bernur

Välkommet, nyår, med mörker och mord

och lögn, och dumhet, och flärd!

Jag hoppas du arkebuserar vår jord,

en kula kan hon vara värd.

Hon är orolig som mången annan,

men allting blir lugnt om hon skjuts för pannan.

Esaias Tegnér, ”Nyåret” (1816)

Den bästa språkmetaforen är ändå Pia Tafdrups Over vandet går jeg. Att skriva är att gå på vattnet: den där tilltron till ditt eget språk, som du måste ha, för om du tvivlar sjunker du igenom ytan – men när det bär, då är det underbart. Somliga människor lyckas gå på vattnet när de skriver, medan somliga endast klarar av att gå på is - - -

Vad är språket? För mig är det en stor otymplig maskin som det verkligen är svårt att få fason på, och helst ska det upp i luften också och sväva elegant, för det räcker inte med att se det rulla omkring på marken: det är ett fasligt sjå att få upp det i luften, men väl där – ah, då finns det inget vackrare.

Är du en av de som undrar varför det heter ’noshörning’ och inte ’noshorning’, vilket borde vara ett mer logiskt alternativ, då ska du så klart läsa Lars-Gunnar Andersson och Anna Lena Ringarps (de avråder från dubbelgenitiv, därför fick inte Andersson något –s) bok Språket. Svenska folkets frågor till radioprogrammet språket. De två huserar alltså i P1, och har nu sammanställt inte mindre än – utan fler än – 400 frågor. Den språkintresserade läser njutningsfullt, och de håller svaren föredömligt kortfattade: annars hade boken kanske blivit dubbelt så tjock.

I en rättvis värld hade L-G Andersson varit landets språkikon, och inte Fredrik Lindström (läs Anderssons Fult språk, bland annat). Tillsammans med Ringarp delar han med sig av sin frikostiga humor, i skarpa betraktelser. Det finns också utrymme för många nödvändiga tankar: mångas fråga ”vart är språket på väg” kan också utläsas till ”vart är vi på väg med vårt språk?”

Man skulle kunna befara att det blir en torr och dammig bok när två språkvårdare sätter klorna i svenskarnas allt annat än försynta påpekanden. Många har hittat fel, men författarna visar med stort tålamod att mycket av det som ter sig felaktigt har blivit accepterat. ”Inlärd irritation” kallar de den där maniska felfinnarlusten som så många svagsinta drabbas av. 

Bland parets många bidrag räcker det här med att nämna att de sympatiskt nog vill få bort könsrelaterade titlar (det heter varken bilägerska eller språkvårderska, till exempel: för att inte tala om det vidriga ’poetissa’), att det faktiskt finns ett svenskt dialektalt ord för det underbara engelska ’eavesdrop’ (’öfsadroppa’ – men det kan kräva lite tillvänjning), att nätet har ”svarta listan” som förevisar skräckexempel på byråkratsvenska, och att de vitvaror vi nu ställer i kök och badrum för sextio år sedan betydde trosor.

Det är också flott när de får en fråga från en lärare som förtvivlat undrar varifrån skolans terminologi kommer uppmanas att skriva en egen bok om skoljargongen (kanske äntligen ord som ’strävansmål’, ’nöjdhetsindex’ och ’måluppfyllelse’ kan få sina förklaringar?). När mina elever ber mig ”komma lite” menar Andersson och Ringarp att det betyder att jag ska komma ”en liten stund”, men jag tror att det används i brist på engelskans ’please’: som ett förmildrande ord – eleven ser att jag är upptagen, etc.

Att språk är en maktfaktor upptäckte jag i tidig ålder, när jag slog min lillebror i hockeyspel (bordshockey) gång efter gång, så många gånger att jag brukade avsluta matcherna med att lugnt och stillsamt utnämna mig själv till ”den mångfaldiga mästaren”. Men en gång råkade min bror vinna, och då kallade han sig själv för ”den enfaldiga mästaren” – har han inte ätit upp det, så tuggar han på det ännu.

(Det heter i-omljud, anledningen till att vi säger ’noshörning’, och det får du lära dig mer än allt om när du läser språk på Universitetet.)  

I en trailer till ett kommande tv-program som handlar om utvecklingsstörda hade en kille på sig en Metallica-tröja (ännu roligare hade det varit om det hade varit Rolling Stones: han och Filippa Reinfeldt), vilket fick mig att tänka på deras första skiva, ”Kill ´em all”, som var så bra. Sedan har jag aldrig lyssnat på dem, förutom Nick Cave-covern ”Loverman”, som lät så där förutsägbart som det bara kunde bli – men när har jag någonsin blivit nöjd med en Nick Cave-cover? Giant Sands ”Red Right Hand”. Men ändå: vad jag tänkte på, var hur dum den som har på sig en bandtröja ser ut (jag menar inte bara Filippa R.). 

Tillägg till Duras ord om att den som skriver inte finns (är död, med T. Manns ord), eller Lispectors ord om att hon inte finns när hon inte skriver – Hélène Cixous ord: ”Jag måste skriva, för annars finns inte världen”. Alla som har skrivit på riktigt – som tagit orden på allvar – delar denna erfarenhet, av hur med Calvinos ord ”den oskrivna världen” (gradvis?) mister sin skärpa och blir allt mindre viktig, ju mer du skriver. Det har aldrig funnits något varför, och heller aldrig någon början eller slut. Du skriver utan att du har valt det, och det är inte heller så att du kan ta ledigt från det. (Säga till skriften: ”jag återkommer” – nä, det är inte du som dikterar villkoren.)  

Lars Jakobsson är en av de där svenska författarna som säkert har skägg och skinnväst, men låt dig inte lura dig av dessa grabb-attribut: han skriver fyndigt oroväckande ihopklurade böcker i utkanterna av s/f-genren (sa han, som om han visste: jag har precis läst min första bok av honom). Vid den stora floden heter hans senaste bok, och den fick större uppmärksamhet än hans tidigare, och sålunda även min nödbedda uppmärksamhet: vad som fångade in mig var reportagen om hur snillrikt han konstruerat sin roman.

Det är inte ovanligt att en författare låter två berättarperspektiv skildra en händelse. Vanligtvis vartannat kapitel upplåts berättarrösten åt vardera berättare: det är prydligt och pedagogiskt, och med ganska liten risk för förvirring. Jakobsson använder ett mindre beprövat knep, när han låter de två berättarrösterna ljuda genom varje sida, vilket onekligen ger ett grafiskt kufiskt intryck – som om någon gått och kapat några centimeter av varje sida.

Av den någorlunda närliggande historien har vi några katastrofer, vars blotta namn räcker för att ge kusliga associationer. Det är Auschwitz, Abu Ghraib, och Bollnäs … Jakobsson väljer att fokusera på Abu Ghraib, och låter sin berättelse utspelas i en ganska nära framtid (det refereras till en bok som utgavs 2008). 

En hierarki upprättas: överst den ”avhoppade” agentens berättelse, och underst författarens egen version. Agenten är mördare: varje ord har sin skugga (jag tänker på det amerikanska begreppet ’friendly fire’, så fyllt av hån: när en soldat skjuts av de egna). Den undre texten är den övres mor, och mördaren är granne med författaren (det gäller, för en författare, att ha lämpliga grannar).   

Erfarenheten och det som berättas hör inte ihop, tycks Jakobsson mena. Han fyller vardagliga ting med innebörd. Det som i den övre berättelsen är dunkelt och otydligt får sin skärpa i den undre texten. Den oemotsagda monologen får mothugg, och ord som saknar precision demaskeras, så där som man ibland önskar att verkligheten också kunde ingripa och avslöja politikers klichéer.

