mimicry
Partiet som envisas att ha en förkortning som låter som en hånfull grymtning från en däst representant för borgarklassen vill införa en litterär kanon för gymnasiet. Men en sådan existerar redan, och det är knappast önskvärt att politiker lägger sig i sådant de inte kan påverka (kan de inte nöja sig med att bygga broar och inviga köpcenter, som de gör i seriernas värld?). Vad som ska läsas styrs dessutom av konjunkturer, så att när den färdiga listan ska presenteras är den redan inaktuell. Dessutom vill politiker bara ha uppbygglig didaktisk okritisk litteratur, harmlös och positivistisk och rumsren.
På 1980-talet var det en omöjlighet att traska in på ett seminarium utan att modeordet ’diskurs’ singlade genom rummet, yttrat av någon frankofil poststrukturalist; det var så givet att ordet skulle förpassas till modeordens sälla jaktmarker, en procedur som brukar ta fem-sex år, vilket fick till effekt att den som på 90-talet använde ordet i en debatt fick finna sig i att bli lika hånad som den stackars c-studenten som på ett Ekelöf-seminarium försökte blidka de blaserade Ekelöf-diggarna från Stockholm. (Nej, det var inte jag som var c-studenten, jag bara satt där med min onda tystnad.) Nu har det gått så lång tid att någon snart kommer att gräva upp ’diskurs’ igen. Låt det bara bli någon annan än jag. Förlåt dessa rader, min profetiska själ —