fotbolls-vm
Somliga tycker efterklokt att hela den italienska klubblagsskandalen (vars intrig är lika svår att referera som en roman av Heinrich Böll – förlåt mig Heinrich, för att jag drog in dig i detta) visar ett uttryck för den italienska mentaliteten: fusk, bedrägeri och korruption. Låt gå för det, men det är ändå bara en facett hos det italienska, som innehåller så mycket annat, det mesta utanför räckvidden för oss stackars nordbor som aldrig kommer att bli italienare, hur vilse vi än går i EU:s korridorer (vars obegriplighet jag förgäves söker en analogi till).
England: är det hatkärlek? Så många kommer fram till mig och säger att de när Sverige slogs ut håller på England. Jag tror inte enbart att det beror på mannen som de med något vått i blicken kallar ”Svennis” – som om en diminutiv någonsin skulle vara värd att beundra – utan för det livslånga beroendet som gamla Tipsextra ingöt i det svenska sinnet. Flera generationer svenskar tröstmatades med långbollar på tjälleriga vinterplaner, eftersom det ”inte fanns intresse” för spansk eller italiensk liga på den tiden. Först med 90-talets invasion av utländska spelare (världsspelare inköptes för halva priset av vad en inhemsk klumpfotad mittback kostade) vitaliserades den engelska klubbfotbollen.
Hatkärlek: vi vill se England i VM, vi vill se dem gå långt, men vi vill också se dem förlora, helst så bittert som möjligt, allra helst i straffläggning. De engelska fotbollsspelarna klär så bra i syndabockkostymen.
För mig är drömfinalen Argentina-Brasilien. Den som tror att Portugal-Holland i detta VM var en otäck match glömmer mötet mellan Argentina och Brasilien i VM 1978, då Argentina vann en match som innehöll fler frisparkar än passningar.