bernur

Väl medveten om att det är att spotta i motvind tänker jag även i år upmärk- och hörsamma No Music Day, Bill Drummonds konstprojekt som i år avslutas, då det är det femte året. No Music Day: 21 november, och som vanligt innebär det att ingen som helst musik - inte ens om den framförs av Tegan and Sara - är tillåten. Som alternativ listas på hemsidan bland annat tips på tio filmer utan musik (snarare filmer som endast använder diegetisk musik) - dock inte Bergmans Tystnaden, som jag annars hade kunnat tänka mig att se på lördag. Jag tycker att det har gått sisådär de senaste åren, när jag har försökt att följa budorden - men det är inte lätt när man har kolleger som gärna hemfaller åt visslingar, när glassbilarna penetrerar den sakrala tystnaden med sina oljud, och så vidare ... Det bästa med No Music Day är dock att 22 november verkligen blir en dag då man lyssnar på musik med glädje och uppskattning, och inte bara tar den för given: det är nästan en religiös upplevelse att dagen efter höra musiken som om den verkligen betyder något på riktigt, och inte bara utgörs av ett bakgrundssorl.

Vi diskuterar stundtals språkfrågor på arbetet, och även om vi i vanliga fall är överens om det mesta, är dessa språkfrågor ett säkert tecken på att onda ögon plockas fram - ja, vore vi inte så himla verbala skulle förstås blodvite rentav uppstå. Vårt rättesnöre är förutom SAOL så klart våra vältummade exemplar av Svenska språknämndens skrivregler. I dag gällde det förkortningar: något som jag (av)skyr, och aldrig skulle använda, dessa inverterade tautologier. Nå - i denna fråga är jag dock ensam om min uppfattning, för kollegerna sprider obekymrat förkortningar omkring sig, medan jag kan tycka att Svenska skrivregler inte tillräckligt tar avstånd, utan nöjer sig med att rekommendera placeringarna av förkortningar till texter där utrymmet är begränsat, såsom tabeller, fotnoter, statistikredovisningar. Fast då vill de se punkter, så att ex(empelvis) "d v s" skrivs "d.v.s.", vilket är helt befängt, då punkterna bara förvirrar. Ännu värre är rådet att sätta punkt vid sista ordets förkortning, så att det blir "d v s.", vilket är så styggt att det nästan gör ont i ögat. Den enda rimliga kontentan blir förstås att helt undvika - nej, avskaffa! - alla besvärliga skitjobbiga förkortningar i fortsättningen.

Grisen och Duvan i pjäsen "Om kärleken". © Helena Bergendahl.

Teaterpjäser har en begränsad läsarskara: något förlaget Tranan verkar strunta i, när de satsar på Federico García Lorca. Utöver en volym med kvinnodramer och den lysande prosasamlingen Fisk, himlakroppar och glasögon ger de i höst ut en liten bok med titeln Fyra korta stycken, med fyra korta pjäser som ursprungligen gavs ut på spanska 1996, först sextio år efter att Lorca mördats av de spanska falangisterna. Och det är en fantastiskt vacker bok, med bedårande utsökta illustrationer av Helena Bergendahl, och en fullgod introduktion av Maria Ericsson: översättningen är gjord av Marika Gedin, och mot den har jag inget att anmärka.

Dessa fyra korta pjäser skrev Lorca i tjugoårsåldern, och de behandlar existentiella ämnen – på liv och död, på blodigaste allvar. Djur och andar tar till orda, och det är lika lekfullt som det är allvarsamt: Lorcas främsta kännetecken är fantasin, att han skriver bortom gränsen, att han vägrar acceptera gränsen – och så är han förstås poet, och genrerna tar ut det bästa ur varandra för honom, när han lyckas utvinna det bästa ur poesin för sin dramatik, liksom han utvinner det bästa ur dramatiken till sin poesi. För det här är dramatiskt – och poetiskt.

Ljust, positivt, men främst i själva längtan efter det ljusa: det finns alltid en medvetenhet om att livet mest består av skuggor. I första pjäsen, ”Känslans urkund”, handlar det om Uven som ”älskar skuggan för mycket”, och en av pjäserna, kanske den svagaste, heter just ”Skuggor”. Så det finns en kuslig dödsnärvaro i allt Lorca skriver, där det är lätt att hitta prefigurativa modeller för hans egen död, som om hela hans arbete går ut på att repetera sin egen våldsamma avrättning.

