bernur

I lördagens Svd skriver min norska favoritfilosof Lars Fr H Svendsen om ensamhet, och han visar vackert hur det går för (post)mode(rn)människan, och hennes oförmåga att kunna realisera sitt eget jag i sin blinda jakt efter frihet (i Sverige kallar vi det för ”självförverkligande”): "Trots
att ensamheten är ett allmänmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten - den som inte kan få till stånd tillräckligt många sociala placebon - en förlorare". En filosof som inleder sina texter med att använda Antony & the Johnsons som exempel kan man inte annat än gilla — men när ämnet är ensamhet borde det finnas utrymme för nästan vad som helst från Morrisseys många låtar som skildrar ensamhet. I sammanhanget tänker jag på Baudelaires muntra ord från Mitt nakna hjärta: ”Det finns också människor som bara kan roa sig i grupp. Den verklige hjälten roar sig ensam” — verkligen.