diktsvamling
Det heter att du ska gå från det privata till det personliga, men varför inte tvärtom? Bli privat för att det personliga bara blir ett maner – en pose – inövade fraser, ordtricks.
Hästsvansen och skägget … skägget och hästsvansen … Two of us must go, som Bob Dylan sa …
Min avsky mot narrativ prosa – att hitta på – när det händer – det är på riktigt.
There is no beauty without the beast.
På samma sätt som ateisten är den ende som på allvar bryr sig om Gud (numera)är misantropen den ende som genuint bryr sig om människan – det är en sorgsenhet bortom förtvivlan - - -
diktsvamling
Är detta Helvetet? Hur skulle vi veta? Det är evighet, finns ingen början att sakna, eller ett slut att ana. Det är ett straff.
Det heter att ”göra sig löjlig”, men löjlig är något man är. Det är inte skådespel (teater).
I framtiden försvinner äntligen begreppet läsning – det kommer att heta att vi ”tittar på bok” (på samma sätt som tv, konst).
Varje sann kärlek är dödlig: dödande – i aktiv form – mordisk, och omfattar sin egen död – suicidal och blodtörstig på samma gång.
I Arctic Monkeys musik samsas tre av världshistoriens fyra bästa band: The Jam, Birthday Party, Pulp –
diktsvamling
Det bra skrivna bärs av ett inre tryck, en hoppressning.
Det var ett litet steg från sandlådan till arbetsplatsen, men steget tillbaks: när ska du orka ta det?
Du har inte gått tillräckligt långt in i dig själv.
Tillvaron är späckad av imperativ; när jag ber dig att välja att avstå, får du bara ett nytt imperativ att förhålla dig till.
När jag återsåg honom – desarmerad –
diktsvamling
Hon har bara ett ansiktsuttryck, bara ett blaserat leende att erbjuda (motsatsen till inbjudande: ”nej tack” är det enda det säger), och när hon visas en meny ber hon någon att läsa för henne och klagar på att det är jobbigt att läsa. Visst är det oemotståndligt och avundsvärt?
Bländad av Rilke –
De ord jag använder oftast säger minst om vem jag är.
Stil: i rörelse – flyktigt – en löpande tråd, otyglade infall –
Östen S. & Lars G. = Anders O. & Aris F.
diktsvamling
Ibland kan det vara en styrka att vara inkapabel att nå utanför sin egen sfär.
För att bli intressant för andra måste du vara självupptagen och egocentrisk. Vem vill ha en lismande lyssnare?
”Love Will Tear Us Apart” är rockmusikens heliga Graal - - -
Tanke - - - tvivel - - - befrielse - - - besvikelse - - -
Du som har tappat snö – jag har överflöd av snö –
diktsvamling
Konst: när du inte längre vet om det är vackert (=snyggt). Då är det konst.
Efter döden, vad händer då? Ingen vet. Ska det här låtsandet upphöra då, eller börjar det då? Vissheten kommer, för tidigt eller för sent - - -
George W Bush hittar på nya uttryck hela tiden. Hans behandling av engelskan är barbarisk, och påminner om hur småbarn leker med katter: vårdslöst, elakt, egoistiskt … Ett exemepel: ”You´re either for us or you´re for us.” Inga alternativ gives.
Det tar för genomsnittsmänniskan sju minuter att somna in, tycker jag att jag har läst någonstans. Jaha: genomsnittsmänniskan har ingen fantasi?
Tes och antites – på en bro, va?
diktsvamling
All slags värdering och bedömning är alltid orättvis, och kritiska utsagor alltid gagnlösa. Inte enbart för sin felsökarmentalitet, eller att misslyckandets status behöver en upprättelse.
När du är på gränsen till att förstå: då vet du att du ska avvakta –
Nabokov tröttnade aldrig på att varna sig själv för översättningsdjävulen när han översatte sina egna texter: detsamma drabbar dig när du återberättar dina drömmar och alla erfarenheter.
