Flyktsoda

Den här bloggen har börjat pracka på alldeles för mycket reklam, och pricken över i, droppen som fick bägaren att rinna över, ja kalla det vad ni vill, är väl när de börjar rulla reklam längst ned på skärmen. Så jag testar ett nytt ställe, skriver hädanefter: Bernur.

you´re everything I need and more ...

En bortglömd skiva när recensenterna gör sina topplistor (en? jag kommer på många) är CEOs debutskiva, även om den kanske inte riktigt hela tiden når upp till TTA-nivåer. Nu släpps en singel till från den, "Illuminata", med en lika sanslöst vacker video som vanligt, där Eric Berglund spelar tennis mot sig själv, och det är nog den vackraste musikvideotennis som har spelats sedan Vampire Weekends "Giving Up The Gun". Och roligt nog är b-sidan en cover på Beyonces "Halo": där ser man - jag trodde att jag var helt ensam om att gilla den - - -

Kaja baja!

UNT introducerade nyligen ett experiment där man delar ut betyg, i form av kajor, även i sina bokrecensioner, vilket har fått bland andra Håkan Lindgren att reagera. Jag delar hans minst sagt skeptiska inställning till sifferbetygens funktion, att det handlar om att reducera konstverket till en produkt, att siffran i förlängningen kan ersätta hela recensionstexten, då allt handlar om flipp eller flopp. "Betyg hjälper inte en recensent att karaktärisera ett verk: det är en usel recensent som inte kan karaktärisera ett verk med ett par träffande formuleringar." Så skriver Håkan, och jag tror inte heller att det handlar om att böcker skulle vara finare än skivor och filmer: ärligt talat förstår jag inte siffornas funktion överhuvudtaget, och film förtjänar ofta både höga och låga poäng, på olika skalor - eller så beror det på att jag tittar mycket på genrefilm, typ noir, och inser väl dess begränsningar, men har överseende med dem, tack vare atmosfären i både bild och dialog, utan att jag kallar det för mästerverk eller utdelar femmor eller vad det nu ska vara. Och jag vet inte heller vad jag har för nytta av att veta att Jeppe Brixvold av UNT får fyra kajor, medan Rilkes Duinoelegier endast får tre, och Lotta Lotass futtiga två, och Dostojevskij hela fem stycken kajor för sin charmiga reseberättelse, som väl ändå inte håller lika hög litterär klass som hans senare romaner. Lyckligtvis (?) skriver bernur utan redaktör, så här lär det inte bli några betyg någonsin - - -

Ser det här ut som ett betyg - - -


Ready with ready wit

Man hittar inte ensamheten, man skapar den.

Marguerite Duras, Écrire


Vad är normalt?

Söndag morgon (ja, eller mitt på dagen då, morgonen vägrade meddela sig i morse), vi är insnöade, och tidningen uteblir: jag tar mig fram till prenumerationsärenden på hemsidan, letar fram sifferkombinationen till kundnumret, och ska precis trycka på sänd, när det prasslar i brevinkastet, och vi ser skymten av en försynt och misstänkt långsam tidningsutdelare där ute. Jag hade börjat läsa på nätet en e-postväxling mellan Ann Heberlein och Karin Johannisson, men läser den nu i papperstidningen, vilket är lite befängt, då det ursprungligen skrevs på skärmen: varför läser jag då inte också på skärmen? I alla fall, de samtalar mest om normalitet, och det är intressant, mycket intressantare än när Lars Gustafsson och Göran Greider samtalade på liknande sätt häromveckan. Intressant, tills Heberlein berättar att hon sparade ihop pengar för att operera sin mage plattare, men tog pengarna till en resa till New York i stället. Varför berättar hon sådant? Johannisson svarar avmätt och kort, och sedan är konversationen slut, och jag tänker på Johanna Koljonen, som skrev en privat text tidigare i veckan, under devisen "vi måste prata om det". Ja, men det kan man göra utan att utnyttja sig själv som exempel.

