bernur

Som ung saknar du kontakt med den verklighet du ägnar resten av livet åt att förbanna.

Vänlighet – misstankens prolog.

Inte bara möjlig – det är till och med tänkbart.

Lidande utan orsak.

Godhet är ingen egenskap.

Lyckan – ett ja – innan frågan är ställd.

Du ville bara ha sötsakerna – berömmet – men tål du inte klandret – då blir du aldrig värdig.

Tämj något – och du får behålla det resten av livet.

Sanningen – icke-objektiv – måste vara snedkantad och lutande – ställd i ofördelaktig dager.

Finns du? Jag fanns.  

Capello vill inte ha Zlatan till Real Madrid. Vill någon ha Zlatan just nu?

Behöver det ens sägas att Lagerbäck trodde på Frankrike i finalen, liksom att han trodde på Tyskland i semifinalen: vad har han emot Italien? Är det för att de – i motsats till hans fotbollsfilosofi – faktiskt vinner matcher, till skillnad från spelar för oavgjort?

Ett lägre målsnitt behöver inte betyda att vi direkt ska döma ut den här turneringen. Det var ändå fotbollen som segrade, med två spelskickliga lag i finalen, som hela tiden spelar konstruktivt och snabbt hittar vägen till straffområdet. Skyll inte bara på utespelarnas oförmåga eller försvarsspelarnas destruktiva spelförstörande metoder – dags att hylla målvakterna, som kanske har varit VM:s bästa spelare.

Det är alltid samma känsla när det slutar: var detta allt? När ska VM egentligen börja? Det bästa med VM är ändå alla förväntningarna – det långa bokstavligen kvalfyllda kvalspelet, lottningen, vårsäsongen med alla småskavanker som ska hinna läkas i tid, spekulationer om laguppställningar och gissningar om vem som ska få genombrott och vilken stjärna som ska lysa starkast (även med skallningen i åtanke blir det svårt för den som ska axla Zidanes mantel, genomsvettig med hans övervärldsliga karisma). Men allt detta är ändå bara en bitter svensks reflektioner: fråga vilken italienare som helst idag och han säger något annat –

Typiskt mig att glömma den bästa och viktigaste fotbollsfilmen: den skotska Gregory´s Girl, av Bill Forsythe från 1981, om en målvakt (så klart) i ett skollag, som får en nytillkommen spelare som är tjej, vilket ställer till med problem i omklädningsrummet, för målvakten.

Det finns inget ovärdigt i att vinna på straffar, när nu reglerna är sådana. Italien satta alla sina fem, och Barthez var chanslös. Dessutom var det en oväntat bra finalmatch, och det berodde inte bara på att Frankrike dominerade de sista 75 minuterna, för vi ska inte glömma Luca Tonis nick i ribban, eller Italiens hela första halvlek. Dessutom såg Lippi till att byta in säkra straffskyttar som De Rossi och Del Piero.   

Av alla stolligheter som har yppats under detta VM måste jag nog framhålla som det stolligaste det som sades av Ola Andersson i Svt när han menade att det var en fördel för Sverige att möta Tyskland i kvartsfinalen i stället för Ecuador. Fotbollen skiljer sig från den övriga verkligheten, där det ibland är en tillgång att kunna tänka tvärtom. Eller vill Ola Andersson sura för att vi inte har Italien och Frankrike i vår EM-kvalgrupp?  

Slutpunkten i VM blir Zidanes skalle, som gjorde avtryck två gånger under förlängningen: först en suverän nick anno finalen mot Brasilien 98 som Buffon gjorde turneringens snyggaste räddning på – sedan pannan rakt i bröstet på Materazzi. Det var som om åtta års dyrkan krävde sin tribun, och slog över i sin motsats. När Zidane slängde kaptensbindeln med det ironiskt klingande ”My game is fair play” var det som en gloria som föll, och han gick sedan ut ur arenan mot den väntande trappan med stegen rakt ned som en som går mot sitt Helvete.