Det skrivna ska aldrig syfta mot att läsaren (den lästa) ska känna sig träffad (med ett annat ord: smickrad). När du känner: detta angår mig, då ska du nog helst slå igen boken och ägna dig åt något annat.
Flams: negativt, bara irritation. Onödigt. (Krig är ett exempel.)
Trams: positivt, upphöjt. Intelligent.
diktsvamling
Att du vägrar fortsätta tänka beror inte på att du likt Valèry fruktar att varje tanke slutar olyckligt; det handlar mer om att dina tankar inte slutar alls. Du hamnar i en cirkel, där allt är gräns.
Bli vertikal, eftersom det ändå är så tillvaron är beskaffad –
Under romantiken (som om vår tid skulle kallas något annat) blev det något av ett emblem, uttrycket ”den fruktbara olyckan”. Och nu? Produktiv ilska: det bästa vi kunde åstadkomma?
Att Flaubert påstod att Gud bor i detaljen hindrade inte Conor Oberst att driftigt hävda att det är Djävulen som finns i detaljerna – och etymologiskt betyder ’diabolo’ förstås att sönderdela.
Bara för att du aldrig har hört att det går att tala sig frisk –
10
Lasciatemi così
come una
cosa
posata
K. – Är inte falskheten överreklamerad, tycker du?
En bitter människa kan aldrig transcendera, utan bitterheten blir hennes överman: den suveräne egenskapen och det allenarådande karaktärsdraget.
Banshee – cirkelskrik – dödsvarslar - vokallandet
come una
cosa
posata
in un
angolo
e dimenticata
Giuseppe Ungaretti, ”NATALE ”
K. – Är inte falskheten överreklamerad, tycker du?
k. – Tvärtom.
K. – Menar du det?
k. – Nej.
En bitter människa kan aldrig transcendera, utan bitterheten blir hennes överman: den suveräne egenskapen och det allenarådande karaktärsdraget.
I romanen Prep (I en klass för sig) är Curtis Sittenfelds protagonist Lee Fiora så självklart tjurigt outsideraktig att det är uppenbart att det är hon som Morrissey apostroferar i ”In the future when all´s well” på nya skivan. Med det italienska efternamnet, dessutom.
Vill och vill? Jag har velat.
Bara för att det är en glädje som endast kan anas betyder det inte att inte finns någon som kastade dess skugga i min väg.
Sverige: en bortskämd tonåring som lallar runt i strumplästen, medan resten av familjen fylls av besynnerliga tankar när de betraktar denna främling: en vag känsla av att något otillbörligt har skett, men knappast av denna till-intet-förpliktigande varelse väl?
Spindlarna i hennes hår; det enda som återstår [studiebesök, 1982] - - -
TRIPTYK
Sfinx – sdum – låsas – s-var Banshee – cirkelskrik – dödsvarslar - vokallandet
Dryad – träd – in – åtrå
När Byron 1816 läste högt ur Coleridges opublicerade ”Christabel” svimmade Shelley inför partiet som beskriver demonen Geraldines deformerade kropp (en ”fit of fantasy”, som Byron känslolöst beskrev det i ett brev till Murray); i själva verket gav Shelley prov på den idealiska läsarten, som inkluderar hela kroppen. Alltför sällan äger det skrivna denna kraft. [Coleridges beskrivning saknas i den publicerade utgåvan, men den som har läst manuskriptet vet att berätta att åtminstone en viss darrning i benen infaller.]
Det finns ett fönster till alla dina gärningar. Och i Tim Roths film The War Zone omgärdas övergreppen av två fönster, som utgör ett par ögon.
Människan sitter i mörkret och väntar på mörkret.
Jag är dum som en – nej, jag vet inte hur det fortsätter - - -
Tiden läker, sanningen varar - - -
Hädanefter, låt det bara bli sagt:
- - -
9
K. – Vad är det du går och bär på?
k. – Ett fotografi av Kanske.