Hur ska detta då läsas? Parallellt (simultant), eller den ena texten först, i sin helhet? Tyvärr saknas en manual, och jag känner mig vilse, och det går ju att läsa på andra sätt. Det är krävande, och rörigt, men också imponerande. Jakobsson växlar intelligenta tankar med trivialiteter och banala exempel. Han säger en del kloka saker om språkförbistring och Babelstornet, men den thrillerartade intrigen lämnar mig tämligen oberörd. Precis när jag läst färdigt boken diskuterar nyhetsprogrammen Saddam Husseins förestående avrättning. Death is not the end - - -    

Du kan jämföra Clarice Lispectors ord ”När jag inte skriver lever jag inte” med Marguerite Duras: ”Att skriva är att vara ingen”, eller med Thomas Manns ord – död. Hur länge har jag läst Duras? Sedan alltid. Alltid med den där tanken att hon skriver förföriskt och hypnotiskt, på ett passivt sätt, snarare än aktivt förförande och hypnotiserande (det är ändå så många som skriver så).

Natten tillhör de älskande, poeterna, och tjuvarna (i den ordningen). På svenska heter det ”dagbok”, men inget vettigt har skrivits som inte har filtrerats genom nattens dimmiga timmar, utsträckta i ett flimmer från pol till pol. Fartyget Night heter Modernistas vackra utgåva av en Duras-bok, där sidorna är svarta och texten vit. Pappersarken speglar det Duras kallar ”det inre mörkret” i berättelsen, som ursprungligen utgjordes av en serie kortfilmer, musikaliskt varierade. Bakom pseudonymerna J.M och F. döljer sig autentiska människor, som levde och har levt den historia som Duras ger dem: en ”historia med svarta bilder”. J.M. – mannen – är blind, en röstfetischist, där seendet dödar begäret. F. – kvinnan är endast en röst, och en kropp: inget annat.

Redan 1979, då denna textsamling skrevs, levde vi i en bildvärld, och Duras värjer sig med språket, som vill skildra ”en svart orgasm”. Begärets text är som så ofta fallet hos Duras, och det motarbetar bilden. Det är en text som befaller och bönfaller om vartannat, och det är ett sår: smärtan, dödskampen. Det är tungt, allvarligt; hon har inget behov av att vara underhållande, eller att skriva något som ska ge läsaren en stunds förströelse.

Fartyget Night: det är namnet Duras ger kärleksförhållandet. Det är en hymn till natten (”the night belongs to lovers”), till begäret, till såret, till skriket (orsakat av bristen på kärlek), till vansinnet – vansinnesbegäret/begärsvansinnet. Det är Orfeus och Eurydike: om han vänder sig om och ser på henne är det historien som kommer att dö (”tillintetgöras”). Hon är inget annat än röst, en fantomtext (en dotter till Conrads mörka Kurtz).

Hela texten är svart: svart, med dödens vita rektangel. Det är mörkertal som blir mörkerskrift. Att beskriva upplevelsen går inte: det är tvångsmässigt beteende att frivilligt läsa Duras, och du vet bara att du måste återvända till dessa förtvivlade böcker, därför att de är så svidande vackra. (Skönhet är det enda kriteriet.)

”En orkan är instängd i katten, mycket dov, mycket långt in i katten, men ibland tar den sig nästan ut, en hes klagosång av vansinnig lycka.” Du delar den här känslan. När du läser känner du närvaron av författaren. Hon tar hand om dig, och du kan fortsätta trampa däcket på Fartyget Night. Natten: sannerligen om det inte är natten som har blivit mitt element - - -  

Den sömnlöse vrider och vänder sin sömnbrist och hamnar vid sidan av tiden, i luckor och fickor avsedda för andra – där sekunderna stannar och blodet stillas och pulsen sackar och hejdar sig; nu är det ett tillstånd som aldrig skulle ha funnits, en spricka i evigheten som klämmer kroppen som nekats sömnen och ofrivilligt avstått befrielsen från plågorna: plötsligt är du bara kropp, och detta är Helvetet. Du kan inte somna. Ett barn är du, som snurrar runt i sängen som vägrar vika sig och ställa sig på din sida. För trött för att göra någonting, och hjärnan har slutat fungera – du är bara kropp – med tankar som stryps och minskar i intensitet. Sömnen lyder under sin egen kongruens, som dikterar att du sover som sämst de nätter det tar längst tid för dig att somna, medan de fåtal gånger – ack! – du somnar ovaggad sover du fridfullt timme ut och timme in.    

Det var förstås Oscar Wilde som yttrade vitsigheten att du bör ta med dig din egen dagbok på en tågresa, för att säkerställa att du får läsa någonting riktigt intressant. Jag har förgyllt min tågresa till Stockholm med inte min egen, men de två publicerade dagböckerna av Kurt Cobain (Journals) och Courtney Love (Dirty Blonde. The Diaries of …).

Cobains bok kom redan 2002, men jag har låtit den vila tills nu, avskräckt av hans gräsliga handstil (Loves är ännu värre), i faksimiltryck sida upp och sida ned. Mest är det brev och låtskisser, och något enstaka recept på räksallad. Cobain visade upp intelligens och självförakt i en livsfarlig blandning; hans självmord var visserligen inte helt oväntat för den som tagit del av hans medicinering mot ryggsmärtorna, men det är svårt att hitta en rockstjärna som hade lika stor distans till sig själv (exempelvis vägrade han skriva autografer, med motiveringen att hans liv/namn inte var värt mer än den som frågade efter namnunderskriften). Här får vi dock en tänkbar förklaring till hur djupt hans självförakt gick, när han ett par gånger jämför sig med sångaren i Kajagoogoo.  

Det är inte bara omslaget som skiljer de forna makarnas böcker åt: medan Cobains bok är sobert svart visar Love upp sin ända – ni kan gissa vilken av de två böckerna jag - prydheten personifierad – vågade läsa i tågvagnens offentlighet, och vilken jag sparade till hotellrummets privatliv. Loves bok är ännu mer splittrad än Cobains, som var ryckig så det räckte och blev över. Det är bilder och klotter, en scrapbok från Helvetet för den stackars tålamodsprövade läsaren, som förgäves manövrerar bland tuschskriften, och får hålla den tunga boken (nästa gång packar jag pocketböcker) kors och tvärs, helter-skelter, och uppochned. Det är intejpade papperslappar och annat junk Love tycker att vi bör få ta del av: det oredigerade intrycket skvallrar ändå om en hårt tuktad urvalsprocess. Det är få avslöjanden, och hon utlämnar sällan någon annan än sig själv: men det är väl därför vi gillar henne, trots allt — för att hon inte skonar sig själv.    

I förordet till Loves minst sagt påkostade bok skriver Carrie Fisher om problemet med att vara en överlevare är att du måste hamna i trubbel hela tiden för att bevisa din begåvning eller talang (för att överleva): men jag kan tänka mig sätt att undkomma detta. Frågan är om Loves trovärdighet klarar avslöjandet att hon under uppväxten var besatt av Bay City Rollers: det är nog en värre nesa än alla avgiftningskurer och bråk på flygplan.

Love har både värre handstil och grövre språk än Cobain. Båda var måna om att upprätthålla en image där de omgärdade sig med alla coola namn – följaktligen plitar båda ned maniska listor med artister som de gillar, där Loves lista ser mer sympatisk ut, för där finns Patti Smith, Joy Divsion (ibland kan man undra om inte deras ”She´s Lost Control” ändå är skriven med Courtney Love i åtanke), Siouxsie, Birthday Party, New Order. Förgäves letar jag efter Morrisseys namn: det hade varit trevligt att få en bekräftelse att hans ”I Like You” handlar om henne. Som andra vettiga tonåriga tjejer skriver Love dikter om Lord Byron och drömmer om att få ligga med William Butler Yeats.   