Portugal nådde inte ända fram: kanske berodde det på en så enkel sak att Maniche inte kom upp i sin tidigare standard, varken i kvarts- eller semifinalen.

Bra fotbollsfilmer är det ont om: kom inte och räkna upp High Fidelity, Fimpen, Skruva den som Beckham … och vad mer? I våras såg jag Sönke Wortmanns Das Wunder von Bern om Tysklands vinst 1954 – en banal sentimental film, bland annat med en onödig sidohistoria om två journalister och en bollkalle som var delaktig i finalsegern: men en bra idé att följa tyskarna ända fram till finalen utan att visa några matchbilder, vilka sparades till finalen, som förevisade en salig blandning av den där gamla långsamma fotbollen och tricks som Brasilien skulle uppfinna 28 senare.

I dag match om tredje pris. Jag tittar inte på den. Jag tippar ändå att Portugal ger bort segern till den lättlurade tyska publiken, som tror att det betyder någonting.

Snart är VM över, äntligen. Äntligen, för nu slipper vi all reklam som krystat gör fotbollskopplingar (fotbollspriser på glass, diskmaskiner och blöjor) för att konsumenterna blir bindgalna vart fjärde år. Äsch, om två år är det sommar-OS, och då blir det ungefär likadant.  

När Lindeborg / Strömberg i den andra semifinalen blev tysta dröjde det inte mer än en och en halv minut förrän Jidhe ryckte in och hjälpligt ledsagade bilderna. (Sladjan Osmanagic var inte den ende som trodde att de gick för att köpa korv.) Men Jidhes valhänta rapportering aktualiserade bara hur viktiga kommentatorerna är. Den bästa fotbollsmatchen jag har sett lyssnade jag på radion, på ett nattåg mellan Stockholm och Umeå, VM 1998 när Argentina slog ut England och Beckham blev utvisad.

Varför denna aversion mot Tyskland från min sida? Förmodligen för att jag sommaren 1974 bråkade med min storebror om att få den holländska tröjan i stället för den tyska; mina föräldrar gav min bror den orange tröjan med Cruyffs 14 och jag fick nöja mig med den vita med Beckenbauers 5 – klarsynt av dem, eftersom min bror som fotbollsspelare skulle få allergiska utslag av att befinna sig på egen planhalva, medan det skulle bli min eviga lott att vara försvarande, med som min största offensiva merit ett stolpskott mot Ersmark 1980, innan jag blev målvakt.

En sak som jag hoppas regeländringar ska eliminera från kommande turneringar är att lagen spelar ut bollen när någon ligger kvar på marken. Det är domaren som ska blåsa av vid en ordentlig skada; nu är det oftast så att spelaren reser på sig när domaren frågar om den pinsamma båren ska inviftas. Dessutom inträffar dessa incidenter nästan uteslutande i andra halvlek, från lag som leder med ett måls överläge. Vätskepåfyllning? De kan väl dricka i skift, FIFA har ju hur många kontrollanter som helst som står vid sidlinjen för att förhindra att temperamentsfulla förbundskaptener rusar in på plan när deras mittback blir utvisad för att han förhindrar Klose att avancera.

Varför har svenska förbundskaptener alltid träningsoverall? Tradition? Har de inte fattat att luftkonditioneringen är så hårt uppskruvad i omklädningsrummen av den enda anledningen att förbundskaptenen ska ta på sig sin kavaj – kavaj, Lagerbäck – när han går in för att läxa upp spelarna? Det går inte att vara auktoritär om du ser ut som om du är på väg att fylla på gasolen i husvagnen.  

Det blir alltså Tv 4 som sänder VM-finalen. Det är trist att en kanal som så uppenbart är amatörstyrd får företräde – för när jag frågar mig vad som kan bli mitt mest bestående minne från den här turneringen kan det mycket väl bli de där bic-pennorna som de viftar med framför skärmen när de ska visa taktik.