De inlåsta texterna.
Fordom - - - inom - - - nedom - - -
Missförståndet som stöder sig på missuppfattningen. (Samhällsdebatt.)
Uttrycket ”ett dåligt TV-program”: det är vad jag kallar en tautologi.
Munnen: det subversiva såret, metaforen för språket –
Det finns böcker som är så söndertänkta och genomarbetade att läsaren inte ens orkar ta sig genom innehållsförteckningen. Såvida han inte är en cyniker förstås.
Tvärsäkerhet och osäkerhet; men båda är lika farliga.
Det groteska har alltid hyllats av de förment djärva. Men de har alltid varit en abstrakt, blodfattig variant av det groteska som de har umgåtts med, så där lite passande avlägset. De släcker sin törst med sanktionerade droppar av våld.
Proust var av den åsikten att det är lättare att ödelägga ett konstverk än att skapa det. Jag tänker inte bara på Anna Ternheims version av ”Shoreline”, utan också på när Almodovar så uppenbart plagierar Alfred Kubins ”Dödssprånget” (1901-02) i sin film Dålig uppfostran: först nu ser jag det geniala i Kubins teckning, där jag tidigare bara såg en barnslighet som vältrade sig i galenskap. Prousts idé skjuts i sank: attentatet åstadkommer (skapar) konstverket. (Proust använde antagligen termen ’mästerverk’, minns jag nu. Jag minns också citatet mer ordagrant nu: han menade att det var svårare att ödelägga ett mästerverk än det var att skapa det. Jag börjar om:)
Det som är utelämnat i texten inbjuder läsaren. Det är ett försök att kommunicera, men glöm uppfattningen att du ska förstå; texten är stängd. Skrivet från det yttersta, till ett yttre ytterst -
Fröken Vacker & Fröken Farlig & Fröken Sträng. Det var en gång?
Tillhör du dem som nöjer sig med nöjen? Eller kräver du mer av livet? Förströelser har skadat (förstört) folket i högre grad än alla droger tillsammans.
Poesi: det är psyket som spänns till bristningsgränsen (allt inom poesin handlar om gränser). Att vistas i en tillvaro före kaskaden.
Vad skriver du? Lappar som flyter på botten –
Luckor –
Strålar –
Det var mer än ett vackert ord: stoicism. Inte bara en estetik eller programförklaring: ett själsligt manifest, i det fördolda. Ett NON SERVIAM tatuerat på din vänstra arm – den sinistra.
8
K. – Det här landet vi bor i, vad heter det?
k. – Konsensus.
Kafka skriver: livet ”eine fortwärende Ablenkung”. Avlägsnande? Avvikelse?
Distinktionen - - - - - - - - -
Det händer aldrig någonting. Eller: det händer alltid ingenting. Ett ingenstädes - - -
Ordnära. Ordbunden. Av ord är du kommen. Vila: långt under orden.
Spöken, säger du … De bryr sig inte om vi tror på dem eller inte.
I en dröm blev jag misshandlad, men slagen kändes inte. Det är så ibland med viss kritik som riktas mot mig i den vakna världen (den odrömda delen). Eftersom den inte träffar, gör den inte ont. (Men jag förtjänade allt.)
På biblioteket i Umeå brukade det hänga en skylt som förbjöd att cyklar och andra fordon förbjöds parkera vid ingången. Till ingen nytta, eftersom besökaren dagligen tvingades kryssa mellan omkullvräkta cyklar och övergivna permobiler och soppatorskade epatraktorer.
Vad hade alla dessa analfabeter att göra i ett b i b l i o t e k ?
UTDRAG: Allt är illusion. Ingenting är vision. [Från malmusans diktion: - - - ]
Döden har missat mig med några veckor vid något tillfälle - - -
Rastlöshet: då du har så bråttom att döden inte ens hinner ikapp dig.