Är hon då en lämplig kvinnlig förebild? På en bild där hon poserar med Hillary Clinton har hon ritat dit en helgongloria över sitt eget vackra ansikte och djävulshorn på den fula Hillary Clintons panna. (Eller tillhör du de(n) som läste Hillarys biografi?) Jo, Courtney Love är vacker på det rätta (det enda) sättet: det har hon varit sedan hon spelade Nancy Spungens kompis i Love Kills, och ännu mer i Alex Cox följande film, Straight to Hell, en mycket udda western med Dennis Hopper, Grace Jones, Joe Strummer och Shane MacGowan. Och den som är vacker på rätt sätt är alltid en lämplig förebild.  

Det har blivit skriande uppenbart att den som vill följa yngre svensk prosa (än PO Enquist och Kerstin Ekman) måste vända sig till mindre förlag, eftersom de stora förlagen bara ger ut gamlingar som skriver i väl utnyttjade farvatten, alternativt unga skribenter som följer de gamla med bedårad blick. Modernista har förutom att vitalisera översättningen av utländska klassiker skickat sina läsare tillbaka till de svenska 40-, 50- och 60-talen för att återuppväcka svenska oumbärliga böcker, även gett ut ett blygsamt antal debutanter. En av dessa är Vendela Fredricson, och jag har efter viss bävan läst hennes första alster, som heter Landar.

Kort och gott. Det var en onödig bävan. Omslaget är en kitschsnygg teckning av Signe Fredricson, och det är en bild som glittrar och har sig. Tidigt visar det sig också att det inte är en helt lätt uppgift att navigera genom denna tunna (92 sidor) bok. Här har vi en författare som inte gör det lätt för sig, när hon låter sin berättelse formas av en hårt hållen struktur, med hennes egna ord ”en matematisk sats, där såval kateter som hypotenusa bär kvadrater av kärlek”. Ett sällsynt äktenskap mellan naturvetenskapen och humanismen.  

En kärlekshistoria, inhyst i en matematisk formel, med en i alla fall förnimbar huvudperson, med det givna namnet Klara. Och precis när läsaren konstaterar att hon är en genomskinlig gestalt, kommenterar texten upplysande: ”Ja. Klara måste flyttas, hållas undan från tingen, låta dem skyddas från sig. Han ser det, hon tror att han kan se in i henne, hon är genomskinlig, tänker hon, av glas, det klirrar när hon går. Han andas imma på henne.”

Den här typen av kommunikation mellan berättare och läsare känns fruktbar. Mannen i utdraget heter Leo Emanuel, och är stereotypen av den frustrerade gammaldags mannen som inte hittar någon lämplig mansroll att följa i vår tid; men han är diffust tecknad, och svår att hitta konturer till.

Det här är inte en bok att bli klok på. Vendela Ericson skriver poetiskt och bildrikt, och texten ges en lätt anstrykning av belastning. Men det är ändå givande och spännande att gå in i den här textvärlden, hur skitjobbigt det än är att läsa vissa delar (ibland står det stilla). Det är en febrig febril stil, på ett högstämt språk som klingar Gösta Oswaldskt, med ord som ges en dubbelexponering och tillåts äga flytande egenskaper. Befrielsen ligger i att fantasin släpps så fri, trots den hårda strukturen, vilket får läsningen att kännas märkligt befriande. Inte heller är det Klara som är den ”egentliga” huvudpersonen – det är Vendela.   

Att saker händer också i den här berättelsen är förstås klart – Klara ligger så småningom med Leo, det fattar till och med jag. Men vad som imponerar är den nästan magiska känslan av att det handlar om andra saker hela tiden: att det finns en skugga till allt, en frånsida. Sällan har jag också läst en bok som så konsekvent låter ett havs-/vattentema slå följe med huvudpersonen – referenser till litteraturens stora vattensymfoni Finnegans wake samsas med viss likhet även till Joyces andra stora katedral, Ulysses. Det är en berättelse som inte uppvaktar Joyces makalöst snitsigt språk, utan håller sig nere på en konkret nivå.

Den som vill göra sig lustig kan nog fundera ett slag över distinktionen mellan ambitiös och pretentiös – var går gränsen? Och är det ens lönt att sätta någon gräns? Men är du en av oss som tycker att det saknas pretentiösa svenska författare – författare med pretentioner – då ska du definitivt läsa den här boken.  

Det är lustigt ändå hur han har blivit ”vår” rymdfarare, Fuglesang, och hur vi försöker göra det till något märkvärdigt – när det är så att Amerika skickar upp astronauter stup i kvarten utan att svensk media lyfter sin närsynta blick, för det där diffusa ändamålet ”forskning”: men vad gör de då där uppe? Mest gör han ”rymdpromenader” eller diskuterar utsikten med kronprinsessan (eller kastar frisbee: come on!). För Amerikas skull kan man alltid hoppas att de någon gång skapar ett permanent boende där uppe för sina invånare, som nu alltför länge förpestat jorden med sina bilar och fabriker, så där kan de få bo fortsättningsvis, när de har bevisat att de inte förtjänar den här jorden. Dessutom: med tanke på att Fuglesang fick sin rymdträning i Ryssland, nog är han kosmonaut, och inte astronaut, som han alltid kallas? Eller klingar det för falskt när vi strävar efter att bli amerikansk stat?  

I morgon handlar radioprogrammet om våra rekommendationer, och då har jag fått önska boken Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. www.finistère.se juni 2005-feb 2006, av Bodil Malmsten. Jag har gillat henne i tjugo år, och det tänker jag fortsätta med i tjugo år till, hur otidsenligt det än är eller kommer att bli.

Av de genrebestämningar Malmsten ger denna unika bok fastnar jag nog mest för ”dagslägesberättelse” – hur hon självmedvetet undviker att skriva den avslutande delen i den trilogi som påbörjades med 90-talsromanerna Den dag kastanjerna slår ut ... och Nästa som rör mig, och i stället fortsätter skriva det kritikerna kallar ”mellanböcker”. Vad mig anbelangar kan hon låta den där romanen vila, eftersom mellanböcker av det här slaget (eller Priset på vatten i Finistère och Det är fortfarande ingen ordning på mina papper) är så mycket bättre och så mycket mer angeläget än så mycket annat.  

Vi som slaviskt följer hennes blogg känner förstås igen det här. Ingen kan som Bodil Malmsten summera absurditeter och stolligheter så kortfattat och kärnfullt. Överhuvudtaget ger denna bok, liksom tidigare, storartade lektioner i konsten att skriva och uttrycka sig. Hennes språk ”rider på rytmen”, för att låna Virginia Woolfs uttryck: rytmen är allt, hon är hela tiden tonsäker och äkta.

Hon diskuterar, oftast med sig själv, ibland med Montaigne, oftare med Thomas Bernhard, och det är alltid intressant, som så ofta när någon gör sig själv till föremål/huvudperson. Hon är elak, och nästan alltid med all rätt. Svenska myndigheter skickar brev till henne i Frankrike och begär att hon ska skicka levnadsintyg: men jag har svårt att tänka mig någon annan svensk som i så hög grad som Malmsten lever, och som så intensivt bevisar detta faktum.

Bodil Malmsten blottar sig och bloggar förnöjsamt, och avslöjar pinsamheter som andra 62-åringar nog skulle undvika (hon är förälskad i Mads Mikkelsen, ack -), och hon föraktar bokmässans högläsningar (är besökarna analfabeter, undrar hon maliciöst). Det är i elakheterna hon firar sina största triumfer, som när hon tycker att den franska premiärministern de Villepins röst är som att lyssna på en hårtork, eller de elakaste orden jag någonsin har läst om George W. Bush (sidan 176 – jag vågar inte återge dem, jag är en fegis).  

