bernur

Och jag har inte ens fattat skillnaden mellan det smaklösa och det osmakliga: är jag en värdig medborgare?

Svt har köpt in ”The Line of Beauty”, och trotsar min profetiska själ: den ska sändas kl 23.45 på torsdagar, för att säkerställa att alla rättrådigt arbetande människor ska ligga i sina vaniljsängar och inte orka följa bögsexet och kokainsnortandet. Tur då att vissa slavar välsignats med sömnlöshet, så att åtminstone jag och den friade Malte Persson tittar.   

Det finns en barriär mellan det skrivna och personen bakom: det är inte ett försvarstal, ett slags puerilt ”det är inte jag”, utan snarare en redovisning av den persona (/de personae) som uppfinns när han som skriver detta träder fram — jag menar träder tillbaks — — —

Kommunen (stadskontoret?) i den stad där jag bor, jag orkar inte ens nämna dess namn, har cementerat och gjutit en port — en barriär — som avskiljer cykelvägen från en bilväg som jag måste korsa när jag cyklar till mitt högt värderade arbete. Jag måste alltså kliva av cykeln för att komma igenom porten (två hårda stängsel som ska passeras zick-zack, and I cannot find a safety haven), men det är bara det att ingen har cyklat i den där backen de senaste åren, för asfalten är så monumentalt dålig, groteskt förstörd av tjäle och trädrötter och ogräs och gropar orsakade av grävmaskiner. Jo, jag cyklade ett par gånger i våras, med en serie av punkteringar som följd. Djävla kommun (stadskontor), som lägger sina pengar på portar och bilbroar över vattenpölar, i stället för att ordna anständiga cykelvägar.  

"Night Shift": vad hör jag när jag lyssnar till Siouxsie and the Banshees? Alla de där överotäcka melodierna som ingen annan vågat upptäcka, som vrider sig mellan Siouxsies dödsvarslande röst: en nedsänkning i galen musik, som fortfarande väntar på att desarmeras och göras ofarlig och anpassas under någon prydlig etikett i rockmusikens bårhus. Jag har samma förhållande till Siouxsie and the Banshees som Ofelia hade till vatten — — — 

The Divine Comedy, “A Lady of a Certain Age”. Och så frågar ni vad det är för fel på svensk musik? Varför jag envisas med att lyssna på smart, intelligent, elegant, vacker brittisk musik - - -

Nu mindre än tre veckor kvar till valet, och jag har fortfarande inte bestämt mig: snart fyra år har jag haft på mig, dessutom. Men det finns inget parti som är tillräckligt anarkistiskt. Ändå skulle jag nöja mig med ett parti som skrev högst på sitt program att den obscent välbeställde kungen med hela sin familj skulle tvingas i exil till Saint Tropez eller Brunei, och så kunde alla turnéer med E-Type och Carola och Thomas Ledin och alla andra som barnen gillar förläggas dit — — —

Nu invänder du, Spegelbild, att det minsann finns viktigare frågor, och nämner — efter att ha harklat dig i tillbörlig ordning — arbetslösheten, vården, skolan, miljön; men tänk på hur mycket bättre det skulle bli utan kungen, och kanske framför allt Carola som vilken dag som helst kommer att meja ned någon oskyldig bloggare som råkat yttra ett förlupet ord för mycket  — — — Carola, åk till Rundvik, undvik Jönköpings alla försåtliga rödljus och övergångsställen — — — 

Efter långvarigt letande hittar vi en vinterjacka till vår äldsta son, som trumpet agerar provdocka i affären. Den köper vi, tänker vi unisont, så där som gifta par gör efter många år tillsammans, tills en av oss, jag vet inte vem, upptäcker en halvdiskret cirkelformad logga på armen (självfallet den vänstra, den sinistra): ”HELLRIDERS”. Varför skulle vi gå med på att köpa en jacka som gör reklam för HELVETET, av alla djävla ställen? Vi ser oss omkring: det är dödskallar och eldsflammor överallt på pojkavdelningen — det råder ingen tvekan om att det är denna affär som är Helvetet; molokna beger vi oss därifrån, men kanske lite muntra ändå, liksom glada för att vi tillåts lämna stället.