Bästa bisittaren har ändå Tv 4, som enleverat Jens Fjellström från Canal +; hans språkbehandling och förmåga att bygga långa meningar visar att det är uppenbart att han i spelarbussen avstod från lagkamraternas Donkey-Kong-spelande, och i stället läste Henry James-romaner.

Frankrike mot Italien: det är förstås att önska för mycket, eftersom en VM-final nästan aldrig bjuder på bra spel, men sällan har två så passningsskickliga lag tillåtits nå så långt, utan att slås ut i en nedrig straffläggning.

Matchen Frankrike-Portugal var dock så bra att det känns onödigt att ett lag måste förlora. När domaren blåste för halvlek såg de portugisiska spelarna lika besvikna ut som småglin som hör mammornas rop på kvällsmat skingra de evighetslånga matcherna. Lika besviken blev man som tittare: helst kunde första halvlek i går ha varat dubbelt så länge.

Med en timing som endast olyckan kan överträffa.

Mer än andras falskhet – förakta din egen.

Värre att inte kunna tåla lögnen än att inte kunna tåla sanningen.

Den sublima – transcendentala – njutningen i uttrycket ’puts väck’.

Sanningen – bara när du är som minst redo för den – i osmakliga förklädnader – medan lögnen aldrig överrumplar dig.

Anledningar – det är det som är anledningen.

I väntan på verklighet.

Ungdomar som lyckas göra till och med det som sägs för första gången till en kliché.

Det finns ingenting som inte kan besegras av en impulsens paradox.

Det är skrattretande – men varför skrattar jag då inte?

Min vän från Göteborg frågar: den där tyske vänsterbacken som alltid spelar med bandage om armen: är han Lahm?

Det var knappast Lagerbäck som nominerade Isaksson som en av fem målvakter till världslaget – det förstår man när han i en intervju säger att Tyskland inte alls var så farliga, utan att det mest rörde sig om långskott som målvakten ska ta. Eh, varför hade inte de andra lagen denna taktik då? Hade Lagerbäck överhuvudtaget sett Frings och Lahm skjuta mot Costa Rica?

Det är en fröjd att se lag som Italien och Tyskland gå ut till sina matcher: djupt koncentrerade och allvarliga, och fulla av berättigat självförtroende. Svenskarna mot Tyskland såg lika ängsliga ut som om de hade stämt träff med sin skarprättare.

Italiensk landslagsfotboll behöver inhemska skandaler för att gå långt (minns Rossis två år långa avstängning innan han blev skyttekung i det VM Italien vann 1982). Självfallet ger den kompensatoriska Fru Justitia Italien upprättelse i 119:e minuten. Men de oerhört vackra målen fixar Italienarna själva, så klart. Italien visade hela matchen att det bara är i Tyskland det räknas som en dygd att gå vidare med straffar.

”Där och nu” – ack, så sällan tiden kommer överens med språket.

Min sista önskan: att få dö – med läpparna på ett leende.

Det gåtfullt sagda är det gudomligt tänkta.

Större skada än av svärdet har vållats av pennan – ja, till och med större skada än av spegeln.

Hellre jagad av någon annan – än av mig själv.

Heines tårar – eller mina egna?

Sömnlösheten gör dig så trött att du inte bara ser spöken – de ser dig också.

I fiendens ögon är jag Döden, som påminner henne att ta djupa halsbloss.

Mina drömmar – avstannade – för mycket kontroll – jag finns alltid.

Jag går mig själv på nerverna.