Här skapar Lorca även sin egen kärlekslära, sin profana religion som inte utesluter någon annan än den som säger nej till kärleken. Poetanden, ett av hans alter ego, en figur i den mästerliga pjäsen ”Om kärleken – teater till djur”, formulerar denna lära så här: ”Rosorna vissnar, men doften stannar kvar. Så när min själ vissnar kommer dess doft till kärlekens omöjliga rike.” Det är en lära som vårdar och bevarar mysteriet, som respekterar det annorlunda, det som inte vill förkunnas med versaler.

Men samtidigt som Lorca kan ge intryck av att mer än lovligt leva i det blå skriver han politiskt, och realistiskt. Dessa pjäser är hårt inmurade i sin (oroliga) tid, 1918-1920. Han skriver i full visshet om grymheterna, i en illusionslös lojalitet mot människans natur. Detta är inte heller någon motsägelse: vi är konglomerat, och hos Lorca finns så mycket av ljus, så mycket av mörker – så mycket hopp, så mycket förtvivlan, så mycket förtröstan lika mycket som uppgivenhet. Där blir den smått allegoriska ”Om kärleken – teater till djur” en nyckeltext för att förstå Lorcas estetik. Djuren planerar en kupp för att ta över (den onda) människans makt – men även hos djuren finns en ambivalens, en gnutta förståelse för att människan kanske ändå gör sitt bästa – framför allt hos fåglarna, det djur Lorca identifierade helst identifierade sig med. Det är Djurfarmen, tjugosex år innan Orwell skrev den: i pjäsen ”Skuggor” finns rentav ett outskrivet men underförstått liknande credo, ett ”en del är mer lika än andra”-motto.

Pjäserna är humoristiska – ibland är det nästan bara förvirrande, lite slarvigt, men ofta nog skarpt, som när Jehova ber Ängeln att sätta på sordinen på världen, och Ängeln svarar resignerat: ”Det är redan gjort.” Så lakoniskt kan en världsbild sammanfattas.

Ja – Lorca behandlar starka ämnen, och det är inte förvånande att artister som Leonard Cohen, vars dotter heter Lorca, eller Nick Cave, som har skrivit om Lorcas duende, har fastnat för den här valfrändskapen – men jag då, varför behöver jag detta? Är det så att det svarar upp mot något inom mig? Geniet gör det ingen annan har gjort, i en förälskelse till det som inte går att känna igen – och Lorca är en stigfinnare, någon som inte nöjer sig med att härma eller imitera. Det är med mod han tar sig an dessa pjäser, skriver dem med en lika självklar blick för vad tillvaron egentligen innehåller som Chagall när han målade. Det är också inspirerande att läsa Lorca, upplyftande, med hans mod och ljus i blicken.

- - -

att så sömnlös känna sömnens krypande

gå mot dig som (liknelsen av) sömn

någon annans redan; hur du blir till där

i det som existerar     i själva fasan (i att finnas)

mot skuggor som kritiserar!

mot skuggor som kryper!

mot skuggor som kräver!

dina ögon äger mina uttråkade drömmar

till sist när dina händer blir mina

att tröttheten lägger sig inuti     där

nattens tanke     ensam

gråast klarast skarpt otillräcklig

(en)visa viskningar

att du vinglar mot en kontenta

att du är (för)störd

Det är det här med förförståelsen … Gunnar Harding är en svensk poet, det vet jag, som i ett par av sina samlingar har skrivit dikter om Shelley: dessutom dyrkar jag hans tre böcker om den brittiska romantiken, och uppskattar hans introduktioner i den europeiska 20-talsmodernismen, med mera. Han föreläste våren 2006 om Lord Byrons Unge Harolds pilgrimsfärd, och det var bra – efteråt pratade jag med honom om Dylans memoarer, som då var relativt nyutgivna, om det stämde att Dylan hade fått en inspiration till hur han skrev sina 60-talstexter från att ha läst Byrons ”Don Juan”. Harding gav ett positivt, fryntligt intryck: en beskedlig gråhårig farbror.

Men det här är inget bagage som jag behöver när jag ska läsa Innerstad, en ny diktsamling av Harding. Jag har läst en handfull tidigare, och har tyckt att det har varit bra poesi, även om jag när jag ser titlarna uppradade inte för mitt liv skulle kunna framhålla någon av dem som exceptionell.

