långt ifrån sista samtal med 911. ”There was no difference between his body and the pain — his body was the pain.” Sådant kan jag läsa tills domedagsbasunerna börjar harkla sig - - -  

 


Vad händer? Han blir överkörd, träffar en frustrerad (desperat?) hemmafru, åker på silent retreat, träffar en nipprig filosofisk donutförsäljare, räddar en naken flicka från en mördares baklucka (och en häst som hamnat i en pöl), skjuter lasergevär med sin son, konverserar med Bob Dylan och tror sig se Harrison Ford — eh, nämnde jag den sabeltandade katten, som kanske också figurerar? Med andra ord: det är en ganska skruvad tillvaro (ett Los Angeles som bara väntar på att slukas av den maliciöst leende författaren) som skildras här. Det är halvt surrealistiskt, men fortfarande starkt kontrollerad: det är inte precis William S. Burroughs som är arkitekten bakom romanen.   

 


I korthet: Richard Novak, som han råkar heta, får efter sina smärtor, ett nytt liv (har vi läst det förr?). Här finns så många referenser till J.D. Salinger att jag nog kan tycka att Homes är lite väl uppvaktande mot kritikerna (Stephen King gör på baksidestexten kopplingen till The Catcher in the Rye, men han är inte direkt Sherlock Holmes). Tyvärr tycker jag nog att hennes skämt är ganska smaklösa, fadda på ett cyniskt sätt: ”America has two kinds of politicians — one has sex, the other has war — which do you like?”.

 


Hon lyssnar på ytan, A.M. Homes, och når bara obetydligt längre än Paolo Coelho och andra självutnämnda profetiska filosofer som tv-hallåor och vårdbiträden blir så begeistrade över. Jodå, hon är väldigt tv-genisk, Homes, och gör säkert bra ifrån sig i den obligatoriska Oprah-intervjun (jag är ironisk: i Amerika betraktas hon som radikal och ”alternativ”: en indie-författare, en sådan som storstadsintellektuella kramar sönder och samman, eftersom hon är tillräckligt ofarlig).

 


Romanen slutar med en kvasiakopalyptisk och svårtolkad utplåning, där Richard bokstavligen försvinner seglandes iväg på en flotte. Jag önskar att jag kunde säga att det är ett slut som utgör ett bestående intryck, men jag kommer nog mer att minnas att limningen i min bok luktar illa, som en unken disktrasa. Men det är förstås inte därför jag är så sur och ogin i min kritik. Men ack —