Här finns också generöst utrymme för klokheter (”Hur någon kan tro på det övernaturliga när redan det naturliga ligger så långt bortom människans fattningsförmåga”), en mängd självtagna bilder, och dikten ”Sorg”, som hon skrev efter tsunamin för två år sedan – som förklaringsförsök ger den dock ett platt intryck, liksom alla poetiska bearbetningar av trauman. Det finns en vacker dikt av Aase Berg, ”Tsunami från Solaris”, från Lyrikvännen nr 3/05, som skrevs i december 2004, strax före katastrofen. Men orden i den låg inte tillräckligt snygga för att Lena Endre skulle läsa den i Thailand vid minneshögtiden, så då fick det bli Malmstens i och för sig ganska hyggliga dikt.

Om du har saknat den där vackra boken med omslag helt i guld som kopplar ihop Proust och Paris Hilton, Beckett och Franz Ferdinand: då är det här boken för dig. Främst för att det är en bok som så definitivt slår fast varför läsning är så viktigt, och då handlar det för Bodil Malmsten liksom för mig just om läsning, och inte begreppet ”litteratur” – hon gillar att läsa, och det är den entusiasmen hon förmedlar, och det är ju därför du läser det här, och därför jag skriver. Malmsten skriver inte för att imponera — briljera, ja — eller skryta med vidden av sin läsning: det är bara njutningen i att vistas i språket hon vill vidarebefordra.    

I kväll handlar tv-programmet Kobra om blyghet (alltså ingenting för mig), och de illustrerar med en intervju med Charlotte Gainsbourg (Jane Eyre), som jag har skrivit om hela hösten. Blyghet: låter inte det krystat? Alltså tänker jag inte titta på det (visst). Alla är blyga och därmed är ingen blyg.       

How does the never to be differ from what never was? Varje gång jag lanserar Cormac McCarthy som potentiell Nobelpriskandidat skakar mina kolleger på huvudet, och tycker att jag är snobbig – men det är tvärtom så att McCarthy är Western-författare, vilket statusmässigt torde vara snäppet under till exempel de så bespottade deckarna. Hittills har jag hållit den ojämförligt grymma Blood Meridian och hans Border-trilogi (det enda av honom som översatts) högst, men kanske finns det anledning att revidera detta, när nu The Road finns att tillgå.

I våras läste jag samma vecka Mary Shelleys Den sista människan och Michel Houellebecqs The Possibility of an Island (Refug på svenska), och trodde att jag därmed läst både den första och den sista postapokalyptiska romanen, men nu har alltså McCarthy skrivit sin version, och den är på alla plan överlägsen Houellebecqs bidrag.

Här är det ett bokstavligt utbränt Amerika som är kuliss till en man och hans unge son, när de efter en nästan aldrig utredd katastrof beger sig på vandring mot kusten, förbi farliga trakter där kannibaler härjar. Det uttalas aldrig vad som hände (för flera år sedan), men att det är naturen som har slagit tillbaka antyds, när den tillåts ha några efterverkningar, som att träd fälls utan vidare, och diverse oförklarliga rörelser under markytan.

McCarthy brer på med skräckfilmsrekvisitan, och flera partier i denna roman är ohyggligt spännande, när han skriver in det groteska i sin text, och det finns delar som når nästan lika hög skräckelnivå som mästerverket Blood Meridian (är inte det ändå en roman som bara väntar på att den produktive Lotta Lotass ska ta paus från sina egna romaner och översätta den?).

Det viktiga i den här halvt allegoriska berättelsen är pojkens osvikliga förtröstan på sin far, att han litar på att han alltid ska finnas där för honom, men det är även ett ömsesidigt beroende: ”each the other world´s entire”, som det heter. Liknande vänskapsförhållanden fanns det även i Border-trilogin. Katastrofen alstrar onda drömmar, både hos pojken och hans far, och drömmarna är alltid otäckare än de fasor som hotar i den vakna världen.  

Till formatet är det en ovanlig bok: det påminner mest om en kartbok, eller en sådan där Lonely Planet-guidebok; i stället för en storstad med bekant namn är detta alltså en guidebok till en totalt okänd värld, skrämmande och obehaglig, där grymheten har getts fritt spelrum. Otäckingar lurar bakom varje buske, bakom varje övergivet hus de passerar, och paret befinner sig hela tiden i spänd fara, som byten på en savann. 

McCarthy har som författare jämförts med Faulkner: visst, här finns den där magiska förmågan att skildra en fiktiv värld. Men medan Faulkner använder hela arsenalen av fancy prose, skriver McCarthy nedtonat och med minimal språklig kommunikation; störst likhet till Faulkner finns i atmosfären, samt i graviditetstemat, som återkommer i flera av den äldre amerikanens romaner, och här är synnerligen viktigt. Pojken och hans far knyts samman med lakoniska replikskiften, vars primära funktion är att bekräfta den andres existens – lika lakonisk är McCarthys berättarröst, som lojalt delar figurernas uppriktiga tvivel på språkets förmåga att med ord skildra det hemska.

En av mina nyare elever frågade mig om jag är optimist eller pessimist. En gång tillhörde jag en krets där vi berömde oss för att vara pessimister - då uppfattades det som en provokation, medan det nu verkar vara en självklarhet för många. Vi tyckte att pessimisten var realist, och optimisten en oupplyst stackare. (Ja, fast vem var det synd om egentligen?) Nå, hade jag då något svar? Jag är tämligen säker på att det finns någon skollag som förbjuder pessimismen - kanske min långa betänketid avslöjade mig. Om det hade funnits en pessimism som aldrig ger upp - - -

Birgitta Stenberg försökte som nittonåring ge ut romanen Fritt förfall, men stötte på patrull hos Bonniers. I stället har manuskriptet legat i en låda på Göteborgs Universitet, tills det upptäcktes nyligen, och nu har det alltså — uppenbarligen — getts ut, av Normal Förlag, vilket alla förnuftiga människor vet specialiserat sig på homolitteratur.

”Tiden är mogen”, konstaterar Stenberg mellan raderna i sitt korta efterord, och det torde vara så, att 1951 var en berättelse om en uttalat lesbisk kvinna kontroversiell och hotfull, medan den nu mest åstadkommer en gäspning. Ett pikant sammanträffande är det ändå att exakt samtidigt gav Patricia Highsmith ut romanen Carol under pseudonym, en roman som samma svenska förlag i år har återutgivit (jag har skrivit om den ganska nyligen), och Stenbergs huvudperson heter faktiskt Caroll [sic], och hon försökte tillämpa en pseudonym själv när hon misslyckades med att ge ut den.

Redan på tredje sidan dyker han upp, som galjonsfigur: Rimbaud. Och så blir det en veritabel parad av både fördömda och välsignade författare: det är Verlaine, Dickinson, Proust, Schopenhauer, Gide, Genet, Baudelaire, Sandburg, de Quincey — kort sagt alla de där namnen som en normal nittonåring ska känna till.

Är det då en äreräddning, en arkeologisk bedrift förlaget har åstadkommit med denna utgivning, eller är Fritt förfall ett omoget förstlingsverk, en förstudie till författarens senare mer fullgångna romaner? Svaret på det är givet på förhand: det är en bok som på intet sätt kan konkurrera med vilken som helst av Stenbergs andra romaner om ”Paris”, där poeten Paul Andersson slirar i kulisserna (här heter han Raul). Andra framträdande figurer i denna nyckelroman heter Baronen och Knark-Bertil (jag skojar inte).  