Det är ett ständigt tjat om nuet: det är nuet hit och det är nuet hit. När allt kan sammanfattas i den koncisa formeln: ”nästan som det är nu”.

Just när du trodde att tillvaron inte hade något mer att erbjuda i sin arsenal av surrealistiska överraskningar, då får du på reklamradiokanalen höra Björn Ranelid läsa högt ur Claes Ohlsons katalog, en text om nyckelskåp. Uppenbarligen är det reklam, men kan det inte lika gärna räknas som en konstinstallation? Är det girighet eller självironi? För att återställa balansen i tillvaron kräver jag nu att Bonniers betalar Peter Jöback för att läsa högt ur Livet på den här planeten: vad kostar en själ (10 000 kr? jag tror Ranelid nöjde sig med 2 500 kr den här gången)?

Strindbergs förklaring till all djefvla otur som drabbade honom var att skylla på ”makterna”; Ingmar Bergman tar till begreppet ”demonerna” för att skildra den ångest som attackerar honom; själv har jag inget annat ord att tillgå när tillvaron djävlas än ordet ”medieprogrammet” — — —

Skräck har samma smak som önskan / i klorna på krafter som skiter i mig. Aase Berg är för närvarande den som har den bästa nosen i svensk litteratur: jag litar blint på hennes omdöme. På www.ettlysandenamn.se/KartaAaseBerg.html finns några nyskrivna saker, ur en kommande bok (Loss) — för oss som girigt (glupskt) inväntar vår möjligtvis förtjänta belöning. Språket är på allvar: det är en livslång besatthet, går inte att välja bort, eller mana fram; din förmåga att vistas i språket är inte något som du kan styra eller befalla, som en tillgiven hund (snarare en nyckfull katt, som dikterar villkoren för samvaron) — språket svarar inte på dressyr, och är ingen kamrat som du kan kommendera och som smeker dina förutfattade meningar. Det är bara en välsignelse, som retfullt ofta känns som en förbannelse, och förstås lika ofta är just detta.   

Trots att det har hållit på i åtta år nu blir jag lika förvånad varje gång det händer: länstrafiken skänker en bok till alla gymnasieelever, och jag som lärare ges ynnesten att till de måttligt tacksamma slynglarna lämpa av den lilla volymen. Årets utgåva lockar med Sara Stridsberg och Fredrik Strage, och ytterligare sex författare, eftersom det måste vara exakt åtta namn år efter år. Förutom de nämnda — speciellt Strages lilla pärla med vass udd riktad mot moralpaniker — finns det inte mycket att glädjas åt, det är som det brukar: det där smetiga tilltalet, som alla får när de ska skriva för unga. I stället för att nöja sig med att skriva en bra novell har de ansträngt sig för att skriva ”så att de unga ska förstå”, så då blir det fullt av krystat ungdomsspråk, och ”angelägna” ämnen, och jag som normalbegåvad läsare vet inte vart jag ska ta vägen med min genans. Genant är det också för de stackars ”rockstjärnor” som ska fylla en populistisk kvot — i år Moneybrother, och inget ont om honom, egentligen, men det blir övertydligt att han inte är författare. Jag fattar att det måste vara bilder och så, men kanske inte alla måste vara så uppenbart reklamfirmabeställda? Fast varför känns det bara som att jag påpekar det uppenbara? Kan jag få en önskelista till nästa års version?

