fotbolls-vm
Typiskt mig att glömma den bästa och viktigaste fotbollsfilmen: den skotska Gregory´s Girl, av Bill Forsythe från 1981, om en målvakt (så klart) i ett skollag, som får en nytillkommen spelare som är tjej, vilket ställer till med problem i omklädningsrummet, för målvakten.
Det finns inget ovärdigt i att vinna på straffar, när nu reglerna är sådana. Italien satta alla sina fem, och Barthez var chanslös. Dessutom var det en oväntat bra finalmatch, och det berodde inte bara på att Frankrike dominerade de sista 75 minuterna, för vi ska inte glömma Luca Tonis nick i ribban, eller Italiens hela första halvlek. Dessutom såg Lippi till att byta in säkra straffskyttar som De Rossi och Del Piero.
Av alla stolligheter som har yppats under detta VM måste jag nog framhålla som det stolligaste det som sades av Ola Andersson i Svt när han menade att det var en fördel för Sverige att möta Tyskland i kvartsfinalen i stället för Ecuador. Fotbollen skiljer sig från den övriga verkligheten, där det ibland är en tillgång att kunna tänka tvärtom. Eller vill Ola Andersson sura för att vi inte har Italien och Frankrike i vår EM-kvalgrupp?
Slutpunkten i VM blir Zidanes skalle, som gjorde avtryck två gånger under förlängningen: först en suverän nick anno finalen mot Brasilien 98 som Buffon gjorde turneringens snyggaste räddning på – sedan pannan rakt i bröstet på Materazzi. Det var som om åtta års dyrkan krävde sin tribun, och slog över i sin motsats. När Zidane slängde kaptensbindeln med det ironiskt klingande ”My game is fair play” var det som en gloria som föll, och han gick sedan ut ur arenan mot den väntande trappan med stegen rakt ned som en som går mot sitt Helvete.