bernur

Mark Rothko, White over Red

Geryon är ett av de coolaste monstren i den grekiska mytologin, ja kanske ett av de coolare i litteraturen överhuvudtaget, tills Kafka fick sin genialiska idé till novellen Förvandlingen: men Geryon, alltså, som Herakles avrättade som sitt tionde stordåd. Geryons död har Stesichoros beskrivit vackert: ”Pil betyder döda Den klöv Geryons huvudskål likt en kam Fick pojknacken att böja sig I en underlig långsam vinkel åt sidan som när en Vallmo blygs under en stöt av den Nakna vinden”.

Anne Carson skrev på 90-talet en vildsint liten bok, Autobiography of Red, och den har utgivits i Bonniers Panache-serie, översatt av Mara Lee, som gör ett fullgott arbete med den besvärliga texten, även om jag tycker att titeln – Röd självbiografi – lika gärna kunde ha fått bli Rötts självbiografi, eftersom det här mer är en biografi av den röda färgen än en röd biografi.

Nå: Carsons Geryon är en pojke som växer upp i Kanada, utnyttjas av sin storebror, träffar Herakles, som inleder ett on-off-förhållande med Geryon. Allt skildrat som versroman (denna underskattade och outnyttjade genre!), på ett språk som suveränt infångar de stora tonårskänslorna som Geryon halkar in i, ett språk som kräver utrymme, på samma sätt som den växande kroppen gör det: här illustrerat av högst påtagliga vingar, som han måste göra sig sams med.

Det röda är väl den mest associationsrikaste av färger, och kanske också den otäckaste – det behöver inte ens vara det helvetesröda, utan tänk bara på Mickeys röda tischa i Natural Born Killers, med texten ’demon’ projicerad på den i öknen: denna katastrofladdade scen är mycket obehagligare än alla tortyrscener, och mer subversiv än blodet och morden och den cyniska driften med tv-samhället och glorifieringen av skurkarna i filmen.

Den som gillar rött får sitt lystmäte, för Carson använder verkligen den röda färgen till fullo. Hennes bok är som en febrig droghallucination, med intryck som ges storartade och våldsamma dimensioner, och det är väl exakt så en (själv)biografi ska skrivas, speciellt när det mesta utspelas under tonårstidens inferno. Det är ett idogt jobb att driva ut allt ur den kroppen, speciellt när den som i Geryons fall är monstruös till fullo, som om han ville förvränga Smiths-låtens rörande krav: ”I am monstrous and I need to be loved, just like everybody else does”. Ingen kan heller vara lika ensam som tonåringen, förstår Carson, och skriver i konsekvent trohet mot denna sanning.

Men Geryon är inte bara pojke, och inte ens heller enbart pojke och monster: han är också något av en vulkan, där man antar att Carson i originaltexten gör en poäng av ordlikheten mellan ’lava’ och ’love’, båda lika intensivt röda, och som en sådan röd tråd löper referenser till ett utbrott på Hades (Herakles hemvist heter så), Emily Dickinsons vulkandikter, och så vidare. Ja, i en rättvis värld hade Carson så klart citerat också Edith Södergrans ord: ” Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö! / Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.” Och hennes bok är ett vittnesmål om rött liv, liv i rött, och det är en våldsamt vacker bok.

Det är tennis som förlängd metafor i Lionel Shrivers roman Dubbelfel, som nu finns i svensk översättning av Cajsa Mitchell, en bok som radioprogrammet gett mig i uppdrag att läsa. Nu tillstår författaren i en brasklapp att hennes bok i första hand ”behandlar en annan sport” (äktenskapet), men det är ingen överdrift att säga att tennis spelar en stor roll i romanen, men allra mest i huvudpersonens liv.

För det handlar om Willy Novinsky, en fanatisk tennisspelare från barnsben, som möter Eric Oberdorf, som är en måttligt intresserad spelare (vore det inte en så uppenbart misslyckad analogi, kunde man säga att han tar sitt spel med en klackspark), som dock har så mycket talang att han verkar ha fått allt gratis. De gifter sig, trots att läsaren förfärat utropar att det är ett gigantiskt misstag, för det är mer än uppenbart att hon kommer att bli avundsjuk på hans framgångar, som snabbt kommer att överträffa hennes: det här är lika ofrånkomligt som tennisplanens intrikata rutsystem med baslinjer och serverutor och korridorer, som Calle Ljungström återskapat i ett vackert omslag. Som Morrissey skrev: ”We hate it when our friends become successful”, vilket ändå bara är en omskrivning av Virginia Woolfs “One likes people much better when they´re battered down by a prodigious siege of misfortune than when they triumph.”