Nikanor Teratologen, Stefan Hammarén, Gabriella Håkansson, Willy Kyrklund, Birgitta Trotzig, Andres Lokko, Malte Persson, Christine Falkenland, Jenny Wilson, Aris Fioretos, Malin Lindroth, Robert Kangas, Oline Stig, Niklas Qvarnström, Andrzej Tichý, Jerker Virdborg, Magnus Dahlström, Lotta Lotass, Alexandra Coelho Ahndoril, Gunnar Blå, Johannes Nilsson, Jan Arnald, Fabian Kastner, Cecilia Örtenblad, Anne-Marie Berglund, Niklas Darke, Linda Örtenblad, Maria Fagerberg, Kristian Petri, Bodil Malmsten, Åsa Ericsdotter, Einar Askestad, Carl-Johan Malmberg, Mara Lee, Sigge Eklund, Kristian Fredén, Mats Kolmisoppi, Zbigniew Kuklarz, Anna Jörgendsotter  — oj, nu blev det för många, 39 stycken, men om de tar bort alla bilder? — — —

När jag ville att Stig Larsson skulle börja skriva igen var det kanske lite ogenomtänkt, för jag kom att tänka på Martin Amis, som Stig på vissa sätt liknar (förmågan att intressera sig för människor som andra inte bryr sig om, de icke sedda människorna, de icke önskvärda, och skildra dem trovärdigt och utan att bli överlägset fördömande): Amis har efter sina vidunderligt vackra mästerverk Money. A Suicide Note och Success (när skrevs ett bättre triangeldrama?) bara skrivit sämre och sämre böcker, som den pliktskyldige läsaren har tagit sig igenom med all den entusiasm som ett besök på Friskis och Svettis skulle ha inneburit.

På sin blogg errata — rikets näst bästa blogg, du vet var den bästa finns, eftersom du läser det här — ber Malte Persson sina lojala läsare att bjuda på den bästa inledningsmeningen från en fackbok. Jag sökte kors och tvärs i mina alltför få fackböcker, men hittade aldrig någon intressant inledningsmening. Dock är jag enormt stolt över första meningen i min uppsats om Coleridges dikt ”Christabel”, som jag skrev 1997. Stolt, och lika mycket skamsen, visserligen. Jag minns bara att jag väldigt gärna vill ha med ett semikolon i första meningen, och jag citerar ur minnet, eftersom uppsatsen ligger inklämd, tillplattad och ihjältryckt av en tjock Heidenstam-bok: ”Coleridges ’Christabel’ är en dikt som lämnar läsaren i sticket, av flera anledningar; dess repulsiva befattning stipuleras dels av att den är oavslutad, dels av …” (meningen fortsätter några rader till, vi kanske ska sluta här …) — — —

När jag började med denna blogg visste jag förstås vad som förväntades av en blogg-skrivare. Jag hade väl läst något någonstans, tillräckligt för att fatta exakt hur jag inte skulle skriva — och så skrev jag just som jag inte skulle.

Det går att skriva längre, har jag hört. Problemet är bara att jag alltid tappar tråden. Vad var det nu jag skulle säga?

The Auteurs, “New Wave”, 1993. Våren 1993 väntade vi alla på Suedes debutskiva, efter två sagolika singlar och det ännu icke utgivna mästerverket ”Animal Nitrate”; inte visste vi då att det var förbandet The Auteurs skiva som vi skulle lyssna på 13 år senare, medan Suedeskivan i stort sett kunde ha försetts med sigill (kyskhetsbälte?) samma höst. Luke Haines luffar- och cirkusromantik står sig förvånansvärt bra fortfarande, och inte minst den cymbaleffekt han åstadkommer med sin försynta röst gör att man stillsamt undrar varför inte fler band låter trummisen kasta ut sina cymbaler. Det är en alltigenom asketisk musik, med ärkebrittiska gitarrer och långsam rubber ring-cello och idel saliga leenden. Gör världen en tjänst: glöm Suede, de har aldrig någonsin existerat, och ägna dig åt The Auteurs anemiskt vackra musik i stället. 