Irritationsmonument –
Den där han är så underlig att han inte ens kan tillhöra de underliga; han tillhör en egen kategori. Han är överlig.
En text dikterad av ’nästan’.
En dag blev jag nästan förvånad.
- Tror du att … Varför ger du mig en sådan hopplös blick?
Poesin kan man hitta lite varstans. Ibland rentav i diktsamlingar.
Att domedagsprofeter inte längre finns i vår värld betyder inte att de har spelat ut sin roll, eller att vi inte kan tro på ett slut. Snarare tvärtom: de skulle tala för döva öron – bedövade, söndervaggade öron, som ändå inte skulle fatta. Allt i vår kultur hyllar det oavslutade, det ständigt fortgående; allt är, med sina eviga upprepningar, som en slags förövning till Helvetet.
Marina Tsvetajeva: Viskningar … dofter … allt – och därtill något!
7
K. – Ingenting förändrar sig någonsin.
k. – Eller: allting förändrar sig alltid.
Ord är trots allt sekundära: det är handlingar som betyder någonting. Det är i våra värderingar vi visar vår karaktär och attityd. (Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag kallade honom en XXXXXX.)
Ibland blir han så arg att han tuggar fradgment.
Som om Gud skulle bry sig om vi trodde eller inte –
När jag var barn var jag så olycksdrabbad att mina kompisar (min kompis) hade ett karakteristiskt smeknamn för mig. Låt mig, utan att avslöja för mycket om min identitet, medge att det innehöll en ordlek på Johnny Thunders låt ”Born to Lose”.
En gång påstod Staffan Hildebrand att Stig Larssons böcker innehöll ”en svart ångest” – sådant kan man bara skratta åt, som Stig gjorde: hur ser blå ångest ut, ungefär. Men allvarligt talat, så är den här typen av formuleringar vanliga, till exempel på baksidestexter till många böcker: en viss författare beskrivs som ”svartare än” Beckett, som om det var mätbara egenskaper. (Med detta sagt: kalla mitt skrivande gärna kohlsvart.)
Det var knappast en obducent som myntade uttrycket ”skönheten kommer inifrån”.
Den spridda uppfattningen att misantropen föraktar människorna, när sanningen är mer obehaglig / otäck: att han inte längre bryr sig om människorna; de fåfänga försöken att stå ut med detta som sedan dess plågat människorna - - -
Den där kalendern som en elev gav mig, med ett uttryck eller en fras som jag hade en vecka på mig att använda i tal eller skrift. Det var allt från I´M STILL CHINESE till RUSSIAN LESBIAN, men jag kom aldrig längre än till ordet PRISON, som jag därefter stamm-fastnade på - - -
Applåder är väl fortfarande förbjudna i kyrkan? Vad mig anbelangar borde de också förbjudas på teatern. Det är något av en förnedrande handling, och säger inget om hur jag personligen har uppfattat föreställningen. Idealet vore en helt tyst respons från åskådarna: hur skulle skådespelarna reagera?
I ett misslyckat försök att bli fri från sitt Wordsworth-beroende (vi har alla varit beroende av W.W. … inte du? varför läser du då detta? har du inte bättre saker för dig?) skrev William H. Gass att ”barndomen är en av poesins lögner” (”Ah, Poesy hath lies of its own”, som de skrev redan på 1600-talet). Men det där är bara hårklyverier. Eller menar Gass att han med ”lögnen” omfattar uppfinning / konstruktion? Barndomen såsom minnet (upprepningen, konstruktionen, etc) av den. En lögn, skapad av poesin.
Poesins största lögn är väl poesin?
Poesin manifesteras ju ofta som ett försvinnande. Du som läser måste – nej, inte ”hitta” den – försvinna med den.
6
K. – ’Därför’ är inget svar.
k. – ’Varför’ är ingen fråga.