Shriver är ärligt talat ganska insatt i tennisen som sport – kanske lite för insatt, för hon är lite väl ivrig att redovisa sina kunskaper, och då blir det mycket och ordrikt om tennisspelet. Att dess idrottsliga egenart tillämpas på äktenskapet är i förstone ett lyckat drag, och det finns onekligen en del att säga: problemet är att idrotten är så oförutsägbar – det är på något sätt dess enda berättigande – medan förhållandet mellan Willy och Eric aldrig bjuder på några överraskningar för läsaren, och då blir det problematiskt när författaren överför detta på tävlingsmatcherna, som givetvis förlöper på ett sätt som är lätt uträknat.

Det mesta handlar om rankingsystemet, där de tävlar inbördes, och så deras matcher mot varandra, som Willy till en början vinner relativt lätt – men det är inte så trovärdigt att en manlig proffsspelare som ligger på nästan samma ranking som en kvinnlig skulle förlora. Nu utkom Shrivers roman redan 1997, så vi får dras med diskussioner kring Pete Sampras i stället för Roger Federer: ett större problem är nog att översättaren tycker att vi ska tro på att de i det amerikanska skolsystemet använder ett betygssystem som innehåller ”MVG plus”, eller att man lyssnar på radiokanalen ”Lugna favoriter”. Men ingen översättare i världen kan väl åtgärda direkta tabbar, som att Shriver tror att det är vampyrer, och inte varulvar, som har anledning att frukta silverkulor.

Det är en långrandigt skriven bok, vars 368 sidor nog hade tjänats på att kortas ned till halva volymen, förslagsvis kunde två tredjedelar av dialogen slopas. Det är också lite svårt att uppbåda engagemang i en historia om en kvinnlig huvudperson – Willy – som är så löjlig och barnslig, och en kvinnlig – Eric – som är så otrevlig och känslokallt beräknande. När Shriver beskriver deras perfekt skulpturerade kroppar är det på ett sätt som hade gjort en rasbiolog förtjust.

Men inte bara huvudpersonerna är tecknade med beräkning: föräldrar och alla bifigurer, inte minst Willys tränare Max, framställs som karikatyrer, förenklade in till sina funktioner för att driva intrigen framåt. Förvisso är det berättat med finess, om man bara ignorerar att huvudpersonerna är ointressanta, liksom att författaren har en benägenhet att använda ansträngda liknelser (”Erics ansikte föll ihop som korvkioskerna på Coney Island när de slås ihop för vintern”).

I en diskussion om en film, en 80-talsfilm, vars titel inte behöver nämnas här, påstår jag helt oförväget att där var en viss skådespelare med, eller skådespelare, det var en artist (vars namn inte heller behöver nämnas här), som ibland var med i filmer (har jag för mig). De andra ser förvånat på mig. ”Verkligen?” säger alla dessa blickar, klentroget, och som svar på den outtalade frågan kommer jag inte på något bättre än: ”Kolla på imdb.” Men det här skulle aldrig ha hänt tidigare: då hade jag vetat. Det irriterande är att jag sedan i flera dagar aktivt måste avhålla mig från att gå in på imdb.com och kontrollera det jag har sagt, och den gnagande misstanken att jag haft fel blir allt värre. När jag till slut går in på stället får jag veta det jag redan visste: han var inte alls med i den filmen, inte tillstymmelsen till honom ens - - -

Som engelsklärare får jag ibland höra, när jag översätter något åt en elev, att så där kan man väl inte säga? Det är ju svengelska? I Martin Amis bok The Pregnant Widow talar en av figurerna, Rita, om sina bröst (det är en bok som i hög grad handlar om bröst: den handlar nästan enbart om bröst): ”Tits can be . . . mwa, I know, but they´re always in the bloody road. Even in bed.” Men heter det så? I vägen = In the (bloody) road? Inte fick jag lära mig det när jag läste engelska. Så jag frågar mina engelska och amerikanska kolleger, som tittar på mig som om jag tappat vettet: inte kan man säga så! Tills A frågar sin engelska mamma, som hävdar att det är något som man möjligen kan säga i norra England, som slanguttryck.