Det ligger inget medvetet beslut bakom (när gör det någonsin det?), men jag går inte längre på konserter. Ack — en gång i tiden kunde jag trängas med de någorlunda likasinnade, men jag verkar ha fått en släng av misantropi eller något, så jag blir bara beklämd när jag måste lyssna på livemusik. Jag har tröttnat på applåder, men det är bara förnamnet — — —

Med sarkasmen snirklande i ögonvrån följer jag med all den förströddhet jag lyckas uppbåda kultursidornas kanondebatt, men tycker mest att de använder litteraturen som en fetisch; författarnamn får agera symbol för något idealistiskt ädelt eller gammelhumanistiskt, och de  pådyvlade åsikterna står som spön i backen, när sanningen är att de flesta av de etablerade och sönderkramade författarna en gång i tiden var subersiva och farliga och otäcka och varnande exempel. För inte tror ni väl att det är P.O. Enquist och Kerstin Ekman och som era barn kommer att läsa på gymnasiet? Snarare Aase Berg, Nikanor Teratologen och Sara Stridsberg — åtminstone om jag får bestämma! Och det får jag ju, eftersom det här är min blogg: ha!!!       

Vilken djävul tar Nabokov i besättning varje gång han ska chikanera en kollega? I Ada or Ardor hittar vi Heinrich Müller, författaren till Poxus. Nabokovs roman är en sällsam mix av Joyce och Proust, ett omöjligt företag, dömt att haverera, och hela romanen är enormt jobbig att läsa, när han parodierar sig själv och trotsigt demonstrerar för alla som jagade pornografi i Lolita att han var fullt kapabel att skriva äkta porr, det är bara det att den finns någon annanstans än i den famösa Lolita, som så orättvist stämplats som snusk, när den är allt annat.

Sara Stridsberg nämnde tre böcker i somras, får jag veta så här när hösten basunerar ut sin ankomst, med sitt 40-dagarsregn: Duras Sommarregn, Nabokovs Lolita och Sylvia Plaths dagböcker. Hon måtte ha varit och knyckt bland mina böcker, för det är vad jag har läst i sommar.

Such a heavenly way to die. Eftersom jag inte tror på varsel och järtecken har jag inte sagt något förut, men när jag köpte “Ringleader of the Tormentors” (2 ex, men det ena var till en kollega på jobbet; jag är inte Patrick Bateman) och var på väg därifrån med min skraltiga cykel blev jag nästan överkörd av en lastbil — fast inte en ten ton truck, snarare en budbil, knappt större än en SUV, men ändå — — — Ska jag dö, får det lika gärna bli på detta vis, vad som helst är bättre än att dö av ett blixtnedslag i Eksjö, genomvåt och skrattrusig efter femton minuters usla skämt från en konferencier som relegerades från humorskolan innan intagningsproverna. Ändå behöver alla lastbilsförare inte börja sikta på mig: välj folk från Rundvik, Ångermanland — men skona mig!

Med detta sagt: hellre hade jag blivit överkörd efter att ha köpt ”You are the Curry” (jag vet vad den heter ”egentligen”), eftersom den är lite bättre än Morrisseys senaste. De bra låtarna: låt gå för dem, de är bättre än på mycket länge (”Life is a Pigsty”, ”I´ll Never be Anybody´s Hero Now”, ”Dear God, Please Help Me”), men de dåliga låtarna är ”Maladjusted”-dåliga. Några av dem blir singlar.

Jönköping is not the world. I dag släpps i världen (med undantag för Amerika och Jönköping — staden som saknar skivaffärer: nä, finns inte gamla skivor med The Jesus and Mary Chain och My Bloody Valentine eller nya skivor med The Sleepy Jackson och The Divine Comedy är det inte en skivaffär) Morrisseys tredje singel från “Ringleader of the Dementors” (väck mig inte), ”In the Future When All´s Well”, en av de svagare, sämre, mer menlösa låtarna. Men det är klart: nu är det mer än bekräftat att den Lee han sjunger om är Lee Fiora från Prep, eller hur — — —

Se, jag är bunden till händer och fötter,

känn, jag är tvungen till alla mina tankar.  