”Jag hatar intimitet mellan främmande människor”, skrev Sigrid Combüchen i en av sina romaner, jag har glömt vilken (å, måste jag erkänna nu att jag har läst Sigrid Combüchen, och jag orkar inte ens hitta på något att skylla på). En sanning värd att minnas. Jag hatar också smeknamn, som när Tv 4:s kommentator – är det Perlskog han heter? – ständigt kallar Beckham för ”Becks”, för att visa hur bundis han är med engelsmannen. Det skulle aldrig falla mig in att kalla Sven-Göran Eriksson för ”Svennis” – men nu, medan jag skriver detta, minns jag med fasa att jag en gång under VM 2006 kallade Henrik Larsson för ”Henke”.

Svenska medier rapporterar tårögt att de engelska tidningarna var uppriktiga i sin avskedshyllning av Sven-Göran Eriksson, men var det bara jag som var mottaglig för ironin när Michael Hart från Evening Standard tackade svensken för ”hans artighet, hans tolerans, hans tålamod” – snygga omskrivningar för att ha sysslat med allt förutom att vara en värdig förbundskapten?

I flera år har det dryftats att landslagen är en obsolet företeelse, att framtiden enbart kommer att handla om klubblagen; delvis är detta en följd av girigheten hos de företagsledare som köper upp klubbar, och deras avsky mot att deras inköpta spelare skadar sig på landslagsuppdrag. Samtidigt växer VM varje gång, och varje attack mot landslagsfotbollen får sporten att anta Proteus-skepnad.

Ändå: ärligt talat har jag lite svårt för att erinra mig vem som vann Champions League exempelvis 2002 (det var väl 2001 Zidane avgjorde för Real Madrid med sin höga sidledsspark?) medan  jag utan tvekan kan rabbla upp samtliga vinnare i VM från 1930 och framåt, och om jag får lite tid på mig kan jag nog säga 90 % av finalförlorarna.

Semifinal mellan forna nazister och forna fascister: ”O, brave new world, that has such people in it!” Lätt att hålla på Italien ändå; för varje Mussolini en Pasolini, liksom för varje Berlusconi en Del Piero. Bara för att Pasolini aldrig slog sig in i Gli Azzuri betyder det inte att han var en dålig fotbollsspelare.

Det ligger – måste jag kanske förtydliga – ingen rasism bakom min motvilja mot Tyskland, bara oförmågan att se skönhet i den fotboll de har visat upp i sitt eget VM.

Är inte ni också less på de som utpekar sig själva som riktiga fotbollsfans, tvättäkta elitister som
bara har förakt till övers för de vars fotbollsintresse bara väcks till liv vart fjärde år? Påminner de inte starkt om de devota Morrisseyfansen ifrån vars överlägsenhet du är räddad bara om du började lyssna på The Smiths från och med den andra singeln (”This Charming Man”, november 1983: I´ve changed my plea to guilty …)?

På tal om Elton John, om vilken Morrissey en gång sa att hans huvud på ett fat skulle vara ett undantag från regeln att ”meat is murder”: Elton John, av alla människor, kritiserar Sven-Göran Eriksson! Vad kan inte sägas om Elton Johns insatser då?

VM blir EM, ett tecken på att det för Sverige är synnerligen viktigt att vi tar oss till nästa EM, och därmed får möta kvalificerat motstånd. En drömfinal i Tysklands-VM/EM: Italien mot Frankrike. Det blir förmodligen något helt annat …

Eftersom det nu är på tiden att några av de svenska spelarna tackar för sig och lämnar landslaget borde Lagerbäck göra detsamma – nya spelare tillkommer, och de förtjänar chansen att komma till en ny ledning, med andra idéer. Att hamna i samma kvalgrupp som Spanien är en potentiell katastrof, och Danmark är skickliga på att sätta käppar i hjulet på det svenska maskineriet – ack ändå om det fanns en mer elegant jämförelse för det svenska spelet än en trist maskin –

Det kan ha varit en ynnest att Sverige inte gick längre i VM, för annars hade vi fått se den populistiske Leif Pagrotsky dansa på Rålambshovsparken – nu slapp vi synen av den löjlige ”Paggan” – för det är väl så han heter i dessa sammanhang – mittemellan Isaksson och Zlatan.