Jodå, Stenberg visar redan här att hon är en ganska talangfull författare, även om det är en ojämnt slarvskriven roman – men säg den nittonåring som någonsin har skrivit en jämn roman? Språket är bara lite styltat och högtravande, och gudskelov är det en så kortfattad historia att inte ens denna rastlösa läsare hinner bli uttråkad. Någon gång kan Stenbergs ungdom skymta, i en slags Kalle Anka-logik, när hon skildrar hur Caroll slagit till sin älskarinna Martha: ”Såklart var hon [Martha] galen. Bara hon inte blivit allvarligt skadad av slaget. Och ännu galnare.”

Det är det där vanliga HBT-folket som är bohem-fattiga, men har det ganska muntert ändå, och motar bort allt allvar med skämt. Här knapras kex och piller i ungefär likartade proportioner, och amfetamin finns det gott om. Varken drogerna eller homosexualiteten fördöms eller blir bestraffat, vilket enligt revisionistisk historieskrivning skulle förklara varför romanen ”förbjöds” – men Karin Boyes Kris utkom tio år tidigare. 

I vilken mån detta är självbiografiskt får de mer initierade tvista – jag nöjer mig med Stenbergs dementi, samtidigt som det finns mer än lovligt utrymme för tvivel (varför skulle hon annars låta huvudpersonen leva hennes eget liv, och dessutom låta henne skriva en roman?).

Det finns en charm med den här egentligen ganska obetydliga romanen (av Birgitta Stenberg vill jag framför allt rekommendera Apelsinmannen, eller Kärlek i Europa), som manifesteras i till exempel den roliga stavningen ”strejta män” (inte för att det finns några sådana, straighta män alltså), eller en redogörelse för etymologin till ordet ’knark’. Där kan jag tänka mig att åtskilliga populärvetenskapliga journalister (alla som lystrar till namnet Fredrik Lindström) läser girigt, för att ha något roligt att säga vid nästa middagsbjudning.

En ohygglig mängd franska författare har hittat den smala vägen till de svårflirtade svenska förläggarna — alla är födda 1967 — alla är kvinnor — och alla blir med sina fotogeniskt skräddarsydda leenden och blaserat intelligenta blickar ett blickfång i varje tv-soffa de placerar sig i: Marie Darrieusecq, Anna Gavalda och Amélie Nothomb, som nu har kommit ut med sin andra roman i svensk översättning; den heter Antichrista, och efter att en formgivare från Helvetet satt tänder och klor i den återstår inte mycket av god smak åt den kräsne läsaren.

Lite synd ändå på en så rar ärta. För det är en vacker sedelärande saga hon har totat ihop, om den anonyma sextonåriga flickan med det ödesstämplade namnet Blanche, som i desperat behov av en väninna får den självlysande och karismatiska Christa på halsen, och det visar sig snart vara långt mer än hon önskade sig, när den nyfunna väninnans egenskaper som plågoande snabbt exponeras. Förhållandet liknas vid det mellan en mus och en panter, gissa själv vem som är vem av de två.  

Christa, som får namnet (Anti-)Christa av Blanche, besitter den där självklara förmågan att kameleontiskt vistas i olika miljöer (tänk på Woody Allen i Zelig, hans bästa film) — hon är världsvan och visar att den som äger en extrem social kompetens befinner sig i närheten av psykopati. Hon lyckas manövrera ut den biologiska dottern ur familjen, och gör den osynliga Blanche ännu mer osynlig. Det är våldgästen som växlar ansiktsuttryck efter behag eller snarare efter vad som kan ge henne vinning och fördelar.

Nothombes korta berättelse fungerar bra som thriller, och även om den som bok kanske inte skriker efter att få bli filmatiserad så finns det inlagt partier som en potentiell filmproducent får vara bra tondöv för att inte uppfatta. Men viktigare är att Nothombe visar insikter i tonåringens problematiska självbild, i det känsliga porträttet av den riktiga protagonisten, den åsidosatta Blanche, som så desperat förevisar skriande okunskap i hur en tonåring ska leva. Föräldrarnas svek är ett viktigt tema i berättelsen, när deras missriktade omtanke mot Blanche eskalerar.        

Det finns en dragning åt det farsartade, när Nothombe avstår från att blotta de alltför bråda själsliga djupen. Att Blanche får mord i sina tankar räknas knappt. Dock är det inte svårt att känna för författarens identifikation med sin huvudperson.

Ett tänkbart budskap i berättelsen (alla sagor ska väl ha en sensmoral, som det brukade heta i småskolan, när didaktiska böcker var på modet) kunde vara att skönhet är bedrägligt och farligt — en fördärvande egenskap, och svår att hantera. I sin behandling av ämnet kan Nothomb i sina mest inspirerat fantasifulla stunder påminna om Luis Buñuels filmer, där ingenting är vad det verkar vara, och människors uppfattningsförmåga hela tiden ställs inför upptåg. 

En av bokens vackra tankar framkommer när Blanche kraftfullt demonstrerar att läsning (som alla riktigt älskvärda romanfigurer är hon en hängiven läsare) inte betyder att man vill fly verkligheten, utan snarare konfrontera den, men också att vi inte väljer de böcker vi ska läsa. Därför är väl det bästa som kan hända dig det som hände mig: jag bara snubblade över denna bok, som visade sig vara långt bättre än mina förväntningar (som i och för sig var låga, med tanke på det gräsliga omslaget).  

Den har prisats på annat håll, bland annat av den (tack och lov) oförbätterlige Malte Persson: det nya numret av Lyrikvännen, som är en ny version av Alf Henrikssons 80-talistiska Verskonstens ABC (den finns i alla goda föräldrars bokhyllor, förutom mina — numera), och det kan mycket väl vara det bästa numret någonsin av denna otidsenligt betitlade tidskrift. Numret kan köpas varsomhelst i riket, förutom i Jönköping. Det är nätsajten O-tidskrift som har agerat gästredaktörer, och låtit några favoriter (bland dem Malte P.) skriva korta texter kring bekanta uppslagsord från poesins vidunderliga värld. Det är ofta oförutsägbart och väldigt roligt, och precis som Henrikssons gamla bok mycket lärorikt. Speciellt gillar jag kanske den bästa definitionen jag läst av Hyperbol: ”Jag kommer aldrig att glömma dig”. Så sorgligt-sant - - - 

DEN VÄNTANDE SJÄLEN

Jag är allena bland träden vid sjön,

jag lever i vänskap med strandens gamla granar

och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.

Allena ligger jag och väntar,

ingen människa har jag sett gå förbi.

Stora blommor blicka ned på mig från höga stjälkar,

bittra slingerväxter krypa i min famn,

jag har ett enda namn för allt, och det är kärlek.

Edith Södergran, Septemberlyran

I lördagens Svd skriver min norska favoritfilosof Lars Fr H Svendsen om ensamhet, och han visar vackert hur det går för (post)mode(rn)människan, och hennes oförmåga att kunna realisera sitt eget jag i sin blinda jakt efter frihet (i Sverige kallar vi det för ”självförverkligande”): "Trots
att ensamheten är ett allmänmänskligt tillstånd är den som lider av ensamheten - den som inte kan få till stånd tillräckligt många sociala placebon - en förlorare". En filosof som inleder sina texter med att använda Antony & the Johnsons som exempel kan man inte annat än gilla — men när ämnet är ensamhet borde det finnas utrymme för nästan vad som helst från Morrisseys många låtar som skildrar ensamhet. I sammanhanget tänker jag på Baudelaires muntra ord från Mitt nakna hjärta: ”Det finns också människor som bara kan roa sig i grupp. Den verklige hjälten roar sig ensam” — verkligen.

”Den handling, som stamfadern för den Arnbergska släkten begått och som överskuggar hans efterkommande, är en ”dödsgärning”: i dess lugubra tecken lever och handlar Arnbergarna, ständigt i kamp med de starkare, de kallare kalkylerande grevliga Arnfeltarna.” Förordet skrivet av Johannes Edfelt, 1995.