You say tomato … Nog kände jag till att hon var från Kuba, poeten som sjöng, det är bara det att jag läser Clarice Lispector, och hon är från Brasilien, och jag är förvirrad. ”På Radio Ur sa de ett ord som jag tyckte lät rätt konstigt; mimikry, sa de” (Stjärnans ögonblick, s 72). Dessutom var jag så upptagen av att försöka se vad det var Malte Persson skrev i sin lilla bok med sin lilla röda penna, när han ett par gånger illustrerade tesen att en författare aldrig är ledig — — —

De där gamla numren av BLM som jag läser: i ett av dem beklagar redaktionen sig över att en bok som Carson McCullers Spegling i ett gyllene öga tillhör årets ”worst-sellers” (ändå har jag haft två ex av boken … inte precis inköpta 1943, visserligen … i alla fall inte av mig … eftersom jag bara läste Hjalmar Bergman-romaner på den tiden …). Det var bara häromveckan som jag läste Spegling senast: helt förstummad av kraften i hennes berättande (se 7 aug). Jag blir lyckligtvis aldrig kvitt Carson McCullers. Det är det kalibrerade temperamentet som fångar mig.  

Mirna Figuredo Silva sjöng underbart vackert två brasilianska sånger på poesifestivalen i Nässjö — men vore det inte för att Stig Larsson äntligen läste lite gammal skåpmat från Matar och Marie Silkeberg med sitt inpräglade allvar läste från 23:23 vet jag inte vad jag skulle ha gjort med min rastlöshet. Allvarligt talat: Stig Larsson, varför har du slutat skriva? Det känns bara som ett nyckfullt infall, inte ens ett beslut. Förmågan att resonera kring det skenbart obetydliga, det går inte att lära ut. Nu glömde jag bort att fråga om Marie verkligen tycker att ”Is This Desire?” är P J Harveys bästa skiva. (Den är ju det!) 

Håkan Sandell och Ann Smith kucklade hela tiden demonstrativt för att störa alla andra uppläsare, som två kepsbarn på högstadiet. Inte ens deras självupptagenhet (Håkan Sandell: när har du någonsin skrivit någonting intressant?) kunde sabotera de andras intressantare bevis på mänsklighet. Nä, jag menar inte att alla måste följa en svensk konformistisk regel som stipulerar att alla ska vara flockdjur, eller att det är en Monegrinsk artighet som ska härska, eller ens att alla ska följa Kants kategoriska imperativ; hade Sandell skrivit en aning bättre och kanske läst en gnutta bättre hade jag nog varit mer fördragsam. Miss Universum är förstås ingen poet (mer än Bob Hansson, dock), och det mest underbara som hände på kvällen var när Goy bad henne att ”släppa tiden” när hon försynt undrade om hon höll på att hålla på för länge. Att släppa tiden — hur ofta har jag inte önskat att jag kunde göra det!

Hur gammal var du när du slutade tro på tidsresor? Om han — det vill säga ”jag”, jag menar ”du” — någonsin slutade tro på dem — men varje gång jag bläddrar i gamla inrökta nummer av BLM från 40-talet förflyttas jag till en annan tid, som var mer aktsam på väsentliga saker, som inte uppvaktade trivialiteter och hånglade med tramset. Resonemanget var allvarligt, men det enda som har överlevt av detta allvar är det pompösa, som gör att alla utsagor om litteratur blir lätt löjeväckande. Vilken sinnlig njutning att läsa skribenter som behandlar semikolonet som en förtrogen, och Mirjam Tuominen — den fortfarande kriminellt underskattade novellförfattaren Tuominen — hennes stillsamma ord som ändå väcker den sinnessjukdom som hon ständigt sällskapade med: ”Dragningen mot kaos är en grundläggande drift för människan. Och Hjalmar Bergmans diktning och människoanalys belyser fascinerande just denna kaosdrift, människans innersta hemliga sugning mot tomheten.”