Dagens "jag finns bara sporadiskt, men med relativt stor spridning": pocketutgåvan av Nick Caves Bunny Munros död lär ha ett omslag som innehåller ett citat från min text i Svd - typiskt nog får jag veta detta bara någon dag efter att ha skrivit så här nedlåtande om just pocketböckers citat, hm - - -

Amis idé med självmordsbås har han möjligen lånat från tv-serien Futurama - - -

Svensk litteraturs f-ord är ämnet för Jerker Virdborgs senaste roman: ’f’ som i framtiden, vilket är något av ett tabu för de svenska författarna, med undantag för den röriga Toffs bok. Här refereras i stället till Karin Boyes Kallocain (1940), när Virdborg alltså skriver sin dystopi, Kall feber.

Fast, framtiden? Här åks det elbilar, tas foton med polaroid, pratas engelska lite här och där, lyssnas på cd-spelare och tittas på dvd-film, och mikrofoner är fastgjutna i sladdar: det är framtiden som den kunde te sig på – ja, fyrtiotalet, kanske? Den gamla sanningen att det enda vi vet om framtiden är att den kommer att bli annorlunda kanske inte gäller längre: framtiden blir inte, den är – statisk, med fastlåsta förändringar som inte genomförs.

För att ingen ska missa kopplingen till Kallocains författare får huvudpersonen heta Karin: lite olyckligt heter hon Ryd i efternamn, vilket kan leda associationsbanor till en helt annan författare, Carina Rydberg …

Nja, jag är lite kluven till den här boken, med det vagt beskrivna forskningsinstitutet, dit Karin kommer för att bedriva arbete, men upptäcker att flera av kollegerna drabbas av en kall feber, mellan 32 och 33°C. Här finns förutsättningar för att det skulle kunna bli både suggestivt och spännande, men det tar lite för lång tid innan spänningen utvecklas: det blir för mycket av tomt prat, meningslösa promenader i korridorer: trots detta blir jag aldrig involverad i Karins öde, tycker aldrig att hon får liv som karaktär, inte tillräckligt för att jag ska bli riktigt engagerad – hur det ska gå för henne blir sekundärt för mig som läsare, hon är bara en platt figur i sammanhanget, för anonym, för ointressant.

Ändå blir det lite dramatik, på slutet. Virdborg är som författare fortfarande djupt insyltad i Magnus Dahlströms 80-talsböcker: den outtalade hotfulla atmosfären, krocken mellan vetenskapen och etiken, mellan framgångsjakt och människoliv. Men Dahlström är (var) skickligare på att skapa oro – att något inte står rätt till är också Virdborgs ärende, men han gör det på ett klumpigare sätt. Hans skumma figurer beter sig lite som i barnprogram: det blir lite för många mörka blickar, underförstådda kommentarer, och en lite övertydlig bild av husen som ”väldiga tegelröda kofångare, som om dom satt fast i osynliga fordon som fort var på väg framåt” – ja ,det skenande vetenskapssamhället, ja, vi fattar.

Kall feber är till formen mer en novell än en roman, trots sitt omfång på 250 sidor. Karaktärerna hinner aldrig utvecklas, och inte ens relationen mellan Karin och Ann Frisén, den enda som på något sätt är levandegjord, utreds tillräckligt. En hyfsad bok, inte mer.

I sin bok Kritikmaskinen skriver John Swedenmark en intelligent essä om Drottning Carolas tre vinnande bidrag i den svenska schlagerfestivalen, och det kan säkert ha sitt intresse för den som nu sitter i spänd förväntan inför den schlagersäsong som inleds i kväll i Ö-vik. Nu vet jag inte om det är opportunt att kritisera det här fenomenet - förmodligen är det snobbigt, elitistiskt, fast - äsch, det lär bli som vanligt: en orgie i klichéer. Och då menar jag inte texterna: herregud, texterna är bara lite dummare än vanliga svenska sångtexter - nä, det är musiken jag menar, där allt, precis allt är återanvänt material, upprepningar av tidigare lyckosamma recept, med några ditslängda nonsensartister och något seriöst alibi, men inget kan få mig att bli av med misstanken att alla tänkande människor hålls gisslan, att alla leenden som gnistrar i tv-rutan från och med kl. 20 i kväll är falska, och att ingen av dem är på riktigt. Att tävla i musik: det enda som kan vinna är obsceniteten - eller möjligen vulgariteten. 