Youngs ord om att vi föds som original och dör som kopior äger fortfarande sin riktighet. Men då dog man som en kopia av någon annan – nu som en kopia av sig själv.
Proust ansåg också att vi plagierar oss själva (det var väl i Rymmerskan?) Nej, vi kan väl inte undgå att framhärda, tills vi stupar. Och sedan då? Ja, att dö – det skulle förstås vara höjden av originalitet!
(Det heter ju att det inte längre finns något att förvånas över, så) jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sin förvåning.
Jag har ett mål
en vision
Där jag är ensam
på en scen
Och allting handlar om
någon annan än mig
Det betyder allting
för mig
(TRAVESTI)
Du är dina egna drömmars regissör. Ja. Men du står ändå på någon annans lönelista. Och du har inte ens final cut.
Jag ropar och ropar och får inget svar. Jag måste sluta ropa uppåt, och börja ropa nedåt. Där nere, längre ned än jag kan tänka, finns svaren.
Ibland hör man någon säga: ”jag sätter punkt”. Som om det vore att så: jag sätter ringblommor, jag sätter persilja, jag sätter punkt. Och ändå är det alltid ont om punkter när de talar.
Hellre än ord som ’passion’ och ’lidelse’ – ’extas’ och ’besatthet’; inte extasen i besattheten, eller besattheten i extasen. Likgiltigt med ursprunget, allt är ändå bara gestaltning.
Vari består det irrationellas grymhet? I dess konsekventa utförande?
Jag vet inte hur många gånger jag har läst Flannery O´Connors rad ur ”The Enduring Chill”, den som lyder ”The artist prays by creating”, som ”The artist pays by creating”.
”Youth was a state to be embraced […]”. Ja, men vem sa det? En passus i en artikel om de brittiska romantikernas fixering vid ungdomlighet. Eller finns svaret på någon F. Scott Fitzgeraldsida?
”Memory was a state to embrace …”5
K. – Dricker du?
k. – Hellre än bra.
Kärleken som är helt och hållet taktil –
En sak vet jag. Men vad det är, det vet jag inte –
Poesi: med all önskvärd otydlighet.
Jag måste nu nöja mig med att vara onöjd.
Proust, Den återfunna tiden, juni 1997:
* Fantasi – Skönhet - Frånvaro
* Minne – Tid - Vana
* Verklighet – Dröm – Glömska
Släkten är värst. Men vilka är bäst?
När jag tänker på att … Ja, när annars?
Människan uppfann dödsstraffet. Ännu ett missförstånd: det behövde inte uppfinnas.
Vad jag söker i litteraturen: förolämpning, en ingrediens som vrider sig mot förvrängning, och får texten att luta och kantra. Vad jag får: lismande smicker som smeker läsningen till rofylld sömn utan vederkvickande mardrömmar. Kanske är det lika bra så –
Fragmentet är trasigt av en anledning. Det ska inte lagas, bara vara där. Museer som restaurerar konstverk i syfte att förbättra åstadkommer bara förändring, som leder till försämring. Det borde rubriceras som skadegörelse. Det som har gått sönder får inte fixas till.
Facit till den genomskinliga drömmen:
Människan hamnade i en existentiell knipa, en universell tomhet. Så uppfann hon – fotboll, som svaret på en icke-formulerad fråga, där Gud är ett f.d. svar. (Nä, jag tycker inte att Alexander Östlund ska vara med i VM-truppen.)
Nyanserna: du ska lära dig skillnaden mellan att vara fångad och att vara instängd.
En människa upplever nog aldrig en högre nivå av sällhet än när hon som fyraåring alltid blir bemött med förståelse, och alla yttranden uppfattas som kloka, roliga och charmerande – publikens obrutna uppmärksamhet. (I det här sammanhanget tänker jag på vissa författare, som inte tål kritik. De är fastkedjade vid sin egen fyraåring.)