Det kan ha med mitt pingstvänliga ansikte att göra, för jag kan inte komma på någon annan anledning till varför mina elever ständigt och jämt frågar mig om jag tror på Gud. Det är en alldeles för allvarlig fråga för att jag ska kunna svara på något annat sätt än raljant, på samma sätt som tramsiga frågor givetvis får seriösa svar.

Jag läste häromdagen att Fidel Castro är den envåldshärskare som har suttit längst, sedan han tog makten i Kuba 1959; det stämmer väl inte riktigt ändå, eftersom drottning Elizabeth har varit tyrann i England sedan 1953.

Will never marry. Varje gång jag råkar hamna på ett bröllop känner jag mig som en antropolog, utsänd för att rapportera om ett exotiskt folkslags sällsamma riter.

Partiet som envisas att ha en förkortning som låter som en hånfull grymtning från en däst representant för borgarklassen vill införa en litterär kanon för gymnasiet. Men en sådan existerar redan, och det är knappast önskvärt att politiker lägger sig i sådant de inte kan påverka (kan de inte nöja sig med att bygga broar och inviga köpcenter, som de gör i seriernas värld?). Vad som ska läsas styrs dessutom av konjunkturer, så att när den färdiga listan ska presenteras är den redan inaktuell. Dessutom vill politiker bara ha uppbygglig didaktisk okritisk litteratur, harmlös och positivistisk och rumsren.   

På 1980-talet var det en omöjlighet att traska in på ett seminarium utan att modeordet ’diskurs’ singlade genom rummet, yttrat av någon frankofil poststrukturalist; det var så givet att ordet skulle förpassas till modeordens sälla jaktmarker, en procedur som brukar ta fem-sex år, vilket fick till effekt att den som på 90-talet använde ordet i en debatt fick finna sig i att bli lika hånad som den stackars c-studenten som på ett Ekelöf-seminarium försökte blidka de blaserade Ekelöf-diggarna från Stockholm. (Nej, det var inte jag som var c-studenten, jag bara satt där med min onda tystnad.) Nu har det gått så lång tid att någon snart kommer att gräva upp ’diskurs’ igen. Låt det bara bli någon annan än jag. Förlåt dessa rader, min profetiska själ —

I morgon slutar semestern (sommarlovet, för oss som vägrar lämna skolan, och återvänder likt kriminella till brottsplatsen). Beckett: tack, typ —

Det var förstås ett skämt, det där med t.A.T.u. (Jag har vistats för mycket i Göteborg i sommar.) I sanning heter det ”tatoo”; ett lämpligare sätt att inleda ett nytt läsår kan jag inte tänka mig, än med krigsmusik.

Alla svenska höjdhoppare tog sig till final i EM. Det kunde höras på namnen, som uteslutande och med nästan löjeväckande konsekvens hämtats från naturen: det var holm och gren, och dubbelnamnen berg och kvist och törn och blad — synd bara att inte strand kunde hålla sig fri från skador. Nåja: det var sjö och berg som senast slog världsrekordet i höjdhopp. Inte konstigt att Emilie Flygare aldrig blev något, trots att hon var bättre än Kajsa Bergqvist under mitten av 90-talet.

Jag fortsätter återvända till dina romaner där intrigen behandlas lojt och liknöjt, och människorna är obegripligt irrationella och irriterande självupptagna. Därför att stil och temperament och atmosfär är viktigare än plot, och din oortodoxa behandling av Kärlek och Skönhet betyder någonting fortfarande.

Det är en villfarelse att hypokondrikern gärna talar om sin egen sjukdom, och en ännu större dumhet att tro att han gärna lyssnar till andras åkommor — de är ändå aldrig verkliga, tänker han cyniskt. Har han tillbringat natten sömnlös i Dödens gränsland blir allting ändå upprepningar som tråkar ut honom själv mer än andra.

Det dröjde inte länge förrän internet-etiketten spred sig in i rekommendationer för hur e-brev ska avslutas: med ett käckt ”med vänliga hälsningar”, vilket snabbt förkortades till ”mvh”, en äcklig konsonantanhopning som får mig att tänka på en hög den ännu icke rumsrena katten lämnat vid ytterdörren.