Givetvis inleds samlingen med ett citat: det brukar diktsamlingar av farbröder göra – återigen, jag försöker bortse från Hardings ålder, den har inget med dikterna att göra, inbillar jag mig, men det är svårt, när han ibland gör dem lite mer gråhåriga än nödvändigt. Schopenhauer: så ytterst provocerande! Vem fan läser Schopenhauer i våra dagar, liksom. Det blir en slags anakronism, som att förflyttas till en helt annan tid, då man kunde nämna ordet Schopenhauer, utan att bli tagen för en kuf, för en förryckt människa, som verkligen borde ta tag i sitt liv, sätta sig i tv-soffan eller vid köksbordet och pussla i stället.

Det är ett citat som leder rätt in i samlingen: vi ska vistas i diktjagets huvud, som är en stad, och det är en snygg övergång av Harding. En huvud-stad, som Ekelund skulle skriva det, med sitt hårda bindestreck: den inre staden. Där i huvudstaden kan diktjaget själv gå in, menar Schopenhauer, menar Harding. Och som vanligt i hans dikter får vi en personlig kanon serverad, med de vanliga döda vita männen som tilltalas eller alluderas eller bara refereras. Han har ett avstressat förhållande till litteraturhistorien, och resonerar sig fram i saklig takt.

Ja, det kan tyckas att Harding ger ett beskedligt intryck: men att han skriver beskedlig poesi är en villfarelse, med undantag för en mesig och banal hyllningsdikt till Jacques Werup, liksom en poänglös självföraktande dikt om ”Den där förbannade Gunnar Harding”. Och mitt i den här pratigheten, som kan uppfattas som lika besvärande jobbig som Ragnar Strömbergs poesi, kan Harding skriva hemliga fragmentariska lösenord, suggestiva i all sin enkelhet: ”Kom närmare min rädsla. Den trevar efter din.” En kort dödsdikt med titeln ”Motljus” imponerar starkt på mig, där diktjaget lämnar kvar den ängsliga skuggan, på sin färd mot mörkret.

Några dikter kan ge intryck av en förlorad förmåga att fånga närvarokänslan, att nuet är på väg att rinna mellan händerna på diktjaget: överhuvudtaget är det en elegisk ton som går rakt igenom staden, rakt igenom diktsamlingen. Dikterna med stadsmotiv är vemodigt skrivna, liksom några minnen, där man får en känsla att allt är förlorat, borta, övergivet. Här är det som att alla klockor har stannat, att vi får dikter som handlar om rökning – också det en anakronism, nästan, för nu kan det gå veckor mellan varje gång man ser en rökare. Mentalt är vi alla kvar i en inre ungdom, som endast tillhör oss själva – där har vi som flugan i bärnstenen låtit bevara våra ideal vad gäller språk, ideologi (jo! det är en myt att vi förändras politiskt!), känslor, förnuft – och vi må skratta ut alkisarna för att de klär sig som (överåriga) tonåringar, men vi är likadana själva, bara på ett mer subtilt sätt. Du förändras alltså inte, utan du blir mer och mer dig själv.

För den delen vet jag inte varför jag inte ska uppmärksamma poetens ålder heller. En ung poet får alltid höra hur ung hon eller han är, och det är något som omedelbart sätter sin prägel på hur kritikern läser dikterna, säkert i högre utsträckning än det betyder något för poeten själv. Men om jag skulle yttra något om Hardings ålder skulle det låta förolämpande. Alltså låter jag bli, konstaterar bara att han kunde låta bli att skriva så gråhårigt.

Jag kan ha fel (det har hänt förr), men det känns som att återutgivningstakten på svensk litteratur från första hälften av 1900-talet har eskalerat – något som bara kan vara av godo, kan tyckas, tills man frågar sig hur man ska hinna med att läsa dessa böcker också, när det är ett hopplöst företag att ens hinna läsa alla nyskrivna böcker som ges ut …

Oftast är det de små förlagen som satsar på dessa osäkra kort, och nu har Rosenlarv gett ut Stina Aronsons diktsamling Tolv hav från 1930, i en klanderfritt vacker volym, med ett kort och bra förord av Anna Jörgensdotter och ett långt och bra efterord av Nina Lekander. Det är också en bok som förtjänar att ges ut på nytt, som förtjänar alla sina läsare den kan få. Det var när förlaget för ett par år sedan gav ut Feberboken på nytt som en ny sida av Aronson uppenbarade sig – annars är hon troligen mest känd för romanen Hitom himlen, nästan lika omtalad (och lika lite läst, måhända) som Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé.