Det enda som kan rädda den här världen är asketism. Asketism – i överflöd.
4
K. – Kommer du ihåg vad han sa, den där vampyren vi mötte för några år sedan, när han drack läsk, blodapelsin-smak?
k. – Ja, med sin transylvaniska brytning: ”I drink anything that moves.”
K. – Har du förresten hört att James Bond har kommit ut ur garderoben?
Förr i tiden fanns det något som hette ”nervöst sammanbrott”, som en förklaring till exempelvis våldsverkare. Men nu heter det alltid något annat. Det där begreppet har försvunnit. Nu finns orsaken alltid utanför individen; det finns alltid någon att skylla på.
Varför skulle du känna på det här ordet utan temperatur –
Väckarklocka Vaggvisa
som som
söver väcker
- We all know what a tag question is, don´t we?
- Yes.
- Well, Beckett is quite a funny author, is he?
- Yes.
- Well, Beckett is quite a funny author, is he?
Vem bryr mig om sig?
Ett längre avstånd mellan ’sanning’ och ’lögn’ än mellan ’rättvisa’ och ’orättvisa’.
(Rättvisan är orättvis.
Ja.
Inget att lita på.
Nej.)
Tankar måste sorteras i fragment: fraktioner / aforitscher, eller aforietzscher. De blir nödvändigtvis tolkningar / bearbetningar av ett råstoff. Fragment: utan samband, liksom tankarna, ofullständiga –
Vidare hela tiden, utan att bli färdiga, inga förklaringar –
Meningarna rör sig mot den gräsliga fruktade punkten: det finns ett inre motstånd mot att tänka tanken klart, löpa linan ut / gå planken ud, som det heter på danska. Meningen får inte bli färdig, det blir aposeos.
Inget samband mellan olika tankar: som reklaminslag – lingonsylt sekunden före trafiksäkerhetsverkets apell mot rattfyllans följder. Allt sjunker i ett träsk av något svart … ja, mina egna … tankar …
En fråga: hur kan det komma sig att politiker samtidigt kan vara skickliga lögnare och usla skådespelare?
Walter Benjamins åsikt att pratet beseglar språkets undergång i dumhet. (Jag läste, andra gången, hans sista ord som ’stumhet’. Så djävla dumt.)
I tidningen idag liknades en persons minne vid ett läskpapper. Själv föreställer jag mig det som ett stort flugpapper som hänger ned från taket i ett ödsligt loft och fångar dumskallade intet ont anande flygfän, eller en gisten båt som försöker hålla sig flytande i en stor sörjig pöl, eller … ja, vad det tredje var, det har jag glömt.
3
K. - Tycker du inte att han förevisar en irriterande arrogans?
k. - Jo, men den är inte irriterande: det blir den först när den är helt befriad från intelligens. Något värre än inkompetent arrogans kan jag inte tänka mig. Hellre en upplyst despot än en klantig humanist.
K. - Ordet 'humanist' äcklar mig.
Ofta sägs det att tankar ska komma lika naturligt som löven på träden, annars ska de inte komma alls (naturen är ett språk - kan du inte läsa?); helst ska det ske utan ansträngning, och i värsta fall ska spåren sopas undan, avlägsnas. Själv förordar jag texter som dryper av fukt, svett, så att man kan vrida ur det skrivna som en disktrasa, eller som den blodiga piskan som användes i filmen The Proposition för att ge den stackars svagsinte brodern 100 rapp.
Manual i att reagera på elakheter. All hämnd måste ske anonymt. Inte anfall, utan försvar är bästa försvar.
En gång (på 90-talet) kallades jag 'intellektuell'. Jag glömmer nog aldrig kallsvetten som beskyllningen framkallade. Jag som inte vet någonting om huvudets göromål.