Torsten Frings får inte spela semifinalen i morgon. Han måste gå raka vägen till frisören, utan att passera Argentinas spelarbuss.

Sven-Göran Erikssons eftermäle kommer att bli surt: det var trots allt inte mycket han åstadkom under sina år som engelsk förbundskapten. Det är också en managers uppgift att se till att spelarna är disciplinerade och spelar för laget och inte sitt ego (Wayne Rooneys uppförande kan inte ursäktas), och tidigt visa att det är inte acceptabelt att dra på sig en himla onödig utvisning i en VM-kvartsfinal. Skyll inte på Rooneys ”oberäknelighet” – en eufemism för hans dumhet – utan hitta orsaken till att någon tillåts uppträda som en korpspelare.

Erikssons enda genidrag var inte ens hans eget beslut: att Beckham var lagkapten (om det nu var en så bra idé med facit i hand) bestämdes några månader innan svensken tillträdde, och

han hade gjort flera landskamper som kapten när det svenska arslet började nöta träbänken. 

Det har sagts förut, säkert av andra än mig, men någon gång borde förbundskaptenerna lära sig att det är spelare som har varit heta och gjort en bra match som ska slå straffarna. Att Henrik Larsson var uttagen som straffläggare innan matchen började borde inte utgöra någon garanti för att just han ska slå straffen, om han gör en dålig match. Titta på Portugal, som säkerligen hade Maniche uttagen som potentiell straffläggare, men han gjorde en medelmåttig match mot England, och avstod från att lägga en straff.

Bara tre matcher återstår nu: för ingen med sina sinnen i behåll tittar väl på matchen om 3:e pris, förlorarnas förlustmatch – spel utan vinnare? Stämmer det förresten att Svt tänker låta en ”folkets kommentator” referera matchen, till råga på allt med Thomas Wernersson som bisittare, som ett exempel på lyteskomik upphöjt till två?

En annan grov missuppfattning är att fotbollen i allmänhet och ett VM i synnerhet motverkar rasism, bara för att Beckham och Figo mekaniskt rabblar några ord om – ja, vem lyssnade på dem egentligen? – eller att spelarna rutinmässigt vecklar ut banderoller med truismer som ”say no to racism” före avspark.

Snarare är det så att fotbollen uppmuntrar till rasism, hos alla som yttrar sig (på badstranden, i tidningskrönikor, i bloggar): och inte mycket har hänt på 30 år. Fortfarande indignationen över sydländskt filmande (att Glenn Strömberg, Sveriges ende professionelle fuskare, var så duktig på att falla i straffområdet berodde förstås på att han lärt sig i Italien), häpnaden inför de taktiskt oskickliga afrikanerna, etc. Stereotyperna fortsätter härska.   

Om Tyskland fortsätter göra nazihälsningar efter att de vinner matcher på straffar (det borde vara förbjudet att fira en straffseger: de så kallade vinnarna borde gå med nedsänkta huvuden raka vägen till omklädningsrummen, och offentligen be de så kallade förlorarna om ursäkt i fyra presskonferenser i rad) kanske någon gång FIFA eller UEFA eller vad det heter får anledning att inleda ett seriöst arbete mot rasism.

I motsats till så många andra tycker jag att domarna har skött sig bra, på många håll bättre än spelarna, i detta VM som knappast går till historien för välspelade matcher. Det går alltid att hitta enstaka domarmisstag, som när Australien fick känna smaken av att vara våldgäster i fotbollens finrum när Italien fick sin obligatoriskt orättvisa straff, men oftast har bedömningarna framför allt i straffområdet varit klanderfria, trots spelarnas benägenhet att falla överdrivet när bollen rullat för långt ifrån dem. Med perspektiv på VM, när vi torkat bort det partiska gruset från våra gulblå ögon, inser vi nog att Teddy Lucics utvisning inte var så diskutabel som vi har hoppats.  