Tolv hav är en diktsamling som pekar bakåt mot Södergran, och framåt mot Hillarps 40-tal, och i förlängningen kanske Tafdrups 80-tal och Falkenlands 90-tal. Det är erotiskt, uppriktigt, och febrigt: lika mycket dagbok som Feberboken, med rentav en dikt som dateras (”7 DECEMBER”). Kanske det är den privata naturen, att det så uppenbart bygger på egna erfarenheter, som ger dikterna ett berättigande vid sidan av Södergrans dikter, som de lägger sig så nära att man vill hissa en varningsflagga för epigoneri. Här levs händelsen fullt ut, och diktjagets upplevelser är genomlevda.

Det är gott om inkonsekvenser, uppbrott, stämningar som punkteras, stilbrott, oväntade sammanställningar, utan mildrande drag. Det inre är i uppror, och diktjaget låter sig bara lägga sig till oro. Hyperbolen är hennes bästa kamrat, där hon överger allt som förenar, som kan skänka dikterna ett smidigare intryck: hon skapar kollisioner.

Poeten är en undantagsvarelse: ”Varken på förnuftets gröna väg / eller på hjärtats röda väg / kom jag hit.” Känslan och tanken samspelar annars, i intelligent skrivna dikter, lika hårt hållna som lössläppta, fria. Förtvivlan och extasen är åtråns två kammarjungfrur. Och, som Therese Bohman visade i en läsning av diktsamlingen i Lyrikvännen nummer 2-3 2008, så är begäret Tolv havs huvudämne. Fast också svartsjukan, och avståndet mellan människorna – känslorna som stiger fram är aldrig behärskade, utan krampaktiga och fulla av lidelse.

Också ursinnet skrivs fram av Aronson, i dikten ”Marmortorso”, en av mina favoriter från denna rika samling:

O dåraktigaste av alla villor.

Min plåga är jaget,

som är som jordfängelset

omkring min marmortorso.

Gräv ut mig,

krossa mig med yxa och vind och regn.

Bräck sönder med spetten. Jag törstar

att vara bland det

som är större än antal.

Här visar hon också hur det hårda tar överhanden, hur hon ger efter för primitiva impulser, längtar efter en hårdhänt transcendens.

Men poeten är också alltid en flykting, på väg från något – en rymmare, en förföljd. Då som nu kunde hon endast hoppas på någon slags reaktion – att bli utskrattad var inte det värsta, men då som nu det vanligaste genmälet från de halsstarriga läsarna, då som nu så benhårda i sin förvissning om hur poesi ska se ut. Men bra poesi är aldrig tidsbunden, och Lekander visar i förordet att Aronson struntar i tidsmarkörer – hon vänder ryggen åt sin tid, och där finns en förklaring till varför hon är så angelägen nu, medan majoriteten av de andra böcker som gavs ut 1930 varken är värda att återutges eller återläsas.

I den fattiga svenska modernismen borde Aronsons Tolv hav ha en självklar plats: den är djärv, farlig. Ändå skriver hon en poesi som kan betecknas som banal, med de förväntade nyckelorden uppradade: stjärnor, måne, rymd, hjärta, blod, sköte, sår. Klichén ligger nära. Kroppen och naturen – det ges ingen skillnad när det kärlekskranka jaget ser regnet smeka gräset. Men Aronson är modig nog att rentav ordagrant citera Södergrans bästa ord – ”Jag är ingen kvinna” – och göra dem ovillkorligt till sitt eget. Här och annorstädes skriver hon helt oförfärat, hon riskerar allt, och vet att det endast är så man demonstrerar vad man värdesätter mest.

Hon säger också saker som jag inte har hört sedan jag lämnade mentalsjukhuset, och ger en elegant nyckel till vad poesin ska vara bra för, i en poetik som är tillräckligt (o)lik Södergrans i den bekanta ”Vierge Moderne”: ”Ett steg från aningen till gåtan är jag, / en ton som väcker oviss längtan”.

Och varför är det så bra? Inte bara för att hon investerar sitt liv, sin egen erfarenhet i dikterna, låter dem ta den förbjudna vägen från det allmängiltiga till det privata, i stället för den stipulerade, som obligatoriskt går i motsatt riktning – utan också för att hennes röst är så närgången, att man förnimmer stämman av en annan människa så tätt intill sitt öra, att man tycker sig uppfatta vad som måste ha varit hennes alldeles egna röst, som om hon viskade i ens öra medan man läste, och man inte bara dechiffrerade svarta bokstäver på boksidan, utan också får ta del av något akustiskt fenomen, som vetenskapen aldrig skulle kunna förklara.