Daniel Sjölin - så uppenbart frisörklippt numera - intervjuade Linda Skugge i sitt tv-program babel i tisdags. Två gånger nämnde han Sylvia Plath. Jag lyssnade med spända öron: första gången 'Pläth' - amerikanskt, men med kort vokal, inte det bräkiga 'Pläääth' - och andra gången 'Plath' - brittiskt, med respekt för hennes tyska ursprung (fadern Otto). Linda S bekände att hon hellre läste om Plath än hennes dikter, för de var så "svårtillgängliga". Men det är bara i språket de är svåra: tankemässigt är hon enkel och uppenbar, skrämmande tydlig. Men ordförrådet är groteskt svårt.
Varför biter du på naglarna? Är det av nervositet, eller är du bara disträ? (Kanske en vana: du vill återgå till den där neurotiske tjugoåringen som du var för så många naglar sedan.)
För voyeuren räcker det med skuggan. Objektet abstraheras: det är fantasi och inbillningskraft i sin allra renaste form.
Som barn tiggde jag ofta om att få stryk. Smärta tyckte om mig, sökte upp mig, höll mig i handen i smyg under bänklocket i klassrummet. All min klagan var koketterande: jag var stolt i hemlighet över blåmärkena, och ville aldrig lägga is på bulorna för att de skulle minska i volym. Jag sökte upp äldre lekkamrater, slashasande tjyvrökare som likgiltigt trakasserade mig på skoltoaletterna.
Balans: du grämer dig alltid över det du inte har gjort och åstadkommit, snarare än över det du i verkligheten har gjort.
k. - Jo, men den är inte irriterande: det blir den först när den är helt befriad från intelligens. Något värre än inkompetent arrogans kan jag inte tänka mig. Hellre en upplyst despot än en klantig humanist.
K. - Ordet 'humanist' äcklar mig.
Ofta sägs det att tankar ska komma lika naturligt som löven på träden, annars ska de inte komma alls (naturen är ett språk - kan du inte läsa?); helst ska det ske utan ansträngning, och i värsta fall ska spåren sopas undan, avlägsnas. Själv förordar jag texter som dryper av fukt, svett, så att man kan vrida ur det skrivna som en disktrasa, eller som den blodiga piskan som användes i filmen The Proposition för att ge den stackars svagsinte brodern 100 rapp.
Manual i att reagera på elakheter. All hämnd måste ske anonymt. Inte anfall, utan försvar är bästa försvar.
En gång (på 90-talet) kallades jag 'intellektuell'. Jag glömmer nog aldrig kallsvetten som beskyllningen framkallade. Jag som inte vet någonting om huvudets göromål.
Daniel Sjölin - så uppenbart frisörklippt numera - intervjuade Linda Skugge i sitt tv-program babel i tisdags. Två gånger nämnde han Sylvia Plath. Jag lyssnade med spända öron: första gången 'Pläth' - amerikanskt, men med kort vokal, inte det bräkiga 'Pläääth' - och andra gången 'Plath' - brittiskt, med respekt för hennes tyska ursprung (fadern Otto). Linda S bekände att hon hellre läste om Plath än hennes dikter, för de var så "svårtillgängliga". Men det är bara i språket de är svåra: tankemässigt är hon enkel och uppenbar, skrämmande tydlig. Men ordförrådet är groteskt svårt.
Varför biter du på naglarna? Är det av nervositet, eller är du bara disträ? (Kanske en vana: du vill återgå till den där neurotiske tjugoåringen som du var för så många naglar sedan.)
För voyeuren räcker det med skuggan. Objektet abstraheras: det är fantasi och inbillningskraft i sin allra renaste form.
Som barn tiggde jag ofta om att få stryk. Smärta tyckte om mig, sökte upp mig, höll mig i handen i smyg under bänklocket i klassrummet. All min klagan var koketterande: jag var stolt i hemlighet över blåmärkena, och ville aldrig lägga is på bulorna för att de skulle minska i volym. Jag sökte upp äldre lekkamrater, slashasande tjyvrökare som likgiltigt trakasserade mig på skoltoaletterna.