Det var förstås Fredrik Lindström (eller snarare hans kreativt begåvade bildproducenter) som helt överraskande gjorde språkvetenskap till något hippt med tv-programmet ”Värsta språket” för några år sedan – och nu härmar alla svt-produktioner konceptet intill självupprepningsledans förbannelse. Många språkforskare hakar på trenden, och senaste tillskottet i bokfloran om språk är Lars och Martin Melin, vars bok har den kaxiga och funktionella titeln Språket – så funkar det.

Den som bara tar sig helskinnad genom parets märkliga upplägg, med ett långt kapitel om bokstäverna (lika tramsigt som det är tråkigt), som senare följs av ett ännu längre kapitel om grammatik (ännu tråkigare, men mindre tramsigt), har här en del smaskigheter att hämta — bara för att ta ett exempel en ordens tio-i-topp-lista, över de mest frekventa orden: och, i, att, en, som, det, är, av, den, på. Hade Beckett varit vid liv skulle han beklaga sig över att hans hatade ord ’och’ toppar listan.  

Det är nog ingen vågad gissning att anta att paret har Lynne Truss fenomenalt fantastiska bok Eats, Shoots & Leaves som förebild: hennes bok kom ju också i en försvenskad version i våras. Här finns mycket av hennes kärleksfullt humoristiska hållning till språket, men det mesta känns ändå avslaget vid en jämförelse, trots att Melinarna gärna spetsar till sina formuleringar.

Den oundvikliga jämförelsen med herr Lindström behöver inte ligga paret Melin i fatet; Lindström är tämligen överskattad, och hans två språkböcker vimlar av idéer som vill dansa balettaktigt graciöst, men bara stampar björnaktigt klumpigt på tunn is. Vad som mest påminner om den gamle Hassan-skälmen (som bland annat koms ihåg för sitt upptåg att ringa och eftersöka ett starkt verb på SL:s hittegodscentral) är självupptagenheten: Melin-männen är ganska ivriga att visa vad de kan – det kanske är oundvikligt, invänder du, då detta är en ”fackbok”. Vad vet jag? Jag läser så sällan den här typen av böcker, men störs alltså av den här förhävelsen.

Småsaker att irriteras över är att de inte vet att det numera obsoleta uttrycket women´s lib kräver genitivapostrof, att ordet atlet (som förr endast innebar tyngdlyftare) inte kan avse vilken idrottare som helst, utan nästan uteslutande friidrottare (eller har du kallat den spinkige fotbollsmålvakten Andreas Isaksson för atlet?), att de surmagat konstaterar att Svenska Akademien endast består av tre språkvetare, och att de i flera sidor mobbar ett fint ord som luguber – en mobbning som utmynnar i att ”den som säger luguber vinner inga nyanser utan blir bara obegriplig”.

Att glädjas över är att de tar de bespottade sportkommentatorerna i försvar (alla som gnäller över deras floskler behöver sällan själv ställas inför samma språkliga utmaningar), och att de effektivt visar alla Fribergianer och Brunnerbrummare det förkastliga i ”bombsäkert-varianten”, där instoppade ord som ’definitivt’, ’absolut’, ’helt’, ’exakt’ och ’inga som helst’ mest åstadkommer en känsla av att skribenten skriver för att övertyga sig själv. Men framför allt en lättläst bok om språk, och jag kan bara välkomna den och hoppas att fler politiker och mediamänniskor läser den, för att eliminera de värsta klichéerna från deras jargonger.

Oändligt många ord har redan slösats på den oändligt ordrika Täcknamn Shakespeare. Edward de Veres hemliga liv, där Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg redovisar den besatthet som upptagit större delen av deras liv — att en gång för alla bevisa att det var Earlen av Oxford (de Vere) som skrev Shakespeares samlade verk. Tanken att det inte var den enkle mannen från Stratford som var den ansvarige författaren är knappast ny, utan har ältats i den anglosaxiska världen i flera århundraden, och av alla tänkbara omöjliga kandidater (Cervantes, Francis Bacon, Marlowe) har i knappt hundra år de Vere seglat upp som en lågoddsare. I Sverige är problemet dock av relativt ny art, eftersom så gott som alla som har skrivit om barden har accepterat att det var Stratfordmannen som skrev, punkt slut.

Om ändå historien hade tillåtits sluta med det. Men i dryga 800 sidor förföljer paret Friberg sin teori in i minsta skrymsle och vrå, och de verkar vara komplett tondöva för Hamlets sublimt vackra bon mot: ”Brevity is the soul of wit”. För här har det minsann inte slösats på ord. Problemet är inte att de inte har tillräckligt med kött på benen för sin slutsats – utan problemet är att de har för många argument. Ingen liten detalj lämnas orörd, utan kan härledas till Oxford – ja, varje ord hos Shakespeare har sin motsvarighet hos Oxford, eller åtminstone hos något som Oxford kan ha läst eller studerat.

Deras slutsats är att ”William Shakespeare” är en pseudonym, som Oxford tvingades använda, eftersom det var skadligt för hans namn att skriva poesi och dramatik. De som inte delar denna åsikt behandlar paret Friberg som mindre vetande, och en stor del av boken går ut på att spy galla över det som de väljer att kalla ”Stratfordianer” (ett ordval som får boken att kantra över till Fantasy-hållet).

De har ett sätt att skriva som är enerverande monotont: ofta enligt fråga-svar-principen (”Men kan verkligen …?” / ”Betyder då detta att …?” / ”Skulle inte detta hellre …?” etc etc). Ännu mer enerverande är deras vilja att dra med sig läsaren in, kort sagt skriva medryckande; här är det gott om utsträckta händer, som vill locka in dig i deras engagemang. Precis som Kent Hägglund, vars Shakespeare-bok från i höst ändå kan rekommenderas, skriver de som en turistbroschyr: ”Föreställ dig …”

Metoden är tendentiös och full av skadeglädje, när största delen av deras argumentationsteknik består av att ta upp motsidans argument enbart för att skjuta dem i sank. ”Stratfordianerna” blir ett slags mörkermän som har ägnat århundraden åt att sopa en obehaglig sanning under mattan (boken kunde kanske ha hetat Shakespeare-koden). Ett av Fribergarnas (Fribergianernas?) tyngsta skäl till att Shakespeare inte kan ha skrivit sina (egna) verk är att hans skolgång inte var tillräckligt gedigen – men jag tror att de överdriver skolans betydelse. Det finns många exempel på kloka människor som har sovit sig igenom skolan och fått sin bildning på annat håll.

Deras outtalade credo – ”det måste ha varit så” – är en fras som inte alltid betyder ”det var så”, medan däremot utsagan ”det kan inte ha varit så” ändå ibland resulterar i ett ”det var så”. Boken har fått väntat stöd från den elefantiasisdrabbade skriftställaren Ernst Brunner, vars huvudtes är att ju tjockare bok, desto mer ambitiös och genomarbetad är den, och per automatik också bra – och, visst är detta en ambitiös och genomarbetad bok, men den är stilistiskt undermålig och träaktigt tråkig – med andra ord som vilken som helst av Brunners senaste böcker, så det är förstås inte konstigt att detta är vad han gillar. 

På ett småländskt högland har detta par kuckelurat ihop denna amsaga, som säkert kan roa den som frivilligt roas av konspirationsteorier. Om jag bara hade anat … Men eftertankens kranka blekhet drabbar också mig, när jag helt utmattad stapplar iväg med den här tjocka tunga boken till biblioteket för återlämning, med en förhoppning att den snart ska magasineras.