Sista natten med Sylvia

Hand in glove, the sun shines out of their - oh, well - - -

I Svd skriver Lina Kalmteg om den dikt av Ted Hughes, "Last Letter", som publicerades i oktober i år, och ej ingick i diktsamlingen Birthday Letter, med dikter om deras tid tillsammans. Vad hände den sista natten i Sylvia Plaths liv, innan hon ställde fram mjölk och kex till barnen och tejpade för dörren och sedan stoppade huvudet i gasugnen? Det får vi förstås inte veta i Hughes dikt, och inte heller i någon av de många biografierna om Plath eller om Plath och Hughes. Den ohyggliga dikten kan läsas i sin helhet här: "Last Letter".

Siv Arb, den svenska översättaren, tog detta fina foto av Sylvia med Frieda och Nicholas, sommaren innan hon gick in i kölden och döden.


Världen i skärvor, Björn Gustavsson

En skärva, en flis: ja i små textstycken, ursprungligen publicerade som hylltexter i Dala-Demokraten från våren 2007 till hösten 2010, härrör Björn Gustavssons bok Världen i skärvor, publicerad av Alba. Det är krönikor, vinjetter, i det lilla formatet: kommentarer till samhällsutvecklingen eller kulturfrågor i vid mening. Ganska korta texter – men många.

 

På ett sätt liknar det förstås internettext, bloggtext, men det finns också äldre förebilder, där Gustavsson refererar till Aftonbladets Innerspalten från 70-talet. Texterna följer ett ungefärligt mönster: ett klagomål, avslutat med en besk skopa, i ett tilltal som närmar sig ett dagermanskt högstämda allvar och ärlighetsbesjälade rättspatos. Boken fungerar faktiskt bra som tidsdokument, som en sammanfattning av händelseutvecklingen dessa år.

 

Redaktionella texter, tillkomna anonymt med ett ”vi” som upphovsman. Gustavsson själv är nog den förste att tillstå karaktären av kverulans: här avfyras rallarsvingar mot bokstavskombinationerna SJ, DN, EU, USA och CCW (den årliga Classic Car Week i Rättvik, ett tämligen bisarrt evenemang med bilar och fyllon som paraderar i staden). Kanske en tematisk uppdelning hade varit att föredra, för Gustavsson återkommer till sina käpphästar: där liknar han nog alla som skriver, inklusive den bernur som skriver här.

 

Jag befarar att boken kommer att förbli lika aktuell om låt säga tio år. Enskilda saker kan upplevas lite exotiska – redan nu ter sig optimismen inför Barack Obamas presidentskap som överdriven (jag vill inte vara den som säger ”vad var det jag sa?”, men jag trodde inte att han skulle uträtta mirakel) – men i det stora hela känner man igen sig; ofta är det så att det som i efterhand ter sig lite märkligt inte behöver betyda att det har varit obegripligt (vad är obegripligt i den här världen? - ingenting alls).

 

Gnäll över världens orättvisor dominerar: ja, men det är faktiskt då man behöver skriva. Eländet inte bara dominerar, det härskar. Som motvikt finns en solskenshistoria om katten Dante, som efter en Inferno-vandring finner om inte Paradiset så åtminstone en fristad i kattpensionatet ”Fyra tassar” i Krylbo. Olika lokala dåraktigheter är det gott om, men det finns som bekant stollar i alla städer av tillräcklig storlek: ingen skonas från barbariet, från vulgariteten.

 

Här blir vi varse hur Gustavsson slits mellan hopp och förtvivlan, kanske mest det sistnämnda. Att texterna var(it) osignerade uppmuntrar till munterhet och kategoriska utfall: mycket handlar om kapitalism, om bilism och miljön, och jag nickar instämmande mest hela tiden, men kan tycka att det är att gå aningen för långt när Lars Ohly jämförs med Jesus.