På onsdag ska jag forslas till Eksjö och lyssna på t.A.T.u., dit-tvingad av skolan. Förhoppningsvis spelar de ”How Soon Is Now”.

PÅ ÖPPNA SJÖN

Paris, det lilla skeppet, ligger i glaset för ankar:

så håller jag taffel med dig, dricker dig till.

Jag dricker så länge, tills mitt hjärta gör dig dunkel,

så länge, tills Paris flyter på sin tår,

så länge, tills det sätter kurs på den fjärran slöjan,

som döljer världen för oss, där varje du är en gren

vid vilken jag hänger likt ett blad, som tiger och svävar.

En tidning i Norrland har bevisat att artisten Carola röker, och hennes oundvikliga dementi låter så här: ”patetiskt, skrattretande och ganska kränkande”. Någonting säger mig att hon med den vokabulären har en framtid som skivrecensent — hon kunde börja med att recensera sina egna skivor.

Det intressanta med att ge sig in i debatter, eller att överhuvudtaget yttra något offentligt, är alla dessa förutfattade meningar och åsikter som man behäftas med. Snart måste allt jag säger följas av en lång harang av förtydliganden och förnekelser. Alternativet är att många anser att jag hyser åsikter i frågor som jag inte ens orkar bry mig om, eftersom de tar för givet att den som tycker a) också måste tycka b), när sanningen är att mina tankar aldrig någonsin har löpt efter en snitslad bana eller någon sanktionerad kronologi; jag förbehåller mig rätten att tycka zick-zackigt när det passar mig, och överlämnar förutsägbarheten till stofiler med båda benen fast förankrade i forna tiders ideal.

Alla fotografier av Ian Curtis ser ut att ha tagits hos tandläkarens väntrum.

Först nu kan jag lyssna på Håkan Hellström — ”Klubbland” — utan att höra de där pinsamt insmickrande allusionerna till Morrissey och Dexy´s Midnight Runners, som bara har funnits där för att blidka de dåndimpande recensenterna; först nu hör jag hur bra det är — och det beror inte på att han förutsägbart populistiskt sjunger om Proust heller, inte ett dugg. 

Carolina Klüft kutar omkring på en järnvägsräls för att göra reklam — slicka kapitalistSatan ni vet var — men drar tillbaka bilden, för hon vill inte uppmuntra sina beundrare att leka på rälsen. Eh, beundrare? Vem gillar Caroline Klüft? Och varför skulle någon vilja ta efter henne? Hon är ju nästan det läskigaste som någonsin gått i ett par spikskor.

   Alla bilder på Bruno K. Öijer när han vankar omkring på rälsen illmarigt anti-leende, de borde väl också förbjudas?

Katolska kyrkan påstår att Madonna hädar Kristus, men något säger mig att Jesus har mer angelägna uppgifter för sig. Dessutom: i många många år har Madonna hädat mig som musiklyssnare, men det är hittills ingen kyrka som vill ta strid för mina rättigheter — måste jag först korsfästas och dö och sedan återuppstå för att någon ska bry sig?

Den spanska konstnären Paula Rego har åstadkommit en vidunderligt vacker illustration till Bertha Mason — men vad är det för kväst otymplighet till barn hon har stoppat mellan sina ben? http://www.mml.cam.ac.uk/spanish/resources/Rego/Bertha.jpg

När jag drabbas av smicker är det lätt att känna igen mig: så där lätt salongsberusat saligt euforiskt nästan-glad, som du måste vara norrlänning för att förstå. (Min yngre upplaga erinrade mest om någon gammaldags drängfylla när jag prisades, men det var så sällsynt att jag knappt tog någon skada. Dessutom: hembränt - försök inte förstå.)

   När klandret skänks mig likaså: mitt ansiktsuttryck skvallrar om att jag likt kon önskar mig tre magar, för jag hinner inte ens känna smaken förrän jag inser att här kommer det att bli en massa idisslande.