five paths so twisted
Du kan inte äga det du har skrivit, du ängsligt bevakande klåpare som inte tål kritiken; det skrivna tillhör ingen - allra minst dig.
Tyngd av det viktlösa.
Det dunkelt tänkta rymmer gudomliga hemligheter. Men det tänkte du inte på?
Hägring. Mer än något hon sa - när hon vände sidan till - ställde sig i profil - så lik Lee Miller - attt det hon sa åts upp - av tystnad mer än glömska.
Det är inte så att jag vill spika fast en sanning på väggen. Det måste bara finnas ett motiv för varför vi har disskutionen, utöver det solklara "kuk-mätar motivet" som man allt för ofta stöter på. I en politisk disskution är väll målet att enas. I alla fall efter traditionell grekisk demokrati. Gäller inte det samma konst. Att målet är att enas, även om det är fulkomligt omöjligt. Man disskuterar ett verk, iaktagelser, vinklingar för att hitta sanningen i verket. Det är väll målet med konst, att hitta en sanning (en subjective sådan) i verket. Något som kan värderas på olika nivåer av individen.
Men det måste väll vara så att du är skyldig till att ha spikat upp vissa saningar på väggen? Har du aldrig tänkt att det här är för uppenbart för att misstolkas, är inte det en sanning som alla kan bli eniga om?
Förvirrande att du vet vem jag är, nu blir jag ju pressad (prestations ångerst, eller något snarlikt). Min identitet är inte så hemlig som jag kanske önskade. Eller har jag sålt mig själv?!