bernur

Lars Jakobsson är en av de där svenska författarna som säkert har skägg och skinnväst, men låt dig inte lura dig av dessa grabb-attribut: han skriver fyndigt oroväckande ihopklurade böcker i utkanterna av s/f-genren (sa han, som om han visste: jag har precis läst min första bok av honom). Vid den stora floden heter hans senaste bok, och den fick större uppmärksamhet än hans tidigare, och sålunda även min nödbedda uppmärksamhet: vad som fångade in mig var reportagen om hur snillrikt han konstruerat sin roman.

Det är inte ovanligt att en författare låter två berättarperspektiv skildra en händelse. Vanligtvis vartannat kapitel upplåts berättarrösten åt vardera berättare: det är prydligt och pedagogiskt, och med ganska liten risk för förvirring. Jakobsson använder ett mindre beprövat knep, när han låter de två berättarrösterna ljuda genom varje sida, vilket onekligen ger ett grafiskt kufiskt intryck – som om någon gått och kapat några centimeter av varje sida.

Av den någorlunda närliggande historien har vi några katastrofer, vars blotta namn räcker för att ge kusliga associationer. Det är Auschwitz, Abu Ghraib, och Bollnäs … Jakobsson väljer att fokusera på Abu Ghraib, och låter sin berättelse utspelas i en ganska nära framtid (det refereras till en bok som utgavs 2008). 

En hierarki upprättas: överst den ”avhoppade” agentens berättelse, och underst författarens egen version. Agenten är mördare: varje ord har sin skugga (jag tänker på det amerikanska begreppet ’friendly fire’, så fyllt av hån: när en soldat skjuts av de egna). Den undre texten är den övres mor, och mördaren är granne med författaren (det gäller, för en författare, att ha lämpliga grannar).   

Erfarenheten och det som berättas hör inte ihop, tycks Jakobsson mena. Han fyller vardagliga ting med innebörd. Det som i den övre berättelsen är dunkelt och otydligt får sin skärpa i den undre texten. Den oemotsagda monologen får mothugg, och ord som saknar precision demaskeras, så där som man ibland önskar att verkligheten också kunde ingripa och avslöja politikers klichéer.

Hur ska detta då läsas? Parallellt (simultant), eller den ena texten först, i sin helhet? Tyvärr saknas en manual, och jag känner mig vilse, och det går ju att läsa på andra sätt. Det är krävande, och rörigt, men också imponerande. Jakobsson växlar intelligenta tankar med trivialiteter och banala exempel. Han säger en del kloka saker om språkförbistring och Babelstornet, men den thrillerartade intrigen lämnar mig tämligen oberörd. Precis när jag läst färdigt boken diskuterar nyhetsprogrammen Saddam Husseins förestående avrättning. Death is not the end - - -