Ready with ready wit

Min musa har alltid hetat Brist. Ty när jag har lefvat, varit 'lycklig', vek allt produktivt ifrån mig strax.
Vilhelm Ekelund, brev till Amelie Bjerre, 7 maj 1906.

Skynda!

Dagens "det trodde jag aldrig". Virginia Woolf, av Björn Kohlström, kan nu köpas på bokus, adlibris, bokia, och en del andra ställen, men du får inte ge dig själv någon betänketid, får då hinner tomten inte dela ut den före julafton. Senast jag kollade en Bokia-affär var avdelningen "litteraturhistoria" helt bortplockad - likaså hos Akademibokhandeln.


Minnen , Torgny Lindgren

För drygt tio år sedan gjorde jag helt odramatiskt slut med Torgny Lindgren: jag hade (nog) fått nog av hans plirande blick, hans skrönor, hans ironier, hans evinnerliga pipa – ja, allt som ställde sig i vägen, så som det internationella genombrottet, som om det var hans eget fel, detta med framgången och priserna och utmärkelserna, som ställde sig i vägen (för mig), som om det gjorde någon skillnad. När jag kring mitten av 00-talet sökte upp honom igen med skrapande fot och mössan i handen var han som väntat hur förekommande som helst.

 

När så Torgny Lindgren på det som brukar kallas ålderns höst (jag tror dock att han blev gubbe redan på 70-talet, eller tidigare) ger ut sina memoarer, kallar han dem Minnen (bara som en påminnelse: kollegan i Svenska Akademien, Kjell Espmark, gav i höst ut memoarboken Minnena ljuger).

 

Med extrem detaljskärpa får vi här några utsnitt, några få händelser i Lindgrens liv, med början i förfäderna, som när han ordagrant återger ett replikskifte mellan morfar och mamman sexton år innan han själv föds. Några inblickar i släkten visar att tjurigheten och egensinnigheten har legat i säck innan det kom i påse. Pessimismen sitter djupt, definierar honom, som länk i en kedja av halvkufar och heldjupingar.

 

Någon vanlig självbiografi är det förstås inte, och skvallerfaktorn är låg. Inställningen till livet är ”likgiltig förundran”, men det är en inställning som bevisligen har tagit honom långt. Är det en norrländsk inställning, eller universell? Jag var ofta, då när jag läste honom så intensivt på 80-talet, förvånad att folk i södra Sverige läste och fattade och gillade Torgny Lindgren.

 

Här skriver han rörigt, osorterat, om farbror Hjalmar, den stora förtalaren, om moster Hildur som fick en timmerstock i skallen i Kanada, och om operasångaren Erik Sæden, Göran Tunström med flera kolleger, utan att man blir ett dugg klokare. En chefredaktör på Västerbottens-Kuriren (Stellan Rosén, enligt mina efterforskningar) lär honom vikten av kommatering, vilket vi nog ska vara tacksamma för.

 

En del av resonemanget avhandlar förhållandet mellan innehåll och form, att han hellre sett sitt liv utvecklas i form av en roman, men att han tvingats inse att det antar skepnad av novell. Ja, men det är inte så illa, vill jag invända – kanske det har att göra med Lindgrens stora beundran för Thomas Mann, att han med sitt leverne (o)medveten undviker romanen i en oförmåga att ge sig in i konkurrens med Mann.

 

Tvivlet blir Lindgrens motivation, den stora skepticismen, och en självironi så stor att man måste undra om han koketterar med den, att han tar ned sig på jorden så handlingskraftigt att det måste vara ett spel för gallerierna, en enda iscensättning av projektet det blygsamma geniet, försök som snarare förstärker hans ställning som profetiskt snille. Med suveränt handlag skriver han personligt utan att det blir privat – hustrun förekommer i en enda mening: hundarna däremot skriver han ömt om.