Balans: du grämer dig alltid över det du inte har gjort och åstadkommit, snarare än över det du i verkligheten har gjort.
2
K. - En del dörrar är så symboliska att de är mer symbol än dörr.
k. - Det där säger du bara för att just den där dörren råkar vara låst.
k. - Det där säger du bara för att just den där dörren råkar vara låst.
När jag var 5 år läste jag Kattresan, och njöt både av den stabiliserande texten och Ivar Arosenius nonchalant vackra teckningar (som jag aldrig varken då eller nu skulle drömma om att kalla "naivistiska"). Katten sprack, och genom springan vällde alfabetet in - jag var redo.
Vaknar från en klaustrofobisk mardröm, lungorna arbetar inte på full kapacitet (Hypokondrikern viskar: - Det är astma), ett tryck över bröstet, som om någon legat ovanpå mig. Men det är bara reproduktionen av Füselis "Maran" som har ramlat ned från väggen, och hamnat på mitt bröst.
Allt är replik; allt är självförsvar. Ibland känns det som att hela tillvaron finns till enbart som en förevändning för att du ska få snyfta lite.
Hedningen och prästen i ett samtal, modererat av ihopbrytaren.
Dialog: du frågar, du svarar. Jag frågar, jag svarar.
O, himmelska trötthet -
Spåren av det hymniska i språket: hur kroppen tänjs ut - du blir ett hav, din säng en kust, dina tårar lägger du ut som små stenar att plaska på när du går i land - men du vaknar inte upp från den här drömmen.
Håll käften, det är så mörkt.
Ju mer det pratas, desto mer pratas det. Och tystnaden föder också sina egna tystnader.
Rochesters förtrollade vampyr Bertha: så förgiftat färgrikt blodfullt vacker, och alltid i alla sammanhang hellre en galning på vinden än en i källaren.
Bara för att jag minns sjuåringen som hade magsjuka och kräktes i sängen behöver det inte betyda att jag tycker att det finns en analogi mellan minnen och uppkastningar: att produktionen av minnen kan liknas vid spyor. (Inte heller att minnen ofta är otuggade, och att endast vissa partier kan identifieras och spåras till ett autentiskt ursprung.)
Komplimanger: ju grövre och oriktigare, desto bättre. (Vad som helst förutom sanningen!)
Om den sublima kaxigheten - fräckheten, engelskans 'effrontery' - mixas med ödmjukhet: då laddas självkänslan.
aforitscher
K. — Hur kan det vara en stig där ingen gått förut?
k. — Var bor du?
K. — Under trätobron.
k. — Var ligger den?
K. — Jönköping.
k. — Vem är det?
K. — Det förflutnas kjol.
*
Kafkas benådade överskott — är det vad som härjar i mig?
*
Han gör tomheten tommare. Så återstår frågan: vem?
*
När mörkret är fullbordat, då öppnar författaren sina ögon; den riktiga författaren, som bor i sömnlösheten. — — — Mörkrets ortografi — — — — Varde mörker. — — — … Miltons mörker … — — — Mörkret är en välsignelse för de som inte blivit välsignade. (”Life remains a blessing even though you cannot bless.”) — — —
*
Lies that are spread
Above your head
By the people
Who wish you dead.
Above your head
By the people
Who wish you dead.
*
Subjekt: objektet, vars handling består i är dömt att betrakta sig själv. Objektet talar: subjekt, avgör själv om du ska lyssna. Det heter ’lyssna’, när det borde heta att ’bli lyssnad’. Det har inte med lydnad att göra. Inte olydnad heller. En högre grad av — äsch.
*
OKASTADE TEXTER. — — — le corps morcelé — — — DE INSTÄNGDA TEXTERNA.
*
K. — Varför är natten så olycklig?
k. — Och så vacker?