Ja, Schelte nur und fluche fort, 
Es wird sich Bessres nie ergeben; 
Denn Trost ist ein absurdes Wort. 
Wer nicht verzweifeln kann, 
der muss nicht leben.
Goethe

Det har blivit helt uppenbart att du måste hålla ögonen på det lilla skånska förlaget ALASTOR PRESS och deras utgivning, inte bara av bortglömda mästerverk av Flannery O´Connor eller allt av Rimbaud, utan även arkeologiska utgrävningar av ett 1800-tal som andra vänder ryggen åt. Senast en fruktansvärt vacker liten bok signerad Alphonse Daudet (en perifer författare som vistades i de franskspråkiga räjongerna, hans Brev från min kvarn samlar oerhört mycket damm på bibliotek och antikvarier): I smärtans riken. Boken skildrar uteslutande författarens långa dödskamp i syfilis (1800-talets folksjukdom, åtminstone bland konstnärer), och den efterföljs av ett appendix som utgörs av kollegan Edmond de Goncourts dagboksanteckningar som rör Daudet.

I närmare 40 år led Daudet av syfilis, en sjukdom vars symtom var skrämmande nog – men dess förmåga att injaga torterande marter hos patienten bleknade ändå när man tar del av den ännu mer smärtsamma behandlingen. Sjukdomsförloppet galopperar mot den tertiära syfilisen, det sista och mest plågsamma stadiet. 

I stället för att läsa detta som litteratur (Daudet gjorde som sagt var inga bestående intryck i litteraturhistorien, utan beskrivs ofta nedlåtande med orden ”banal och trist”) rekommenderas att det blir läst som journalanteckningar. Men då befinner vi oss långt från doktorns sakliga observationer: här är det patienten själv som minutiöst och rysligt detaljerat går igenom varje fasa som dygnet innehåller. (Behöver det tilläggas att en hypokondriker bör läsa med försiktighet, och utan att hänfalla åt att frossa åt eländet?)

Det uppstår en skriande diskrepans mellan författarens vanligtvis idylliska skildringar och denna veritabla nedstigning i Helvetet. Det är helt utan uppblåst koketterande Daudet kallar sig en ”smärtans enmansorkester”. Det är ständigt nya smärtor, och han beskriver dem med en noggrannhet som skulle ha gjort en pedant överlycklig. Hela hans korta bok (knappt 50 sidor) är skriven dictante dolore. Förtvivlan grinar honom rakt i ansiktet, och han skriver helt utan hänsyn till en läsare som förgäves försöker värja sig och be om nåd eller ett mildrande av utförligheterna. 

Genren ”sanna berättelser ur livet” har blivit omåttligt populära numera – för att inte tala om dödsskildringar (allra helst en bildskön dams död, som porträtteras i en nätt bok på 345 sidor). Men Daudet är pardonlös mot sig själv, och skriver utan ånger eller vilja till bättring. Dels ingående hur sjukdomen bryter ned honom kroppsligt, och dels hur omvärlden fladdrar förbi, och han registrerar dess intryck en sista gång.

Den som förväntar sig att Goncourts dagbok ska nyansera och ta udden av Daudets bok blir besviken. Snarare förstärker kollegans iakttagelser det djävliga och hemska i Daudets skrift, och ger den ett äkthetsintyg. Gripande är det när Goncourt läser ett brev utan bokstäver från Daudet – det innehåller endast interpunktionen, samt två tårars avtryck, slarvigt borttorkade.

Sällan har jag väl läst något så deprimerande: en helt sann skildring av bedrövelse. Knappast till uppmuntran eller uppbyggelse, men ovärderligt som en insider-rapport från den gräsliga sjukdom som tog död på flera generationer författare (mest de franska förstås) från 1800-talet. En bit från skönlitteraturen bör den nog placeras, denna oansenliga lilla bok.

Den amerikanske författaren Ray Bradbury har en diger verklista att luta sig mot, eller rentav falla tillbaka på – och det är kanske just det han gör i denna nyutkomna roman, Farewell Summer, som ska läsas som en senkommen uppföljare till Dandelion Wine (Blommande vin) som utkom för knappt femtio år sedan. Hur gammal är han egentligen, den här lustige mannen, som har publicerat sig sedan 1930-talet? Åttiosex?

Huvudpersonen Douglas Spalding har i alla fall bara åldrats ett år, men det är illa nog. För de av oss som lyckliggjorts tidigare av Bradbury är det trygg mark att beträda, när författaren återvänder till och återanvänder barndomen som tema – här manifesteras puberteten med att Douglas drabbas av en flickas kyss, vilken ger honom minst sagt ambivalenta känslor.

Är detta bra då? Kan Bradbury fortfarande ”leverera” (det ska heta så, enligt den floskeltopp som jag läste om häromveckan i Svd)? Nja. Bradbury hade en svacka i sin produktivitet under 70- och 80-talen, men har fortsatt publicera sig långt efter sitt pensionsdatum, och ärligt talat vet jag inte om jag blir helt överlycklig av den här boken: kanske mer likgiltig. Det är habilt, ganska intressant – men sorgligt nog långt ifrån den där självklart magiska känsla som infinner sig när man läser hans bättre noveller, eller för den delen de relativt få av hans romaner som är helt lyckade – Fahrenheit 451, förstås, och Dandelion Wine, samt Something Wicked This Way Comes.

Den här gången skriver den gode gamle mannen mestadels på en narrativ autopilot. Det är de välkända inslagen, med hög igenkänningsfaktor (var inte det också en floskel / kliché, en gång i tiden?) i formuleringarna: det är mycket natur som besjälas. Och så det där med att vägra växa upp, eller snarare vägra acceptera att tiden är rörlig. Det är något rörande med detta, men kanske också på gränsen till att bli patetiskt (är inte mannen 86 år ändå?). Det finns en påtaglig risk att betraktelserna mister sin skärpa och udd, och där han tidigare kunde förevisa vassa iakttagelser, blir det här en smula gaggigt, och kanske ännu värre till och med sentimentalt.

För det är ändå så med Bradbury att han lätt kan avfärdas som en oförarglig gubbe som skriver idylliska små berättelser. Läs ”The Small Assassin”, som mästerligt visar oväntade vinklar på föräldrars otillåtna känslor för sitt barn – eller vänd dig till nästan vilken som helst av hans riktigt tidiga novellsamlingar, där det finns gott om maliciös humor och melankolisk människosyn.

Annars är det förstås inte förenat med rätt referenssystem att framhålla Bradbury: en coolare författare att namndroppa är naturligtvis Thomas Pynchon, vars senaste bok Against the Day nu får sina hyllningar av fansen (Malte Persson med flera). Men det finns något irriterande med hur vissa dyrkar en del författare – att enbart läsa för att tillskansa sig esoterisk kunskap att stoltsera med kan påminna om hur en del av mina Umeå-bekanta döpte sitt band till Komeda bara för nöjet att få berätta hela historien om den polske kompositören, och hur trist det blev när jag kände till allt, och deras besvikna miner när jag inte berömde dem för deras fantasifullhet. 

I denna bok, som kan utgöra författarens sista ord, är behållningen antagonismen mellan stadens unga och de gamla; de befinner sig i regelrätt krig, med referenser rakt ned till inbördeskriget (”the civil war”), och de gamla behandlar de unga som schackpjäser, och bemöts av en slående brist på respekt. Det blir mordiskt, och på dödligt allvar rör sig intrigen drömskt och svävande kontursvagt genom en riktigt onormalt ljum oktober för länge sedan. 

Det var förstås med bestörtning det nyligen kom till min kännedom att Göran Perssons ”favoritförfattare” (som det tydligen heter) är Knut Hamsun – samme Hamsun som jag läste med så frejdig behållning för några år sedan. Nåja – nu visade det sig att storbonden Persson mest gillade Markens gröda, en av gamlingens mer oförargliga skrifter, medan mina sympatier låg på den tidige Hamsun: vettvillingen som skrev de febrigt vansinniga Sult och Mysterier, om figuren Nagel som stod med humbug upp till midjan, ni vet.