Vad är en kritiker? En riktigt bra läsare. Vad är en riktigt bra läsare? Någon som vågar hamna snett i sin läsning, någon som vågar tappa sansen, och låta sig förloras i läsningens äventyr: någon som vågar erkänna att läsningen är omvälvande, förändrande, omskapande och – ja, farlig, åtminstone för det egna jaget. Men på samma sätt som den urgamla sanningen att fler skriver än läser poesi är det en sanning på en annan nivå att fler läser än läser bra, och ändå är det så få som läser bra att man önskar att de som läser bra fick fortsätta läsa bra ifred, inte störas av nedläggningar och inskränkningar och utrymmeskrympande åtgärder.

John Swedenmark är en sådan riktigt bra läsare: Kritikmaskinen och andra texter, utgiven av Ruin förlag, är en lunta till klippbok som samlar åtskilligt, kanske rubbet, av vad han har sagt och skrivit i ämnet litteratur under de senaste nästan tjugo åren. Det som utmärker hans läsning är just modet att våga skriva annorlunda texter: som läsare blir du hela tiden imponerad av hur fantasifullt han läser, och hur fint han lyckas förmedla själva upplevelsen – framför allt av diktläsning, som är huvudämnet för de flesta av texterna.

Att kritiker är ett skällsord är kanske lika bra: kritikern ska vara nageln i ögat, den som inte infogar sig; nu vet jag inte vilket renommé Swdenmark har – jag har läst honom ibland i olika tidskrifter – men det går att föreställa sig att det här är någon som inte går någons ärenden (inte ens sina egna), förutom litteraturens – så tar han också litteraturen på blodigt allvar, vilket kanske är något som fler borde ta efter. Se bara hur noggrant han går till väga: inget slarv, inget igensopat fusk.  

Han har också skrivit fint om vad som händer vid afasin, att först när du tappar orden blir du medveten om språket – något som jag själv ofta velat instämma i: att språket ligger på lur, väntar på att du ska börja famla efter orden (likadant när du cyklar: först när du tappar kedjan fattar du vad du håller på med, eller när du går och snubblar, och helt oväntat kommer ihåg att du går). Språkvetenskapen tar han med sig i diktanalysen, men jag måste erkänna att jag inte blir lika begeistrad i dessa texter: jag gillar mer hans extrema närläsningar, där han lägger sitt öga tätt intill enskildheter i dikterna.

Men som sagt: jag blir mest förtjust i hans förtjusning, hur den där spontana upplevelsen delges – en omedelbar känsla av åh! som infinner sig när du läser en riktig dikt. Att förtrollas av ett språk … Redan 1993 föregriper han den nu gängse uppfattningen att det är lönlöst att tolka: en tolkning blir ändå alltid futtig, fragmentarisk. Det ligger i språkets natur, att det inte går att (be)skriva. En tolkning reduceras bara till ett facit, slutpunktens definitiva utsaga, när läsningen måste bejaka kommatecknets löfte. Med Emily Dickinsons ord måste sanningen sägas snett/lutande.  

Som enda godtagbara alternativ finns då att själv skriva bortom sansen: att kritikern skriver poesi – att den kritiska texten blir poetisk. John Swedenmark skriver poesi i sina kritiska texter, så enkelt är det. Han vågar ta reda på vad som verkligen händer när man läser en dikt och låter dikten ta över, låter dikten fortsätta prata i dig som läsare. Därför blir kontentan av din läsning av hans läsningar att dina sinnen skärps, att du känner dig mer vaksam.

Att vara kritiker blir att inställa sig ”i förvelningens tjänst”, som han skriver i titelessän (ursprungligen publicerad i BLM, sorgligt nedlagd tidskrift): alltså att försvara det vaga, det icke-definitiva. Kritik som vistas bortom bombastisk poängräkning och billiga trick för att positionera sig – i mörkret ska alla kritiker vara gråa.     

Hela Swedenmarks bok är ett försvar för poesin, både i enskildheter – ”Ett samhälle utan poeter är livsodugligt, för det går på sina egna myter, och det kan gå under i sin drift att bevara dem” – och i helhet. Att Swedenmark är en så bra läsare beror helt enkelt på hans noggrannhet, och att han ser dikterna som nödvändiga inslag: dels ser de ut som de gör för att de måste – han skriver i lojalitet med författarens intentioner, utan alla insmickrande åtbörder – och dels för att utan dem blir vi som sagt förlorade människor.  

Det finns recensenter som laddar sina texter med målsökande robotar till formuleringar, av slaget ”ojämförligt skriven”, ”en fullträff”, ”omöjlig att lägga ifrån sig”, ”läs den här för guds skull”: givetvis siktar dessa skribenter på att hamna på pocketutgåvans omslag; jag anar att en och annan av dem samlar på dessa troféer.