En av avarterna med fotbollen är att den lockar till sig högtravande kommentarer från ordberusade intellektuella, som med glansiga ögon uttrycker sin krystade fascination för spelet; det är en inbördes tävling i konsten att fjärma sig från fotbollen, där du ska passa dig för alla texter som innehåller ord som ’själ’ och ’magi’.

Så många kommer fram till mig och frågar vad jag tycker om Ledins VM-låt, men jag har inte hört den. Jag läste att Sveriges Radio hade bojkottat den: följaktligen borde jag våga häva min bojkott av Sveriges Radio – för nu tänker de väl inte spela den? (Vad är poängen med en VM-låt överhuvudtaget? Vem ska lyssna på den, och varför?)

Det är mest tidningsjournalister som fortfarande håller på och kritiserar fotbollsspelare för att de är så ointelligenta: ett påstående som bygger på svaren på deras frågor (försök själv säga något intelligent när någon frågar: ”hur känns det?” – i alla dess variationer), eller på att de läser för lite böcker – jag skulle vilja veta exakt hur många böcker som läses av de som hävdar andras dumhet, samt en motivering till varför det är så viktigt att läsa böcker.

Och ändå – jag minns när jag läste Martin Amis essäsamling Visiting Mrs Nabokov and Other Excursions, där han berättar om en flygresa till Kina med Watford, som under 80-talet var ett storlag i Engelska högstaligan, tack vare Elton Johns pengar. Han var nyfiken på vad fotbollsspelarna skulle läsa, styrd av de populära fördomarna: skulle det bli flygstolstidningen, serier, men´s magazines? Nä – det enda spelarna läste var sina egna kroppar, som de noggrant skrutinerade genom hela den långa resan, granskande muskel efter muskel.

En bekant till mig trodde att Saul Bellow var titeln på en novell av Isaac Bashevis Singer: varför bryr jag mig?

Nykteristerna borde genmanipulera fram en människa med färre än fem sinnen i stället för att bekämpa alkoholen.

Olyckan – fysikens monster.

Poesin – avlägsnandet av attribut – befrielsens konst.

Bästa platsen för en annons som vänder sig till män – finns på en kvinnas ryggrad.

När du frammanar spöken blir du själv ett spöke.

Vår folksjukdom heter överskattning.

Vad är det värsta – att du måste dö – eller – att du måste leva?

Som en skugga – men det är åtminstone en skugga som syns.

Mästerverken är alltid oväntade och ovälkomna.

Bara Italien gick vidare från mitt tips – men innan någon vräker ur sig hånfullt förakt, glöm inte att vi på jobbet tippade gruppspelsmatcherna, och där vann jag före 13 fotbollskunniga motståndare. Dessutom var det snudd på önskedröm att både Portugal och Frankrike gick vidare: allt till gagn för fotbollen.

Maxi Rodriguez skulle förstås ha fått straff när det återstod 2 minuter mot Tyskland; i stället ännu en enerverande straffläggning med orättvis utgång. Att just Cambiasso skulle missa sin straff var bara ännu ett exempel på att detta VM inte bara riskerar att erinra om VM 1990, ihågkommet för dåligt spel, utan även att det kommer att få epitetet det grymma VM:et.

Svennis slängde in Jamie Carragher, men det räckte inte med att ha samma initialer som frälsaren (Jarvis Cocker). Ändå hade England ansatserna till ett bra spel i matchen mot Portugal, men ett lag som har så svårt att göra mål förtjänar inte att gå till semifinal.

Det borde stå i VM-stadgarna att Brasilien ska möta Frankrike i varje VM, för det blir alltid så bra matcher. Även om Frankrike vann som vanligt igår i en stundtals fantastisk match – jämför med Sveriges matcher, det känns som om Sverige håller på med en annan idrott – var det inte riktigt lika intensivt som matchen 1986, som jag såg tillsammans med 12 devota Brasilien-lärjungar.