Nu har Sigrid Combüchen skrivit en tjock lunta om Hamsun, med den vackra titeln Livsklättraren. (Bonniers ska visst ha en serie, som de kallar ”Porträtt”, och detta verkar vara första boken). Det är en vidunderlig bok, om en vidunderlig man, och en ännu vidunderligare författare. Combüchen gör sitt bästa för att matcha norrmannens säreget vildsinta stil, och jodå – hennes angripssätt är att skriva bländande, i en slags konstant tour de force utan andningspauser; hon skriver med helljusen på (boken är ”skriven utan broms”, för att tala Hamsuns språk).

Dock känns det som att Combüchen inte har den där ambivalensen inför sitt ämne, vilket hade kunnat göra hennes arbetsmetod mer fruktbar. Objektivt sett verkar hon inte gilla honom så mycket (så varför denna bok, eller snarare just denne författare?) – någonting liknande vidlådde hennes famösa Byron-roman, som unisont hyllades i Sverige, men blev mer eller mindre utskrattad av engelsmännen när den översattes där (i den här boken finns det många blinkningar till oss som har läst hennes hatälskade Byron). Dessutom är hennes sätt att skriva lite dubiöst: det är rörigt och osorterat, som en obearbetad skiss, där hon ostrukturerat lämpar av sig hela sitt instuderingsmaterial: hopplockade läsefrukter och lösryckta infall och vimsigheter, där allt har samma dignitet och värde.

Nu blir det den gamla vanliga Hamsun-kunskapen som prånglas ut ännu en gång, filtrerad genom Combüchens lite knixigt narcissistiskt labyrintiska stil. Stundtals kan det bli mer av Sigrid C. än Knut H., när hon uppfinner och bygger metaforslott som det är svårt att undvika att gå vilse i. Ändå läser jag girigt och med ganska stor behållning: Hamsun är förresten en sådan där författare som det är stört omöjligt att förbehållslöst gilla – han spottar dig i ansiktet. Nazism är bara förnamnet, som bekant (och ett ämne som Combüchen uppehåller sig tämligen sparsamt vid).    

Det har blivit 2000-talets trend, att det vräks ut böcker om författare, i stället för böcker av. Helst ville jag gå in i en bokhandel och hitta Hamsun i pocketutgåvor, nyöversatta och med snygga Lotta Külhorn-omslag. Men det är klart: ska det vara någon (18)90-talsförfattare som rycks upp i offentligheten, så får det mycket hellre vara Hamsun än — bara för att ta ett exempel — Heidenstam. 

Att Persson på sitt torp gillar Hamsun är inte svårt att förstå: båda vände stadsmiljön ryggen, men av vitt skilda anledningar. Hamsun föraktade sin egen (redan då amerikaniserade) samtid, och uppvaktade misantropin med hela sin person – att Persson åtminstone i sina egna ögon är filantropiskt lagd har knappast undgått någon. Men bara för att han (Persson) inte spottar dig i ögonen betyder det inte att han drar sig för att sticka en högaffel i ryggen på dig när du vänder dig om.   

Trots att jag har gjort det förut, 2001, höll jag i fredags på skolan tal, något som heter ”Adventsbetraktelse”: ”Det finns ingen anledning att du som är ung, vacker och intelligent ska ödsla tid på sånt som bara kurtiserar ondskan” – och blev omkramad av min chef som sa att jag talade direkt till hennes hjärta, med flera uppmuntrande ord från flera kolleger och elever (förutom en på Mediaprogrammet som frågade: ”Hade du skrivit det själv?”) – men som vanligt blir jag bara misstänksam, och tar för givet att de säger så vänliga saker för att jag inte tål höra sanningen, som är att det var så pinsamt och patetiskt att det inte ens kan sägas. Mitt gamla tal från fem år sedan är jag någorlunda stolt över: det var klokt och välformulerat, medan det här talet bara var en massa förmanande uppmaningar – Du musst dein Leben ändern!, eller något - - - (Goethe, som om du inte visste)

I efterdyningarna från sommarens kanondebatt kommer här Carl-Göran Ekerwalds bok om läsning, som han kallar Att läsa innantill. Om skönlitteraturens nyttighet. Ekerwald, som vi känner från hans fina böcker om Shakespeare, Céline, Goethe och Nietzsche, med flera, har på gamla dar blivit omåttligt produktiv – och det tackar vi verkligen för: nyligen kom hans Filosofins ättestupa som behandlade hur farligt det var att läsa, och där han propagerade för ett litteraturens avskaffande; hur ska en sådan bok kunna följas upp om inte av en bok som visar hur nyttigt det är att läsa. Innan du tar ut glädjen på förhand: vänta dig inte att bli struken medhårs i författarens minst sagt sensationella efterord.

Det är med storslagen emfas Ekerwald lyfter fram just nyttan, med flertalet välfunna exempel. Han visar hur konst kan bli ett kemiskt sätt att förändra humöret, och rentav vara hälsofrämjande (det finns undersökningar som har visat hur kulturnyttjare (hemska ord) mår bättre än de som ägnar sin surt förvärvade fritid åt andra aktiviteter – vad nu det kan vara!).

Där svenska skolan gått vilse i ett uppvaktande av narcissismen hos de unga, genom populistiska råd till eleven att hitta jämförelsepunkter i sig själv, visar Ekerwald att litteraturläsning är ett sätt att söka hos andra – och därmed växa. Och han demonstrerar flitigt och elegant hur hans läsning har bidragit till att åstadkomma en så sympatiskt välvilligt inställd och inte minst generös medmänniska, som här frikostigt delar med sig av sina lärdomar.

Ekerwald är uppfriskande opretentiös, och med ett exempel från Rumi (som halvt överlägset påpekade det uppenbara att även det förorenade (exempelvis av urin) vattnet släcker eldar) visar han att läsning av förorenade böcker (exempelvis deckare) också gör nytta – något en av hans jämnåriga, Gunnar E. Sandgren, kunde ta efter.

I en fantasifull tolkning jämför Ekerwald den bekante kyklopen (med det symboldigra namnet Polyfemos) med en tv-station: ”enögd och med mycket skrål och skrän”. Odysseus lurade ju kyklopen med att kalla sig ”Ingen”, och Ekerwald visar att fler kunde lära sig av den mångförslagnes attityd, nu när tv-eran kräver av sina deltagare att de blir ”Någon” (här tänker jag på en av Dickinsons mest kända dikter, du kan den liksom jag: ”I´m Nobody! Who are you?”).

Många exempel hämtar Ekerwald från sin barndoms läsning, och han återvänder till sina allra tidigaste läsupplevelser. Det är en fruktbar metod, där han levandegör den där oemotståndligt njutningsfyllda magi som uppstår när den unge läsaren upptäcker glädjen i svåra ord, till exempel hos Skattkammaröns Stevenson, en av de sorgligt underskattade engelska 1800-talsförfattarna. När han ska illustrera det genuint svenska exemplifierar han med Taubes version av Jante: ”Och vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden”, vilket vår amerikanska vän Allyson skrattade gott åt när svenskinstitutionen hade höstfest och denna sång var obligatoriskt inslag (gissa vem som hade gjort sånghäftet).  

Boken är utsökt lättläst, med en skönhet som bara skyms av de lite för många korrekturfel som det lilla förlaget släppt igenom. Enkelheten och direktheten i Ekerwalds resonemang kan erinra om den mycket sene Lagercrantz, en av det slutande förra århundradets mest uppburna essäister. Att påstå att Ekerwald har krupit in i Lagercrantz avlagda kostym – nej, sådant bildspråk är mig främmande.