 

Boken visar att en författare är två personer: dels den skrivande, speciella och utkorade människan, och så den genomvanliga, identitetslösa, förvirrade människan – men i Lindgrens fall är båda lika genomkonstiga. Bland all den här blygsamheten som han är nästan för bra på blir de visa orden påtagliga: ”Det är svårt att ge upp, det kräver större möda än att halsstarrigt sträva vidare. Det kostar kraft och mod. Och framför allt feghet, en trygg och självmedveten feghet. Att sticka svansen mellan benen är en svår konst.” Ja, om bara fler tänkte så.

 

Lindgren är också två författare: den som vi känner till består nästan uteslutande av perioden efter genombrottet Ormens väg på hälleberget, medan den tidigare produktionen nog bara lockar specialintresserade. I sin bok Minnen antyder han att det inte var meningen att han skulle bli författare, meningen var att han skulle sätta sin kropp i arbete. Skrivandet har varit en flykt från det egentliga livet, det riktiga, uttänkta livet. Kanske det förklarar varför han uttryckligen beskriver sig som nedstämd (utan att läsaren direkt höjer på ögonbrynen vid det påpekandet), att det här blir sista boken, att han härmed sätter punkt. Som om vi skulle lita på en författare av skrönor!


Ready with ready wit

What we have loved
Others will love, and we will teach them how,
Instruct them how the mind of Man becomes
A thousand times more beautiful than the earth
William Wordsworth, The Prelude.

Död åt Karl Johan Nilsson, Karl Johan Nilsson

Omslaget till Karl Johan Nilssons nya bok Död åt Karl Johan Nilsson är briljant och helt underbart: det är bibelsvart, med texten ”död” som ett öga och resten som en tår som hänger från detta öga. Men jag vet inte vem som har formgett boken, för de dumma bibliotekarierna har satt en helt onödig lapp över fliken där den informationen ges. (Nä, inte onödig förstås, för där bakom finns väl någon datatråd som informerar C.I.A. vilka böcker jag lånar … Nä, jag bara skojar: jag är inte paranoid …)

 

Vad Karl Johan Nilsson gör är helt sonika ett lustmord på genren biografisk fiktion. Med humor och intelligens tar han sig an sitt projekt. Tillvaron har kapsejsat, havererat: ett berättarjag som heter Karl Johan Nilsson har tröttnat på sin tillvaro. Med bitterhet och rättshaveristiska anspråk gör han uppror mot – (t)ja, hela sin instängdhet, kanske. Resultatet blir en antibiografi, en text om utplåningen.

 

Han ska försvinna. I Kairo får Makako i uppdrag att åka till Sverige (Skitsverige) för att hitta den försvunne författaren, som i Sverige konverserar sin följeslagare Beglert. Och texten blir allt mer labyrintisk. Situationerna blir allt mer kafkaeska. Nilsson far med osanning – tänker man, för man vet att det är så man ska tänka. Inte kan väl?

 

Han sviker, gör illa (mest sig själv, i trohet mot genrekonventionerna: minns Carina Rydberg, Maja Lundgren, Daniel Sjölin). Författarens ständiga följeslagare: självförakt och hybris. Dråpligt skrivs samhällssatiren fram. Till det som imponerar är hur Nilsson lyckas hålla distansen till sig själv, lyckas hålla sig själv på distans. Ibland får han ändå kontakt med ett genuint jag, där han fixerar något som väl ändå får antas vara den riktige Karl Johan Nilsson.

 

Det blir som att lyssna till en skolad kverulant, en professionell gnällspik, med inkonsekvenserna och motsägelserna intakta. Han rentav gnäller på sig själv: ”Litteraturen har blivit en avstjälpningsplats för besvikelser, hat och misslyckanden! sade jag till Beglert, en plats där misslyckade personer sida upp och sida ner kan leva ut sina allra sämsta sidor och älta sitt outhärdliga gnäll”. Lyckligtvis är Nilsson en driven stilist, som förmår att ge sina tirader spänst och utnyttjar rikedomen i ordförrådet.

 

Det är monotont, monomant: ja, en fullständig antites till det Bachtin kallade dialogroman. Här skyller Karl Johan Nilsson ifrån sig, gömmer sig bakom olika pseudonymer eller rentav heteronymer, och hela tiden en ilska, som dock efterhand släpper fram en sorg, att man får intryck av att han inte är lika arg som han är ledsen. I Kairo sitter Makako och tar sig så småningom till landet i norr, i en inverterad färd till Mörkrets hjärta, och parodin är kanske lite väl övertydlig, när han upplever skogen, trummorna strapatserna, med Karl Johan Nilsson som Kurtz.

 

I längden blir läsningen ändå en aning utmattande. Nilsson har en metod, som han använder hela tiden, och det som i början är stringent blir allt mer pladdrigt. Skämtandet låter sig svårligen varieras i en roman av detta format. Och satiren över Sverie blir allt trubbigare, med argument du tycker dig ha hört förr, flera gånger. Men bitterheten går snart över i saknad, och ett elegiskt tilltal gör sig påtagligt, där han exempelvis visar medvetenhet att han tillhör en av de allra sista generationerna av författare (hur ska det annars förklaras att han sörjer sin avsaknad av unga läsare?).


Virginia Woolf fotograferad

Jag har haft anledning att gå igenom ett ganska omfattande bildmaterial, även om Virginia Woolf väl inte var lika förtjust i att bli fotograferad som vår tids superstjärnor. Detta kan skönjas i hur hon gärna tittar bort eller liksom betraktar kameran i smyg, och sällan låter blicken möta betraktaren; detta påminner till viss del om hennes skrivande, att det är skyggt och otillgängligt. Här är hon 28 år, har ännu inte debuterat som författare (hon heter Virginia Stephen). Mannen i bakgrunden är Clive Bell, systern Vanessas man.

Jag hade gärna haft just den här bilden (från 1923, utanför Lady Ottoline Morrells slott) på omslaget till boken, men jag förstår mycket väl att förlaget valde den kända studiobilden i profil, tagen av George Beresford från 1902. Även här (ovan) indikerar hon skygghet, men också lekfullhet, djärvhet, upptågsmakeri.

Här är hon fotograferad av Vogue, i sin (döda) mammas klänning, från 1926. Det finns andra bilder från den tagningen, där hon ser ytterst obekväm ut. Notera att blicken försöker nagla fast något vid golvet. Och blommorna ser vissna ut.

Man Ray tog detta foto av henne 1934: det hör nog inte till något av hans mest lyckade. Men de torde ha haft intressanta saker att snacka om.

Och Gisèle Freund, en annan känd fotograf, tog en serie bilder 1939, två år innan Woolf dog. Även här är hon bortvänd, oförmögen att se rakt in i kameran. När man ser en bild som denna blir det svårt att förstå hur Nicole Kidman skulle kunna gestalta och bära på all denna sorg i filmatiseringen av Timmarna, och i ärlighetens namn är det nog inte heller Kidmans mest minnesvärda insats på film heller.


Ready with ready wit

I know what loves are trembling into the fire; how jealousy shoots its green flashes hither and thither; how intricately love crosses love; love makes knots; love brutally tears them apart. I have been knotted; I have been torn apart.
Virginia Woolf, The Waves.

Visions of Bob

Patti Smith listar på Rolling Stone Bob Dylans bästa kärlekssånger, och det blir en fin lista. Ja, det kunde nog bli en bra skiva av detta, tänker jag, med låtar som "Dark Eyes" (som hon själv sjöng tillsammans med honom på en gemensam turné 1995), "Sad-Eyed Lady of the Lowlands", "Not Dark Yet", "One of Us Must Know (Sooner or Later)", och den fenomenala "Visions of Johanna" -ja, för att bara nämna en handfull.